Axess och “de universella dramaturgiska principerna”

Axess-sfären ser sig som en kulturkonservativ kraft. Nu vill de återupprätta vad de kallar “berättandets tidlösa principer” eller “de universella dramaturgiska principerna”. Så låter det när Axess arrangerar en kurs i dramaturgi med Hollywoodgurun Robert McKee.
Han uppger sig lära ut “den klassiska dramaturgin, som den fungerat sedan Aristoteles dagar på 300-talet före Kristus”. Det handlar om intensitetskurvor, om protagonister och antagonister, om karaktärers personlighetsutveckling, om kris, klimax och upplösning. Dramat ska vara en arketypisk helhet, “en metafor för livet”.
Robert McKee menar att dessa principer sedan sjuttiotalet har varit på tillbakagång i Europa, vilket lett till en kultur “som kräver statssubventionering för att överleva”. Däremot lever och frodas dramats princip i hans eget Hollywood.

Själv jobbar Robert McKee med film, och menar att samma dramaturgiska principer gäller lika även för tv, teater och litteratur. Här ligger problemet. Filmmediet och dramatiken må ha ingått ett lyckligt äktenskap — men är det inte just precis därför som teatern och dramatiken har ändrat sin relationship status till “it’s complicated”? (Ursäkta facebookskan.)
Litteraturen, å sin sida, kommer i många former. Visst kan man hävda att all bra litteratur syftar till att skapa fiktiva universum av dramaturgiskt slag, åtminstone om man med bra litteratur menar storsäljande deckare. Romanformen är allt annat än uråldrig. Tvärtom sågs den för tvåhundra år sedan som en sedesomstörtande nymodighet av den tidens kulturkonservativa. Detta skildras av Malte Persson i Edelcrantz förbindelser, en fantastiskt lärd roman som dock knappast motsvarar Robert McKees krav på dramaturgisk struktur. Den andra skönlitterära bok som Copyriot tagit upp i veckan, Din vän datamaskinen, ska vi bara inte tala om…

Axess och Robert McKee reser flaggan för en medieblind estetik. Film, teater och litteratur ska alla fyllas med likartad dramatik. Samtidigt är det en estetik som kategoriskt utesluter vissa medier. I en intervju med Robert McKee [pdf], som axessaren Fredrik Sandberg låtit publicera i Dramatikerförbundets tidskrift, frågas det om datorspel kan vara konst. Svaret blir förstås nej:

När du ser på ett stort konstverk, vacker musik, blir det också tyst och när det sker tar sig musiken, eller målningen, berättelsen in i dig. När du spelar spel, så tar du hela tiden beslut. Hjärnan tjattrar på. Så fort du ber någon delta så är det inte konst längre. För att det ska vara konst, ska verket vara aktivt och publiken passiv.

Det är bra att Robert McKee är tydlig och intressant att Axess engagerar sig i detta projekt. Hänvisningarna till det “tidlösa” och “universella” är däremot trams. Även om den aristoteliska dramatiken förvisso är gammal, så är det en modern idé om estetik som värnas.
Det borgerliga konstideal som upphöjer det intresselösa betraktandet slog igenom först under slutet av 1700-talet. Vid samma tid ingick teatern och dramat, efter lång förlovning, sitt äktenskap. I Västeuropa, det vill säga. Asiens teatertraditioner domineras knappast av de dramaturgiska principer som Axess kallar universella. Europas medeltida teater saknade ofta narrativ stomme, liksom senare italiensk comedia dell’arte. Inte ens om vi går till Shakespeare, uppfylls Robert McKees ideal om en passivt kontemplerande publik.

“Varför spelas så få klassiker och varför spelas de sällan på ett tidstroget sätt?”, frågas det i ett inslag i Axess-TV. Det lyfter fram nykonstruktionen Shakespeare’s Globe där man påstås spela teater “så som man faktiskt gjorde”. Men konventionerna som omgärdar teatern är annorlunda. Människors förväntningar på teatern är annorlunda, nu när filmen tillkommit som överlägset medium för dramatik. Dessutom är precis som avgående Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm säger i teveinslaget:

Vissa pjäser är tänkta att utspela sig på medeltiden. Det är nästan hopplöst [att spela dem "tidstroget"] för vi kan inte klä våra skådespelare i sådana dräkter, för den estetiken är köpt av Disney. Den har försvunnit ur vårt illusionsmakeri. Jag tror att det skulle bli jävligt svårt. Jag tror att det i vart fall skulle bli jävligt löjligt att ta någonting på allvar där man går runt klädd som Robin Hood.

Axess-TV:s inslag om teater är annars riktigt sevärt. Anslaget är i linje med kulturkonservatism i Axess-tappning. Johan Lundberg frågar sig vad det skulle vara för fel på gammal god dramatik. För att få svar åker han till Malmö för att besöka Lilith och Institutet. De senare ges stort utrymme att lägga fram intelligenta tankar kring teatern. Det arv från 68-rörelsen som får Dramaten-skådespelare att se sig som rebeller är en farlig form av maktmissbruk, säger Anders Carlsson. Den som står på en teaterscen ska inte hymla med sin maktposition. Johan Lundberg verkar i slutändan respektera Institutet för att de “ifrågasätter ifrågasättandet”. Men visst lyser det igenom att Axess i grunden misstror den postdramatiska teatern. Speakerrösten:

Men varför är man så kritisk mot det dramatiska formspråk som faktiskt, med vissa modifikationer, visat sig fungera hyfsat bra under flera tusen år? Är det här verkligen en framkomlig väg? Är det här inte att kapitulera inför marknadskrafterna, när man närmar sig klubbkonceptet och serverar åhörarna det ena mer spektakulära evenemanget efter det andra?

Å ena sidan beskylls avsteget från dramatiska principer ha skapat en bidragsberoende kultur. Å andra sidan anklagas postdramatisk teater för att “kapitulera inför marknadskrafterna”. Helt konsekvent är det inte. Inte heller är det riktigt klart hur långt tillbaka i traditionen som Axess “kulturkonservatism” vill luta sig. Klart är däremot att de förespråkar en medieblind estetik. Paradoxalt nog landar konservatismen i att amerikansk Hollywood-modernism ska diktera ut sin dramatik till andra konstformer, i stället för att dessa tillåts utveckla sin särart.
Alternativet till en sådan kulturkonservatism är inte en kulturradikalism som rutinmässigt hyllar den institutionaliserade provokationen. Hellre då en djärv radikalkonservatism som sätter hela det dramatiska paradigmet inom en stor parentes! Varför nöja sig med att gå tillbaka till artonhundratalet, när det ännu längre bak i tiden finns andra teatertraditioner, som dessutom funkar betydligt bättre i vårt samtida medieklimat?