Entries from August 2008 ↓

Hur ofta kan det vara en “nyhet” att kurslitteratur kopieras? Flera gånger per år, uppenbarligen. Sist var det starten av sajten The Student Bay som i våras väckte massor av uppmärksamhet. Vilka som låg bakom är okänt men om de var ute efter att tjäna en slant, vilket de kanske var, är det tveksamt om de lyckats. Liknande initiativ har tidigare lanserats med politisk motivering, såsom den nu döda sajten Kunskapsfabriken som drevs av Syndikalistiska ungdomsförbundet och gjorde stor sak av att länka ett fåtal torrents till spridda läroböcker.
Den här gången kan inte ens något sådant motivera nyhetsvärdet i den uppenbara lobbyistprodukt som DN publicerar under rubriken “Kurslitteratur tjuvkopieras som aldrig förr“. Smaka på ingressen:

Piratkopieringen av kurslitteratur har spridit sig från kopieringsrummen ut på internet. Författarna blir utan ersättning, förlagen bantar utgivningen och en utarmning av studentlitteraturen är redan synlig.

Vad som lätt kommer bort är att den analoga papperskopieringen är långt mer omfattande än någon digital kopiering av böcker.
Överlag befinner sig frågan om kopiering av kurslitteratur på ett primitivare stadium än frågorna om kopiering av musik och film. Om någon annan än förlagsbranschen får uttala sig, är det företrädare för studentkårerna som visserligen tar avstånd från brott men pekar på studenternas försämrade ekonomi som orsak. De vänsterradikala grupper som engagerat sig i frågan säger i princip samma sak fast beskriver kopiering som en lösning, inte bara som ett symptom.
Även om man inte ska förringa ekonomins betydelse som kvantitativ faktor, så går inte frågan om kopiering av kurslitteratur att förstå utan att ta in även kvalitativa faktorer i beräkningen. Vilken kurslitteratur är det som trycks och hamnar på studenternas läslistor?

När dessa frågor aktualiseras, intervjuas vanligtvis företrädare för företaget Studentlitteratur AB. Det är direkt komiskt. Studentlitteratur gör böcker som är så fula att de flesta människor som är vid sunda vätskor aldrig skulle få för sig att köpa dem frivilligt. Dessutom är innehållet i många fall direkt undermåligt. Enda rimliga anledningen till att betala för deras böcker är att man behöver dem för att klara en tenta (samt att alla biblioteksexemplar redan är utlånade).
Enligt vad förlagets vd säger till DN verkar de ha som som uttalad strategi att kränga böcker som behövs för tentorna. Hur vore det att i stället trycka snygga böcker, vars innehåll har varaktigt värde för köparna? Sådana böcker skulle vara mindre intressanta att kopiera. Visst finns det en köpvilja för böcker, men då ska det vara böcker som man vill plocka fram flera gånger, inte behållare för text att trycka in i skallen och glömma efter tentan.
Till förlagsbranschen kan vi alltså leverera det triviala tipset att höja kvaliteten i stället för att bara gnälla. För övriga som oroar sig över att nyproduktionen av kursböcker ska sina, finns det skäl att fundera över litteraturlistornas likriktning. Om alla grundkurser i ett större ämne, oavsett universitet, innehåller samma böcker, då får man räkna med att det blir lätt för studenter att få tag i böckerna utan att betala ett öre. Antingen på andrahandsmarknaden eller via kopiering, analog eller digital. Om däremot olika institutioner sätter olika prägel på sina kurser, och kanske i högre grad låter studenterna läsa originaltexter i stället för böcker från Studentlitteratur, då kommer logiskt sett en större andel att köpa nya exemplar av böckerna. Särskilt om litteraturlistorna inte ser likadana ut i år efter år. Mångfald är inte bara svårare att kopiera — en bok som bara 50 studenter per år läser lär vara svårare att hitta på nätet eller på andrahandsmarknaden — utan också vitaliserande för den akademiska världen.

