Tre tankar kring konstbegrepp

Tre saker som nämndes på tre olika bloggar fastnade och kringkristallerades till tre funderingar kring de knepigt överlappande begreppen kultur, konst och estetik.

1.
Emma Stenström läser om 1972 års kulturutredning, Per Gudmundson kommenterar. Det handlar om den kulturpolitiska målsättningen om att “motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” som antogs av riksdagen 1974 och bekräftades i modifierad form 1996.
Emma Stenström har rätt i att formuleringen i sig aldrig har inneburit att alla kommersiella intressen skulle hållas utanför kulturens sfär. Däremot är det något oklart vad som menas med “kommersialism“. Ordet är inte synonymt med “kommersiella intressen” eller vinstdrivande verksamheter i allmänhet, utan tycks syfta på de fall där vinstintresset går över en gräns, vars dragning förstås är en öppen fråga.

För trettio år sedan drogs gränsen inte sällan så snävt att diskotek förkastades kategoriskt, vilket Per Gudmundsons exempel visar. Idag har pendeln svängt. Sjuttiotalets synsätt negeras av många, som tvärtom insisterar på att kultur och kommers(ialism) är perfekt kompatibla. Tydligare uttryckt: det råder ingen motsättning mellan konst och vinstmaximering. Problemet är bara att denna motsättning ligger inbyggd i själva idén om en estetisk sfär, så som den fastslogs av Immanuel Kant i Kritik av omdömeskraften (1790).

Betraktande den industriella revolutionen hade Kant insett att en potentiell nihilism finns inneboende i den instrumentella rationaliteten. Varje mål hotar att genast förvandlas till medel för ännu ett mål, i en kedja utan slut. Kant föreslog därför två absoluta gränser för logiken av mål och medel, två självändamål. För det första genom att utse varje mänsklig varelse till ett självändamål, för det andra genom att avgränsa konsten som en distinkt sfär. Konstverk skiljer sig från andra objekt genom att de inte, åtminstone inte helt och hållet, kan reduceras till medel för att uppnå något annat.
Sedan dess finns den idén inbakad i begreppet om en kulturell sfär. Att påstå att kulturen aldrig kan hotas av kommersialisering är relativt meningslöst. Om ingen spänning existerade mellan kultur och kommers, funnes nämligen heller inga skäl att tala om “kulturen”. Då skulle man kunna skippa estetiken och börja likabehandla tavelmåleri och väggmåleri, litteratur och programkod, boxning och balett.

Kultur och kommers är två sidor av samma mynt. De kommer aldrig att kunna försonas, men heller aldrig kunna skiljas åt. Konflikten dem emellan ska inte överdrivas. Frågan är om den alls är en konflikt. Snarare kan den kanske liknas vid ett good cop, bad cop-förhållande. Faktum kvarstår dock — så länge vi talar om “konsten” eller “kulturen”, så menar vi underförstått en sfär som inte helt bör underordnas yttre syften, allra minst vinstmaximerande sådana.

Ett talande exempel på detta kunde höras i radion i morse. Godmorgon världen sände ett inslag om konstmarknaden och intervjuade en framgångsrik gallerist. Denne beskrev auktionshusen som “parasitära” på konstvärlden och beskrev dem som “en annan, mer rent kommersiell verklighet”. Mot de rent kommersiella auktionshusen ställde han galleriernas långsikta samarbeten med konstnärerna. Galleristen förnekade givetvis inte att han själv har kommersiella intressen i konst, men betonade att intresset inte var rent kommersiellt.

