Medienihilism, medbrottslighet och några ljusglimtar

Har inte tittat på teve på… jag vet ärligt talat inte hur länge. Min senaste direktrelation till mediet var när jag var med i ett debattprogram förra året. Nästa gång jag tillfrågas kommer det, för att uttrycka saken milt, att behövas viss betänketid. Televisionens mottagarända tänker jag fortsätta att hålla mig undan.

Ni har förstås redan läst Brokeps berättelse. Förhoppningsvis även Karl Palmås inlägg med kommentarer som stakar ut vägar för att förstå hur flippar som dessa kan ske. Problemet ligger strikt talat inte i gammelmedia, inte i någon enskild aktör alls, utan mellan aktörer, i konfigurationen av hela den långa kedja av aktörer och nätverk som i slutändan lett till ett vidrigt frossande i bilder på lemlästade barn — “medienihilism” för att använda ett uttryck som just myntades av ChrisK. [*]
Kalles inlägg ledde, aningen långsökt, mina tankar till en mening ur Michael Richardsons biografi över George Bataille. Där beskrivs verksamheten i sällskapet Acéphale under sent 1930-tal:

Känslan av medbrottslighet inför gränsernas sammanbrott var fundamental. Deltagarna verkar ha känt att de ägnade sig åt en konfrontation med ett bortom, där atmosfären var genomsyrad av något som var på väg att hända.

Medbrottslighet. En stor sak! Å ena sidan är känslan av medbrottslighet, i denna stora bemärkelse, nödvändig för att navigera sig fram till nya etiska principer där gamla begrepp rämnar. Å andra sidan är omöjliggörs den av försök att i moraliska termer hitta skyldiga subjekt. “Alla är i någon mån skyldiga, och samtidigt oskyldiga”, skriver Kalle. Sådant kan inte sägas inom den ritual som kallas för “debatt”, för där betyder det något annat, nämligen att den som säger det hade kunnat förändra situationen till det bättre genom att göra andra val.

Nu ska detta dock bli ett positivt inlägg. Vilka positiva effekter kan finnas av detta totala sammanbrott? Spontant kommer jag på tre stycken.

• En är, hur otroligt det än kan låta, att förståelsen för vad The Pirate Bay är har ökat. Bortsett från TV4:s allra första direkt lögnaktiga rapportering, så har ordet “länkar” figurerat rakt igenom den massmediala rapporteringen. Detta har inte alltid varit fallet när det tidigare skrivits om The Pirate Bays roll i fildelningen av upphovsrättsskyddat material. Antagligen har det nu blivit lite, lite mer vedertaget att vad de gör är att länka till filer som finns annorstäder.
  
• En andra effekt skulle kunna vara att myten om att The Pirate Bay tjänar pengar försvagas. Vore de girigbukar, skulle de förstås ha vikit sig, om inte förr så när annonsörer började hoppa av. Vilket kommersiellt företag som helst hade backat i ett sådant läge. Att The Pirate Bay inte drivs av profitmotiv utan av starka principer borde nu ha blivit uppenbart — även för de Aftonbladetbloggare som tycker att dessa principer är det hemskaste på hela jorden.
  
• För det tredje är hela den bloggbaserade diskussion som just refererats, och som till skillnad från massmedierna ibland lyckas lyfta sig över enskilda sakfrågor, en fantastiskt positiv sak. Deltagarna känner att de ägnar sig åt en konfrontation med ett bortom, atmosfären är genomsyrad av något som är på väg att hända.

Efter dessa tre ljus i mörkret ska vi avsluta med två obesvarade frågor. En om den analoga världen, en om den digitala — något förenklat.

• Offentlighetsprincipen har ännu inte diskuterats på allvar. Däremot har ett antal så kallade publicister — i spetsen trojkan Knutson, Stenius, Sonning — uttryckt åsikten att demokratin är hotad så fort en handling upprättad hos en myndighet inte är offentlig handling. Om de verkligen står för detta är det ytterst radikalt, ja frågan är om de ens längre kan kalla Sverige för en demokratisk stat. I många andra mordutredningar så offentliggörs inte obduktionsbilder. Publicisterna tycks mena att åklagarna i dessa lägen hotar demokratin. Själv är jag inte fullt som offentlighetsfundamentalistisk. Däremot ser jag ett demokratiskt problem i att svenska regeringens brevväxling hemlighålls. Knutson, Stenius, Sonning — vad säger ni?
  
• På det digitala planet aktualiseras problemet att The Pirate Bay är så dominerande vad gäller öppna bittorrent-trackers. Funnes ett större utbud, vore det också omöjligt för ansvarsmaskinen att samfällt peka på ett ansvarigt subjekt. Dominansen har skapats av ett upphovsrättsligt klimat av rädsla och kan knappast lösas av att The Pirate Bay skulle “ta ett steg tillbaka”, vad det nu skulle innebära. Däremot är det hög tid att tänka bortom bittorrent.
  Jonas Andersson skrev i en kommentar här:
  

  Lösningen ligger kanske i att decentralisera även sitt index (hur man nu gör det?), men också i att veta sina begränsningar när man verkar även i en “gammal” offentlighet.

  
  Ja, hur kan ett index decentraliseras utan att själva arkivet centraliseras? Se, dit kan vi koka ner en medieteoretisk kärnfråga. Vars lösning inte kommer att televiseras…

[*] Att Christopher Kullenberg myntat begreppet “medienihilism” är strängt talat inte sant. En magisteruppsats från Linköpings universitet [pdf] upplyser oss om att ordet tidigare har lanserats av Maria-Pia Boëthius, med följande definition: “Medienihilism är det syndrom där budskapet glöms medan medlen för att
överbringa detta icke-existerande budskap ständigt blir allt fler.” Även om detta möjligtvis kan tyckas stämma in på vad som nu skett, torde det gå att hitta en mer produktiv definition som inte idealiserar “budskapet”.