Hur ofta kan det vara en "nyhet" att kurslitteratur kopieras? Flera gånger per år, uppenbarligen. Sist var det starten av sajten The Student Bay som i våras väckte massor av uppmärksamhet. Vilka som låg bakom är okänt men om de var ute efter att tjäna en slant, vilket de kanske var, är det tveksamt om de lyckats. Liknande initiativ har tidigare lanserats med politisk motivering, såsom den nu döda sajten Kunskapsfabriken som drevs av Syndikalistiska ungdomsförbundet och gjorde stor sak av att länka ett fåtal torrents till spridda läroböcker. Den här gången kan inte ens något sådant motivera nyhetsvärdet i den uppenbara lobbyistprodukt som DN publicerar under rubriken "Kurslitteratur tjuvkopieras som aldrig förr". Smaka på ingressen: Piratkopieringen av kurslitteratur har spridit sig från kopieringsrummen ut på internet. Författarna blir utan ersättning, förlagen bantar utgivningen och en utarmning av studentlitteraturen är redan synlig. Vad som lätt kommer bort är att den

Italienska statens blockering av The Pirate Bay (som hittills lett till kraftig ökning av italienska besök) är ingen isolerad händelse. Saker sker i Italien, efter Silvio Berlusconis senaste maktövertagande. Är f-ordet befogat?

The Pirate Bay beskrev i ett blogginlägg Italien som en “fascistisk stat”. Mot det invänder ChrisK:

Fascism, visst, men jag brukar reservera F-ordet för värre saker än Italien, även om Berlusconis härjande är ganska weird.

Att det inte får gå inflation i fasciststämpling instämmer jag helhjärtat i. Nio fall av tio är redan missbruk av termen. Fascism är inte synonymt med nazism, inte heller med totalitära regimer, eller med statligt förtryck i allmänhet. Frågan handlar inte alls om huruvida en regim är tillräckligt otrevlig för att kunna kallas fascistisk.
Själv håller jag verkligen inte med Brokep om att FRA-lagen kan kallas fascistisk — enskilda lagar kan knappast vara fascistiska, inte ens existensen av massavlyssning kan vara det. Fascismen handlar om att integrera allting i en organisk nation, i fascismen upplöses gränsen mellan rörelse och statsskick.
Fascismen är ett specifikt fenomen, historiskt knutet just till Italien. Enda befogade användningen av fasciststämpeln är vid jämförelser mot denna historiska, långt ifrån utdöda, tradition av fascism.
Italien “är” inte en fascistisk stat — men det vore direkt naivt att inte använda ordet fascism i en beskrivning av rådande politiska klimat i Italien. Ett fascistiskt Italien i tillblivelse har under år 2008 definitivt vaknat ur sin slummer.

I slutet av april valde staden Rom en ny borgmästare, neofascisten Gianno Alemanno, vars främsta vallöfte var att skapa “säkerhet” genom att fördriva romani. Hans sympatisörer hälsade honom med utsträckta högerarmar och ropade “Duce! Duce!”
Silvio Berlusconi kommenterade vapenbroderns valseger med dessa ord: “Vi är den nya falangen“. Detta är, på fullt allvar, den nya politiska verklighet som råder i Italien.

Bloggaren Mathiavelli har nyligen publicerat en lång serie om “Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien” (ett, två, tre, fyra, fem). Först av allt påpekar han:

För att förstå italienska extremhögern måste man se att italienska fascismen historiskt aldrig varit en enhetlig rörelse. Redan 20-talets fascism var en kombination av två strömningar, en konservativt reaktionär strömning och en radikalt socialt antagonistisk. /…/
Denna uppdelning, i en konservativ höger och en social höger, inom fascismen fortsatte vara betydelsefull även inom efterkrigstidens reorganiserade post- och nyfascistiska partier i Italien.

Medan den “konservativa” högern i Italien har betonat stabilitet och ordning, har den “sociala” stått för en våldsam kamp och under efterkrigstiden rymt rena terroristgrupper. Förstnämnda var sedan länge inordnad i Silvio Berlusconis projekt. Vad som skett i år, enligt Mathiavelli, är att även den senare strömningen inordnats i den regerande koalitionen, vilket öppnat oanade utrymmen även för de våldsammare gatufascister som inte kan släppas in i salongerna.
Det postfascistiska partiet Alleanza Nazionale (bildat 1995 på ruinerna av MSI) rymmer flera fraktioner. Den fraktion som anses extremast är just den “sociala högern”, Destra Sociale, vars ledare är ingen annan än fascistveteranen Gianno Alemanno — numera alltså borgmästare i Rom.

