Entries from September 2008 ↓

Gårdagens inlägg om moms och medier fick kloka kommentarer. Bland annat skrev en Johan:

det förs knappast någon kamp mot momsen alls numera — någonstans. Utöver Japan, där vänsterpartier (JCP, Socialdemokraterna mfl.) länge haft momsens avskaffande högst på dagordningen, verkar övriga världen tvärtom ha omfamnat densamma.

Ännu underligare blir det i internationell jämförelse, där Japan tar ut endast 5 % i moms, medan Sveriges 25 % är högst i världen.
Ändå existerar ingen verklig momsdebatt. Sporadiskt diskuteras huruvida det är riktigt att bröd och skådespel har nedsatt moms. För två år sedan kom en statlig utredning som föreslog en enhetlig momssats på 22,9 %. Vad som hände med det förslaget är krångligt att utröna. Inte ett knyst i prasselmediernas spalter, vars agenda följs slaviskt av bloggare till vänster som höger.

Två undantag går att hitta. Två organisationer som sporadiskt talar om momsen. Bägge vill höja den. Dessa två organisationer är LO och sverigedemokraterna.
LO vill ha minst 25 % moms på allt, i full insikt om att moms är en regressiv skatt och om att det är mat och kultur som blir dyrare. De negativa effekterna vill de dock kompensera — med höjt barnbidrag. Snacka om kärnfamiljsnormativ skattepolitik!
Sålunda är det inte helt förvånande att de andra uttalade momskramarna återfinns i sverigedemokraterna. På ett av deras forum argumenterar Erik Almqvist, ordförande i sverigedemokraternas ungdomsförbund, för att momsen ska höjas mot att skatten på arbete sänks — en växling från progressiv till regressiv beskattning. Avsikten är att höja svenska bönders konkurrenskraft:

Svensk moms drabbar inte exporten och på den svenska marknaden drabbar den utländska varor lika mycket som svenska. Samtidigt kompenseras svenska konsumenter för den höjda momsen, genom sänkt skatt på arbete.
Personligen skulle jag kunna tänka mig en allmänt höjd moms, kompenserad med ett ökat grund- eller jobbavdrag. Tillväxtfrämjande, och samtidigt arbetarvänlig, politik. I praktiken skulle effekten vara att pengar transfereras från utländska producenter till svenska.

Och från låginkomsttagare till höginkomsttagare, bör tilläggas.

LO och sverigedemokraterna har åtminstone en åsikt. De senare grundar den till och med i någon form av ideologi. Det är mer än vad man kan säga om riksdagens momsmotioner. De är mest uttryck för ledamöternas personliga preferenser. En snabb koll ger vid handen att sossar gillar dansband och fotboll medan kristdemokrater gillar kyrkkaffe och körkort.

Ingemar Vänerlöv (kd) inleder sin motivation till varför körkortsutbildningar bör momsbefrias med följande mening: “Körkortet är för många en symbol för frihet.” Vilken är din symbol för frihet?

Gårdagens inlägg om moms och medier fick kloka kommentarer. Bland annat skrev en Johan: det förs knappast någon kamp mot momsen alls numera — någonstans. Utöver Japan, där vänsterpartier (JCP,...

700 miljarder dollar. Summan som amerikanska staten är var på väg att pumpa in i bankerna ter sig omöjlig att åskådliggöra utan referenser till astronomi. Johan Norberg påpekar att penningmängden, inväxlad i endollarsedlar lagda i rad på längden, “skulle räcka två tredjedelar av vägen från Wall Street till solen”.
Fast hur många av oss kan greppa avståndet mellan sol och jord? Ingen. Just därför — kanske — fann diverse soldyrkande civilisationer det nödvändigt att bygga pyramider. Även idag kan vi med pyramidal hjälp materialisera de astronomiska kvantiteterna. Alltså ställer vi frågan: Hur stor pyramid skulle gå att bygga för 700 miljarder dollar?

Sedan de aztekiska, balkanska och egyptiska pyramidbyggenas tid så har byggnadskonstens maskinella hjälpmedel avancerat avsevärt. Vi behöver inte längre räkna med att försörja hundratusentals, eller ens tusentals, arbetare. Å andra sidan är slaveriet avskaffat vilket betyder att vi måste budgetera för löner. Plus land, sten, med mera.
Tyvärr verkar de tillgängliga kalkylerna på pyramidbyggens kostnader vara något föråldrade. I en artikel från omkring år 1970 så gör en kalifornisk byggnadskonsult uppskattningen att det skulle kosta drygt en miljard dollar att bygga en pyramid av cheoptiska proportioner (230 meter bred, 146 meter hög) i USA.

Att idag satsa 700 miljarder dollar på ett pyramidbygge behöver inte betyda att pyramiden blev just 700 gånger större än Cheops pyramid. Men den skulle utan tvivel bli jävligt stor.

If one considers the mass of the pyramids and the rudimentary means at the disposal of their builders, it seems evident that no enterprise cost a greater amount of labor than this one, which wanted to halt the flow of time.

Georges Bataille, The Obelisk

Uppdatering: Blev genast upplyst om projektet Große Pyramide, initierat av Ingo Niermann, går ut just på att bygga en sjukt stor (och växande) pyramid utanför Dessau i Östtyskland. Byggets förberedelser har fått statligt stöd, samt föranlett världens enda kända kända antipyramidala demonstration (ett fyrtiotal boende i området). Momus verkar däremot gilla idén.

