COPYRIOT | 2008 October

Autumn talk, part 1: Why copyright is now about tools, not works
Autumn talk, part 2: Bass and place, meaning and abundance
Autumn talk, part 3: Greyzone communities
Autumn talk, part 4: The method of Kopimi
Autumn talk, part 5: Afterthoughts

The anxious search for a solution might be necessary to trigger the process of moving on. But at a certain point the process always demands that this anxiety is unconditionally left behind. Now our main task can’t any more be to give more answers, to create more “content”, or to invent fresh business models. Much more relevant than drawing up blueprints for how stuff should work in the future, is to here and now try out new ways to put all existing content into context. The general problem is abundance, not scarcity. What counts in the end is action, not access.

We are co-developing a method known as kopimi. It is about affirming the will to copy and to be copied. It is about accepting copying as something active and selective, not just a repetition of the same. It is, at the same time, about exploring that which can not be copied, that which slips away, and to enjoy it as it slips away. It is about valuing the very process of copying, while recognizing that no copy will be identical. Mutations always happens when as a copy is connected to another place and another time.

Kopimi is an imperative – copy me! – not a theory. Thus it has no real origin, but is said to have emerged from a dance. When it is defined, it is always by means of selecting and copying definitions of other phenomena, letting these definitions mutate. That kind of processes is probably the only “alternative” to copyright that kopimi can propose – an alternative not for individual “artists”, but for artistic practice at large.

Of course, answers will be formulated, “content” will be created, and business models will be invented. Don’t worry. From the perspective of kopimi, however, this comes merely as a side-effect to something much more crucial: The quest for ways to integrate the infinite abundance of information into our finite lives.

Det gulaste har passerat. Frosten kom, löven föll. Passagen från gult till vitt går via grått, i alltid oklara mängder. Numera snarare ett grått brus med kortvariga vita inslag.

Innan allt gult har lagts till handlingarna – det vill säga återgått från de resliga trädstrukturerna till förmultningens rhizom – vad Goethes färglära säger om det gula. Peter Englund sammanfattar:

I Goethes färglära tillhör gult plusfärgerna, de som inspirerar till snabba, livliga och längtansfulla känslor. Gult är också den den färg som enligt honom ligger närmast ljuset, och som i sin renaste form har en rofylld, men samtidigt inspirerande effekt.

Gult är som bekant färgen för kopimi.

Finanskrisen 2008 kommer framöver att vara en Stor Historisk Händelse, långt större än 11 september, spår Peter Englund. Historikerkollegan Lars Ilshammar (vars tankar kring digitala arkiv diskuterades i förra inlägget) är inne på samma spår i en artikel publicerad i den socialdemokratiska tidskriften Tiden, “När framsteget slutar fundera“. Utgångspunkten är att likheterna är stora mellan krascherna 1929 och 2008. Detta inlägg som tar avstamp i den artikeln, inte för att kritisera, utan att hitta lösa trådar att spinna vidare på.

Vi tar hjälp av tre B:n i läsningen. Braudel, Bataille, Benjamin.

Perioden 1929-1933 var ett av världshistoriens formativa moment. Den representerade slutet på en era och början på en annan. /…/
Med börskraschen och den stora depressionen nådde den oreglerade industrikapitalismen vägs ände.

Påståendet att mellankrigstidens ekonomi skulle ha varit “oreglerad” måste tas med flera containrar salt. För att bara nämna två exempel: Patentlagarna byggdes ut för fullt. Kring första världskriget hade västvärlden gått från fri migration till strikta gränskontroller.
Fernand Braudel konstaterar att ekonomins mest profitabla sektorer är de monopolistiska “antimarknader” som alltid är intimt förknippade med statlig reglering. Detta gäller även i de tider då finansmarknaderna har relativt sett större spelrum. Ur det perspektivet går det inte att, som Lars Ilshammar, tala om 1930-talets “större plats för politiken“. Snarare innebar Folkhemmet och New Deal delvis andra former för reglering än de tidigare (vilket förvisso var övervägande positivt, särskilt i jämförelse med de mer extremt korporativa regleringsformer som prövades på vissa andra håll).

Aktiekurserna fortsatte att sjunka under de första åren av 1930-talet. Först mot slutet av decenniet hade världen börjat återhämta sig, bara för att störtas i krig – även det ett barn av krafter som depressionen släppte loss.

Utan att förneka sambanden mellan depression och krig, kan vi komplettera med ett radikalt annorlunda perspektiv: George Batailles syn på kriget som överkokning. Ur den generella ekonomins större perspektiv är kriget ett resultat av överflöd, för vilket andra förslösningskanaler saknas – inte en följd av generell brist.

Vad som gjorde krisen så djup var inte bara att stora ekonomiska värden utraderades utan framför allt att den rörde vid vår civilisations livsnerv, framstegstanken, tron på ständiga förbättringar både i det stora och det lilla. Det är framstegstanken som motiverar oss att skaffa en utbildning, gå till jobbet, bilda familj och spara för framtiden. I normala tider fungerar den som ett effektivt bränsle för samhällsmotorn.

Jag överlåter till Kalle Palmås att kommentera metaforen om samhället som en motor. “Bränslet” i denna motor, ja själva “vår civilisations livsnerv”, är alltså enligt Lars Ilshammar framstegstanken. Han nämner sparande, men lustigt nog inte skuldsättande, trots att nästan alla av oss har skulder som överstiger våra sparade tillgångar. Är det verkligen framstegstanken som får oss att gå till jobbet? Är det inte snarare piskan som kräver ständiga avbetalningar av skulder. Studielån, bostadslån, andra lån, indirekt genom hyror och annat. En avbetalningsdriven mänsklighet. Walter Benjamin analyserade kapitalismen som religion och såg i den ett generellt utbredande av skulden.

Lars Ilshammars socialdemokratiska slutsats är att politiken nu måste “återskapa tron på framsteget”, för att “hålla de mörka krafterna borta från den politiska arenan”. Utan att kategoriskt säga emot honom, måste jag förbli skeptisk till användandet av bestämd form singularis: Framsteget. Kanske måste vi rentav, i oljekrönets tid, acceptera att tron på ett universellt framsteg är död. Först då kan vi komma ur förtvivlan och med lekfullt sinne börja uppfinna vägar framsteg – i plural.

