COPYRIOT | 2008 September

Philip Teir på Expressens kultursida:

Senare på eftermiddagen hör jag chefen för den populära finländska nätsajten IRC – ett slags inhemskt Facebook – förklara i en tv-soffa hur internet fungerar, ungefär som The Pirate Bay-representanterna gjort i svenska medier på sistone.

Man storknar! Hur kan Expressen släppa igenom en text som kallar chattprotokollet IRC för en nätsajt, “ett slags inhemskt Facebook”?
Eftersom IRC inte har någon chef, och därför inte kan stå till svars i tevesoffor, får man anta att Philip Teir syftar på IRC-Galleria som mycket riktigt kan liknas vid ett finskt Facebook, vilket skolmördaren Matti Juhani Saari tydligen också hade använt. (Sajten fick sitt namn när den fortfarande var tänkt som en parallell mötespunkt för IRC-användare, men expanderade sedan långt utanför sin ursprungliga målgrupp.)

Det finns många protokoll på applikationsnivån. Ett heter http och utgör bland annat grunden för webben (ni vet, Facebook och sånt). Ett helt annat protokoll heter irc och används av diverse nätverk av servrar där envar kan starta chattkanaler (däremot kan det näppeligen användas för “sajter”).

Att skriva om nätet på en kultursida utan att känna till IRC — det är som att någon skulle skriva om fotboll på sportsidan utan att känna till begreppet straffspark. Pinsamt.

(Om pinsamheten förorsakats av frilansskribenten eller av Expressens redigerare ska förstås förbli osagt.)

När jag tänker efter så var det nog sista gången som jag upptäckte musik genom att besöka en skivaffär. Musiken var passande nog inspelad år 1996. När den fyra år senare dök den upp på plastbit i ett konvolut med det smått belastade efternamnet “Goebbels”, fångade först min blick, sedan mina öron och strax därefter min plånbok.
Namnet hör till kompositören Heiner Goebbels. Albumet, som inleds med en “svit för sampler och orkester” och fortsätter med att integrera texter av Heiner Müller och Paul Auster, heter Surrogate Cities och är blott en dokumentation. På scen framfördes verket i Umeå i våras.
Skivbutikerna är borta, själva skivan försvunnen i någon garderob, men dess sekvens av digitalt ljud fortsätter att kopieras gång på gång mellan mina hårddiskar och till mina hörlurar — eller dina, det går precis lika bra.

Efter 2000 års upptäckt av Heiner Goebbels öppnades snart oanade möjligheter för vidare utforskningar. (Soulseek har därvidlag visat sig bättre än även de bästa torrent-trackers för att hitta den här typen av musik.) Jag nystade mig tillbaka i hans karriär och upptäckte två album med gruppen Sogenanntes Linksradikales Blasorchester (“Den så kallat vänsterradikala blåsorkestern”) som under åren 1976-81 sysslat med någonting just så ambivalent som namnet antyder. Jag fick nys om hans därpå följande åttiotalsprojekt, den experimentella rockgruppen Cassiber. Jag hittade andra skivsläpp från nittiotalet och framåt, där Heiner Goebbels stod som kompositör. Ofta rörde de sig någonstans mellan ljudkonst eller radioteater och musik, som i sin tur rörde sig mellan noterad och improviserad. Som musikalbum kom de inte i närheten av Surrogate Cities men det kunde anas att de var någonting mer än rena musikalbum, exempelvis genom de återkommande referenserna till Heiner Müller.
Ändå var det inte förrän jag läste Hans-Thiess Lehmanns bok om postdramatisk teater som jag lärde mig att Heiner Goebbels inte bara tituleras kompositör utan även regissör. Hur han efter hand har börjat jobba med “sceniska konserter” vars utmärkande drag är autonomin hos dess musikaliska, rumsliga och teatraliska nivåer, oklarheten i var den drivande kraften ligger.

