Oron för oro, rädslan för rädsla, skräcken för skräck… Sådan rekursiv logik motiverar de stora aktörernas respons på finanskraschen. Bara inte panik bryter ut. En så paranoid ekonomi kan lämpligen karakteriseras med ordet nihilism. Därmed öppnas den nietzscheanska frågan: Kan nihilismen tänkas som en gränszon att genomkorsa? Svaret får vänta, måste vänta. Alltför mycket ideologisk bråte står just nu i vägen.
Begreppen “kapitalism” och “nyliberalism” kastas fram och tillbaka i en strid mellan sidor som vill bevisa att de 1) kunnat förutse vad som hände, 2) vet receptet för hur felet kan lagas. Pajkastandets motor är den “hjälplösa fixeringen vid de gångna decenniernas trygghets- och ägandeföreställningar” som “hindrar genomsnittsmänniskan att uppfatta de högst beaktansvärda stabiliteter av helt nytt slag som ligger till grund för den nuvarande situationen”. Orden kommer från Walter Benjamins Resa genom den tyska inflationen (1929). Han manar oss att sluta stirra oss blinda på eventuella anledningar till att kurvor rasat i botten, för att i stället skåda vad som blottläggs i raset. “Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår mer ofattbart än uppgång.”
Överallt etableras nu figuren om nyliberalismens slut, till och med av Timbro-folk. Höger såväl som vänster tycks dela bilden av att ett brott med en tidigare rådande laissez faire-ordning.
Men existerar “nyliberalismen”, annat än som en retorisk markör? Tobias Harding ifrågasätter den saken. Inte sedan 1800-talet har europeisk politik kännetecknats av statens systematiska undandragande från marknaden. Dess typiska strävan handlar “snarast om att upprätta ett partnerskap mellan stat och kapital”, exempelvis genom att lägga ut skattefinansierad verksamhet på entreprenad. I många fall vore nykorporativism en mer korrekt beteckning än nyliberalism.
Ändå förkunnar Frankrikes president Nicolas Sarkozy “slutet för en finanskapitalism som påförde sin logik på hela ekonomin och bidrog till att pervertera den.” Samtidigt som han skyller krisen på “idén om att marknaden alltid har rätt”, vaggar han genom sitt tempusval in oss i förvissningen om att Framsteget går vidare; denna idé “var” galenskap.
Self-regulation for everything is over. Laissez-faire is over.
Anledningen till denna retorik är löjligt genomskinlig. I samma tal sade presidenten, enligt New York Times, att “det främsta hotet mot ekonomin är rädsla, och rädsla kan bara bekämpas med sanning”.
Men det metafysiska begreppet “sanning” har urvattnats till att betyda att människor måste skruva ner sina materiella förväntningar. Sanning betyder alltså accepterandet av brist — på individuell nivå. Ett erkännande av att oljan håller på att sina — en brist som är planetens sanning — skulle skapa en fullt befogad oro. Vissa sanningar gäller det alltså att hålla tyst om.
Den nihilistiska rädslan för rädsla stöter gång på gång mot ett allt tommare sanningsbegrepp.
Hur går det att navigera i en bankkrasch där förlusterna i kronor och dollar verkar vara obetydliga i jämförelse med skräcken för en förlorad tro? Svenska storbanker kan nog leva utan de pengar som de fått se utraderade i Lehman Brothers kraschlandning, men de får inte med en blinkning antyda att förlusterna kan vara betydande. Allt är signaler, signaler som bekräftar andra signaler, ömsesidigt realiserande, bekräftande den ekonomiska världsandens rörelser och ticks. Epileptikers rädsla för epileptiska anfall kan vara det som utlöser ett epileptiskt anfall. Finansväsendet är inte helt olikt.
Lotta Engzell-Larsson skriver i Fokus:
Allt talar för att även de svenska storbankerna är exponerade på olika sätt. Det är bara oklart exakt hur, och bankernas chefer säger så lite de kan om detta för att inte skapa spekulationer och panik.