Nej, jag är ingen expert på det samtida Italiens snåriga politik (även om jag anser mig ha hyfsad koll på dess fascistiska historia). Säkerligen finns det de som har invändningar mot exempelvis den beskrivning som Mathiavelli ger.
Dock borde det stå utom allt rimligt tvivel att ordet “fascism” är fullständigt nödvändigt när vi pratar om vad som händer i Italien just nu. Inte för att internetcensur i sig skulle vara “fascistisk”, utan för att den är en del av en bredare transformation av den italienska statsapparaten i neofascistisk riktning.

I våras avslöjade Copyriot att Ifpi grundades år 1933 i det fascistiska Italien, men nu försöker att dölja den informationen på Wikipedia. Det var ingen tillfällig visit, utan ett intimt samarbete mellan den tidens skivindustrilobby och Italiens fascistiska statsapparat.
Blockeringen av The Pirate Bay tillkom på order av Ifpi. Besökare skickas till en sajt som säger att italienska polisen har spärrat The Pirate Bay. Som avsändare står Guardia di Finanza (som, tro det eller ej, är en polisstyrka med militär status) — men sajten kontrolleras inte av italienska myndigheter, utan av Ifpis huvudkontor i London.
Sådant kan utan överdrift klassas som korporativism, vilket är en central ingrediens i den klassiska fascismen. Till saken hör också att Silvio Berlusconi antagligen är den italienare med störst personliga intressen av att bekämpa fildelningsnätverk. Han äger Italiens största filmproducent, Italiens största förlag samt flera av Italiens största tevekanaler. Då är det lätt att begripa att han skälver vid tanken på att människor överger de enkelriktade medier som — se upp, nu kommer f-ordet igen — fascistiska ledare alltid har älskat.

Italienska statens blockering av The Pirate Bay (som hittills lett till kraftig ökning av italienska besök) är ingen isolerad händelse. Saker sker i Italien, efter Silvio Berlusconis senaste maktövertagande. Är f-ordet befogat? The Pirate Bay beskrev i ett blogginlägg Italien som en "fascistisk stat". Mot det invänder ChrisK: Fascism, visst, men jag brukar reservera F-ordet för värre saker än Italien, även om Berlusconis härjande är ganska weird. Att det inte får gå inflation i fasciststämpling instämmer jag helhjärtat i. Nio fall av tio är redan missbruk av termen. Fascism är inte synonymt med nazism, inte heller med totalitära regimer, eller med statligt förtryck i allmänhet. Frågan handlar inte alls om huruvida en regim är tillräckligt otrevlig för att kunna kallas fascistisk. Själv håller jag verkligen inte med Brokep om att FRA-lagen kan kallas fascistisk — enskilda lagar kan knappast vara fascistiska, inte ens existensen av massavlyssning kan vara det. Fasci

Igår var 45 personer från moderaternas riksdagsgrupp på studiebesök på FRA för att lära sig att argumentera för massavlyssning.
Bland dem fanns Göran Pettersson, officer och riksdagsledamot (m), som nu på sin blogg berättar att han under närmaste månaden ska besöka moderata partiföreningar för att tala kritiker tillrätta. Hans argumentation går ut på att misstänkliggöra alla som inte diggar massavlyssning:

Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna.

Formuleringen “ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse” är häpnadsväckande. Idealet, enligt Göran Pettersson, är uppenbarligen att ha ett “symmetriskt” intresse för politik — det vill säga bry sig om de frågor som redan dominerar i tv-soffor och talarstolar. Varje försök att lyfta upp nya frågor på agendan ska då anses som suspekt, eftersom det skapar asymmetri. De enda som möjligen har rätt att politisera nya frågor är de som samtidigt engagerar sig i såväl rovdjursfrågor som momspolitik, så att deras engagemang är “symmetriskt”.
Det är verkligen en kuslig syn på politik som Göran Pettersson ger uttryck för. För övrigt ska det bli intressant om frasen “skrapar man lite på ytan” kan signalera att avlyssningslobbyn är i färd att anlita någon (pr-byrå) för att “kartlägga” och smutskasta kritiker. Sådan guilt by association-taktik kan inte uteslutas.