Tidigare delar i serien:

Lars Ilshammar, historiker och chef för Arbetarrörelsens arkiv, har sedan flera år varnat för att digitaliseringen kan leda till kollektiv minnesförlust. Nu har han lagt upp ett intressant anförande [pdf] om “behovet av en minnespolitik”.

Hotet består dels i minnesinstitutionernas bristande resurser, dels i den digitala långtidslagringens olösta problematik, men också i upphovsrättens radikala utvidgning och i nya typer av källmaterial som riskerar att aldrig skapas. För att möta denna komplexa hotbild bör samhället utveckla en genomtänkt och sammanhållen minnespolitik.

Digitala lagringsmedier, från magnetband till cd, har redan börjat vittra sönder i arkiven. Nedbrytningen går oerhört mycket snabbare än med papper. Eftersom frågan om långtidslagring ännu är olöst, måste digitalt arkivmaterial flyttas runt från enhet till enhet. Inom fildelningsnätverkens decentraliserade arkiv bevarar material på så vis sig själv, i den mån som någon för stunden är intresserad. Inom formella arkivinstitutioner, som bevarar utifrån en tanke om vad som eventuellt kan intressera någon i framtiden, blir sådan kringflyttande däremot mycket kostsamt.
Vissa institutioner, däribland Arbetarrörelsens arkiv, tar av princip inte emot digitalt material eftersom de inte kan ta ansvar för dess långsiktiga bevarande. Fackförbund som arkiverar sina webbplatser får helt enkelt skriva ut dem på arkivbeständigt papper. Vilket förstås inte är hållbart i längden.
Lars Ilshammars tes är att detta arkivproblem är på väg att bli ett samhällsproblem.

Men när våra personliga minnen lagrade på hårddiskar, CD och USB-stickor eroderar, när semesterbilderna, dagboken och alla låtarna i iTunes inte finns längre, när bloggen och mejlen bleknar bort – då väntar en kollektiv digital ångest av enorma proportioner.

Fast vore inte det motsatta precis lika ångestladdat? Att allt lagrades. Glömska är i rätt avvägd dos en livsbefrämjande kraft, som Nietzsche insåg. Digitaliseringens hotande “alzheimersamhälle” kan inte hanteras på vettigt sätt så länge man låtsas som att mer minne alltid är eftersträvansvärt. Och här kommer vi in på frågans andra sida.

Till denna problematik ska läggas att det i dag finns allt fler organisationer som inte fungerar på traditionellt sätt med styrelser och protokollförda årsmöten, utan kanske bara existerar som löst sammansatta nätverk eller som diskussionsforum på nätet.
Dessa nya former av mer eller mindre IT-baserad aktivism lämnar inte av egen kraft ifrån sig några trycksaker eller något arkivmaterial till eftervärlden.
Om vi inte skapar mekanismer för att aktivt leta upp och spara deras material kan framtiden bli utan minne.

Nå, en sådan mekanism finns: FRA. Av olika skäl är FRA dock inte särskilt lämplig som arkivinstitution, även om de för eftervärlden kan råka få den rollen i vissa fall, precis som det sägs ha visat sig att Stasi var de enda som hade fullständigt arkiverat Västtysklands tevesändningar.

Låt oss i stället vända på saken och fråga oss hur FRAktivismen arkiveras, det vill säga i vilken form den kommer att vara tillgänglig för framtida historiker. Sannolikt kommer pappersmedier att dominera på ett helt annat sätt än i stridens hetta. Bloggar kommer till hög grad vara synliga genom tidningsartiklars hänvisningar till dem. Förvisso kanske historikerna kommer att kunna gå till bloggar som lagrats hos exempelvis Archive.org eller Kulturarw3. Andra former av material kommer att ha gått förlorat, exempelvis grupper och events på Facebook. Copyriot har tidigare skrivit om Facebook ur ett arkivariskt perspektiv, om den glömska som kommer att drabba dagens nöjesliv, jämfört med den tid då varje nattklubb utannonserades i dagspressen.

Lars Ilshammar menar att vi måste “uppfinna rutiner för att mer eller mindre kontinuerligt spara innehåll”. Problemet är att ordet “innehåll” får det att låta som att materials värde redan på förhand är klarlagt, men det är det inte. Inte heller i ett klassiskt föreningsliv arkiverades allt. Muntlig kommunikation som telefonsamtal förpassas nästan alltid till anarkivet. Digital kommunikation kan motsvara såväl protokoll som telefonsamtal. Det är inte helt självklart huruvida ett webbforum motsvarar det ena eller det andra. Dessutom är nätet större än webben (trots att Ilshammar har en tendens att använda orden synonymt). Är vad som sägs på en IRC-kanal också “innehåll” som ska arkiveras? Någonstans måste gränsen dras. Lars Ilshammar har rätt i att detta inte kan förbli ett snävt problem för arkivinstitutioner, utan är på väg att bli en samhällsfråga.

Sist men inte minst måste ökad uppmärksamhet ägnas åt att samla
in och bevaka all den kunskap som idag produceras och publiceras på nätet. Frågan om digitala pliktleveranser – ”e-plikt” – behöver få en skyndsam lösning om samhället inte ska drabbas av ohjälpliga informationsförluster.

Än en gång: FRA:s samverkanspunkter är “digitala pliktleveranser”. Att arkivfrågan inte relateras till övervakningsdebatten är faktiskt lite underligt, för det skulle kunna ge den ett större djup. Frågan om vad som ska föranleda leveransplikt är sannerligen inte enkel. Det traditionella kriteriet har varit användandet av tryckpress. Allt som trycks på svenska ska lämnas till Kungliga Biblioteket. Att återuppfinna detta i digital version är en svindlande fråga. En brett definierad leveransplikt sammanfaller de facto med övervakningssamhället.Detta är en diskussion som bör breddas, inte påskyndas.

I inlägget om socialdemokratisk kulturpolitik ställdes frågan om vad de menar med att digitalisera “våra biografer”. Jo, det verkar mycket handla om socialdemokratins gamla vänner i Folkets Hus, framgår från ett pressmeddelande:

– Vi vill stärka möjligheterna för människor också på små och medelstora orter att få del av aktuell kultur. Man ska kunna se senaste Harry Potterfilmen även om man bor i Arjeplog, och man ska kunna se Sex and the City även om man bor i Tomelilla, säger socialdemokraternas kulturpolitiska talesman, Margareta Israelsson.