700 miljarder dollar. Summan som amerikanska staten är var på väg att pumpa in i bankerna ter sig omöjlig att åskådliggöra utan referenser till astronomi. Johan Norberg påpekar att penningmängden,...

Förra inlägget ifrågasatte bokförlagens dröm om en marknad för digitala ljudböcker, en marknad som enligt förläggarna förutsätter att fildelning omöjliggörs. Vissa provocerades säkert. Här andra steget i attacken på ljudboksvurmandet. Varför? För att bryta det bedövande konsensus som tycks råda i Sverige — alla är tydligen överens om hur oerhört viktigt det är att bokförlag säljer ljudböcker. Utgångspunkten för detta andra steg är inte fildelning, utan momspolitik.

Momsen är i Sverige 25 %, vilket i internationell jämförelse är väldigt högt, vilket skattesänkarpolitiker skiter i eftersom de svurit sin trohet till “arbetslinjen”.
Nåväl, för vissa speciella varor och tjänster finns en lägre momssats på endast 6 %. Till dessa hör böcker, däremot inte fonogram. Sverige har dock valt att räkna ljudböcker som böcker, det vill säga ge en momsrabatt till inspelat tal, utan att ge den till inspelad musik.

Sommaren 2006 uppmärksammades det att Europakommissionen ansåg att den momsen på ljudböcker måste vara samma som momsen på andra ljudinspelningar. Sverige hotades att dras till EG-domstolen om inte detta ändrades.
Förläggareföreningen initierade en stor PR-kampanj för att få behålla ljudböckernas momsrabatt. Bland annat har de låtit författare och skådespelare skriva under debattartiklar som inte sparat på krutet:

I Sverige vill vi att alla människor ska ha lika möjligheter att tillägna sig litteraturen. Det är en grundläggande demokratisk rättighet. /…/
Tillgången till språket och litteraturen är en viktig yttrandefrihets- och informationsfrihetsfråga, jämställdhets-, rättvise- och demokratifråga.

Förläggarlobbyns smartaste drag var att få med sig Synskadades Riksförbund i kampanjen. Visserligen har synskadade sedan många år tillbaka (och vissa andra funktionshindrade) haft tillgång till inlästa böcker, på kassetter framställda av den statliga myndigheten Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Enda skillnaden mellan dessa talböcker och de ljudböcker som bokförlagen först på senare år börjat framställa, är att ljudböckerna är tänkta att säljas i affärer och generera vinst åt förlagen. Av vinstkravet följer också att smalare litteratur knappast blir till ljudbok.
Synskadades litterära preferenser varierar, precis som alla andras. Många föredrar Camilla Läckberg och Stieg Larsson, vill konsumera dessa författares deckare med öronen. Då kan de antingen låna talbok på biblioteket, eller köpa ljudbok i butiken. Andra synskadade kanske är mer intresserade av romanförfattare som Gunnar Blå eller Pär Thörn, eller kanske av sommarens debattböcker om deltagarkultur. Men även om momsen avskaffades helt och dödsstraff infördes för upphovsrättsintrång så är det högst tveksamt att respektive förlag (Vertigo, Modernista, Korpen, Atlas) skulle satsa på att göra ljudboksversioner av titlarna i fråga. Alltför smala böcker kommer aldrig vara intressanta att spela in om vinstutsikten är den enda drivkraften.
Synskadade som vill ta till sig litteratur utanför den breda mittfåran är och förblir utlämnade till den statliga produktionen av talböcker.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder säger: “Genom ljudböckerna jämställs en synhandikappad med en frisk person”. Kontentan måste vara att synskadade har en mer inskränkt litterär smak än övriga befolkningen, att de utan undantag nöjer sig med det utbud som förlagen väljer att prångla ut på ljudboksmarknaden. Det är ett rent hån, och gör det än mer bedrövligt att Synskadades Riksförbund låtit sig bli slagträ åt förläggarlobbyn.

Såväl förra som nuvarande regeringen, Pär Nuder och Anders Borg, samt svenska EU-parlamentariker från alla partier, uttalade starkt stöd för att bibehålla momsrabatten på ljudböcker. Genomgående var att man dels hänvisade till de synskadade, dels till en allmänt teknikpositiv inställning.

Gång på gång antyddes det att EU:s byråkrater var framstegsfientliga motståndare till digitala medier, oförmögna att se bortom Gutenbergs teknik. Resten av Europa är så trångsynta, ropade svenskarna i kör, men vi är minsann öppensinnade! Klart en bok är en bok! Papper eller ljud, vem bryr sig? Vad korkade de är som inte fattar nere i Bryssel! Bloggarna stämde in i sången, konsensus var total — Sverige måste ta strid för ljudböckernas momsrabatt.
Regeringen tog strid, och vann. EU-kommissionen ändrade sig och utlovade en vidgad definition av begreppet bok. Förutsatt att EU:s finansminstrar ger sitt enhälliga stöd så ska Sverige få fortsätta att ta ut lägre skatt på ljudböcker, precis som på pappersböcker.