Igår var 45 personer från moderaternas riksdagsgrupp på studiebesök på FRA för att lära sig att argumentera för massavlyssning. Bland dem fanns Göran Pettersson, officer och riksdagsledamot (m), som nu på sin blogg berättar att han under närmaste månaden ska besöka moderata partiföreningar för att tala kritiker tillrätta. Hans argumentation går ut på att misstänkliggöra alla som inte diggar massavlyssning: Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark

Sveriges Radio råkade schabbla bort två års arkiverade sändningar. Nu finns visserligen allting i dubblett hos SLBA, fast i lägre kvalitet som inte anses duga för att sända repriser. Annars leds tankarna lätt till en episod som berättas i Wolfgang Ernsts bok Sorlet från arkiven:

hade inte DDR inom ramen för sin bevakning av fienden arkiverat ARD:s dagliga nyhetssändningar i Västtyskland, skulle också dessa utsändningar, som av kostnadsskäl ofta raderades i väst, ha gått räddningslöst förlorade. /…/ Paranoian är arkivets energi och den driver hela system

Den som vill kan förstås dra paralleller till FRA:s masskopiering och spekulera i hur den kan tänkas påverka framtidens arkivsituation.

Sveriges Radio råkade schabbla bort två års arkiverade sändningar. Nu finns visserligen allting i dubblett hos SLBA, fast i lägre kvalitet som inte anses duga för att sända repriser. Annars leds tankarna lätt till en episod som berättas i Wolfgang Ernsts bok Sorlet från arkiven: hade inte DDR inom ramen för sin bevakning av fienden arkiverat ARD:s dagliga nyhetssändningar i Västtyskland, skulle också dessa utsändningar, som av kostnadsskäl ofta raderades i väst, ha gått räddningslöst förlorade. /.../ Paranoian är arkivets energi och den driver hela system Den som vill kan förstås dra paralleller till FRA:s masskopiering och spekulera i hur den kan tänkas påverka framtidens arkivsituation.

Vid vänsterpartiets kongress i försomras utbröt hårda trätor kring fildelning. Till slut antogs två motioner som innebar en helomvändning: numera förespråkar vänsterpartiet att fritt utbyte av upphovsrättsskyddade filer i fildelningsnätverk ska legaliseras. Samtidigt tillsattes en arbetsgrupp med tre ledamöter: Mikael von Knorring som varit pådrivande i att förändra partiets syn på upphovsrätt, kulturpolitikern Ann-Mari Engel som ansåg beslutet “skamligt“, samt Ung Vänster-representanten Hanna Cederin.
Under ett år ska arbetsgruppen “ta fram förslag som stärker kultursektorns ekonomi” samtidigt som icke-kommersiell kopiering legaliseras, och det är kul att se att de valt att göra processen öppen. På bloggen “V, fildelning & upphovsrätt” kommer det vara möjligt att kommentera de idéer som de slänger fram under processen (förutsatt att de står fast vid sin ambition om öppenhet).

Vid vänsterpartiets kongress i försomras utbröt hårda trätor kring fildelning. Till slut antogs två motioner som innebar en helomvändning: numera förespråkar vänsterpartiet att fritt utbyte av upphovsrättsskyddade filer i fildelningsnätverk ska legaliseras. Samtidigt tillsattes en arbetsgrupp med tre ledamöter: Mikael von Knorring som varit pådrivande i att förändra partiets syn på upphovsrätt, kulturpolitikern Ann-Mari Engel som ansåg beslutet "skamligt", samt Ung Vänster-representanten Hanna Cederin. Under ett år ska arbetsgruppen "ta fram förslag som stärker kultursektorns ekonomi" samtidigt som icke-kommersiell kopiering legaliseras, och det är kul att se att de valt att göra processen öppen. På bloggen "V, fildelning & upphovsrätt" kommer det vara möjligt att kommentera de idéer som de slänger fram under processen (förutsatt att de står fast vid sin ambition om öppenhet).

Deltagarkultur är ett begrepp som stod i centrum för ett kapitel i Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt, vilket Copyriot diskuterade ingående i juni. Nu kommer en hel bok med titeln Deltagarkultur skriven av fyra snubbar från kollektivet Interacting Arts. De vill definiera “en ontologisk skillnad mellan deltagarkultur och åskådarkultur”, diskutera de politiska implikationerna av detta, samt utfärda praktiska rekommendationer grundade i sina egna erfarenheter av levande rollspel.
Så långt har bokens perspektiv mycket gemensamt med Johan Söderbergs, som dock skrev sin analys ur ett uppfrån- och utifrånperspektiv. Författarna till Deltagarkultur är däremot öppna att den bokform som de använder i högsta grad är en del av den åskådarkultur som kritiseras.