Staten ska alltså pumpa in pengar i Folkets Hus – för att de ska visa samma Hollywoodproduktioner överallt! Snacka om utarmade visioner. Ingenstans förklarar socialdemokraterna varför just Harry Potter ska vara en mänsklig rättighet. Varför är storfilmer viktigare än exempelvis teaterturnéer, om man nu ska tala regionalpolitisk kulturpolitik? Varför ska det över huvud taget vara statens uppgift att hjälpa Hollywood att utvidga sin marknad till Arjeplog? Varför säger sig socialdemokraterna oroas av monopolsituationen bland biograferna, men inte för likriktning av filmutbudet?

Det finns så mycket annat man kan göra med digitala projektorer.

En relaterad fråga väcktes på ett samtal under gångna helgens Objektivfestival.

Låt Carnegie gå omkull, skriver Anders Svensson, med anledning av att staten skandalöst skänker bort fem miljarder till den kollapsade investbanken. Enligt honom präglas sfären Langenskiöld/Carnegie sedan decennier av skumraskigt osund företagskultur. Förra året straffades Carnegie för detta med böter på 50 miljoner – nu belönas de för samma sak med en etthundra gånger större gåva.

Att låta Carnegie gå omkull skulle ha haft fler positiva bieffekter. För det första hade de i fallet sannolikt dragit med sig Fair Play. Jag påvisade för några år sedan på bloggen och i en rapport att Fair Play alls inte var den “föräldraorganisation” som man då framställde sig som, utan en lobbygrupp finansierad just av Carnegie-sfären. Numera är de ärligare och kallar sig på hemsidan “en del av Alba Langenskiölds stiftelse”.
Att låta Carnegie stå för sina egna kostnader hade rimligtvis också eliminerat Carnegieinstitutet, som jag tidigare beskrivit som en “finansiell paraplyorganisation för anhängarna av pseudoreligionen ‘det narkotikafria samhället’”. Genom selektivt stöd till vissa forskare försöker de se till att Sveriges drogpolitiska klimat förblir dogmatiskt och att vetenskapliga argument för harm reduction marginaliseras.
För det tredje vore det ingen dålig sak om banken i sitt fall även hade dragit med sig Carnegie Art Award. Detta massiva konstpris inriktar sig specifikt på “nordiskt måleri” och får väl ses som en kulturkonservativ intervention för att skapa rättning i en konstvärld som numera sysslar med allt möjligt annat än måleri.

Fair Play, Carnegieinstitutet, Carnegie Art Award – alla har de finansierats av bankaffärer som uppenbarligen inte kunde stå sig själva. Alla tre får nu betraktas som indirekt statsfinansierade. Kom ihåg det.
Vänder man på frågan blir det lite intressant. Bidrog dessa exempel på kulturkonservativ “välgörenhet” till att staten ansåg Carnegie värd en gåva på fem miljarder? Man vill ju gärna tro att bankstödet har strikt ekonomisk grund. Men samtidigt måste det ju finnas något skäl till att banker överlag är så pigga på att sponsra saker.

Minns ni Attac? Kanske inte.

De kom från Frankrike och hade ett procenttecken som logotyp. De skulle rädda vänstern, men samtidigt inte vara vänster. De skulle representera en kort men intensiv internationell våg av gatuprotester mot toppmöten, men samtidigt ta avstånd från det som skedde vid protesterna. De finns än, men märks knappt. Inte ens under pågående finanskris talas det längre om “Tobinskatt“, vilket var vad procenttecknet skulle symbolisera.
Jag minns däremot den närmast messianska stämning som frammanats inför svenska Attacs grundande år 2001. Under ett par år som anställd journalist på tidningen Arbetaren fick jag tillfälle att följa diverse toppmötesprotester och sociala forum. Senvåren 2003 inbjöds jag till Linköping – jag tror faktiskt det var av den lokala gruppen av Attac – för att föreläsa om det hela ur kritiskt perspektiv.
Idag hittade jag av en slump manuset för min föreläsning. Slogs av hur mycket som har förändrats under de fem år som gått. Dessutom insåg jag att det i år är tio år sedan Attac grundades i Frankrike 1998. Tio år är en historisk tidsrymd, åtminstone för en samtidshistoriker som jag. Texten täcker de fem första åren. Sedan bar det mest nedåt för Attac som organisation. Samtidigt spelade de en ännu svårbestämbar roll som politisk katalysator.

Jag lägger här upp mitt manus från 2003, i något förkortad version, som en inbjudan till samtidshistorisk reflexion. Men också som kuriosa, för det enda konstruktiva förslaget är nämligen att politisera frågor om “intellektuell egendom” – vilket vi också uppnådde samma höst med grundandet av Piratbyrån.

* * * * *

Globaliseringsrörelsen är ett fenomen som från 1999 lyckades genomföra enorma demonstrationer och sätta handelsfrågor på den politiska agendan, och som var verksam i knappt två år innan den ändrade skepnad. Om man vill går det att sätta ut symboliska datum för när dess klimax började och slutade: det varade från 30 november 1999 till 11 september 2001. Även om rörelsen fanns såväl innan demonstrationerna i Seattle som efter terrordåden i New York, och även om det fortfarande sker mobiliseringar i samma storleksnivå som i Genua, har man idag inte samma sorts genomslag, även om man kanske kan säga att rörelsen har övergått i en antikrigsrörelse, det är något som vi kommer in på senare.

/…/

Seattle-demonstrationerna ägde rum nästa tio år efter Berlinmurens fall, en historisk händelse som betecknades som kapitalismens slutgiltiga seger och ägde rum i vad som möjligen kunde kallas kapitalismens hjärta, Microsofts hemstad Seattle. Men proteströrelsens genombrott hade föregåtts av spridda tecken på radikalisering jorden runt.
1994 skedde det väpnade zapatistupproret i delstaten Chiapas i Mexiko, vilket kastade Mexiko och frihandelsområdet Nafta in i en ekonomisk kris. Zapatiströrelsen kom senare att ta initiativet till ett “intergalaktiskt möte mot nyliberalismen” där många kontakter knöts som var viktiga i formeringen av en globaliseringsrörelse. Året efter zapatistupproret lyckades generalstrejkerna i Frankrike stoppa planerna på sociala åtstramningar, och 96-97 sköljde en strejkvåg över Sydkorea som föregick den djupa Asienkrisen, som i sig gav nyliberalismens kritiker vatten på sin kvarn.
I samma veva avslöjades det att förbereddes ett internationellt handelsavtal kallat MAI, vilket skulle garantera multinationella staters rättigheter gentemot stater. Motståndet mot MAI samlade en bred allians av folkrörelser, och när Frankrike drog sig ur så att avtalet kraschade 1998 så var det kanske inte ett resultat av protesterna, men det gav rörelsen en känsla av uppsving som var viktig och bidrog till att politisera handelsfrågorna. Samtidigt ordnades så kallde Europamarscher i Amsterdam 1997 och Köln 1999 och globala antikapitalistiska aktionsdagar började utropas.