Allt är sålunda frid och fröjd, så länge man betraktar denna momsfråga utifrån perspektivet “bok”. Om man däremot skiftar perspektiv till “ljud”, blir det riktigt intrikat. Sveriges regler föreskriver alltså att försäljning av ljudinspelningar (t.ex. cd-skivor eller mp3-filer) ska beskattas olika beroende på vilket ljud de består av. Är det musik gäller den vanliga momsen på 25 %, men om ljuden är inläst litteratur reduceras momsen till 6 %.
Kort sagt: Staten vill subventionera text, på bekostnad av musik. Det är ur ett kulturpolitiskt perspektiv ganska underligt. Om någon tonsätter en dikt och spelar in kompositionen, bestraffas inspelningen med en drastiskt högre skatt än vad som gäller för en enkel inläsning!
Dessutom går det att tänka sig allehanda gränsdragningsproblem mellan vad som är ljudbok och inte. Kanske kan t.ex. en distributör av Heiner Goebbels skivor, som kombinerar litterär text med musik i något som liknar radioteater, kunna göra anspråk på momsrabatten för ljudböcker? Eller innebär musikaliska inslag automatisk diskvalificering? Och måste en ljudbok först ha publicerats på papper?
Hela frågan om noterad musik blir ganska intressant. Ett partitur är ju en form av bok, tryckt i tryckpress, utgiven på förlag, fast med notskrift i stället för alfabetisk skrift. En pianist spelar en sonat av Beethoven, en recitatör läser upp en novell av Strindberg — vari ligger skillnaden? Är det att bara vissa kan spela piano, men vem som helst kan läsa en bok? Förutom att ett sådant resonemang glömmer bort de synskadade, är det svårt att förstå varför det skulle motivera högre moms på musikaliska inspelningar än på litterära. Eller handlar det kanske, som ofta understryks i Författareförbundets PR-material, om att demokratin kräver tillgång till text men inte till musik? I så fall får man fråga sig om inte all beskattning av demokratin är ett hot mot demokratin, liksom det faktum att bara en minoritet av alla utgivna böcker säljs som ljudböcker.

Hittills verkar ingen annan i svensk debatt pläderat för att låta ljudböcker ha högre moms än pappersböcker. Copyriot tar därför på sig den djävulsadvokatiska uppgiften att vara den första. Ljudböcker bör inte beskattas som böcker, de bör beskattas som ljud. Gränsen skall nämligen inte dras mellan musikaliska ljud och litterära ljud, vilket är fallet idag.

PS.
Moms är stöld.

Förra inlägget ifrågasatte bokförlagens dröm om en marknad för digitala ljudböcker, en marknad som enligt förläggarna förutsätter att fildelning omöjliggörs. Vissa provocerades säkert. Här andra steget i attacken på ljudboksvurmandet....

Om man går in på Svenska Förläggareföreningens hemsida så syns ett varumärke exponerat i jättestor text: “PIRATE BAY”. Den egna föreningens namn är skrivet i knappt läsbar teckenstorlek.

På bokmässan anordnade Förläggareföreningen ett seminarium betitlat “Ljudboken — R.I.P.“. Eventuellt tänkte de sig ett osynligt frågetecken efteråt, för helt verkar de inte ha givit upp. Tvärtom framfördes krav på att kriminalisera länkning till ljudböcker och på storskalig övervakning av privata kommunikationer.
Daniel Levin skriver vasst i GP om vad han klassar som ett “diskussionshaveri”. Skånska Dagbladet skriver att Förläggareföreningens “svulstiga partaj” mest var underhållande. De frågar sig, mot bakgrund av FRA-debatten, hur smart det är “att bygga upp ett kontrollsystem som kartlägger precis vad var och en laddar ner och i princip ger rätt att vid misstanke om illegal nedladdning göra husrannsakan i vilken dator som helst”.
Jo, det verkar som att FRA-frågan kan leda till en positiv tillnyktring i diskussionerna kring fildelning, även om Förläggareföreningen kör vidare på sin militanta linje.

Kvar står faktum att ingen vet hur ljudboken — betraktad som lösryckt, kommersiell kulturprodukt — ska klara av digitaliseringen. Förlagens tanke med att sälja ljudböcker präglas just av lösryckthet: Man ska köpa en ljudbok (en digital sekvens, på plastbit eller via internet), lyssna på den och vara nöjd. Så mycket mer än att lyssna på den går ju inte att göra. Ljudböcker kan varken pryda bokhyllor eller fyllas med anteckningar, varken tummas eller brännas. De kan sändas i radio, fast radion föredrar att ordna sina uppläsningar själva. De kan även teoretiskt spelas upp i offentliga lokaler, men vem skulle vilja lyssna på dem där?
Kort sagt skiljer sig ljudböcker från musik och film genom sin lösryckthet, och de skiljer sig från pappersböcker genom att vara ganska sterila. Är det verkligen så självklart att ljudböcker är en framtidsprodukt?
Monki skrev lite om ljudböcker i våras:

Ljudboken kommer med löftet om att vara en genväg som löser informationsintaget i en informationsöverflödets tid – att kunna ta till sig böcker utan den mentala ansträngningen och riktade fokuseringen som krävs vid läsandet av text. Den lovar informationsintag samtidigt som man cyklar, städar eller till och med surfar efter annan information, precis som musik kan dela utrymme med andra medier och aktiviteter.
Samtidigt är det klart att ljudboken misslyckas med att trycka in texten i denna multi-mediala erfarenhet. Minsta frånvaro av koncentration gör att man tappar bort sig helt i berättandet och ljudboken är inte direkt bra för att snabbt “bläddra tillbaka” dit man var tidigare. Alltså passar den endast, om något, till enkla, linjära berättelser som även går att följa med sviktande uppmärksamhet. Inga hastiga kast i historier eller komplexa relationer mellan karaktärer – då tappar läsaren bort sig direkt ifall dammsugaren lät lite för högt!

