“Vitterhet” rimmar nästan på “internet”

Som recension betraktat är säger detta inlägg föga nytt, utan bekräftar härmed bara vad de flesta andra redan har skrivit, nämligen att den blivande akademiledamoten Malte Perssons historiska roman Edelcrantz förbindelser är en alldeles strålande bok. Om cirkulationen av tankar under decennierna kring 1800, om vitterhet och upplysning, mest av allt om nätverk och opportunism. Allt i form av en arkivbaserad biografisk roman om tråkmånsen Abraham Niclas Clewberg, senare adlad Edelcrantz.

Köp boken och läs om ett ut-och-in-vänt ordenssällskaps ritualer. Om varför soffan är en demoraliserande hybridmöbel. Om Berzelius och lustgasen. Om kaffeförbudet (med subtila paralleller till samtida drogdiskurs). Om striden om lånebiblioteken — är ett utlånat verk lika med ett osålt? Om “narren Staël von Holstein” (naturligtvis utan koppling till eventuella samtida namnar och/eller narrar). Om de teatrala ursprungen till ordet “maskin“. Om hovet som en maskin för produktion av historia (i teorin) och skvallerhistorier (i praktiken). Om hur urbota tråkigt detta hovmaskineri var att vistas i, alldels särskilt när det tog sig formen av “icke helt frivilliga liverollspel”. Om varför biljard är upplysningens spel par excellence. Om skillnaden mellan kortspelets beräknerliga förutsägbarhet och dansturernas oberäknerliga förutsägbarheten. Mellan franskt geometriska och engelskt rundade hattar. Mellan att betrakta skärgården som ett pussel respektive som en landhöjningsprocess. Mellan nätverkande och nöje.

Kort sagt strövar Edelcrantz förbindelser, skenbart planlöst, i samma marker som Robert Musils Mannen utan egenskaper. Tankspridda porträtt av bipersoner, avförtrollande vetenskapliga utläggningar omväxlande med en exposé över svärmiska idéer och deras förankring i nätverk vars överlappning mellan adligt och borgerligt multiplicerar antalet rationaliteter.

Edelcrantz är upplyst och uppfinnande. Edelcrantz skrev även en “Avhandling om åtskilliga sätt, att ifrån överflödigt vatten befria fält, för vilka naturligt avlopp ej kan beredas, jämte beskrivning på väderkvarnar, dels till detta ändamål, dels till ängars bevattning”. Om dessa idéer om vinddrivna dikesnätverk förtäljer boken tyvärr inte mera. Däremot om andra nätverk.

År 1794 inleder Edelcrantz försök med optisk telegrafi. Ett binärt system av tio luckor, det vill säga 1024 olika tecken, och en bandbredd av sex tecken per minut, det vill säga en bit per sekund. Första linjen gick mellan Vaxholm och Katarina kyrka. Telegrafoperatörerna fick endast chatta med sina närmaste arbetskamrater under arbetets korta pauser.

Edelcrantz förbindelser är i första hand en spränglärd bok om nätverkande inom den svenska samhällseliten för ungefär två sekel sedan, men den är också till icke ringa del en bok om internet. Oftast i form av lekfullt instuckna små referenser, vid ett tillfälle i form av en kort profetia hos en spågumma…

Jag ser märkliga vävstolar och stora salar där man spår i maskätet papper. Jag ser grönt och gult ljus, fyrkantiga siffror, stora nummerlotterier. Det är månsken, det är fullmåne, och jag ser föremål som står stilla i luften, som ryttlande, långt högre upp än en aerostatisk kula stiger. Jag ser en märklig, väldig väv vävas i de märkliga vävstolarna. Jag ser brev som delas ut snabbare än Stockholms-Posten. Jag ser illustrerade dagböcker som alla får läsa. Jag ser en mängd annonser för mirakelmediciner för potensen och jag ser nakna fruntimmer i små fönster…

Abraham Niclas Edelcrantz avled 1821, samma år som Charles Babbage börjar klura på sin difference engine, som på sätt och vis blev den första datorn, programmerad av Ada Lovelace som förstod dess möjligheter genom att dra parallellen till vävstolar… Och där, just där, påminns man för sista gången om att denna fängslande (och snygga!) bok var en livsteckning över en verkligt urtråkig och högst halvsymptatisk människa, som drar sin sista suck.