I måndags kväll besökte Heiner Goebbels — regissören, snarare än kompositören — Kulturhuset i Stockholm. Lite trögstartat blev det när Danjel Andersson först ville vinkla in föredraget till att handla specifikt om vad som är så speciellt med utbildningen på ATW i Gießen (där Heiner Goebbels numera är rektor). Så snart huvudpersonen kom in på sina egna erfarenheter tog det dock fart.
Karakteristiskt för Heiner Goebbels egen arbetsmetod är att alla element ska vara med under hela processen att arbeta fram en föreställning, inte bara skådespelare och regissör utan ljudtekniker, ljussättare, musik, video. “Allt som tillkommer i efterhand kommer bara att få en illustrativ roll. Man kan inte repetera i en simulation.”
Sådana arbetsprocesser funkar knappast inom den traditionella teaterapparaten, “av minst fem anledningar”. Han är förstås medveten om privilegiet att som uppburen regissör kunna genomföra så resurskrävande projekt. Hur möjligheterna ska kunna multipliceras går han inte närmare in på, men det är uppenbart att en grad av specialisering som säger att en ljussättare endast är ljussättare inte är kompatibel med en sådan utveckling.

Heiner Goebbels varnar för att teaterutbildningars alltför långt drivna specialisering i olika roller (skådespelare, regissör, scenograf, etc.) visserligen producerar kompetenta hantverkare, men blockerar utrymmet för konstnärlig reflexion. Teaterstudenterna på ATW i Gießen får därför lära sig allt från ljussättning till ljudredigering, parallellt med ingående teoretiska studier. Helt väsensskilt mot vad som sker på svenska teaterhögskolor, snarare som en konsthögskola fast inriktad på black box i stället för white cube.
Om man ska utbilda för “teaterformer som vi ännu inte vet hur de kommer att se ut”, duger det inte att utgå från att en etablerad arbetsdelning alltid kommer att förbli intakt. Detta kommer även att ställa nya krav på musiker på att arbeta tvärdisciplinärt, krav som sannerligen inte tillfredsställs av dagens högre musikutbildningar. (Nog var teaterstudenter på plats i föreläsningen. Sannolikheten att någon från Kungliga Musikhögskolan vistades i lokalen bedömer jag däremot som minimal.)

Ett resultat har blivit att grupperna som formerats i Gießen är lag, de kretsar inte kring en enda regissörs ego. Motstridiga viljor möjliggör en teater som inte har ett enda centrum, vare sig visuellt eller verbalt. I stället blir det upp till betraktaren att låta uppmärksamheten glida, mellan exempelvis att lyssna på rösternas musikalitet eller att betrakta en konsert som en visuell installation. Teater inte som ett enkanaligt budskap, utan som flerstämmig upplevelse.
Mycket händer just i spänningen mellan olika format, när publiken gång på gång tvingas fråga sig på nytt: Är detta en pjäs? En konsert? En läsning? Två grupper i Stockholms scenkonstvärld som, tycker jag, agerar skickligt med sådana effekter är ÖFA och MELO. Naturligtvis på bekostnad av den aristoteliska idén om dramat som en helhet.
Heiner Müller: Dramat utspelar sig inte på scenen, utan mellan scenen och publiken.
Heiner Goebbels, som svar på en fråga om han någonsin arbetar med känslor: Det handlar om att skapa möjligheter för känslor i rummet, inte om att presentera färdiga känslor på scen.

Han visar exempel ur en av sina förställningar, som inleds som en konsert med en stråkorkester, om än med en dansande robot framför. Först efter en halvtimme kommer inslag av text kombinerat med scenografisk förändring. I nästa skede visar en video i realtid hur den enda skådespelaren lämnar teaterlokalen i sin bil, åker hem och lagar mat. Publiken roas och irriteras. När han öppnar fönstret i sin lägenhet visar det sig leda ut på den faktiska scenen. Frånvaro och närvaro, inte illusorisk utan faktisk.
Någon frågar om Heiner Goebbels inte är rädd för att hamna i en “form-over-content trap”. Det är han inte. “I believe in the strength of the form. I am not working with random content.” I slutändan handlar det om att erkänna att publikens sammantagna nät av referenser alltid kommer att vara exponentiellt större än scenfolkets. Teater handlar inte om att presentera, utan om att intensifiera.

Nu ska vi upprepa en figur från förra månaden: Utifrån ett inlägg där ChrisK berör ett arkiv ska Copyriot ställa frågan om anarkiv. Denna gång handlar det inte om artefakter på museum, utan om bloggar på internet.

Bloggsökmotorerna indexerar inte alla bloggar. En sak är att de försöker att filtrera bort spambloggar, vilket är relativt oproblematiskt även om det finns en hel gråzon av reklamspäckade cut’n'paste-bloggar. Mer intrikat är att de gör ett politiskt urval. Knuff.se verkar exempelvis bannlysa alla bloggar knutna till den högerradikala eller “identitära” plattformen Motpol.nu. Däremot accepteras sverigedemokraternas bloggar och en del ganska kraftigt antisemitiska bloggar. Knuff.se har valt att utöva viss censur av sitt index och gjort en politisk gränsdragning. Att denna gräns aldrig motiveras eller diskuteras är djupt problematiskt.