Men det var vid WTO-mötet i Seattle i november 1999 som det definitiva genombrottet kom.
Mötet för världshandelsorganisationen WTO fick ställa in sin inledningsceremoni eftersom mellan fem och tjugo tusen personer deltog i olydnadsaktioner som blockerade den. Under toppmötet skakades staden av såväl stora demonstrationer där allt från fackföreningar till miljörörelsen deltog och som pricken över i även en omfattande krossning av skyltfönster.

De som stod bakom protesterna i Seattle kom från väldigt olika håll. Några av de viktigaste var AFL-CIO som är amerikanska motsvarigheten till LO, miljöorganisationer av vitt skilda slag, en stor konsumentrörelse och olika nätverk för radikala antikapitalister.
Egentligen skulle man kunna säga att AFL-CIO utnyttjade miljö-, solidaritets- och vänsterrörelsernas missnöje med WTO för att nå sina egna syftet som var av mer protektionistisk art: man ville förhindra förbättrade handelsförbindelser mellan Kina och USA för att rädda jobb i den amerikanska industrin.

Där fanns också många mer eller mindre konservativa grupper. Den amerikanska konsumentorganisationen Public Citizen, som leds av de grönas presidentkandidat Raplh Nader, stod för många av de praktiska arrangemangen kring Seattle-protesterna. Folk som jobbat för Public Citizen men hoppat av har vittnat om organisationens nära kontakter med den högerextreme globaliseringsmotståndaren Pat Buchanan. Mike Dolan från Public Citizen, som blev något av Seattle-protesternas ansikte utåt, har uttryckligen sagt att den bästa presidentkandidaten i valet var Pat Buchanan, en man som alltså har hyllat Hitler, förringat förintelsen och skyllt globaliseringen på judarna.

En organisation som heter International Forum on Globalisation var till mycket viktiga i samband med Seattle-protesterna. De arrangerade ett extremt välbesökt seminarium där och folk därifrån stod bakom det internationella upprop mot WTO som spreds inför under mobiliseringen och skrevs under av oerhört många organisationer. Dom kan alltså sägas ha satt en viss prägel på globaliseringsrörelsen, åtminstone i startfasen.
Grundare och finansiär av International Forum on Globalisation är Edward Goldschmidt, utgivare av den tillbaka-till-naturen-inriktade tidningen The Ecologist. /…/ I ledningen sitter även Attac-Frankrikes främsta ideolog Susan George, den primitivistiske teknikmotståndaren Jerry Mander och David Korten. Den senare anses vara en av världens främsta globaliseringskritiker. Han skriver i sin omtalade bok “When corporations rule the world” om hur det var bättre förr, när “rika och fattiga gemensamt delade en känsla för det nationella intresset”. Han förespråkar en småskalig och nationellt baserad kapitalism och vill av ekologiska skäl minska jordens befolkning från 6 till 2 miljarder.
Dessa personer representerar en av flera strömningar som återfunnits i globaliseringsrörelsen utan att för den skull representera den som helhet.
David Korten talade för övrigt även på Fritt forum i Göteborg under EU-toppmötet, anlitad av organisationen Framtiden i våra händer. De ordnade en “nordisk folkriksdag” och i inbjudan definierades jämlikhet och solidaritet som “traditionellt nordiska värderingar”, någon som i alla fall jag tycker låter rätt unket.

/…/

WTO-mötet blev helt utan resultat. Men viktigast med Seattle var att en deterministisk inställning bröts och man åter började tala om möjligheten att skapa en alternativ utveckling.

/…/

I Europa blev det Attac med sitt krav på en så kallad Tobin-skatt som blev dem som kom att representera den nya rörelsen. De fyllde journalisters behov av några som kunde förklara vad den där plötsliga och formlösa protestvågen egentligen ville, ge den ett ansikte, och de var några som politiker kunde föra dialog med.

Här uppstod på något vis en myt som sammankopplade Attac med händelserna i Seattle, trots att denna utpräglad europeiska organisation egentligen inte hade något med protesterna där att göra. Myten spreds i alla fall bland annat av journalisten Bim Clinell som var den som introducerade Attacs idéer i Sverige våren 2000 och vars bok “Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden” släpptes med perfekt timing av den socialdemokratiska tankesmedjan Agora i lagom tid innan bilderna från kravallerna i Prag kablades ut över världen.
Vänsteretablissemanget omfamnade i Sverige liksom i andra länder Attac och bidrog till att sprida berättelsen om framtidens ständigt växande folkrörelse, vilket fick allt fler att hoppa på tåget, så Attac växte också fort och fick nya avdelningar i land för land.

Attacs grej var att vilja återreglera ekonomin. Språket man använde var fyllt med uttryck av typen “kyla ner”, “hejda” och “gjuta olja på vågorna”. Det internationella nyhetsbrevet heter “grus i maskineriet”. Man spred bilden att avreglering var dåligt, och reglering var bra.

/…/

De idéer som Attac uttryckte utgick i alla fall från att en stärkt stat var ett önskvärt skydd mot finanskapitalet. Ofta förespråkades en typ av keynesiansk finanspolitik, en sorts ny “Saltsjöbadsanda” av samförstånd.

/…/

Nu tänkte jag framföra ganska hård kritik mot Attacs politik och analys, men jag vill påminna att det inte handlar om att säga att organisationen bara sysslar med skit eller har helt fel. Ändå tycker jag att man av globaliseringsdebatten kan dra slutsatsen att vänstern som så ofta annars har tagit en liberal ekonomisk modell och försökt vända den uppochner, i stället för att utveckla en egen. I Attacs fall handlar det om kvantitativa ekonomiska teorier som kan vara ganska tveksamma.

“Spekulation” blev den företeelse som Attac kritiserade mest av allt. Alla som var på något Attac-föredrag vid den här tiden känner säkert igen det sus av avsky som gick genom publiken när föredragshållaren presenterade de chockerande siffrorna om hur valutahandeln 75-dubblats sedan 1975, medan den “riktiga” handeln bara femdubblats. Eller att av världens 20 största ekonomier är si och så många multinationella företag. Saken är att detta inte bevisar ett skvatt om människors liv och möjligheterna att förändra ett orättvist system. Det väcker bara någon sorts moralisk indignation.

