Budskap och närvaro

Förra inlägget identifierade två aspekter av demonstrationer, som för övrigt återfinns i allehanda andra händelser inom exempelvis konst, politik och undervisning.
Den ena aspekten är trivial: att kommunicera budskap. Genom plakat, formationer, frisyrer, tal och framför allt genom arrangörs- och talarlistor (metadata). Budskapen är möjliga att föra vidare via diverse medier. Den andra aspekten handlar om närvaro, går inte att kopiera utan skapas mellan dem som är på plats, hämtar sin kraft ur känslan av här och nu. Närvaron har förmågan att skapa gemenskaper som förblir produktiva även efter att budskapet kablats ut.

Chris fattade genast att resonemanget lutar i en heideggeriansk riktning. Den skyldiga heter Hans Ulrich Gumbrecht som i sin fascinerande bok Production of Presence med utgångspunkt hos främst just Heidegger utvecklar just skillnaden mellan presence och meaning. Vår cartesianska kultur priviligierar betydelse, tolkning och kommunikation på bekostnad av närvaroeffekten, som vi just därför ständigt söker att uppnå, även om den intensifierade närvaron alltid måste vara flyktig.
Kraften finns att hämta i oscillerandet mellan närvaro och betydelse, de två aspekterna som aldrig går att fånga i ett metakoncept. Betydelser verkar inom den metafysiska uppdelningen av subjekt och objekt, själ och kropp, ett immateriellt betecknande för ett materiellt betecknat. För att greppa närvaro passar det, enligt Hans Ulrich Gumbrecht, bättre med en aristotelisk teckenlära som skiljer på materia (det som upptar utrymme) och form (det som gör att materian kan förnimmas).

presence |ˈprezəns
ORIGIN Middle English : via Old French from Latin praesentia ‘being at hand,’ from the verb praeesse (from prae ‘before’ + esse ‘be.’)

meaning |ˈmēni ng
ORIGIN Old English mænan; related to Dutch meenen and German meinen, from an Indo-European root shared by mind

Vi återkommer snart till Hans Ulrich Gumbrecht i en separat nördpostning. Först bara ett försök att följa varvet runt tillbaka till FRA-frågan, där jag alltså skiljde på “idealism” och “materialism” — två aspekter på övervakningsmotstånd som är möjliga att förena, eftersom bägge naturligtvis rör sig inom betydelsens sfär.
Som sagt så är FRA:s planerade massavlyssning väldigt svår att hantera utifrån aspekter av närvaro. Den tycks helt sakna rumslighet, till skillnad från disciplinsamhällenas arkitektoniska panoptikon. Antagligen är det därför som de rumsliga protesterna mot FRA inte kunde skapa någon känsla av närvaro.

Förra inlägget identifierade två aspekter av demonstrationer, som för övrigt återfinns i allehanda andra händelser inom exempelvis konst, politik och undervisning. Den ena aspekten är trivial: att kommunicera budskap. Genom plakat, formationer, frisyrer, tal och framför allt genom arrangörs- och talarlistor (metadata). Budskapen är möjliga att föra vidare via diverse medier. Den andra aspekten handlar om närvaro, går inte att kopiera utan skapas mellan dem som är på plats, hämtar sin kraft ur känslan av här och nu. Närvaron har förmågan att skapa gemenskaper som förblir produktiva även efter att budskapet kablats ut. Chris fattade genast att resonemanget lutar i en heideggeriansk riktning. Den skyldiga heter Hans Ulrich Gumbrecht som i sin fascinerande bok Production of Presence med utgångspunkt hos främst just Heidegger utvecklar just skillnaden mellan presence och meaning. Vår cartesianska kultur priviligierar betydelse, tolkning och kommunikation på bekostnad av närvaroeff