Ett annat inflytelserikt index är Twingly. I vilken mån som de utför någon politisk eller moralisk filtrering är okänd. Däremot har det tidigare uppmärksammats hur dagstidningar som köper Twinglys tjänster till sina nätupplagor har valt att svartlista en blogg skriven av en sexarbetare.
Knuff.se och Twingly spelar idag en ganska viktig roll i att kanalisera människors informationssökande om politik. Därför borde det vara hög tid att de pressades till att vara mera öppna med vilken filtrering de använder. Inte ur perspektivet att all censur skulle bryta mot någon evig rättighet — utan för att det helt enkelt är osunt att dagligen använda filtrerade tjänster utan att reflektera över saken.

Så till vad Christopher Kullenberg skriver:

Twingly ger sin beskrivning av bloggbävningen i SvD (baserad på denna rapport). Det är givetvis intressant att se hur bloggar påverkade en nyhetsagenda och jag är avundsjuk för att jag själv inte sitter på den mängd panspektrisk data så att jag själv kunde fortsätta analysera. Med Knuff, Twingly och Technorati kan man mappa smittor på nätet, och vi har bara sett början av detta inom samhällsvetenskaperna.

Att oerhört intressanta saker kan göras med dessa index står utom tvivel. Naturligtvis kan inte samhällsvetenskaperna avstå från dem. Frågan är bara om de ska hantera indexen som om de är neutrala “fönster” in i bloggosfären, eller se dem som arkivinstitutioner inbegripna i ett aktivt formande av vad “bloggosfären” är.
Om vi inte vill stå med byxorna nere den dagen som de svartlistade bloggarna börjar bäva loss på ett eget ställe, måste vi förstås välja alternativ två. Knuff.se eller Twingly blir då alltså inte längre redskap för att observera sommarens bloggbävning mot FRA, utan de blir vitala komponenter i själva bloggbävningen. Många blogginlägg skrevs i anslutning till tidningsartiklar just för att twinglas upp på dagstidningarnas nätupplagor. Inlägg avslutades med länkbomber, baserade på vad som hittats på Knuff.se, endast i syfte att höja upp andra FRA-inlägg på Knuff.se. Förändringar av Knuff.se:s hemliga regelverk för politisk filtrering, hade alltså kunnat få direkt utslag på debattens innehåll.
Denna gång må det ha varit utan större betydelse, men för framtida bloggbävningar kan det vara avgörande. Samhällsvetenskaperna måste därför, om de vill “mappa smittor på nätet”, hitta ett sätt för att i nätet av aktörer inkludera inte bara skrivna åsikter, utan också diverse automatiserade, hemliga, politiska filter. Vi andra borde se till att dessa filter blev mindre hemliga, eller åtminstone prata om dess existens.

Uppdatering: Snabb respons från Christopher Kullenberg!

Eftersom jag inte varit på plats i Malmö, ser jag ingen anledning att kommentera helgens händelser där. Nu rasar förstås diskussioner om var skulden bör läggas. Som vanligt finns det vissa som mest ropar på “hårdare batonger” (fast gör inte mjuka batonger ännu ondare?). Mer verbalt lagda tyckare kryddar sina fördömelser med exempel på hur man egentligen borde göra för att “föra ut sitt budskap” utan våld.
Det senare är lite intressant, i relation till senaste veckans resonemang kring budskap och närvaro. Kort sagt: Demonstrationer kan inte reduceras till ett medium för att “föra ut budskap”. Den som tror det kommer aldrig att förstå den andra aspekten, den som handlar om en intensifierad närvaro på en tid och en plats, en närvaro som bland annat producerar gemenskap. Att slå sönder saker är ett av otaliga sätt att intensifiera sin närvaro. Många vill förklara våld och skadegörelse såsom irrationella sätt att kommunicera ett budskap, men de är ute och cyklar.