Ekonomi är ju en starkt politisk vetenskap, och innebörden i kvantitativa ekonomiska modeller blir att man bara intresserar sig för de ekonomiska sektorer där det finns mycket pengar. Kvinnors oavlönade hemarbete eller fängelseinterners och illegala invandrares arbete bryr man sig inte om, trots att de uppenbarligen är oerhört viktiga för ekonomins funktion. Konservativa historiker använder samma typ av kvantitativa modeller för att sopa under mattan det faktum att dagens kapitalism uppkom genom slavhandel.
De som från vänsterhåll har förnekat att det skulle finnas en globalisering, som Johan Ehrenberg, kan hänvisa till att 80 % av alla utlandsinvesteringar sker mellan länder i Nord, men det visar ju främst att konstnaden för arbetskraften är högre i Nord. Den typen av enkla kvantitativa mätmetoder döljer alltid den verkliga effekt som investeringarna har i Syd.

Hur som helst, Attac startades i juni 1998 som en reaktion på Asienkrisen och samlades kring kravet på en Tobinskatt som ett medel för att hejda de oerhörda summorna pengar som det valutaspekuleras med, att gjuta olja på världsfinansens vågor. Tobinskatten gav namn till förkortningen Attac, även om man samtidigt krävde skuldavskrivningar och att så kallade skatteparadis avskaffades.

/…/

Timbro och Svenskt näringsliv satsade från år 2000 mycket resurser för att sprida sin syn i globaliseringsdebatten, och förutom att misstänkliggöra alla kritiker av det ekonomiska systemet gav man ut några böcker där det hävdades att klyftorna i världen inte alls ökar utan att allt egentligen bara blir bättre och bättre. På så vis försökte man definiera globaliseringsfrågan som en konflikt mellan liberala globalister och inskränkta protektionistiska antiglobalister.
Men denna skiljelinje har undergrävts av att Attac försäkrat att man inte alls är globaliseringsmotståndare. Medan Attac-Frankrike har en skrivning i sitt program som fastslår att man motsätter sig varje inskränkning av den nationella suveräniteten, valde svenska Attac att inte ta med några sådana idéer. Samtidigt började i bört land ordet globaliseringsrörelsen av allt fler användas i stället för “antiglobaliseringsrörelsen”, och en aktionsgrupp tog sig namnet Globalisering underifrån.

De senare bildades inför protesterna mot världsbankens möte i Prag i september 2000, som även de blev dramatiska men uppvisade betydande skillnader gentemot Seattle. Fackföreningsrörelsen uteblev, medan den utomparlamentariska vänstern var mer framträdande och nivån av konfrontation på gatan var betydligt högre. Kravallerna bidrog till att ytterligare aktualisera frågan om världshandeln.
Då gick tankesmedjan Timbro till vad man kallade “Motattack” med ett stort upprop och hemsida där man stämplade demonstranternas som protektionistiska våldsverkare med kopplingar till fascister, en myt som vidareutvecklades i en rapport med rubriken “Från Lutherhjälpen till skyltfönsterkrossare” [pdf] som man gav ut. Detta bidrog till att Attac-Sveriges bildande i januari 2001 föregicks av några månaders intensiv medial debatt som inte handlade om sakfrågorna, utan om huruvida Attac var “huliganer” eller inte.
Detta skapade en väldig ängslighet hos Attac-medlemmarna. Inför den första manifestationen, en gatuteater på Sergels torg, gick man ut med att man genomfört icke-våldsträning så att man visste hur man skulle kunna agera fredsbevarande ifall maskerade “huliganer” skulle dyka upp i det ondskefulla syftet att få gatuteatern att urarta i kravaller.

Men Attacs svenska lansering kan inte sägas vara annat än en makalös succé. Folk köade till ABF-huset i Stockholm, dit handelsminister Leif Pagrotsky kom och flörtade friskt när han försäkrade att Attac och regeringen egentligen strävande efter samma sak. Mediernas bevakning av Attac-fenomenet hade gradvis övergått från att handla om gatustrider till att ofta vara smått glorifierande reportage som kunde återfinnas inte bara i Ordfront och Arbetaren, utan även Månadsjournalen och Kristdemokraten. Det är intressant att se hur de borgerliga ledarsidorna svängde från att vara hysteriskt fördömande under hösten, till att skriva försiktigt positiva välkomnanden när Attac startades och senare åter bli mer kritiska.

Hos det svenska vänsteretablissemanget fanns en utspridd tro på att Attac, det var framtiden.
På ABF-huset i Stockholm rådde en smått messiansk känsla på trettondagen år 2001. Jag kanske är elak om jag säger att stämningen påminde om ett väckelsemöte, men så var det. Attac fick en väldig fart och kom att vara aktiva i mobiliseringarna till EU-toppmötet i Göteborg samma sommar. Vad som hände där känner ni alla till och det är inget jag tänker ta upp. Ni vet hur kravallerna skapade en nationell hysteri men att opinionen senare svängde till att vara mer kritisk till polisen och rättsväsendet.

Regeringen tillsatte en kommitté för att klura ut nya strategier för hur sociala protester ska hanteras i framtiden. I Göteborgskommitténs betänkande skrivs en del saker som är ganska intressanta, bland annat menar den att kravallerna främst ska ses som en politisk fråga och inte som ett ordningsproblem.
“Ett underliggande problem är att många, framförallt unga, upplever ett utanförskap och en känsla av maktlöshet”, konstaterar de. Därmed försöker de vrida fokus från de materiella frågorna och omtolka den politiska konflikten till en fråga om “utanförskap”. I praktiken definierar kommittén problematiken som att en ny generation inte är tillräckligt integrerad i ett politiskt konsensus.

/…/

Göteborgskommissionens rekommendation till den politiska makten är i alla fall hitta “kanaler för att minska det politiska utanförskap som många känner idag”. Som om “kanaler” var vad som saknades! Det är ju naturligtvis skitsnack, vem som helst av maktens representanter kan hur lätt och snabbt som helst konsumera mängder av icke-etablerade åsikter. Om de bara hade velat.

