“Integritet” är hittepå

Politikers tal om att inrätta en “integritetsombudsman” blir sågat av Rick Falkvinge, som helt korrekt påpekar “att lagstiftarna inte ens förstår vad integritet ÄR”.
Frågan är om någon vet. Falkvinge ger sin definition:

Integritet innebär att respektera gränsen mellan privat och offentligt. Tyvärr har våra lagstiftare inte ens förstått att en sådan gräns existerar, eller varför det är viktigt att vakta om den.

Men kan man verkligen säga att gränsen mellan privat och offentligt liksom bara “existerar”. Snarare är den under ständig omförhandling, betingad av arkitektur. I praktiken består den där gränsen av ett stort antal tysta överenskommelser om hur privata eller offentliga olika utrymmen ska vara. Kort sagt handlar det om gråskalor — och så måste det vara.

Polariteten mellan det absolut offentliga och det absolut privata är en borgerlig 1800-talsidé, som lever kvar som juridiskt spöke, inte minst som ett fundament för upphovsrättslagen. En av upphovsrättens funktioner är att tvinga in umgänget med kulturella artefakter i en av två sfärer — film ska t.ex. avnjutas antingen i vardagsrummet eller på biografen — trots att det är i gråzonen emellan, de halvstora sammanhangen som varken är helt privata eller helt offentliga, som det mesta av intresse sker. Om utrymmet krymper för sådana gråzoner blir svårt att andas.
Det är med andra ord inte alls så enkelt som att det finns en gräns som måste vaktas. Snarare finns det olika grader av offentlighet. Frågan gäller bland annat möjligheten att välja var på skalan man vill placera sig, men också vem som har tillgång till data — att bilderna från övervakningskameror skulle vara offentliga är inte helt sant.
Risken med att definiera integritet som värnande av gränsen mellan privat och offentligt, är att det bidrar till att framställa den gränsen som oproblematisk, när inte minst fenomenet fildelning visar att den är flexibel.

Det andra stora problemet med begreppet integritet är att det tenderar att utgå från individen. Integritetsombudsmannen som det talas om ska enligt SvD vara en distans “dit enskilda som känner sig kränkta ska kunna vända sig”. Fokus på individen innebär att storskalig mönsterigenkänning hamnar utanför diskussionen. Även om informationen kring varje enskild individ inte anses kränkande, får man i så fall fråga sig om det finns andra “integriteter” än den strikt individuella.
Eller helt enkelt avstå från att tala om “integritet”. Det går också. Att frågan då blir svårare att avgränsa behöver inte vara en dålig sak.

Vidare lästips:

• Nicklas Lundblad (2005): “Efter den personliga integriteten”
  
• Everything2.com: “The Society for the Abolition of Privacy“

Politikers tal om att inrätta en "integritetsombudsman" blir sågat av Rick Falkvinge, som helt korrekt påpekar "att lagstiftarna inte ens förstår vad integritet ÄR". Frågan är om någon vet. Falkvinge ger sin definition: Integritet innebär att respektera gränsen mellan privat och offentligt. Tyvärr har våra lagstiftare inte ens förstått att en sådan gräns existerar, eller varför det är viktigt att vakta om den. Men kan man verkligen säga att gränsen mellan privat och offentligt liksom bara "existerar". Snarare är den under ständig omförhandling, betingad av arkitektur. I praktiken består den där gränsen av ett stort antal tysta överenskommelser om hur privata eller offentliga olika utrymmen ska vara. Kort sagt handlar det om gråskalor — och så måste det vara. Polariteten mellan det absolut offentliga och det absolut privata är en borgerlig 1800-talsidé, som lever kvar som juridiskt spöke, inte minst som ett fundament för upphovsrättslagen. En av upphovsrättens f