Snubblade över ett skrattretande exempel i ett blogginlägg titulerat “När terrorn tog över Malmö“. Eftersom författaren är någon form av reklamare är det förstås inte konstigt att han drar till med den så välkända frasen “det finns bättre former att föra ut sitt budskap på”. Det riktigt lustiga är dock försöket till ekologisk vinkling:

Tusentals unga, ja de flesta är unga, har begett sig ifrån världens alla hörn till Malmö för ideologisk grupponani. De här unga människorna tycks ha missat det stora fina världsomspännande nätverket som kallas Internet. Det tar några minuter så finns ett diskussionsforum uppe och alla kan diskutera allt mellan himmel och jord.
För hur i hela fridens namn kan någon på allvar säga att det är miljövänligt att resa för att diskutera? Lägg sen till de händelser som skedde igår i Malmö där folk kastar gatsten /…/ Hade mötet skett online så hade detta aldrig kunnat att ske.
/…/
Själv så använder jag allt ifrån Skype till diskussionsforum för att slippa resa. Jag gör det både för miljöns skull och för min egen skull.

För det allra första går det att fråga sig vad som är mest skadligt för miljön: Att resa kollektivt till Malmö, eller att (som bloggaren i fråga) vara besatt av att skaffa alla nya Apple-prylar — läs Mattias Hagbergs Skräp om vart elektronikskroten tar vägen. Detta dock ett sidospår.
Tydligen har inte 1990-talets syn på nätet som ersättning för platsbaserade verksamheter ännu dött ut. Tydligen finns det fortfarande folk som ställer “att resa för att diskutera” i motsättning till digitala diskussionsforum. Tydligen finns det de som kombinerar detta synsätt med en påstått klimatsmart idé till att generellt förkasta fysiska möten. Även om det är svårt att tänka sig människan på allvar lever efter den livsförnekande devisen att man bör avstå från utflykter till skogen till förmån för att surfa efter bilder på skogen, eller att man bör säga nej till att åka på fest när man kan facebooka i stället.
I själva verket är det uppenbart att den intensifierade kommunikationen inte har förminskat behovet av närvaro, av plats- och tidsspecifika händelser, utan tvärtom ökat det. Frågan om hur resmönster måste förändras för att drastiskt minska förbrukningen av fossila bränslen är någonting helt annat. Att bara förespråka bruk av “allt ifrån Skype till diskussionsforum för att slippa resa” är inget giltigt svar.

Svaren på det digitalas frågor återfinns inte inom det digitala, utan i dess relation till det analoga: tid, rum, mellanmänskliga relationer. Svaren på det analogas frågor — exempelvis den triviala frågan om varför en massa människor åker till Malmö för ett möte — återfinns också i relationen mellan digitalt och analogt, däremot inte i form av ett digitalt upphävande av tid, rum och mellanmänskliga relationen. Låt den fantasin stanna kvar på nittiontalet.

Copyriot påvisade tidigare i år hur skivindustrins lobbygrupp inte vill kännas vid sitt eget 75-årsjubileum. Tvärtom har de gjort vad de kan för att dölja det faktum att organisationen grundades 1933 i Mussolinis Italien.

Ifpi.se verkar just ha fått ny utforming. Besökaren möts nu av viss historisk information, om än mycket sparsmakad, redan på frontsidan:

IFPI (International Federation of the Phonographic Industry) bildades för 75 år sedan och har idag cirka 1 500 medlemmar i nästan 80 länder med huvudkontor i London.

Om man däremot klickar på fliken “verksamhet” ges direkt motstridig information:

IFPI företräder skivbolagen och bildades i slutet av 60-talet. Idag har IFPI cirka 1 500 medlemmar i drygt 80 länder med huvudkontor i London.

Underligt, inte sant? Förklaringen ges om vi går och tittar i arkiverade versioner av ifpi.se från åren 2000-2007. Där återfinns samma (illa uppdaterade) formulering:

IFPI (International Federation of the Phonographic Industry) bildades för närmare 70 år sedan /…/
IFPI Svenska Gruppen bildades i slutet av 60-talet

Uppgiften att Ifpi bildades vid slutet av 1960-talet som nu sprids på Ifpi.se är visserligen en lögn, men av allt att döma en oavsiktlig sådan. Vad den andra av uppgifterna syftar på är bildandet av “IFPI Svenska Gruppen” som juridisk person.
För vem denna uppgift skulle vara intressant är högst oklart. Ifpi var nämligen högst aktiva i Sverige även innan man formaliserades som “IFPI Svenska Gruppen”.

