Moms på ljud? Moms på bok?

Förra inlägget ifrågasatte bokförlagens dröm om en marknad för digitala ljudböcker, en marknad som enligt förläggarna förutsätter att fildelning omöjliggörs. Vissa provocerades säkert. Här andra steget i attacken på ljudboksvurmandet. Varför? För att bryta det bedövande konsensus som tycks råda i Sverige — alla är tydligen överens om hur oerhört viktigt det är att bokförlag säljer ljudböcker. Utgångspunkten för detta andra steg är inte fildelning, utan momspolitik.

Momsen är i Sverige 25 %, vilket i internationell jämförelse är väldigt högt, vilket skattesänkarpolitiker skiter i eftersom de svurit sin trohet till “arbetslinjen”.
Nåväl, för vissa speciella varor och tjänster finns en lägre momssats på endast 6 %. Till dessa hör böcker, däremot inte fonogram. Sverige har dock valt att räkna ljudböcker som böcker, det vill säga ge en momsrabatt till inspelat tal, utan att ge den till inspelad musik.

Sommaren 2006 uppmärksammades det att Europakommissionen ansåg att den momsen på ljudböcker måste vara samma som momsen på andra ljudinspelningar. Sverige hotades att dras till EG-domstolen om inte detta ändrades.
Förläggareföreningen initierade en stor PR-kampanj för att få behålla ljudböckernas momsrabatt. Bland annat har de låtit författare och skådespelare skriva under debattartiklar som inte sparat på krutet:

I Sverige vill vi att alla människor ska ha lika möjligheter att tillägna sig litteraturen. Det är en grundläggande demokratisk rättighet. /…/
Tillgången till språket och litteraturen är en viktig yttrandefrihets- och informationsfrihetsfråga, jämställdhets-, rättvise- och demokratifråga.

Förläggarlobbyns smartaste drag var att få med sig Synskadades Riksförbund i kampanjen. Visserligen har synskadade sedan många år tillbaka (och vissa andra funktionshindrade) haft tillgång till inlästa böcker, på kassetter framställda av den statliga myndigheten Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Enda skillnaden mellan dessa talböcker och de ljudböcker som bokförlagen först på senare år börjat framställa, är att ljudböckerna är tänkta att säljas i affärer och generera vinst åt förlagen. Av vinstkravet följer också att smalare litteratur knappast blir till ljudbok.
Synskadades litterära preferenser varierar, precis som alla andras. Många föredrar Camilla Läckberg och Stieg Larsson, vill konsumera dessa författares deckare med öronen. Då kan de antingen låna talbok på biblioteket, eller köpa ljudbok i butiken. Andra synskadade kanske är mer intresserade av romanförfattare som Gunnar Blå eller Pär Thörn, eller kanske av sommarens debattböcker om deltagarkultur. Men även om momsen avskaffades helt och dödsstraff infördes för upphovsrättsintrång så är det högst tveksamt att respektive förlag (Vertigo, Modernista, Korpen, Atlas) skulle satsa på att göra ljudboksversioner av titlarna i fråga. Alltför smala böcker kommer aldrig vara intressanta att spela in om vinstutsikten är den enda drivkraften.
Synskadade som vill ta till sig litteratur utanför den breda mittfåran är och förblir utlämnade till den statliga produktionen av talböcker.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder säger: “Genom ljudböckerna jämställs en synhandikappad med en frisk person”. Kontentan måste vara att synskadade har en mer inskränkt litterär smak än övriga befolkningen, att de utan undantag nöjer sig med det utbud som förlagen väljer att prångla ut på ljudboksmarknaden. Det är ett rent hån, och gör det än mer bedrövligt att Synskadades Riksförbund låtit sig bli slagträ åt förläggarlobbyn.

Såväl förra som nuvarande regeringen, Pär Nuder och Anders Borg, samt svenska EU-parlamentariker från alla partier, uttalade starkt stöd för att bibehålla momsrabatten på ljudböcker. Genomgående var att man dels hänvisade till de synskadade, dels till en allmänt teknikpositiv inställning.