En andra skillnad handlar ytterst om synen på historia. Marxisten Johan Söderberg skisserar epoker och vändpunkter, hur inneboende motsättningar i 1900-talets enkelriktade kultur gör det möjligt för deltagarkulturen (i allians med fri mjukvara) att ta över efter 1900-talets enkelriktade kultur. Interacting Arts, vars tendens snarast är anarkistisk, avstår däremot från alla allmänna lagar för realiserandet av sin utopi (även om de mer än gärna skriver i utopiska ordalag). De menar inte att vår samtid skulle vara mer lovande än tidigare tider.
Tvärtom framställer de åskådarkulturens paradigm som nästan fullständigt dominerande. Deltagarkulturens löfte om en annan ordning existerar i dagsläget endast i strukturernas sprickor. Städerna är byggda för att göra vardagen förutsägbar, nästan helt fria från “odefinierade” platser, skriver författarna. Dessutom har de flesta människor “internaliserat åskådarpositionen till den grad att andra roller och överenskommelser framstår som obegripliga eller hotande”. Åskådarkulturen omfattar alltså alla kulturyttringar där det finns en uppdelning mellan aktörer och åskådare:

I etablerade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, arkitektur, opera, balett, cirkus, sportevenemang, film, fotografi, musik, skulptur, performance, reklam och massmedier återfinns en och samma mediala struktur.

Deltagarkulturen framställs överlag som någonting ytterligt avantgardistiskt, något som verkar vara få förunnat. En överhängande risken med att så fokusera på åskådarkulturens dominans tycks vara att blicken skyms för de deltagarkulturer i mikroformat som existerar överallt. En annan är att frågan om dålig deltagarkultur undviks – det heter att deltagande i sig är demokratiserande, medan åskådarkulturen genom sina former förmedlar “maktens” perspektiv.
(Att sådana distinktioner inte alltid kan göras så enkla visas Libyens de facto-diktator Khadaffi, vars gröna bok faktiskt pläderar uttryckligen för deltagarkultur, inte minst kroppslig sådan. Bokens sista kapitel handlar om idrott, och uttrycker ståndpunkter närmast identiska med de som förekommer i boken Deltagarkultur — utan att för den skulle antyda några paralleller i övrigt.)
Boken Deltagarkultur framställer oftast åskådarkulturen som något som måste bekämpas:

Men det riktigt hemska, det avgrundsdjupt otäcka, det vidrigt sinnessjuka är att det är vi själva som väljer att ägna våra dagar och nätter och korta små liv åt att bedöva oss med åskådarkulturens överflödande smörgåsbord: sitt här på bio och titta på andras fantastiska äventyr, kom till teatern och lyssna på andras dialoger, gå till konserten och hör andras musik, läs den här boken fylld med andras ord.
/…/
Åskådarkulturen reducerar mottagaren till att vara ett tacksamt kärl som ska låta sig fyllas med konstnärens artistiska vision
/…/
Åskådarkulturen bygger på underkastelse

På andra ställen senare i boken heter det däremot att det visst kan finnas lägen där åskådande kan vara att föredra framför deltagande, att uppgiften snarare är att återställa balansen så att deltagandets potential kan börja tas tillvara i kulturlivet.
I inlägget om Söderbergs definition av deltagarkultur ställdes frågan om inte avståndstagandet från alla monologiska former leder till en rent nihilistisk kultursyn. För byggs inte dialoger upp av monologer? Byggs inte deltagarkulturella scener (t.ex. musikaliska subkulturer eller demoscenen) upp kring tillställningar som i sig är åskådarkulturella, men som sätts i ett livaktigt sammanhang där rollerna byts ut från dag till dag? Vad händer i marginalerna kring sceniska framträdanden: längst bak, på vägen därifrån?
Eller om vi tar ett exempel från de levande rollspel som är författarnas utgångspunkt: Går det att iscensätta en konsert inom ett spel, det vill säga “leka åskådarkultur”? Vad får det för konsekvenser för den ontologiska motsats som boken vill uppställa?

