Nittonhundratalets veckotidningar vittrar för eller senare bort. Kungliga Biblioteket (KB) tänker därför digitalisera dem. I en rapport [pdf] från detta projekt diskuteras frågan hur de scannade tidningarna ska kunna göras tillgängliga för allmänheten i pdf-format. Problemet stavas förstås upphovsrätt.
Rapporten konstaterar att det i rättslig bemärkelse finns två sorters tillgängliggörande. Att lägga tidningarna på en öppen server, exempelvis en webbsida, skulle räknas som överföring till allmänheten. Begreppet infördes med 2005 års skärpningar av upphovsrättslagen och åsyftar kopieringar såväl som radieringar som sker över fysisk distans.
Att lägga tidningarna på en server dit man endast har tillgång via terminaler i en och samma byggnad räknas däremot som offentligt framförande. Upphovsrätten bygger ju på metaforer, i det här fallet till scenframträdanden. Skillnaden handlar alltså om platsbundenhet. Den rotar sig ytterst i det faktum att ljud har begränsad räckvidd och kan dämpas av arkitektur.
Olika upphovsrättsliga villkor gäller beroende på distans. Upphovsrättsinnehavarnas tillstånd krävs alltid för överföringar till allmänheten, men offentliga framföranden kan under vissa villkor ske fritt. Dels får det inte finnas något vinstsyfte och tillträdet till lokalen ska vara avgiftsfritt, vilket inte är några problem i fallet med vårt nationalbibliotek. Dels heter det att “det offentliga framförandet får inte vara det huvudsakliga med verksamheten”. Lugnt så länge beståndet fortsätter att domineras av tryckta papper.
Slutsatsen blir alltså att man inte tillåts göra digitaliserade veckotidningar tillgängliga per distans.
Däremot bör Kungl. biblioteket kunna erbjuda materialet för visning på en lokal dator i Kungl. bibliotekets egna lokaler.
Trist lösning. Kan de inte KB kräva ett undantag från lagen? Skulle kanske avfärdas direkt med hänvisning till internationella konventioner.
Tills vidare gäller det att undersöka gråzonerna. Avgörande är då hur de lokala datorerna kommer att vara utformade. Kommer de måhända ha en usb-port där bibliotekets besökare kan kopiera över pdf-versioner av gamla tidningar? Givetvis i strid med bibliotekets regler, som de är tvungna att ha för att kunna hävda i rätten att det handlar om offentligt framförande och inte distribution av exemplar. Fast hur hårt behöver de kontrollera reglernas efterlevnad? Hur rummet med de lokala datorerna inreds blir en viktig fråga.
Förresten så kanske det går att tänja definitionen av offentligt framförande. Vad skulle hända om KB lät sina servrar med digitaliserade veckotidningar vara tillgängliga via ett lokalt trådlöst nätverk? Såvida nätets räckvidd inte överskrider byggnadens väggar går det kanske att hävda att tidningarna “framförs” lokalt. Fast det är kanske begripligt om KB inte vågar sig på en sådan sak, även om de har målsättningen att göra sitt material så tillgängligt som möjligt.
Kungliga Biblioteket håller ju på att slås samman med Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), vars arkivspärrar i teorin är hårda men i praktiken tillåter läckor. Att ta med sig digital kopieringsutrustning i deras lokaler är visserligen strängt förbjudet. För oss som sitter på högskolor går det dock att fjärrlåna digitala kopior till våra lokala bibliotek, där man för sakens skull måste boka ett “medierum” med avspelningsutrustning, men ingen kontrollerar om man tar med sig datorn. (Så gick det till när teveklippet om “diskoavgiften” spreds över nätet.)
Om KB på motsvarande vis kan tillåta fjärrlån är bakdörren öppen för digitaliserade tidskrifter. Vågar de utnyttja gråzonen?
8 kommentarer ↓
Distansresonemanget känns gammalmodigt. Den som vill ta del av materialet gör det rimligen i forskningssyfte (för något värde på forskning). Det verkar inte rimligt att förbjuda forskaren att ta med sig hårdvara till “framförandet”. Hårdvara i detta sammanhang kommer att vara en dator, kamoflerad som en laptop, en surfplatta eller en mobiltelefon.
Tillgång till hårdvara och nätverk är i ökande utsträckning en nödvändig underbyggnad för mänskliga rättigheter. I en rättsstat kommer rimligen denna tillgång generellt att smälla högre än upphovsrätt.
Vi har nu två datorer i samma rum. Kommer de att kunna kommunicera? Att skapa system som kan signalera till människor, men inte uppfattas av annan hårdvara är notoriskt svårt. Macrovision och oräkneliga DRM-misslyckanden som illustrerar det fruktlösa i sådana försök. Det utbredda handycam-filmandet av biopremiärer indikerar att distinktionen mellan framförande och överföring redan är skakig. Videokameror är redan legio i telefoner och börjar bli det i laptopar.
En organisation som resonerar så pass långsiktigt som KB normalt gör bör nog inte bygga sin strategi på att avståndsdistinktionen ännu inte hunnit städas bort ur upphovsrättslagen.
Quest: Klokt resonerat. Ditt sista stycke väcker frågan om avståndsdistinktionen är något som skulle gå att “städa bort” ur upphovsrättslagen, eller om den tvärtom är ett symptom på något mer fundamentalt ohållbart.
Hur skulle det se ut om överföring och framförande bedömdes lika? Såvitt jag kan förstå, skulle det antingen innebära en grov skärpning av lagen eller en rejäl uppluckring.
Det man bör fråga sig är vem som egentligen tvingar KB (och SLBA) till denna överdrivet “försiktiga” tolkning av lagarna. Jag har inte blivit övertygad om att dessa institutioner vill ha någon webbtrafik. Har de ens försökt kräva någon ändring av eller undantag från upphovsrättslagen?
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Inte så omoralisk ändå Möjligtvis liknande inlägg: Nationalbibliotek navigerar i upphovsrättslig gråzon [...]
Stode är korrekt form här men man kan lika riktigt skriva stod (jfr: vore/var eller sprunge/sprang).
Däremot låter den ju väldigt ålderdomlig och jag skulle alla gånger föredra den normala formen stod eftersom den inte sticker ut lika mycket.
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Bokförlagen som (indirekt) stödjer IPRED – och alternativen Möjligtvis liknande inlägg: Nationalbibliotek navigerar i upphovsrättslig gråzon [...]
[...] Nationalbibliotek navigerar i upphovsrättslig gråzon [...]
Har innehållet i dessa gamla tidningar fortfarande något som helst ekonomiskt värde för utgivarna? Upphovsrätts-lagstiftningen ska ju tillse att skaparna får inkomst genom att sälja exempelvis tidningar. Men hur många av dessa gamla upplagor finns i butik?
Finns någon butik där man kan köpa en oanvänd tidning från 1970, som har legat i lagret i 39 år i väntan på en köpare?
Eller borde man kunna betrakta dessa tidningars information som nutids-historiska dokument, där all sorts ekonomiskt värde sedan länge är irrelevant?
Kommentera