Gång på gång antyddes det att EU:s byråkrater var framstegsfientliga motståndare till digitala medier, oförmögna att se bortom Gutenbergs teknik. Resten av Europa är så trångsynta, ropade svenskarna i kör, men vi är minsann öppensinnade! Klart en bok är en bok! Papper eller ljud, vem bryr sig? Vad korkade de är som inte fattar nere i Bryssel! Bloggarna stämde in i sången, konsensus var total — Sverige måste ta strid för ljudböckernas momsrabatt.
Regeringen tog strid, och vann. EU-kommissionen ändrade sig och utlovade en vidgad definition av begreppet bok. Förutsatt att EU:s finansminstrar ger sitt enhälliga stöd så ska Sverige få fortsätta att ta ut lägre skatt på ljudböcker, precis som på pappersböcker.

Allt är sålunda frid och fröjd, så länge man betraktar denna momsfråga utifrån perspektivet “bok”. Om man däremot skiftar perspektiv till “ljud”, blir det riktigt intrikat. Sveriges regler föreskriver alltså att försäljning av ljudinspelningar (t.ex. cd-skivor eller mp3-filer) ska beskattas olika beroende på vilket ljud de består av. Är det musik gäller den vanliga momsen på 25 %, men om ljuden är inläst litteratur reduceras momsen till 6 %.
Kort sagt: Staten vill subventionera text, på bekostnad av musik. Det är ur ett kulturpolitiskt perspektiv ganska underligt. Om någon tonsätter en dikt och spelar in kompositionen, bestraffas inspelningen med en drastiskt högre skatt än vad som gäller för en enkel inläsning!
Dessutom går det att tänka sig allehanda gränsdragningsproblem mellan vad som är ljudbok och inte. Kanske kan t.ex. en distributör av Heiner Goebbels skivor, som kombinerar litterär text med musik i något som liknar radioteater, kunna göra anspråk på momsrabatten för ljudböcker? Eller innebär musikaliska inslag automatisk diskvalificering? Och måste en ljudbok först ha publicerats på papper?
Hela frågan om noterad musik blir ganska intressant. Ett partitur är ju en form av bok, tryckt i tryckpress, utgiven på förlag, fast med notskrift i stället för alfabetisk skrift. En pianist spelar en sonat av Beethoven, en recitatör läser upp en novell av Strindberg — vari ligger skillnaden? Är det att bara vissa kan spela piano, men vem som helst kan läsa en bok? Förutom att ett sådant resonemang glömmer bort de synskadade, är det svårt att förstå varför det skulle motivera högre moms på musikaliska inspelningar än på litterära. Eller handlar det kanske, som ofta understryks i Författareförbundets PR-material, om att demokratin kräver tillgång till text men inte till musik? I så fall får man fråga sig om inte all beskattning av demokratin är ett hot mot demokratin, liksom det faktum att bara en minoritet av alla utgivna böcker säljs som ljudböcker.

Hittills verkar ingen annan i svensk debatt pläderat för att låta ljudböcker ha högre moms än pappersböcker. Copyriot tar därför på sig den djävulsadvokatiska uppgiften att vara den första. Ljudböcker bör inte beskattas som böcker, de bör beskattas som ljud. Gränsen skall nämligen inte dras mellan musikaliska ljud och litterära ljud, vilket är fallet idag.

PS.
Moms är stöld.

Förra inlägget ifrågasatte bokförlagens dröm om en marknad för digitala ljudböcker, en marknad som enligt förläggarna förutsätter att fildelning omöjliggörs. Vissa provocerades säkert. Här andra steget i attacken på ljudboksvurmandet. Varför? För att bryta det bedövande konsensus som tycks råda i Sverige — alla är tydligen överens om hur oerhört viktigt det är att bokförlag säljer ljudböcker. Utgångspunkten för detta andra steg är inte fildelning, utan momspolitik. Momsen är i Sverige 25 %, vilket i internationell jämförelse är väldigt högt, vilket skattesänkarpolitiker skiter i eftersom de svurit sin trohet till "arbetslinjen". Nåväl, för vissa speciella varor och tjänster finns en lägre momssats på endast 6 %. Till dessa hör böcker, däremot inte fonogram. Sverige har dock valt att räkna ljudböcker som böcker, det vill säga ge en momsrabatt till inspelat tal, utan att ge den till inspelad musik. Sommaren 2006 uppmärksammades det att Europakommission