För att ta sig ur sådana problem så kanske det krävs alternativa definitioner som inte utgår från just levande rollspel. Vad som händer när levande rollspel blir fixstjärnan är en betoning av det narrativa och dramatiska, som i lite för hög grad generaliseras till övrig deltagarkultur. Boken betonar vikten av att deltagarna på förhand kommer överens om att bekräfta varandras roller “som om de vore verkliga för den egna rollkaraktären”.
På så vis paras avståndstagandet mot scenkonst med ett fastklamrande vid (tillfälligt) stabila rollkaraktärer. Dörren stängs mot de postdramatiska teaterexperiment som visserligen behåller någon uppdelning mellan scen och publik, men om å andra sidan spelar på osäkerhet kring rollernas gränser och i bästa fall inser att scenen bara är en del av en större upplevelse, som även inkluderar resan till och från platsen.
Allra mest problematiskt är kanske att betoningen av det narrativa, av “suggestioner”, blir omusikalisk. Många definitioner är uppenbart olämpliga att tillämpa på musikens område. Samtalet utgör deltagarkulturens grundmönster, får vi höra, men är det rimligt att uppställa dialogen som ett musikaliskt ideal?
Att musiken är något av en halvblind fläck antyds också av de exempel på musikalisk åskådarkultur som ges, vanligtvis hämtade från borgerliga konsertsalar — “musiken ska under tystnad avnjutas med öronen”, heter det sarkastiskt. Men sådana normer gäller knappast för huvuddelen av det reellt existerande musiklivet (som inkluderar individuellt hörlurslyssnande såväl som dansanta aktiviteter).
Försöken att definiera deltagarkultur blir som mest sårbara, och därför mest intressanta, när de ska appliceras på musikens område. Är den dansande en “åskådare” till musikern några meter fram, eller en deltagare? Ska idealet verkligen vara att alla alltid spelar med? Vad är innebörden i begreppet paus, i den gamla visdomen att det svåraste i improvisation är att veta när man ska sluta? Finns det någon grundläggande skillnad i att ta paus en takt och att ta paus en kväll?
(För egen del har jag under den gångna sommaren fått otaliga tillfällen att fundera på sådana frågor – bland annat i samband med S23M:s sessioner kring bandspelare, och på ställen som Gagnef där jag själv kombinerat instrumentala insatser med bakåtlutat åskådande.)

Författarna till Deltagarkultur generaliserar hela tiden kritiken mot åskådarkulturen till en bredare samhällskritik — ett djärvt drag som gör boken stimulerande, samtidigt som det inte alltid håller hela vägen. Anklagelsen mot skolan är exempelvis att alla klassrummets bänkar är vända mot katedern. Men ser verkligen klassrum ut så i dag? Har inte skolan varit hyfsat snabb i att möblera om skolbänkarna i grupper och att börja premiera “självständigt” samarbete mellan eleverna, för att skola dem till ett postfordistiskt arbetsliv?

Några användbara distinktioner etableras. I första ledet mellan tre former:

• betraktande
  
• interaktivitet (valet mellan fördefinierade alternativ)
  
• deltagande

I andra ledet vill författarna skilja mellan multidisciplinär respektive allomslutande konst. Skillnaden handlar i hög grad om kroppslighet. Nätcommunities och onlinespel är exempel på multidisciplinär deltagarkultur, medan däremot “karneval, levande rollspel, revolution” klassas som allomslutande eftersom de “strävar efter att låta konstverket utgöra allt som kan förnimmas”.
Begrepp som “makt” och “revolution” används ganska flitigt, men lämnas helt odefinierade — antagligen helt avsiktligt, som ett led i försöken att provocera läsaren till skepsis mot bokformatet. Vissa läsare kommer att roas av dessa provokationer, andra kommer att finna dem störande.
Visionen handlar om det deltagarstyrda allomslutande allkonstverket, “en plats- och tidsbunden social situation där gränsen mellan konst och liv tillfälligt har suddats ut”. Detta totala allkonstverk breder ut sig över gränsen mellan konst och vardag, till att bli en revolutionär impuls att lämna “konsensusverkligheten” för att “skapa andra verkligheter”.