Ett gäng forskare vid Göteborgs universitet – sociologer som Håkan Thörn och konfliktforskaren Hans Abrahamsson – slår an tonen i den socialdemokratiska statens pågående strategibygge kring hur “nya sociala rörelser” ska hanteras. I denna strategi är inte minst Attac en viktig komponent.

/…/

Konfliktforskaren Hans Abrahamsson är också en av Attacs frontfigurer och ger ut en bok om sina idéer i vår. Han beskriver hur han vill att globaliseringsrörelsen ska gå vidare i en intressant artikel i Arbetaren nr 9/03. Hans hjärtefråga är att “synliggöra konflikter”, och för detta har han och Attac-Sverige utvecklat en metod som kallas “konfrontativ dialog” som Abrahamsson nu genom en workshop på World Social Forum har försökt sprida till resten av världen. Det viktiga för honom är att det ska skapas en tydlig bild av konflikt mellan två parter, och därifrån hävdar han, med hänvisning till Antonio Gramsci, att en antagonistisk konflikt under vissa förhållanden kan utvecklas till en icke-antagonistisk, att radikala rörelsers mål kan uppnås genom samhällelig konsensus. Följaktligen hyllar han regeringens Göteborgskommitté för att den “synliggjorde de meningsskiljaktligheter ur vilka gemensamma tolkningar av händelseförloppet så småningom kunde börja växa fram”. Och han ser Brasiliens president Lula som en hjälte och som globaliseringsrörelsens räddning.

I övermorgon är Attac inbjudna till utskottsförhör i riksdagen. Jag menar att den svenska socialdemokratin försöker använda Attac som redskap i sitt försök att hantera globaliseringsrörelsen. Det är något vi har sett många gånger genom historien. Statsminister Tage Erlander konstaterade internt i partiet i början av 1968 att det alltid hade varit naturligt att radikala strömningar kanaliserades via socialdemokratin, och borde vara så även framöver.
Å andra sidan är det djupt orättvist att bara framhålla detta om Attac. Det är en rörelse som rymmer helt andra tendenser, och många ser “konfrontativ dialog” som ett sätt att bryta med det traditionella svenska konsensustänkandet.

Detta var några kritiska synpunkter på hur Attac har agerat, men om man ska vara kritisk finns det lika mycket att säga om den radikalare vänstern i globaliseringsrörelsen som har en kraftig tendens att fastna i en cirkel av statlig repression och antirepression.
Det finns en tendens till att man liksom bara känner att man finns när man är hotad. Anarkisternas aktiviteter i samband med protesterna mot EU-toppmmötet i Köpenhamn i december 2002 var helt och hållet vända mot den statliga repressionen. Det är något som tycks bygga på den populära anarkistiska myten om att makten vill bli av med allt motstånd, men i själva verket finns det många exempel på hur makten snarare strävar efter att låta sig vitaliseras av opposition och älskar den så länge det är lättdefinierat, dialoginriktat och inte direkt hotar kapitalets essens, det vill säga varuformen.

Jag tror inte alls att det bara är hyckleri när Göteborgskommissionen i sympatiska ordalag beskriver informella aktionsnätverk och civil olydnad. Den uttrycker en vilja från statens sida att uppmuntra stora, fredliga, demonstrationer som ett sätt att vända kraften av en upprorisk våg in i ett “deltagande”, ett legitimerande och vitaliserande av det rådande systemet. När delar av den utomparlamentariska vänstern, som motsätter sig denna uppsugning i etablissemanget, besvarade Göteborgskommitténs betänkande med att ordna maskerade demonstrationer i protest mot det föreslagna maskeringsförbundet, då spelade de fortfarande med i det spel som går ut på att dra upp en skiljelinje mellan “onda” och “goda” demonstranter.

/…/

Man skulle kunna säga att Attac och den nyliberala högern gemensamt styrde in globaliseringsdebatten i en diskurs där avreglering stod mot reglering, och ur vilken den globala socialdemokratiska ideerna om en global kapitalism kombinerad med en ansvarstagande stat framsträdde som den perfekta syntesen. Däremot får man nog säga att den liberala högerns försök att gå till vad man kallade Motattack lyckades ganska dåligt. Jag har själv talat med Timbros globaliseringsideolog Johan Norberg, som menade att det framför allt kom att bli socialdemokraterna som tjänade på Göteborgshändelserna och dess efterspel.

På ett internationellt plan har globaliseringsrörelsen tvingat WTO och de andra globala finansinstitutionerna har insett sina egna legitimitetsproblem och ordinerat sig själva receptet “större öppenhet”. Men vad som framför allt har uppnåtts är att handelsfrågorna har politiserats. Internationella handelsavtal är inte alls som innan någon som kan överlämnas till tjänstemännen. Nästa sak på tur att politisera skulle kunna vara så kallad “intellektuell egendom”, vilket det funnits tendenser till i debatterna om patent på aidsmedicin och piratkopierad musik.

Men efter 11 september när krig och terrorism ersatte globalisering som hetaste ord i debatten om internationella frågor, har globaliseringsrörelsen slutat att aktivt försöka föra upp frågor på dagordningen. I stället har man spelat spelet och bildat kärnan i en ny men bredare antikrigsrörelse som genomfört enorma mobiliseringar

/…/

På tal om Vietnamrörelsen råder för övrigt en viktig skillnad. Då stödde man FNL, den ena sidan i konflikten vars seger man såg som en del av ett globalt revolutionärt projekt. Idag stödjer antikrigsrörelsen naturligtvis ingen sida, utan kräver vad man kallar “fred”. Motsatsparet “krig” och “fred” är egentligen ganska meningslös. Egentligen finns ju bara olika nivåer och typer av konflikt, och talet om så kallad fred brukar ofta dölja de konflikter som inte har militär form men som ändå kanske skördar lika många dödsoffer. Se bara på hur patentlagar för att skydda läkemedelsindustrins jättelika vinster gör att aidssmittade i Afrika inte får tillgång till medicin.
Många av de krig som förs idag har abstrakta fiender. De saknar frontlinjer och har snarare karaktären av globala polisinsatser. Ett exempel är “kriget mot terrorn”, ett ännu tydligare är “war on drugs”, som i praktiken har varit ett krig mot fattiga och som från och med president Reagans offensiv i början av 80-talet har antagit militära proportioner och dödat tusentals. Medan man demonstrerade mot kriget i Irak så kan tusentals ha dödats av polisen i Thailand under en offensiv mot de illegala substanserna. Men det ska kommas ihåg att kroget mot drogerna aldrig har varit vad det utger sig för, utan alltid handlar om att makten över att hantera och kontrollera drogerna, om vi tänker på mycket pengar läkemedelsindustrin tillåts tjäna genom ständigt hårdare patentlagar.
Hur som helst så har gränsen mellan krig och fred blivit allt mer komplex, vilket för att de som vill försöka tillämpa arbetarrörelsens klassiska antimilitarism på dagens förhållanden inte kommer att nå särskilt långt.