Det är vad det handlar om just nu, för bankchefer, finansministrar och riksbankchefer. Att hålla människor lugna. Att mota tillbaka rädslan, den rädsla som har ersatt den andra dominerande kraften på marknaden — girigheten. /…/ Därför snackar tjänstemän, politiker och marknadens aktörer nu ihop sig i hemliga möten under långa, svarta och koffeinstinna nätter.
Enklaste sättet är förstås att låta sedelpressarna gå heta, vilket är innebörden i planen om att pumpa in 700 miljarder dollar i bankväsendet (i stället för att bygga en sjukt stor pyramid).
Pumpas tillräckligt mycket pengar in i bankerna, så återfår de sitt förtroende. Samma sak genomförs i mindre skala av Sveriges riksbank. En paradoxal detalj är att sådan uppbackning inte kan utlovas i förväg när orosmoln börjar synas, för om sådana löften når offentligheten tolkas de som signaler om att läget redan har spårat ur. Det är därför som USA:s räddningsplan handlade om att pumpa in pengar i alla banker, vare sig deras överlevnad var hotad eller inte.
Glöm kvartalskapitalismen. Två varianter har just lanserats. Peter Norberg, etikdoktor på Handels, tillika storebror till Johan, kom upp med sekundkapitalism som beteckning på de finansrutiner som kraschade. Mattias Svensson, å sin sida, myntade ordet kvartalssocialism för de räddningsaktioner där staten “utgör socialbyrå för storföretag”.
Här råder ingen motsats. Sekundkapitalism och kvartalssocialism är, åtminstone just nu, två sidor av samma mynt.
Inte heller finns någon fundamental väsensskillnad mellan ett “amerikanskt” (mer monetaristiskt) system där pengarna pumpas in först när krisen väl är ett faktum, och ett “europeiskt” (mer neokeynesianskt) som bygger på mer långsiktig reglering. Det ena är inte “mer kapitalistiskt” än det andra, eller vice versa. Mellan mer eller mindre långsiktighet, lägre eller högre hastighet, finns bara gradskillnader.
Finanspolitik som hastighetshantering. Hypotes: Ekonomisk tid existerar inte oberoende av Staten.
(Visst finns det, på de politiska marginalerna, idéer om att förankra penninghanteringen i en objektiv tid, vilande antingen på metaller eller på fysikalisk tid. Till dessa utopier återkommer vi i ett kommande inlägg.)
Industri tar år, finans tar sekunder. Olika tidsspann för att återhämta investeringar. Mauritz Sahlin, ex-vd för SKF, säger i förra veckans Fokus att “kapitalisterna” har fått dominera alltför mycket över “industrialisterna” — vilket sammanfattar den nu allt mer vedertagna idén om en mer långsiktig planering.
Samma tidning skriver att finanskrisen aktualiserat en “gammal ideologisk strid, den mellan reglerare och marknadsliberaler”, men vi gör bäst i att förbli skeptiska till påståenden om nyliberalismens existens. Allt som finns är gradskillnader i hur och när stat och centralbank griper in.
Sannolikt vinner regelivrarna i det korta perspektivet. Ekonomen Håkan Lindgren pekar på att det finns ett mönster att regelverket skärps och de instrument som orsakat problemen försvinner efter varje finanskris. /…/
— Företagen älskar konkurrens och fri marknad när det går bra, men vill kunna trygga tillgångar hos staten när det är sämre tider, säger Håkan Lindgren.
Att däremot återgå till en mer grundligt reglerad marknad skulle, enligt Håkan Lindgren, medföra stora svårigheter för privatpersoner att alls beviljas bostadslån (han nämner 1960-talets Sverige som exempel). Men kreditbehov är ingen naturlag. Det är knutet till frågan om tillgång och efterfrågan till fysiska rum, exempelvis bostäder, vilket i sin tur bland annat betingas av vilka transportnät som sammanknyter dessa rum och vilka familjemönster som befolkar dem.
Finns det en allmännyttiga hyresrätter att bo i, så finns knappast samma behov av en hyperupphettad bolånemarknad, vilande på vissheten om att statskassan med jämna mellanrum ger sina miljardinjektioner.