År 1963 riktade exempelvis Ifpi, tillsammans med det då nystartade Sami, gemensamma ersättningskrav gentemot Sveriges Radio. Kraven grundades i att Sveriges nya upphovsrättslag innebar att inte bara kompositörer, utan även artister samt skivbolag, gavs rätt till pengar för radioutsändningar. (Detta grundades i sin tur på Romkonventionen, som i sin tur blev som den blev på grund av diverse förhandlingar där just det fascistiska Italien spelade ledarrollen.)
Ifpi och Sami krävde 30 kronor per minut att dela på. Sveriges Radio tyckte att 3 kronor fick räcka. Ärendet hönsköts till Stockholms rådhusrätt och vandrade upp genom instanserna. Året hade hunnit bli 1968 innan slutligen högsta domstolen kom fram till att 10 kronor per minut skulle gälla som fast pris på musik i radio (utöver avgiften till Stim som väl är i samma storleksordning).
I och med detta domslut fick Sveriges Radio retroaktivt utbetala pengarna till Ifpi, som i sin tur skyfflade vidare hälften till Sami. Man får anta att det var detta förtroende som föranledde bildandet av “IFPI Svenska Gruppen” som juridisk person. Att påstå att Ifpi inte funnits i Sverige före sextiotalets slut är däremot inte korrekt.

Kom åter att tänka på den cd någonstans i bokhyllan som, om dess data nu har överlevt, innehåller en PGP-krypterad disk från nittiotalet, vars lösenord för länge sedan glömts bort. (Den nämndes i ett tidigare inlägg om kriminalisering av glömska.)
En superdator hos en större statlig säkerhetstjänst skulle nog kunna knäcka krypteringen på någon vecka (gissat från höften), om de rent hypotetiskt skulle prioritera fallet.
Givet att Moore’s Law skulle rulla på obehindrat kommer förr eller senare den tidpunkt då processorkapaciteten på vanliga hemdatorer gör samma sak möjlig för oss vanliga dödliga. Men när?

Frågan kastades över till en bekant, som även råkar vara en av Sveriges mer offentligt kända hackers. Det tog ett tag innan den gick fram. För honom var det så uppenbart ointressant i att spekulera över enskilda maskiners förmåga att knäcka krypteringar. Vad som räknas är kluster av maskiner.
Nästa fråga ställde sig själv: Hur klustras maskiner för att få ihop en sådan kraft att krypteringar kan knäckas? Tja, lite förenklat finns det väl två sätt: frivilligt och ofrivilligt. Frivillighet kräver att en massa människor väljer att rikta sin överflödiga datorkraft mot ett och samma mål. Sådana projekt kan alltså knappast hållas hemliga för omvärlden. Ofrivillig klustring av maskiner kan uppnås genom datorvirus och annan lurkod (i sin enklaste form ett javascript som “lånar” processorcykler till ett externt projekt så länge som en viss webbsida förblir öppen).

Kommersiella tillämpningar för datorvirus har väl hittills främst handlat om att bygga robotnät för utskickande av spam. Framöver är det däremot sannolikt att virusmakare börjar sälja själva råvaran: processor cykler, uppger samma källa. Förutsättningen är förstås att virustjuvad processorkraft blir billigare än vad det kostar att hyra maskiner av motsvarande kapacitet. Köparna kanske inte direkt kommer att vara ute efter att rendera video. Mer troligt är att de ägnar sig åt just kryptografi.
Miljontals datorer utspridda i oanande människors hem runt om på jorden kanske rentav kan uppnå samma sak som en statlig superdator. Frågan om virusnät blir då, ur staternas synvinkel, inte så mycket en fråga om stöld av processorcykler eller om säkerhetsriskerna i enskilda virusinfekterade datorer. Utmanandet av kryptografiska oligopol blir en säkerhetspolitisk fråga. Större säkerhetstjänster kommer inte att acceptera att ickestatliga aktörer försöker uppnå ens den potentiella förmågan att knäcka samma krypton som de kan. Den saken är säker.

Övervakning av ofrivilliga (frivilliga och framför allt ofrivilliga) robotnät finns med största sannolikhet bland de tilltänkta användningsområdena för FRA:s kabelavlyssning. Märk väl att det då inte handlar om att avlyssna kommunikationen av några “budskap”, utan om att övervaka distributionen av matematiska resultat som mest liknar vitt brus…

Valet att i SvD-artikeln använda beteckningarna “idealism” och “materialism” på nätpolitikens två perspektiv var delvis en lek med marxistisk jargong. Det gick hem bland vänsterpartister vilket är kul att se. Ännu roligare är den knivskarpa responsen från Blogge:

idealisterna vill använda rättsliga normer för att begränsa en entitet med teoretiskt större teknisk kapacitet, medan materialisterna tekniskt vill begränsa entiteten i sig för att inte inbjuda till ändamålsglidning i de rättsliga normerna.