Kan bara instämma. Själv har jag laddat ner ett stort antal ljudböcker i fildelningsnätverk — men inte lyssnat på en enda i sin helhet. Att spara dem i en mapp kan gav en viss tillfredsställelse, att försöka lyssna på dem var mest irriterande. Föredrar att låta tankarna vandra fritt till musik. Föredrar den skrivna texten som låter en öka och minska läsningens hastigheter. Föredrar att få en produkt med fysisk existens och som dessutom märks av tiden, i de fall som jag betalar pengar för litteratur.
Förresten — de böcker jag gillar ges sällan eller aldrig ut på ljudbok. Ska det också skyllas på fildelningen?

Visst verkar det finnas andra som tycker att ljudboken är något av det bästa som hänt. Vissa uppgifter tyder på att här finns en korrelation till förande av motorfordon. Må så vara. Ljudboken är inte värd vilket pris som helst. Det är exempelvis inte värt att internet förstörs, bara för att skapa den marknad i ljudböcker som Förläggareföreningen drömmer om.

Om man går in på Svenska Förläggareföreningens hemsida så syns ett varumärke exponerat i jättestor text: “PIRATE BAY”. Den egna föreningens namn är skrivet i knappt läsbar teckenstorlek. På bokmässan...

Kopimi (från ”copy me”, kopiera mig). Å ena sidan ett imperativ, vars ursprung hänförts till dansande barns utrop. Å andra sidan beteckningen på en livshållning, animerad av lusten till att kopiera och kopieras.
Kopimi skiljer sig sålunda såväl från copyright, den moral som förfäktar att kopiering bör begränsas med rättsliga medel, som från copyleft, den rörelse som syftar till att med rättsliga medel utfärda formella tillstånd till kopiering. Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.
Paradoxalt nog tenderar anhängare av såväl copyright som copyleft att i konstnärligt hänseende favorisera just sådana slutprodukter, vilka i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder blivit påfallande lätta att kopiera. Anhängare av kopimi, å andra sidan, sätter högre värde på de tids- och platsspecifika situationer, som är närmast omöjliga att kopiera i sin helhet. Imperativet ”kopimi” blir således inte en maning till identisk upprepning, utan till urval, till modifikation och till skapande av nya situationer och ramverk för kopiering.
Kopimis anhängare menar att kopiering är vad som ligger till grund för såväl språk och musik som dans och erotik. Följaktligen betraktar de copyright, med dess ambition att ge individuella upphovsmän vetorätt över kopieringen, som en skrattretande omöjlighet.
Stundom förekommer även begreppet ”kopimism” (se exempelvis de talrika krigsförklaringar som riktats mot påstådda fiender till kopimismen, eller den svavelosande pamfletten ”Kopimismens kopiering” (2003), där Luca & Trost pläderar för att kopimismen måste undvika faran att reducera sig till en mekanisk upprepning av vissa metoder, såsom fildelningsnätverk eller remixmetoden). Dock menar andra att kopimis utnämnande till en -ism är ett verk av dess fiender.
Till saken hör att kopimis anhängare hittills aldrig har formulerat sin lära i egna ord, utan endast presenterat den via kopierade och lätt modifierade beskrivningar av helt andra rörelser, inte sällan skrivna ur ett direkt antagonistiskt perspektiv, på ett sätt som fått kopimi att framstå i en ofördelaktig dager. Antikopimismen framstår således i hög grad som en kopimistisk konstruktion.
Som vedertagen symbol för Kopimi gäller bilden av en pyramid, innehållande bokstaven K.

Texten ovan är publicerat i nya numret av Glänta, som är en framtidsencyklopedi med ord som kan tänkas behövas om sisådär femtio år.
I övrigt så har Kalle P och Chris K skrivit gemensamt om panspektrocism, fast det ordet råkade visst falla bort. Kalle skriver även om 1999-tänk, Christopher förklarar framtidsorden fröa/igla (översättning av seed/leech). Visst vore det fint om The Pirate Bay började ange antalet “frön” och “iglar”, i stället för (som nu) “distributörer” och “reciprokörer”?

Övriga framtidsord ska bli spännande att se när pappers-Glänta tids nog når utanför Göteborg. Här i Zagreb är den hur som helst inte tillgänglig. Texten om “Kopimismens kopiering” som det refereras till i framtidsencyklopedin, finns för övrigt också bara tillgänglig i platsspecifik pappersform. Pamfletten har spridits här och där men veterligen inte digitaliserats (ännu).
Vad gäller definitioner av kopimi, så är det förhoppningsvis uppenbart i ovanstående encyklopediska text att den måste tas med en nypa salt eller liknande. Även i framtiden så kommer enda sättet att förklara kopimi vara genom kopiering.