I ett hypotetiskt val mellan antingen kontinuerligt statssubventionerade hyresbostäder eller sporadiskt statssubventionerad bolånemarknad är frågan inte om utan hur marknaden regleras. I teorin innebär första alternativet att statens intervention är avgränsad, vilket gör den möjlig att diskutera offentligt, samtidigt som det går att tänka sig att ett parti kommer till makten som använder denna grad av styrning till att exempelvis diskriminera en viss folkgrupp. Andra alternativets abstrakta injektioner, drivna av paranoia och i största hast beslutade av teknokrater, utesluter i princip diskussion, men också diskriminering.
Martin Ådahl är uppriktig i sin tro på sedelpressar och teknokrati. Han skriver i sin Fokus-krönika att det inte är någon fara. “Kapitalismen som idé” handlar nämligen om “lagstadgade spelregler på marknaderna och, mest relevant för dagens kris, bra information”.
Flummerier! Kapitalismen “som idé” betyder “bra” information? Så synd att informationen inte var “bra” nog den här gången heller, sanningen inte tillräckligt “sann”. Bara att leta upp en fet ven, ladda in en triljon dollar i kanylen, luta sig tillbaka och avnjuta en fix till…
Nog uppvisar finansväsendet drag av pundarbeteende, om vi lyfter blicken och följer Walter Benjamins uppmaning att hitta “stabiliteter av helt nytt slag”. Mot Amerikas lössläppta punderi ställer Europas ledare idén om den skötsamma, reglerade kapitalismen. Den kapitalism som tar sina piller enligt läkarens ordination, morgon, middag och kväll.
Polariseringen mellan Europa och Amerika är dessa ledares sätt att förebygga utbrott av ekonomisk paranoia bland sina egna befolkningar. Nicolas Sarkozy visade i sitt tal hur Atlantens vatten kan göras en ideologisk resurs i denna form av politisk läkekonst.
Martin Ådahl, än en gång, hänvisar till exemplet 1929 för att peka på hur finanskrascher skapar “ett baksug i ekonomin” med fallande priser, brist på pengar. I sådana lägen, menar han, är centralbankens ansvar att låta sedelpressarna gå varma, pumpa in mer pengar i bankerna.
Ett större “baksug” kännetecknar hela debatten. En brist på “bra information”, vilken knappast botas av att tidningspressarna går varma. Tvärtom får rädslan för rädsla det politiska språket att kollapsa. Till slut går det inte längre att skilja mellan tycka, tro och befalla.
22 kommentarer ↓
[...] Kalle skriver ytterligare om Tarde och Rasmus om rekursiva rädslor. Knappast en slump, men heller inte något som skulle kunna förklaras med Durkheimianska [...]
Uhhmmm. You lost me.
Inget illa ment, denna text verkar välunderbyggd och genomtänkt. Men jag fattar inte riktigt allt vad du skriver. Men jag har i och för sig ingen fil doktor i teoretisk filosofi så…
Sjukt bra Rasmus. När Fra-lagen täcks så väl på så många fronter, så är det (jävligt) uppfriskande med tyngre ekonomiska analyser av nån som inte låser fast sig på politiska riktningsangivelser/färger som om de vore diametralt motsatta positioner. Utan mkt riktigt inser att det bara handlar om gradskillnader.
Det viktigaste missas oftast (alltid?) i ivern att förbinda sig till en ism på färgskalan…
“Till slut går det inte längre att skilja mellan tycka, tro och befalla”
Bra början, väl skrivet, klockrent avslut.
“Ett erkännande av att oljan håller på att sina — en brist som är planetens sanning — skulle skapa en fullt befogad oro.”
Hur menar du nu? Såvitt jag vet så har det tjatats och ältats om “peak oil” om och om igen under sisådär 30 år, och inga blir så lyckliga var gång det sker som oljebolagen. Ryssarna är dock av en annan åsikt beträffande det där om “fossil”, de använder hellre ordet “mineral” kopplat till ordet olja. Läs gärna F.W. Engdahls Confessions of an “ex” Peak Oil Believer som förklarar det där närmare. Jag tror liksom Engdahl att ryssarna har rätt.
Poffa: Ska läsa länken du postade. Jag uppfattar det som att peak oil-teorin har bra stöd, men håller inte koll på primärdebatten. Hur som helst så är det ett faktum att 1) peak oil inträffar förr eller senare, 2) folk krigar kring olja.
Det här gillade jag: “I ett hypotetiskt val mellan antingen kontinuerligt statssubventionerade hyresbostäder eller sporadiskt statssubventionerad bolånemarknad är frågan inte om utan hur marknaden regleras.”
Påminner om temat patentbubbla/patentinflation på konferensen “Regulating Knowledge: Costs, Risks, and Models of Innovation” som FFII arangerade 2004.
Jonas Bosson refererar i sin blog till en ny artikel på samma tema: Brian Kahin about the patent crisis.
Separata länkar:
http://people.ffii.org/~jmaebe/swpat/conf0411/invitation0411-full.doc
http://bosson.blogspot.com/2008/09/brian-kahin-about-patent-bubble-crisis.html
Poffa, Rasmus:
Den abiotiska oljeteorin är -väldigt- dåligt understödd och följs av en försvinnande liten del av petrolium-geologer.
Om det skulle finnas fantastiska mängder (lättillgänglig) olja nånstans så skulle vi ha börjat exploatera den redan vid 50$ fatet.
Jag vill egentligen inte göra ett “guilt-by-association”-argument, men de få gångerna jag hör folk nämna abiotisk olja så är det antingen från förvirrad ultrakonservativ höger eller folk som har googlat lite för mycket om Alex Jones och David Icke. Och det är sanningen
Tack, T. “Abiotisk” var ett nytt ord för mig.
[...] Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter [...]
Hmm, är det så att det finns en paradoxal problematik i dagens system i det att politiker i många fall använder rädsla för att styra befolkningen i önskad riktning till exempel genom att införa lagar med negativa konsekvenser (fra), samtidigt som rädslan som byggs upp finns kvar, och vid kriser som den nuvarande ekonomiska kan den ackumulerade rädslan slå tillbaka med stor kraft. Effekterna slår iofs kanske inte direkt mot politikerna utan mot ansvariga ekonomer, men jag tror inte att någon politiker gynnas av dessa kriser på grund av att kritiken växer hos befolkningen. Å andra sidan kan politikerna kanske använda kriser som denna som ett argument för att införa ännu tuffare tag?
[...] Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter [...]
@T
abiotisk oljeteori..: Näe abiotisk är verkligen inte synonymt med “lättillgänglig”, det är det ingen som påstår. Fråga ryssarna vettja, som borrat ruskigt djupt på minst sagt otillgängliga platser, där det tar tiotals år och ruskiga investeringar för att kunna exploatera den olja och gas de hittat. Vad de säger är att bildningsprocessen av olja alltjämt fortgår, ett oljefält kan sina, men fylls på av moder jord om det får stå ett tag. Ingen har påstått att det går fort, tvärt om. Så givetvis, använder vi mer än vad som alltjämt nybildas, så får vi problem.. Också en form av “peak oil”, något lindrigare dock. Men faktum är, ryssarna hittar olja där västs “experter” sagt att det inte finns, att det sedan saknats dokumentation och spridning av deras ideer kan vi nog snarare skylla på både Sovjetregimen och våran gamla helylle rysskräck. Men Ryssland har aldrig varit ett teknologiskt eftersatt land sett rent spetsteknologiskt, kommunismen i samband med Mcarthyismen såg dock till att mycket lite av framstegen kom ryssarna till del, samt att vi nästan uteslutande bara matades med det negativa och förfärliga. Under lång tid hemlighöll de aktivt många saker, samtidigt som vi inte ens var intresserade i annat än det eländiga som en motpropaganda.
Men idag har de en president och premiärminister som går på rock-koncert klädd i jeans, turister strövar fritt i både Ryssland och Kina (bara en sån sak..). Å med tanke på hur det för närvarande går rent ekonomiskt i Ryssland och Kina, så kommer vi nog att få bli både förvånade och tvingas att omvärdera ett å annat framöver. Å detta i positiva ordalag, tyvärr innebär väl alla dessa framsteg svåra bakslag för USA, den enes bröd, den andres..