Exakt! Blogge skriver att “en mer dialektisk approach torde vara möjlig”, alltså att idealism och materialism kan kombineras. Så är det förstås. Kombinationen visar ju dagligen sin styrka. Att den kommit till stånd är inte minst piratpartiets förtjänst. När de formerade sig i januari 2006 var det mot bakgrund av en framväxande materialistisk kritik av upphovsrättens urspårning som sedan någon tid hade formulerats kanske framför allt av oss på Piratbyrån samt av Oscar Swartz. Samtidigt innebär själva partiformen att man artikulerar sin linje idealistiskt. Som jag skrev i SvD:

Styrkan i FRA-motståndet är just kombinationen av idealism och materialism, eller om man så vill juridik och teknik. Fram växer en ny förståelse av nätets politik.

En assymetri finns dock inbyggd i medieklimatet. Massmedier och partipolitik ger automatiskt en massiv övervikt åt den idealistiska aspekten, avvägandet mellan rättsliga normer där kompromisser är möjliga. Piratbyrån brukar exempelvis beskrivas i tidningar som förkämpar för “rätten” till nedladdning. Kritik mot övervakningslagar reduceras till krav på “personlig integritet”. Vi får nog räkna med att massmedielogiken fortsätter sådan filtrering. Just därför finns det en poäng i att bloggar i stället lägger kraft på de materiella aspekterna, som de är särskilt väl lämpade att föra fram, inte minst genom möjligheten att länka direkt till praktiska experiment och exempel.

Filtrerad genom massmedier och partipolitik tenderar en binär logik att framstå som en obegriplig extremism, skriver T. Dock är det inte så enkelt som att allting är binärt utifrån det materialistiska perspektivet. Samme T påpekar det paradoxala, att i de fall där det är relevant med en flytande skala, tenderar samma politiker att “trunkera den till en binär sådan: Antingen är du med oss eller med terroristerna”.
Upphovsrättsivrare hävdar att de rättsliga normerna som binära — antingen får man kopiera eller inte — medan de beskriver sanktionernas hårdhet som en flytande skala. “Vi materialister” hävdar snarast motsatsen: Normerna om idé/uttryck och privat/offentligt är flytande vilket gör upphovsrätten fylld av gråzoner. När upphovsrätten däremot tillämpas på nätet ignoreras grundläggande tekniska principer, exempelvis när man utgår från att internet skulle vara ett nätverk av människor, inte av datorer. Sådant leder till eskalationer — sanktionsmedel som inte fungerar måste backas upp av ytterligare nya lagar som rotar i nätets själva infrastruktur — vars logik blir binär.

Anders Mildner slår huvudet på spiken:

acceptera aldrig en journalistik som väljer att se teknik som något krångligt och moral som något enkelt.
Verkligheten är nämligen precis tvärtom.

Övervakningsfrågan består av en mängd delfrågor. FRA:s massavlyssning är bara en, men en stor och sammanhållen: antingen kopplas kablarna in, eller inte. Då krävs framför allt ett materialistiskt perspektiv. Frågan om kameraövervakning av offentliga platser är helt annorlunda, för där handlar det om miljontals enskilda kameror. Var för sig kan de vara på eller av men strömbrytarna regleras inte genom miljontals politiska beslut, utan genom rättsliga normer och avvägningar på en glidande skala. Den som vill kritisera kameraövervakning gör därför bäst i att satsa på ett idealistiskt perspektiv grundat i idén om personlig integritet.
Eftersom kameraövervakning kan ske gäller konflikten när det ska få ske. Däremot kan inte FRA massavlyssna kabeltrafik om de inte genom lag kan tilltvinga sig tillgång till så kallade “samverkanspunkter” hos kabeloperatörerna, detta innan det kan bli tal om vad de får.

Det visar sig i propositionsförteckningen att regeringen inte vågar driva igenom förslaget om massdatalagring i höst.
Däremot tänker sig regeringen att i november lägga fram propositionen “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG“, känt som sanktionsdirektivet eller IPRED1.