2.
Christopher Kullenberg nämner i förbifarten:

Eftersom jag som filosof underkänner begreppet ‘estetik’ som överhuvudtaget ontologiskt existerande företeelse är detta således en studie i fylogenetik. Jag köper inte ens Deleuzes estetikbegrepp – Vaddå affekter? Det finns ingen separerbar domän av verkligheten som kan kallas estetisk i begreppets moderna tappning

Nej, det “finns” ingen separat estetisk sfär. Samtidigt finns den i högsta grad, som en reellt verksam föreställning, som en komponent i otaliga abstrakta maskiner. Att avskaffa uppdelningen mellan konst och liv har många försökt sig på, men det förutsätter en omöjlig utifrånposition, vars logiska slutpunkt ironiskt nog brukar bli en nyproduktion av uppdelningen mellan dessa sfärer. Så även om vi inte tror på estetiken i metafysisk bemärkelse, måste vi förhålla oss pragmatiskt till att den existerar som en samhällelig institution — precis som att även en ateist bör kunna hålla med om att religioner existerar.

Deleuze och estetiken… Nej, mitt allmänna intryck är att hans försök att skriva om Konsten faller ganska platt. Alternativt så laboreras det med ofta ganska konstbegrepp som är helt frikopplade från den historiskt etablerade estetiken. Däremot skriver Deleuze/Guattari skarpsinnigt om heterogena konstnärliga tekniker, exempelvis i platån 1837: Of the refrain där de bland annat ställer musikens och måleriets förutsättningar mot varandra. Men då handlar det om “deterritorialiseringar av ljudliga och visuella element”, alltså om tekniker, inte om konstarter, och verkligen inte om Konsten i singularis.

3.
Konsten i singularis eller konsterna i pluralis. Distinktionen är aldrig helt klar och vållar ofta förbryllelse.
Lars Vilks blogg behandlar på fullständigt osentimentalt vis samtidskonsten, vilken är institutionellt grundad i en singulär konstvärld. Så långt inga problem, men ibland har han svårt att se utanför baljkanten. I ett inlägg nyligen skriver han om boken Deltagarkultur, som han dock inte har läst men väl läst om i DN.

Eftersom bokens författare kallar sig “Interacting Arts” drar Lars Vilks slutsatsen att den handlar om “interaktiv konst”. Han avfyrar en drapa mot detta fenomen genom att påpeka att konstvärlden bedömer och belönar utställningsbara dokumentationer, exempelvis videoverk, vilket ofrånkomligen skjuter själva interaktiviteten i bakgrunden. Detta är helt riktigt. Saken är väl mest att boken i fråga tar tydligt avstånd från konstutställningar, betecknade som “åskådarkultur”. Den gör inte anspråk på att adressera den konstvärld som Lars Vilks utgår från, utan diskuterar konstformerna i plural, där de vill lyfta fram “deltagarkulturen” som en separat konstform.
Därmed inte sagt att denna diskurs om deltagarkultur inte skulle kunna sugas upp av samtidskonsten och bli synlig på utställningar. Så kommer garanterat att ske. Det är närmast en naturlag att så sker när någon försöker överbrygga klyftan mellan konst och liv.

För övrigt så har bloggen En bris av frisk luft skrivit tänkvärt kritiska saker om konceptet deltagarkultur. Vi får nog tillfälle att återkomma till dem.

Tre saker som nämndes på tre olika bloggar fastnade och kringkristallerades till tre funderingar kring de knepigt överlappande begreppen kultur, konst och estetik. 1. Emma Stenström läser om 1972 års kulturutredning, Per Gudmundson kommenterar. Det handlar om den kulturpolitiska målsättningen om att "motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet" som antogs av riksdagen 1974 och bekräftades i modifierad form 1996. Emma Stenström har rätt i att formuleringen i sig aldrig har inneburit att alla kommersiella intressen skulle hållas utanför kulturens sfär. Däremot är det något oklart vad som menas med "kommersialism". Ordet är inte synonymt med "kommersiella intressen" eller vinstdrivande verksamheter i allmänhet, utan tycks syfta på de fall där vinstintresset går över en gräns, vars dragning förstås är en öppen fråga. För trettio år sedan drogs gränsen inte sällan så snävt att diskotek förkastades kategoriskt, vilket Per Gudmundsons exempel visar. I