/…/

Så vad händer med globaliseringsrörelsen härnäst? För den finns ju tveklöst kvar, även om vi nog kan konstatera att den har gått in i en andra fas, där den vaga myten om en växande rörelse ersätts av ett sökande efter en tydligt formulerad gemensam identitet, en process som drivits av arrangerandet av tre World Social Forum. Samtidigt har inte minst olika trotskistiska grupper försökt att använda de sociala forumen för att försöka vinna gehör för sina lösningar, och de hade en ganska dominerande roll på European Social Forum i Florens i höstas [2002].

/…/

Så toppmötesmobiliseringarna fortsätter. Vi har två stora sådana i Europa inom kort: dels protester mot G8-mötet i Evian i franska Alperna i månadsskiftet maj-juni. Dels är det EU-toppmötet i Thessaloniki 20-21 juni [2003], där protesterna ordnas av en allians som enats om en plattform som tydligt visar hur starkt inflytande stalinismen har över den grekiska vänstern – demonstrationerna, till vilka det mobiliseras även i Sverige – kräver uttryckligen i sin plattform stärkt nationell suveränitet, bibehållet jordbruksstöd i EU, vilket slår ut bönder i fattigare länder, och manar bisarrt nog till kamp mot ungdomens “moraliska korruption”. Inget särskilt nyskapande alltså.

/…/

Idag tror jag personligen att motstånd mot utvidgningen av vad som kallas “intellektuell egendom”, det vill säga upphovsrätt och patent, är oerhört angelägenhet. Precis som handelsfrågan blev politisk, är det nu dags att politisera upphovsrätt och patent. Om vi kunde hitta koncept för motstånd som sammanlänkade indiska bönder, sydafrikanska aids-aktivister, europeiska hackers, amerikanska MP3-kopierare och samplingsmusiker och andra – då hade många möjligheter öppnats! Där har ni mitt enda konstruktiva förslag jag ger i kväll…

En nyckel till framgång är att tänka efter noga så att man inte som rörelse förfaller till reaktivitet och alltså bara reagerar på motståndarens handlande. Inte alltid acceptera den rådande dagordningen alltså, utan försöka förändra den.

Bara för att tidningarna skriver om EMU eller Irakkriget behöver det inte betyda att vänstern ska lägga sitt krut där. Tänk på hur alla de framgångar som till exempel kvinno- eller miljörörelsen har uppnått är ett resultat av en mångårig strävan för att föra upp tidigare ignorerade frågor på dagordningen.
Opinion skapas inte på DN:s debattsida, det är där den framförs efter att den skapats. Så skriver PR-byrån United minds och i en undersökning kom fram till att den utomparlamentariska vänstern har varit framgångsrik som få i att sätta frågor på dagordningen, just genom sina okonventionella metoder. PR-byråer med koppling till näringslivets tankesmedjor genast efter Göteborg började studera vad företag kan dra för PR-lärdomar av den utomparlamentariska vänstern.

/…/

Därmed inte sagt att lösningen ligger i fortsatt toppmöteskravallcirkus för det tror jag verkligen inte. Snarare handlar det om att försöka smita undan maktens försök att begränsa antalet politiska alternativ och inte gå med på att tvingas välja mellan att vara “goda” eller “onda” demonstranter.

Olika grenar av brittiska musikindustrin och upphovsrättsbyråkratin går samman i alliansen “UK Music”, vars stora mål är att med statens hjälp få ökad kontroll över nätverksoperatörer. Nyheten rapporteras entusiastiskt på svenska Ifpis nyhetssajt Musikindustrin.se – vars nytillträdde chefredaktör Lars Nylin väljer att avsluta med att gillande citera den gamle skivbolagsmannen Peter Jenner:

Jag tycker det skulle vara underbart om regeringen låste in alla i ett rum – musikindustrin, fackföreningarna, artisterna, skivbolagen, förläggarna, bredbandsoperatörerna – och sa åt dem att de inte får komma ut förrän allt är fixat.

Talet om att låsa in alla i ett rum är förstås en metafor – för att staten ska tvinga fram ett samförstånd mellan nämnda parter. Branscherna ska vara organiska enheter och inga intressekonflikter, exempelvis mellan musiker och skivbolag, ska accepteras. En sådan samhällsordning kallas korporativism. Begreppet är ganska belastat eftersom det mest konsekventa försöket gjordes i Mussolinis Italien. Ifpi borde vara medvetna om detta, då organisationen grundades just i Mussolinis Italien – för exakt 75 år sedan, i november 1933.
Copyriot berättade i våras (utifrån forskning av sociologen Mabel Berezin) om hur Mussolini tillämpade korporativismen på upphovsrättsområdet. Bland annat såg han till att samla författare och förläggare i samma organisation. Sådant har förvisso skett i olika länder, vid olika tidpunkter, med varierande grad av frivillighet och institutionellt tryck. Men vad Peter Jenner säger, och Lars Nylin gillande citerar, är att regeringen ska tvinga fram korporativa lösningar. Citatet kan omöjligtvis tolkas på andra sätt.

Lars Nylin har bakgrund i punkscenen och på sin Facebook-profil (skärmdump) kallar han sig politiskt “vänster”.
Samtidigt vurmar han för värsta formen av korporativa idéer. Inte någon lightkorporativism av det slag som präglat inte minst det svenska folkhemmet, utan den allra brutalaste formen av 1933-korporativism. För det första ska fackföreningar fråntas all självständighet genom att låsas in med sina faktiska motparter. För det andra ges staten en allsmäktig roll i att avgränsa distinkta “branscher” (nätverksoperatörer och musikförläggare, av någon anledning, i samma bransch), och att inom branschen tvinga fram ett samförstånd.

För några dagar sedan utmärkte sig Lars Nylin även genom att skicka hotfulla brev till bloggaren Rosemari Södergren. Hon skriver visserligen tydligt att hon stödjer idén med upphovsrätt, men hon accepterar inte privatpolislagen – vilket enligt Lars Nylin betydde att han hade rätt att “konfiskera hela bloggen”.