Det handlar framför allt om att ge upphovsrättsindustrin rätten att, när de hittar en nätverksadress som de menar bryter mot deras upphovsrätt, kunna plocka ut personuppgifter direkt från internetoperatörerna. Privata företag ska med andra ord ges polisiära befogenheter. Detta trots att EG-domstolen tidigare i år fastslog att detta alls icke krävs av medlemsländerna. Johanna Nylander sammanfattar bra.

När vi bemöter denna galenskap gäller det att inte hålla sig till de uppenbart skeva avvägningarna mellan olika intressen. För att använda ett nyligen lanserat begreppspar så måste idealismen underbyggas med materialism.
“Materialister tar sin utgångspunkt i tekniska villkor, för att därifrån skissera regleringarnas möjliga framtidskonsekvenser.” Ett tekniskt villkor är att nätet inte består av personer, utan av noder som mycket väl kommer att vara anonyma. Om det visar sig att anonymitet står i vägen för att antipiraterna ska kunna utnyttja sanktionsdirektivet, kan vi räkna med stärkta krav på förbud mot anonym internettillgång, vilket i grunden förändrar nätets infrastruktur.

Frågan är också vilka rättighetshavare som i praktiken ska kunna utnyttja erbjudandet att bli privatpoliser. Johanna Nylander frågar vad som händer “när upphovsrättsinnehavare av Vit Makt-musik kräver sin rätt”. Själv har jag funderat på om jag kommer att kunna begära ut personuppgifterna bakom de nätverksadresser som jag kan se ladda hem musik som jag har upphovsrätt till, utan att ha tillstånd. Kommer jag att få ut dessa människors adresser (så att jag kan tillsända dem trevliga vykort) eller ska det statliga erbjudandet inskränkas till stora lobbyorganisationer (läs Ifpi)? Här finns utrymme för praktiska experiment.

Johan Linander (c) lovade inför valet att jobba kraftfullt för att stoppa sanktionsdirektivets genomförande. Redan nu är det läge att dubbelkolla med honom, och andra ledamöter från regeringspartierna, att han verkligen tänker trycka på nej-knappen.

Förra inlägget identifierade två aspekter av demonstrationer, som för övrigt återfinns i allehanda andra händelser inom exempelvis konst, politik och undervisning.
Den ena aspekten är trivial: att kommunicera budskap. Genom plakat, formationer, frisyrer, tal och framför allt genom arrangörs- och talarlistor (metadata). Budskapen är möjliga att föra vidare via diverse medier. Den andra aspekten handlar om närvaro, går inte att kopiera utan skapas mellan dem som är på plats, hämtar sin kraft ur känslan av här och nu. Närvaron har förmågan att skapa gemenskaper som förblir produktiva även efter att budskapet kablats ut.

Chris fattade genast att resonemanget lutar i en heideggeriansk riktning. Den skyldiga heter Hans Ulrich Gumbrecht som i sin fascinerande bok Production of Presence med utgångspunkt hos främst just Heidegger utvecklar just skillnaden mellan presence och meaning. Vår cartesianska kultur priviligierar betydelse, tolkning och kommunikation på bekostnad av närvaroeffekten, som vi just därför ständigt söker att uppnå, även om den intensifierade närvaron alltid måste vara flyktig.
Kraften finns att hämta i oscillerandet mellan närvaro och betydelse, de två aspekterna som aldrig går att fånga i ett metakoncept. Betydelser verkar inom den metafysiska uppdelningen av subjekt och objekt, själ och kropp, ett immateriellt betecknande för ett materiellt betecknat. För att greppa närvaro passar det, enligt Hans Ulrich Gumbrecht, bättre med en aristotelisk teckenlära som skiljer på materia (det som upptar utrymme) och form (det som gör att materian kan förnimmas).

presence |ˈprezəns
ORIGIN Middle English : via Old French from Latin praesentia ‘being at hand,’ from the verb praeesse (from prae ‘before’ + esse ‘be.’)

meaning |ˈmēni ng
ORIGIN Old English mænan; related to Dutch meenen and German meinen, from an Indo-European root shared by mind

Vi återkommer snart till Hans Ulrich Gumbrecht i en separat nördpostning. Först bara ett försök att följa varvet runt tillbaka till FRA-frågan, där jag alltså skiljde på “idealism” och “materialism” — två aspekter på övervakningsmotstånd som är möjliga att förena, eftersom bägge naturligtvis rör sig inom betydelsens sfär.
Som sagt så är FRA:s planerade massavlyssning väldigt svår att hantera utifrån aspekter av närvaro. Den tycks helt sakna rumslighet, till skillnad från disciplinsamhällenas arkitektoniska panoptikon. Antagligen är det därför som de rumsliga protesterna mot FRA inte kunde skapa någon känsla av närvaro.