“Andra alternativets abstrakta injektioner, drivna av paranoia och i största hast beslutade av teknokrater, utesluter i princip diskussion, men också diskriminering.”
Jag håller inte med om att det utesluter diskriminering. En titt på den amerikanska modellen ger vid handen att Paulson fått storleksordningen 700 miljarder dollar att använda efter eget förnuft. På vilket sätt utesluter det diskriminering?
Jag skulle tippa på att sannolikheten att få del av pengarna – att anses vara en bank som ska räddas istället för en hopplöst förlorad – ökar om cheferna är kompisar till Paulson (som om jag inte missminner mig är gammal bankchef). I och för sig brukar det kallas nepotism, inte diskriminering, men gränsen är allt annat än knivskarp.
Mårten Fjällström: Du har förstås rätt. Formuleringen syftar på att bankinjektioner utesluter diskriminering på systematisk diskriminering på massnivå av vissa individer.
Riksbankchefen är säkert kompis med alla andra bankchefer, men jag tror inte att de bidrag som nu pumpas ut är beroende på kompisband. I det fallet sker nog “diskrimineringen” — eller stratifieringen, urskiljandet av vilka som hamnar på bankers toppositioner — mer kontinuerligt.
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Ytterligare tre framtidsord (oljekrönet, transportåldern, avgrunda) Möjligtvis liknande inlägg: Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter [...]
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ En makalös teaterröst Möjligtvis liknande inlägg: Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter [...]
Det som borde sticka i ögonen, och kanske sticker i ögonen eller i alla fall är uttryck för en viss ironi, är att banker och politiker senaste åren har tryckt på för avreglering för att det går bra för bankerna (och politikerna), men nu när det går dåligt vill man socialisera skulderna.
Helt oberoende av vad avregleringen egentligen inneburit för ideologiska felsteg.
[...] Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter [...]
I det goda samtalets anda tänkte jag återkomma till den här frågan, nu när det dykt upp en artikel med exempel på vad jag ville sätta fingret på. Artikeln finns länkad om man klickar på mitt namn (var osäker på om kommentarsfälten tillåter andra länkar).
I ett läge där det råder brist på likvida medel ger krishanteringen möjlighet att konsolidera vissa finansimperier på bekostnad av andra.
“[...] the government confirmed that PNC Financial Services Group Inc. was approved to receive $7.7 billion in return for company stock. At the same time, PNC said it was acquiring National City Corp. for $5.58 billion.”
Vilka finansimperier som gynnas och vilka som delas upp har stor risk att styras av vilka som har bäst kontakter med finansministern, eftersom egentligt regelverk saknas.
Och visst det är inte diskriminering, då det snarare handlar om nepotism. Vad jag egentligen vände mig mot var att din mening implicerade att teknokraternas handlingar inte kunde lida av liknande låga motiv. Tvärtom ger bristen på diskussion stora möjligheter att låta egenintresset spela in när de kritiska besluten ska fattas om vilka som får tillgång till de abstrakta injektionerna.
[...] Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter [...]
@POFFA
Det är väl precis vad som alltid har menats med peak oil-begreppet?
För tillfället ökar oljekonsumtionen med ungefär 2% om året, därför måste också produktionen öka med 2% om året för att tilfredställa denna efterfrågan. Men hittar man inte tillräckligt mycket olja kommer produktionen relativt till konsumtionen av börja minska, den tidigare uppåtgående produktionskurvan når sin peak.
Samtidigt ökar efterfrågan på olja och priset stiger, vilket gör det lönsamt med allt dyrare utvinningsmetoder, men precis som påpekas i denna artikel så finns också en planetens sanning, nämligen att det inte finns obegränsat med olja oavsett med vilka metoder man utvinner den.
Jag har tyvärr inga källor till hands just nu, men så vitt jag vet tror de allra flesta oljeanalytiker att peak oil kommer inträffa innan 2020.
@Markus Amalthea Magnuson: Jag undrar just hur mycket de tagit hänsyn till ekonomiska faktorer i beräkningarna… Jag menar, den nuvarande krisen borde om något dämpa ökningen i efterfrågan, och skjuta upp den slutliga toppen någon eller några månader…
Kommentera