Kopimi (från ”copy me”, kopiera mig). Å ena sidan ett imperativ, vars ursprung hänförts till dansande barns utrop. Å andra sidan beteckningen på en livshållning, animerad av lusten till att...

Domstolen i Bergamo har upphävt Italiens nätcensur av The Pirate Bay, som infördes för sex veckor sedan på initiativ från Ifpi. Det är inte bara en seger för The Pirate Bay och deras advokater, inte bara för Italiens fildelare. Det är en seger för hela Europas nätfrihet.

Om nätcensuren hade fortsatt, skulle det inte dröja länge innan Italien skulle börja lyftas fram som förebild, som argument för att även i övriga av Europa införa svarta listor över sajter som ska blockeras, listor som successivt skulle utökas med allt fler sajter. Så var, helt uppenbart, planen från Ifpi. Valet att försöka i just Italien var ingen slump. Antagligen hade de räknat med att The Pirate Bay inte ens skulle lyckas få in en överklagan i tid, för det visade sig kräva vissa rätt omständliga procedurer — samt hjälp från duktiga lokala advokater, som verkar ha skaffats fram av italienska piratpartiet. Alla som har bidragit till att segern i Bergamo bör verkligen sträcka på ryggen idag.

Advokaterna fortsätter att driva en process mot det skandalösa sätt på vilket blockaden genomfördes. Italienska besökare till The Pirate Bay omdirigerades nämligen till en sida ägd av den privata intresseorganisationen Ifpi.

Uppdatering: Tydligen så avgörs framtiden för Danmarks nätcensur mot The Pirate Bay snart, vid domstolsförhandlingar i oktober.

Domstolen i Bergamo har upphävt Italiens nätcensur av The Pirate Bay, som infördes för sex veckor sedan på initiativ från Ifpi. Det är inte bara en seger för The Pirate...

FRA-frågans binära aspekt sätts nu på sin spets. Antingen följer man planen och kopplar in statens kablar (“samverkanspunkter”) i alla kablar som korsar landets gränser, det vill säga kriminaliserar självständig gränsöverskridande kabelkommunikation. Eller så kopplas statens kablar inte in, åtminstone inte förrän en parlamentarisk utredning fått tid på sig att tänka över saken.
Nu rapporteras det via TT att de folkpartistiska kvinnor som lovade att riva upp FRA-lagen kan vara på väg att göra en Federley — det vill säga låta sig bli regisserade till en parlamentarisk teater som slutar med att kablarna ändå ska kopplas in.
Regeringens eftergift skulle vara inrättandet av en specialdomstol, dit FRA skulle tvingas vända sig för att få ut trafik. FRA som myndighet skulle alltså inte själva få möjlighet att utforma sina filter. Domstolen skulle, enligt TT, bara ge sitt tillstånd till “vissa, klart definierade trafikstråk”. Vad som menas med “trafikstråk” förblir oklart.

Däremot är det helt klart att “domstol” i sammanhanget inte bara betyder några åldrade herrar i en sal, utan en helt ny myndighet. Som kommentatorn Putte skriver hos Mark Klamberg:

En domstol har inga resurser för att genomföra detta rent tekniskt. I så fall måste domstolen bygga upp en stor FRA-liknande organisation för att administrera detta. Och då är vi tillbaks i samma problem med sekretess, läckor från anställda, bakdörrar för NSA, CIA osv. Man vinner inget på att dubblera “FRA” och låta domstols-FRA leverera trafik till spion-FRA. Dessutom har domare inte erfarenhet av att leda stora IT-organisationer. Och om domstolen upphandlar detta förlorar man all kontroll över vad som händer inne i den svarta lådan.

Kommentarsfältet hos Mark Klamberg är intressant eftersom han är gift med Birgitta Ohlsson (fp) och använder sin blogg för att, på grundval av de senaste interna turerna, skicka ut testballonger i kritikersfären. På invändningen från Putte svarar Klamberg:

Frågan är om denna myndighet ska betraktas som en “dubblering” av FRA. Inte nödvändigtvis. Om myndigheten saknar teknisk och juridisk möjlighet till lagring så blir denna bara en filtreringsstation, dock kontrollerad av en domstol. Då försvinner en del av problematiken med sekretess och läckor hos filtreringsmyndigheten.

Skulle myndigheten som är “bara en filtreringsstation” alltså inte ha några mänskliga anställda? En önskefantasi. Liksom tanken på att myndigheten skulle kunna fråntas teknisk möjlighet till lagring. Alla dataströmmar kan rippas — oavsett om det gäller nätradio som förvandlas till MP3 filer eller massavlyssning som dubbleras. Finns ett lagringsmedium så finns den tekniska möjligheten att lagra. Klambergs idé om en ny domstolsmyndighet handlar om vad staten ska få göra med den totala kommunikation som regeringen vill tilltvinga sig, inte vad som kan göras.

Oavsett vilken mix av jurister och tekniker som domstolen skulle bestå av, skulle uppgifternas hemliga karaktär betyda att alla ledamöter skulle hämtas från den befintliga underrättelsesektorn. Och därmed får vi ett slags skugg-FRA. Bättre än under den lag som piskades igenom i våras, men å andra sidan öppet för ändamålsglidning efter att kablarna väl tvångsinkopplats.