Sedan ett par månader är denne Lars Nylin alltså chefredaktör för Musikindustrin.se, som utgives i samarbete mellan Ifpi och Musikförläggareföreningen – två av de organisationer som snart hoppas bli privatpoliser. Korporativism är nog också den enda -ism som korrekt kan beskriva privatpolislagen.

EU-kommissionens generaldirektorat för konkurrens har länge kritiserat Stim och dess övriga nationella motsvarigheter i Europa, för att ha bildat en kartell som delar upp marknaden. Den 16 juni meddelades ett beslut om att de måste börja konkurrera med varandra. Det verkar framför allt gälla licensiering till internet. Beslutet kan ha stor betydelse för vissa hajpade tjänster för strömmad musik. De kan framöver, åtminstone enligt Stim, behöva teckna ett stort antal licenser med ett olika rättighetshavare, i stället för att kunna köpa en paketlösning av en enda organisation.

Senaste Stim-nytt (som vi redan refererat ur) slår larm. Stims vd Kenth Muldin förnekar bestämt att man haft för avsikt att begränsa någon konkurrens. Lite lustigt, eftersom själva idén med organisation är att bibehålla ett monopol, det vill säga begränsa konkurrensen. Såtillvidad hade de kunnat jämföra sig med en fackförening. Men det gör de inte, trots att det kanske hade skapat en större förståelse. För Stim vill till varje pris framställa sig som ett företag på en fri marknad, samtidigt som de är livrädda för priskonkurrens. Tonen i senaste Stim-nytt är smått alarmistisk. Citerar ur tidningens FAQ:

I värsta fall kan Kommissionens beslut leda till en prisdumpning eftersom sällskap kan börja erbjuda längre licensavgifter till musikanvändarna.
/…/
Upphovsrättens värde kan urholkas samtidigt som stora rättighetshavare kan välja att dra tillbaka sina rättigheter ur sällskapssystemet för att man är rädd för prisdumpningseffekter.

Vad som är retorik och vad som verkligen kan förväntas ske är svårt att avgöra. Ännu en möjlig utveckling skulle kanske vara en våg av fusioner som slutar med att alla Europas nationella motsvarigheter till Stim slås samman till en enda koloss. Vågar man hoppas på att oberoende bedömare, exempelvis radions musiknyheter, försöker belysa frågan närmare? Stim och dess kartellvänner har gemensamt överklagat kommissionens beslut.

Som sagt så bjöd veckan på två panelsamtal, med vissa likheter. I tisdags möttes bland andra Piratbyrån, Piratpartiet och The Pirate Bay i ett samtal som givits rubriken “Revolution or reform” (videodokumentation på bukten och tuben). Idag på konferensen FSCONS, efter att jag hade talat utifrån upphovsrättens historia, satt jag i en panel om upphovsrättens framtid tillsammans med Johan Söderberg och Henrik Moltke.
Bägge panelerna bestod alltså av folk med liten eller ingen tilltro till upphovsrätten som koncept. Intressant nog har liknande diskussioner knappt arrangerats tidigare. Så vad kom de fram till? Ett resultat är helt klart att det inte finns ett självklart sätt att “frejma” tematiken. Enklast för en programläggare är att sätta en rubrik som handlar om “upphovsrätten” för att sedan låta debattörerna göra sina egna kopplingar till konst, politik eller teknik. Framöver vore det kanske välkommet med något tydligare frågeställningar.
Särskilt visade sig detta under första samtalet. Panelens gemensamma nämnare var uppfattningen att kriget mot fildelningen (privatpolislagen, Acta, etc.) är vansinnigt och farligt. Så långt var enigheten rörande. I övrigt kopplade vi panelister samman denna problematik till ganska olika frågor. Vissa var mer intresserade av politisk strategi, andra av affärsmodeller, medan exempelvis jag talade om behovet att tänka bortom upphovsrätten – vad gör vi med filerna efter att de laddats ned?
Diskussionen klargjorde säkert vissa skillnader i infallsvinklar, som för den skull inte behöver vara motsättningar. Något svar på frågan om revolution eller reform vet jag inte om det gavs. För egen del var jag inne på att det kanske är mer intressant att ignorera än att omstörta. Nicklas Lundblad ställde från publiken en intrikat fråga: Kan det möjligtvis finnas en fördel i att saker går åt helvete, så att en “revolution” mot rådande upphovsrätt provoceras fram? Syftet var att sätta fingret på det bedrägliga i vissa typer av eftergifter, vilket är högst viktigt. Själv ser jag problemet i en “revolutionär” position att man tenderar att förtränga alla viktiga frågor som redan befinner sig bortom upphovsrätten.
Jens Liljestrand från Sydsvenskan blev provocerad av diskussionen (fast kanske inte just av mig). I övrigt har inga skriftliga referat eller reflexioner synts till.

Dagens samtal i Göteborg hade liknande utgångspunkter, fast utan partiföreträdare. Vissa verkar ha förväntat sig en hetlevrad ordväxling mellan mig och Johan Söderberg, eftersom jag luftat en rad kritiska synpunkter på delar av hans bok. Samtalet förflöt dock ganska fridfullt, trots att det tog sin utgångspunkt i frågan om upphovsrättskritiken kan mappas till en vänster/höger-skala (vilket Johan Söderberg tror, fast med betydande reservationer) eller inte. Alla verkade rätt nöjda med den rådande obestämbarheten. Vi pratade en del om Creative Commons-retorikens vurm för “kreativitet”, om hur fildelningsnätverk relaterar till topplistekultur, med mera. Från publiken väcktes en fråga om piratpartiets roll. Sen var tiden typ slut. Det gick fort. Andra närvarande kommer förhoppningsvis att summera själva. Snabbast ut var Rejås blogg, varifrån även nedanstående foto kommer:

Entries from October 2008 ↓

Autumn talk, part 4: The method of Kopimi

Gult

Realkapitalism, VII: Formativa moment (1929, 2008) och tre B:n

Mellan glömska och övervakning

Harry Potter som medborgerlig rättighet

Ytterligare tre skäl till att Carnegie borde låtits gå omkull

Grattis och godnatt, Attac! En samtidshistorisk återblick på globaliseringsrörelsen (från 2003)

Ifpi drömmer, på 75-årsdagen, om en ny korporativism

Stim fruktar europeisk konkurrens

Panelerna

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna