Ljudboken R.I.P. — än sen då?

Om man går in på Svenska Förläggareföreningens hemsida så syns ett varumärke exponerat i jättestor text: “PIRATE BAY”. Den egna föreningens namn är skrivet i knappt läsbar teckenstorlek.

På bokmässan anordnade Förläggareföreningen ett seminarium betitlat “Ljudboken — R.I.P.“. Eventuellt tänkte de sig ett osynligt frågetecken efteråt, för helt verkar de inte ha givit upp. Tvärtom framfördes krav på att kriminalisera länkning till ljudböcker och på storskalig övervakning av privata kommunikationer.
Daniel Levin skriver vasst i GP om vad han klassar som ett “diskussionshaveri”. Skånska Dagbladet skriver att Förläggareföreningens “svulstiga partaj” mest var underhållande. De frågar sig, mot bakgrund av FRA-debatten, hur smart det är “att bygga upp ett kontrollsystem som kartlägger precis vad var och en laddar ner och i princip ger rätt att vid misstanke om illegal nedladdning göra husrannsakan i vilken dator som helst”.
Jo, det verkar som att FRA-frågan kan leda till en positiv tillnyktring i diskussionerna kring fildelning, även om Förläggareföreningen kör vidare på sin militanta linje.

Kvar står faktum att ingen vet hur ljudboken — betraktad som lösryckt, kommersiell kulturprodukt — ska klara av digitaliseringen. Förlagens tanke med att sälja ljudböcker präglas just av lösryckthet: Man ska köpa en ljudbok (en digital sekvens, på plastbit eller via internet), lyssna på den och vara nöjd. Så mycket mer än att lyssna på den går ju inte att göra. Ljudböcker kan varken pryda bokhyllor eller fyllas med anteckningar, varken tummas eller brännas. De kan sändas i radio, fast radion föredrar att ordna sina uppläsningar själva. De kan även teoretiskt spelas upp i offentliga lokaler, men vem skulle vilja lyssna på dem där?
Kort sagt skiljer sig ljudböcker från musik och film genom sin lösryckthet, och de skiljer sig från pappersböcker genom att vara ganska sterila. Är det verkligen så självklart att ljudböcker är en framtidsprodukt?
Monki skrev lite om ljudböcker i våras:

Ljudboken kommer med löftet om att vara en genväg som löser informationsintaget i en informationsöverflödets tid – att kunna ta till sig böcker utan den mentala ansträngningen och riktade fokuseringen som krävs vid läsandet av text. Den lovar informationsintag samtidigt som man cyklar, städar eller till och med surfar efter annan information, precis som musik kan dela utrymme med andra medier och aktiviteter.
Samtidigt är det klart att ljudboken misslyckas med att trycka in texten i denna multi-mediala erfarenhet. Minsta frånvaro av koncentration gör att man tappar bort sig helt i berättandet och ljudboken är inte direkt bra för att snabbt “bläddra tillbaka” dit man var tidigare. Alltså passar den endast, om något, till enkla, linjära berättelser som även går att följa med sviktande uppmärksamhet. Inga hastiga kast i historier eller komplexa relationer mellan karaktärer – då tappar läsaren bort sig direkt ifall dammsugaren lät lite för högt!

Kan bara instämma. Själv har jag laddat ner ett stort antal ljudböcker i fildelningsnätverk — men inte lyssnat på en enda i sin helhet. Att spara dem i en mapp kan gav en viss tillfredsställelse, att försöka lyssna på dem var mest irriterande. Föredrar att låta tankarna vandra fritt till musik. Föredrar den skrivna texten som låter en öka och minska läsningens hastigheter. Föredrar att få en produkt med fysisk existens och som dessutom märks av tiden, i de fall som jag betalar pengar för litteratur.
Förresten — de böcker jag gillar ges sällan eller aldrig ut på ljudbok. Ska det också skyllas på fildelningen?

Visst verkar det finnas andra som tycker att ljudboken är något av det bästa som hänt. Vissa uppgifter tyder på att här finns en korrelation till förande av motorfordon. Må så vara. Ljudboken är inte värd vilket pris som helst. Det är exempelvis inte värt att internet förstörs, bara för att skapa den marknad i ljudböcker som Förläggareföreningen drömmer om.