Mark Klamberg ger ytterligare en intressant testballong från en idé som verkar diskuteras inom folkpartiet:

den som är avlyssnad måste kunna få veta att så skett i efterhand, om det skulle visa sig vara en “oskyldig” som felaktigt avlyssnats.

Så kastas vi tillbaka till den naiva individualism som rådde innan Mark Klamberg utförde sin berömvärda insats för att höja medvetenheten om begreppet sociogram. Alltså tanken att avlyssning handlar om att en människa lyssnar på vad en annan människa säger. I själva verket är det oftast ingen människa som lyssnar, utan en dator som letar mönster. Och att avlyssna en människas internetkommunikation innebär nästan alltid att en massa andra människor avlyssnas på samma gång: Kanske befinner de sig i samma IRC-kanal, eller så driver den avlyssnade ett nätforum där hundratals andra är inloggade och diskuterar med varandra. Om dessa då “felaktigt avlyssnats”, måste de identifieras för att kunna underrättas.
Kort sagt är tendensen att för varje ny pappersregel öppnas nya hål som måste lappas med nya papperslappar och ju större pappershögen blir desto svårare blir det att märka när ändamålen glider iväg.

Henrik Alexandersson och Christian Engström hör till de som vägrar släppa det materialistiska perspektivet att frågan måste fortsätta handla om huruvida kablarna ska tvångsinkopplas — vad FRA (eller skugg-FRA) kan göra är viktigare än vad de får göra.

FRA-frågans binära aspekt sätts nu på sin spets. Antingen följer man planen och kopplar in statens kablar (“samverkanspunkter”) i alla kablar som korsar landets gränser, det vill säga kriminaliserar självständig...

Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (NSU) bildades 1995 under Utrikesdepartementet och består av Exportrådet, Invest in Sweden Agency, Svenska Institutet och Visit Sweden. De sysslar med så kallad nation branding — att bygga ett enhetligt varumärke av Sverige och kommunicera det utomlands i syfte att attrahera kapital. Nämnden har tagit fram fyra kärnvärden för Sverige: Nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet.
“Sverige konkurrerar inte bara med alla andra länder, utan med alla andra varumärken.” Så kan det låta när NSU formulerar sig. Det och hundratals andra citat från NSU:s hemsidor utgör hela texten i föreställningen Trademark Sweden som på lördag spelas för sista gången på Turteatern i Kärrtorp. Sökandet efter en svenskhet som går att lansera på i den internationella konkurrensen mellan nationell varumärken uppenbaras som pur nihilism. Allt som behöver göras är att driva det till sin spets, genom skådespeleri, scenografi, kostym och lite musik. Det handlar alltså vare sig om att förneka eller bejaka en nationell identitet, inte om att moralisera kring nationskänslor.
Dekonstruktion behövs inte. Dramaturgin är frånvarande. Inga karaktärer vars egenskaper utvecklas genom en handling. Textmaterialet är kopierat, sållat och sedan utfört inom ramarna för ett rikare sammanhang. Kopimistisk teater när den är som bäst. Eller, om man så vill, postdramatisk.

P.S. När detta manus gjordes i början av 2008 låg texten “Sverige och svenskarna” av Claes Britton uppe på sweden.se på tio olika språk. Nu är den borttagen men går att beställa från Sweden Bookshop. DS.

Kvällen på Turteatern bestod av två föreställningar. Innan pausen hade Jesper Feldt ensam på scen, hårt arbetande, spelat alla rollerna i Sofokles tragedi Kung Oidipus. Skådespeleriet var det inget fel på, men det var dålig teater.
Anledningen var att vi fick se kompromisser på scen. Texten som användes var en sådan där litterär översättning där gammalgrekiskan blivit till en åldrad svenska med en ordföljd som låter allt annat än spontan. För att liva upp pjäsen hade aktören valt att ibland växla över till nutida talspråk, med uttryck som “snacka face-to-face”.
Att en teaterföreställning blandar olika språk är förstås inget ovanligt. I växlingarna skapas en spänning. Antingen utnyttjas denna spänning teatraliskt, eller så kommer växlingarna att framstå som symptom på en kompromiss mellan texttrogenhet och begriplighet. När kompromissen blir påtaglig så skäms man lite som publik — “därför att vi anar att han trodde sig behöva sänka sig för vår skull” (Nietzsche).
Samma sak med greppet att låta den tidlösa dystopin Kung Oidipus utspela sig år 2400 efter Kristus. Ett rymdskepp trycks in, ett handeldvapen och lite cigarettrökning. Resten lämnas orörd, med den stackars fåraherden och annat föga rymdåldrigt. Felet är inte blandandet av markörer från vitt skilda tidsepoker, utan att spänningen mellan dem inte sätts i teatraliskt bruk. Kompromissandet med manus framstår som en nivå avskild från den sceniska insatsen.