Att befinna sig på Sergels Torg är oftast olidligt. Att befinna sig där under gårdagens heldagsdemonstration mot FRA var extra olidligt. Inte för att arrangörerna skulle ha begått några fel, inte heller för att deltagarna var för fel eller för få eller för fula. Inte för att talarna sa fel saker, ej heller på grund av störande externa faktorer. Outhärdligheten låg i själva formatet. En stunds trevligt mingel, visst, men jag lyckades helt enkelt inte uppbringa någon pliktkänsla som kunde hålla mig kvar på platsen någon längre tid. Ett plötsligt infall av arbetslust fick mig att ta ledigt från ledigheten och smyga bort till riksdagsbibliotekets stillsamma sal.

Jag påstår inte att demonstrationen var misslyckad. (Den var antagligen väldigt lyckad.) Jag vill heller inte smolka de positiva upplevelser som vissa andra säkert hade. Allt jag säger att vi var flera som fann vistelsen på plattan olidlig — och att det i längden är något djupt problematiskt med rörelser som hyllar självuppoffring.

Visst, demonstration är ett gammelmedium. Det i sig är inget skäl att förkasta demonstrationer, lika lite som böcker bör förkastas. För även om de flesta demonstrationer (likt de flesta böcker) suger, så finns det även de som är helt fantastiska händelser där samhörighet produceras. Vad kännetecknar dessa?

Närvaro. När-var-o. När och var. Därifrån hämtas kraften.

Demonstrationer kan bli vibrerande produktiva händelser antingen i kraft av sin tid eller i kraft av sin plats. Känslan av nu kan aldrig bli översvallande i en demonstration som planerats sedan månader. Den väller fram i direkt anslutning till en händelse som man vill protestera mot, eller fira, en händelse vars tajming inte kunde förutses. Som knallen efter en blixt från klar himmel. Nukänslan fanns exempelvis där när vi drog ihop demonstrationen tre dagar efter tillslaget mot The Pirate Bay, samma dag som sidan återuppstod.
Något starkt “nu” kan det däremot aldrig bli tal om när protesterna riktas sig mot parlamentariska beslut, för de är till sin natur förberedda och förutsägbara.

Andra demonstrationer blir magiska i kraft av ett starkt här. Då handlar det om att rent fysiskt ta urbana utrymmen i bruk, kanske för någonting karnevaliskt, så kallade temporära autonoma zoner, eller om att samlas så många kroppar att man blockerar något annat. (Polistillstånd tenderar inte att beviljas för aktiviteter av dessa slag.)
Ett element av “här” fanns närvarande i piratpartiets demonstrerande i anslutning till riksdagens öppningsritualer. Starkast blir dock här-känslan när man inte är beroende av att punktmarkera andras spektakel utan agerar suveränt. Och på Sergels Torg går det nog aldrig någonsin att frambringa en platsspecifik här-känsla.

Att både “här” och “nu” har den där vibrerande styrkan är nog ovanligt, och hur som helst är det ingenting som en arrangör kan frambringa medvetet. FRA:s planerade massavlyssning undandrar sig både tid och plats, den saknar närvaro. Frågan är därför om en demonstration mot just FRA-lagen någonsin skulle kunna bli en händelse som producerar närvaro och gemenskap. Detta är alltså, skall än en gång understrykas, ingen kritik av demonstrationerna.
Att en demonstration inte är produktiv behöver inte utesluta att den kan vara politiskt effektiv — men då till priset av att deltagarna börjar hylla varandras självuppoffringar, vilket i förlängningen är politiskt destruktivt.

(Förresten: I tidningen Nummer frågar sig koreografen Claire Parsons om man i FRA-demonstrationerna kan se “något av en sorts ursprunglig teater”. Även om svaret är ett rungande nej, är tanken helt riktig. Kommande inlägg fortsätter i den riktningen.)

Entries from September 2008 ↓

“Nätsajten IRC är ett slags finskt Facebook”

Heiner Goebbels

Vit fläck i bloggbävningarnas geografi

Angående fantasin om att digitala budskap skulle kunna upphäva analog närvaro

Dubbla budskap om Ifpis grundande

Virusmakt

Dialektiken

Privatpolisdirektiv på väg mot riksdagen

Budskap och närvaro

Olidligt demonstrerande

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna