Clowners rättigheter

Någon frågar om inte landets cirkusartister snart blir sura på Malte Persson, som nu kopplat samman ätten Staël von Holstein med de trenne epiteten clown, narr och pajas. Må så vara, men kanske kan cirkusartisterna då trösta sig med att i denna ätt ha funnit en allierad i kampen för sina rättigheter. För ni vet väl att cirkusartister är rättslösa?

Upphovsrättslagens 45 § ger artister ensamrätt till inspelningar av deras framträdanden. Dessa “upphovsrätten närstående rättigheter” omfattar musiker, skådespelare och dansare — men inte cirkusartister, eldslukare eller trollkarlar. Anledningen är att endast den som framför ett verk räknas som “utövande konstnär” i upphovsrättslig mening.
Visserligen är definitionen frikostig. Även artister som inte tolkar nedtecknade instruktioner (manus, partitur, koreografi) anses tolka verk. Improvisation räknas i juridisk mening som att artisten skapar ett verk i sitt huvud för att i samma stund uttolka det med sin kropp. Huruvida konstnärlig praktik verkligen fungerar så pass cartesianskt kan förstås ifrågasättas.

Frikostigheten har dock gränser. Tittar vi närmare på dessa gränser framträder än en gång upphovsrättens skriftcentrerade estetik. Endast sådana praktiker som kan nedtecknas, åtminstone i teorin, visar sig kunna ha verkshöjd. Eldslukaren som genomför ett standardiserat trick anses inte “utföra” ett “verk”, inte ens om framträdandet äger den högsta grad av närvaro och publikkontakt. Eftersom eldslukeri i sig saknar verkshöjd, har eldslukaren inga rättigheter till videoinspelningar av sina framträdanden.

För 25 år sedan diskuterade Upphovsrättsutredningen (SOU 1983:65) frågan om att “utsträcka skyddet till konstnärliga cirkus- och varieténummer”, men avvisade förslaget. Ett litet utdrag:

Framföranden av varieté- och cirkusnummer fordrar stor talang och skicklighet och kräver långvarig övning. Även sådana framföranden kan spelas in och utnyttjas obehörigt. Behovet av skydd har ökat under senare år genom teknologins snabba utveckling. Upptagningar av framföranden, som det kan ha kostat många års möda och träning att fullända, kan genom kabel- och satellitteknik samt, framför allt, genom videogram spridas till mycket stora åskådarkretsar. Därigenom kan artisten på kort tid ‘förbrukas’. Även andra grupper som utför prestationer inför publik — t.ex. professionella konståkare — kan ha behov av skydd mot att deras prestationer utnyttjas genom obehöriga sändnings- och inspelningsåtgärder.
Enligt vår mening kan emellertid skydd inom den egentliga upphovsrättsliga lagstiftningen komma i fråga endast i fall där det finns en anknytning till det rättsområde som omfattas av denna lagstiftning. /…/
Det är uteslutet att inom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereda skydd åt sådana grupper som inte har någon anknytning till detta område, t.ex. professionella idrottsutövare. Enligt vår mening kan inte heller skydd inom denna lagstiftning beredas åt personer, som utför varieté- eller cirkusnummer eller liknande prestationer som saknar konstnärliga inslag.

Sedan dessa ord skrevs har det skett en explosion av nycirkus. Idag framstår det som lätt märkligt att visa särskild hänsyn till de cirkusnummer “som saknar konstnärliga inslag” — så svårt kan det väl inte vara att infoga sitt trix i en kontext? Om eldslukaren deklamerar ett par rader ur en dikt, tar några danssteg eller med kroppen härmar en tänkt rollfigur, så har hon vips utfört ett (litterärt, koreografiskt, teatralt) verk. Men även om hon inte gör det utan verkligen bara blåser sin eld rätt upp och ned — vem kan med säkerhet kan hävda att ett artistframträdande inte är konst, nu när faktiskt allt kan vara en performance (förutsatt att det genomförs av en konstnär).

Frågan är: Kan Johan Staël von Holstein hävda att hans clownframträdande är ett konstnärligt clownframträdande? I så fall skulle han teoretiskt kunna hävda ensamrätt på videoupptagningen på YouTube och få det avlägsnat. Om detta skulle kunna förhindra att “artisten på kort tid ‘förbrukas’” ska väl vara osagt, men han skulle exempelvis kunna sälja klippet på en dvd. Content!

Sport är en klargörande fråga. Skulle en fotbollsspelare kunna hävda att hennes kroppsliga insats har ett konstnärligt inslag? Antagligen inte. Därför får hon som person heller ingen ensamrätt enligt upphovsrättslagens 45 §. En boxare? En konståkare? En skateboardåkare?
Även den juridiska gränsen mellan sport och konst, som måste dras för att inte upphovsrättens omfattning ska explodera, är i slutändan ett slags kulturpolitik.

Angående denna gränsdragning rekommenderas slutligen Robert Musils lilla essä Kunst und Moral des Crawlens, som ställer den lätt ironiska frågan huruvida simning är en konst eller en vetenskap.

Någon frågar om inte landets cirkusartister snart blir sura på Malte Persson, som nu kopplat samman ätten Staël von Holstein med de trenne epiteten clown, narr och pajas. Må så vara, men kanske kan cirkusartisterna då trösta sig med att i denna ätt ha funnit en allierad i kampen för sina rättigheter. För ni vet väl att cirkusartister är rättslösa? Upphovsrättslagens 45 § ger artister ensamrätt till inspelningar av deras framträdanden. Dessa "upphovsrätten närstående rättigheter" omfattar musiker, skådespelare och dansare — men inte cirkusartister, eldslukare eller trollkarlar. Anledningen är att endast den som framför ett verk räknas som "utövande konstnär" i upphovsrättslig mening. Visserligen är definitionen frikostig. Även artister som inte tolkar nedtecknade instruktioner (manus, partitur, koreografi) anses tolka verk. Improvisation räknas i juridisk mening som att artisten skapar ett verk i sitt huvud för att i samma stund uttolka det med sin kropp. Huruvida