Denna dramatiska Oidipus som spelas i Kärrtorp kan jämföras med den postdramatiska Oidipus som i våras spelades på Moment i Gubbängen. (Ja, all bra teater i Stockholm återfinns på gröna linjerna söderut). Orättvist kanske, eftersom Moment till skillnad från Turteatern hade en hel ensemble på scen. Hur som helst, typiskt för Moment är att hämta energi just ur spänningen mellan det skrivna och det talade språket, mellan roll och kropp, mellan betydelse och närvaro. Varhelst en osäkerhet kan anas, spelas spänningen ut i stället för att slätas över — och publiken slipper skämmas. Så kan en klassisk tragedi bli samtida utan att utsättas för kompromissartad “modernisering”.

Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (NSU) bildades 1995 under Utrikesdepartementet och består av Exportrådet, Invest in Sweden Agency, Svenska Institutet och Visit Sweden. De sysslar med så kallad nation branding...

Copyriots kommentar till en artikel i Expressen följdes upp av Brokep som hade lagt märke till texten som ackompanjerade artikelns illustration: “Bilden är tagen från nätet“.

“Piratkopierad” vore ärligare att skriva. För bilden har en fotograf, vilket betyder att den har upphovsrätt. Uppenbarligen har den publicerats utan rättighetshavarens medgivande. Fotografen var, av allt att döma, Matti Juhani Saari själv.
Oavsett om man mördar en eller tio eller tusen personer så kan inte upphovsrätten, vare sig den ekonomiska eller ideella, förverkas. Bernkonventionen medger inga sådana undantag. Inte ens om man därefter tar sitt eget liv, som Matti Juhani Saari gjorde, försvinner upphovsrätten. Den går i arv.
Även utan detaljkännedom om Finlands arvslagar kan vi utgå från att föräldrarna nu innehar den ekonomiska och ideella rätten till fotografier tagna av sonen. Att publicera bilderna utan deras medgivande är ett lagbrott. Expressen och andra tidningar är fullt medvetna om detta och skulle normalt inte ta risken. Medvetna om att föräldrarna befinner sig i ett tillstånd där de skulle bli lynchade om de hävdade sin lagliga rätt, väljer dock Expressen att blankt nonchalera upphovsrättslagen.

Claes Leo Lindwall (Journalistförbundets f.d. ordförande) — du dyker ju upp här ibland med kommentarer om vikten av att den ideella upphovsrätten måste vara absolut okränkbar. Det vore intressant att höra din syn på att det blivit praxis för tidningar ignorera den ideella rätten i fall som detta.

Copyriots kommentar till en artikel i Expressen följdes upp av Brokep som hade lagt märke till texten som ackompanjerade artikelns illustration: “Bilden är tagen från nätet“. “Piratkopierad” vore ärligare att...

Introduktion
Att Timbuktu samarbetade med The Pirate Bay för att lansera sin nya singel har väl knappast gått någon förbi. Att en artist släpper en singel har vanligtvis inte nyhetsvärde. Samtidigt lider nyhetsmedierna av ett ständigt behov av att häfta fast det lösa fenomenet fildelning mot ansikten och händelser. Finns ingen dramaturgi som ger ett objektivt nyhetsvärde, så ser de sig ofta tvingade att uppdikta en.
Intrycket baserades på de länkar som senaste veckan fångats upp i Piratbyråns automatiserade nyhetsbevakning. Jag bestämde mig för att undersöka saken något mer systematiskt.

Disposition
Ur nämnda nyhetsbevakning plockades alla artiklar om Timbuktus släpp på The Pirate Bay. Eftersom flertalet visade sig komma från vårt västra grannland, delades de upp i två kategorier, svenska och norska. De ordnades i ungefärlig kronologisk ordning och karakteriserades kortfattat.
Här följer först listor över svenska respektive norska artiklar, följt av en enkel analys av hur journalistiken hanterade singelsläppet.

Svenska artiklar

• HD: “Timbuktu släpper singel via Pirate Bay“. Enkel notis.
  
• DN: “Timbuktu släpper singel på Pirate Bay“. Enkel notis i felaktigt tempus.
  
• Dagens Skiva: “Timbuk släpper singel via The Pirate Bay“. Enkel notis, släppet uppges vara “förvånande”.
  
• Sydsvenskan: “Timbuktu släpper ny singel – på Pirate Bay“. Enkel notis.
  
• Aftonbladet: “Släpper singel på Pirate Bay“. Enkel notis. Underrubriken vinklar: “Skänker bort singel till alla fildelare”.
  
• Realtid: “Timbuktu skänker singel till Pirate Bay“. Enkel rewrite på Aftonbladet, där “skänker”-vinklingen blir rent obegriplig och lyfts till huvudrubben.
  
• SVT Sydnytt: “Fildelning är framtiden“. Enkel notis, med påpekandet: “Det mesta av Timbuktus musik ligger redan länkade på the Pirate Bay, men den här gången är det han själv som tagit initiativet.”
  
• SvD: “Varför släpper du din singel på Pirate bay?“. Enkel “hallåa” där Timbuktu själv får förklara att han mest av allt vill nå ut till många med sin musik.
  
• GP: “Hallå, Timbuktu“. Enkel “hallåa”, i stort sett identisk med SvD:s.

Norska artiklar

• Verdens Gang: “Timbuktu får gratis pirat-PR“. Timbuktu “bruker nettstedet som gratis markedsføring”.
  
• Kingsize.no: “Norske artister støtter Timbuktu!“. Hiphop-tidningen intervjuar några norska rappare, men etablerar först av allt sin egen tolkning av samarbeten som ett “nedlastingsstunt” (nedladdningskupp).
  
• ITavisen: “Støtter Timbuktu“. Rewrite på Kingsize. Lägger till sin egen tolkning i följande mening: “Det kan debatteres hvorvidt dette er et PR-stunt eller genuin kjærlighet for fansen, men interessant er det uansett.”
  
• 1881.no: “Timbuktu støtter Pirate Bay“. Rewrite på Kingsize.
  
• Budstikka.no: “
  “Kriss” støtter Timbuktu-stunt“. Lokaltidning intervjuar sin lokala rappare om saken. Kingsize-tolkningen “stunt” (kupp) följer med i rubriken.
  
• Dagens IT: “Timbuktu lanserer på Pirate Bay“. Ingress: “If you can’t beat them, join them.” Tidningen beskriver världsläget: “Mens de fleste artister og plateselskaper skyr fildelingstjenesten The Pirate Bay som pesten, har den populære svenske rapartisten Timbuktu tydeligvis innsett at musikken hans havner der uansett.” Efter att han konstaterat reklamvärdet, frågar sig tidningen: “Om stuntet vil føre til økt salg av Timbuktus musikk, gjenstår å se.” Underförstått så mäts en artists framgång endast i försäljningen av inspelad musik.
  
• Groove.no: “Timbuktu gjør en Radiohead“. Inleder med att spekulera i vad Timbuktu “antagligen” tänker och i hur han “lener seg tilbake for å se om gratis-slippet av den nyeste singelen “Tack för kaffet” vil gi platesalget en boost”. Även här är utgångspunkten att skivförsäljning är allt som räknas i slutändan.
  
• Klikk.no: “Norske artister støtter Timbuktu“. Ännu en rewrite på Kingsize som etablerar ordet “stunt” som beskrivning av valet att sprida sin musik på fildelningsnätverk. Inte nog med det, PR-kuppen uppges dessutom vara “omstridd” och “kontroversiell”.
  
• NRK: “Piraten Timbuktu“. Norska radion intervjuar Ifpi, som förstås ogillar Timbuktus samarbete. Till skillnad från övriga norska medier bemödar de sig även om att intervjua Timbuktu.
  
• P4.no: “Timbuktu på Pirate Bay“. Här tolkas Timbuktus distributionsval som “en kritikk mot musikere som er imot nedlastninger på nettet”.
  
• Topp: “Timbuktus nye singel er gratis“. Påstår att Timbuktu “er ikke som andre artister”, det vill säga använder Timbuktu för att säga att alla andra artister minsann är mot att låta sig kopieras.
  
• Computerworld: “Timbuktu støtter piratnettsted“. Rewrite på Verdens Gang.
  
• Teknofil.no: “Timbuktu satser på Pirate Bay“. Positivt vinklad artikel om hur Timbuktu “vill ge musik till folket helt gratis”. Nämner även Familjen.
  
• Bergensavisen: “Støtter piratlansering“. Intervjuar två lokala artister som “støtter Timbuktus kontroversielle lanseringsstunt”.
  
• FaroJournalen: “Major labels kommenterer Timbuktu-stunt“. Låter skivbolagsbossar spinna vidare på “stunt”-vinkeln.

Analys
Den journalistiska rapporteringen om Timbuktus singelsläpp har varit av helt olika slag i Sverige och i Norge. Svenska tidningar nöjde sig överlag med korta notiser. De avstod från att dikta upp diverse motiv eller att krydda med egna kommentarer om hur kontroversiellt släppet skulle vara. De två som hamnade på efterkälken (SvD och GP) valde att göra korta “hallå där”-intervjuer där Timbuktu själv fick förklara vilken okomplicerad sak det är att använda de mest effektiva distributionskanalerna.
Två slasktidningar försökte vinkla saken till att Timbuktu “skänker bort” något, men även de höll sig till notisformatet.

Norska massmedier har däremot gjort stor sak av Timbuktus påstådda “stunt”, PR-kupp. Vinkeln slogs an mycket medvetet av hiphoptidningen Kingsize, som sedan alla andra kopierade. Andra journalister spekulerade friskt vidare och avslöjade därmed sina egna världbilder. Som när IT-avisen frågar sig om detta är “en PR-kupp eller genuin kärlek till fansen” — underförstått att kopimi måste handla om antingen egoism eller altruism. Andra tidningar målar upp bilder av hur Timbuktu lutar sig tillbaka “för att se om skivförsäljningen boostas”. Gemensamt för flera av de norska tidningarna är premissen att framgång mäts i antal sålda skivor. Journalisterna är öppna för att exponering på The Pirate Bay kan öka skivförsäljningen, men tycks inte ha en tanke på att Timbuktu inte minst är en fantastisk liveartist.
Slutsatsen får faktiskt bli att de korthuggna svenska notiserna är att föredra framför de norska dramatiseringarna och tolkningsexcesserna. Att distribuera musik via The Pirate Bay behöver faktiskt inte vara ett budskap. Det kan helt enkelt handla om närvaro i nätverk.

Introduktion Att Timbuktu samarbetade med The Pirate Bay för att lansera sin nya singel har väl knappast gått någon förbi. Att en artist släpper en singel har vanligtvis inte nyhetsvärde....