Deltagarkulturens fulla potential realiseras först när den övertar och överskrider konsternas scener och rum — när varje ögonblick fullbordas i kroppslig närvaro och kommunikativ improvisation.
/…/
Deltagarkultur återför oss till leken, det ljuvliga arbete där vi provar nya subjektspositioner bortom de givna. Det förutsätter att vi tillåter oss att gå in i samspelet, att vi tar leken på allvar och behandlar den som verklighet. I leken lämnar vi de konstruerade nödvändigheternas rike och når till den frihet där vårt handlande är mål i sig.

Här, liksom på flera andra ställen, genomlyses boken av ett etos från Hannah Arendts The Human Condition (som också figurerar i bokens bifogade lista på lästips). Fast när hon ställde praxis, det handlande som är sitt eget syfte, mot tillverkningen av slutprodukter (poiesis) handlade det inte om att ersätta det ena med det andra. Tvärtom såg hon tillverkandet av stabila artefakter som den nödvändiga grunden för praxis, men insisterade på att bibehålla en etisk hierarki där tillverkandet (av materiella eller immateriella ting) inte tillåts bli ett självändamål. Arendt genomförde i själva verket en mycket radikal omvärdering av den klassiska estetiken, men utan att ifrågasätta åskådarkulturens former i sig. Snarare drog hon gränsen mellan de varaktiga produkterna och det tids- och platsbundna handlandet, oavsett om det senare ägde rum på en scen eller inte. Postdramatisk teaterteori opererar med en liknande gränsdragning.
Framöver vore det intressant att länka samman två tankeströmningar: Å ena sidan postdramatisk performanceteori (som utgår från sceniska framträdanden), å andra sidan en deltagarkulturell teoribildning (som hittills utgått från dramatiserande rollspel). Den senare teoribildningen har fått en stor skjuts genom den bok som här presenterats. Förhoppningsvis når den många läsare. Även här på Copyriot lär vi fortsätta att använda den som en utgångspunkt för att föra diskussionen vidare.

Deltagarkultur är ett begrepp som stod i centrum för ett kapitel i Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt, vilket Copyriot diskuterade ingående i juni. Nu kommer en hel bok med titeln Deltagarkultur skriven av fyra snubbar från kollektivet Interacting Arts. De vill definiera "en ontologisk skillnad mellan deltagarkultur och åskådarkultur", diskutera de politiska implikationerna av detta, samt utfärda praktiska rekommendationer grundade i sina egna erfarenheter av levande rollspel. Så långt har bokens perspektiv mycket gemensamt med Johan Söderbergs, som dock skrev sin analys ur ett uppfrån- och utifrånperspektiv. Författarna till Deltagarkultur är däremot öppna att den bokform som de använder i högsta grad är en del av den åskådarkultur som kritiseras. En andra skillnad handlar ytterst om synen på historia. Marxisten Johan Söderberg skisserar epoker och vändpunkter, hur inneboende motsättningar i 1900-talets enkelriktade kultur gör det möjligt för deltagarkulturen (i allians

Det dära vattenkriget, som fått så många tusen anmälda deltagare på Facebook, verkade just bli någonting riktigt spännande. Ett alternativ till det uppifråndirigerade mångmiljonspektaklet på Stureplan. Antagonismen var tydlig. Utan att det fanns någon avsikt att störa kommunens jippo kunde vattenkriget vara en praktisk manifestation av den spontana deltagarkulturens kraft gentemot den tillrättalagda åskådarkulturen. En kul detalj var dessutom att inbjudningarna undertecknats med den kollektivt anonyma pseudonymen Luther Blissett, vilket knyter an till neoismen.

Så hörde polisen av sig till initiativtagarna. De tyckte inte om idén med vattenkrig i Gamla stan. Turister och kanske kunde bli blöta, en julmarknad(!) skulle kunna behöva evakueras. Ofattbart nog reagerar initiativtagarna med att lägga sig platt, släppa den kollektiva anonymiteten, träda fram som ansvarstagande individer och gå ut med beskedet att vattenslaget flyttas bort från stadsmiljön, till Gärdet. Lamt, lamt, lamt!

Fast nog kan man räkna med att de som vill kommer att vattenkriga i Gamla stan likförbannat. Att någon som uttalar sig i DN och kallar sig “överbefälhavare för Armé nord” förändrar inte det faktum att deltagarkultur skapas gemensamt.

Uppdatering: Sebastian Suarez-Golborne om vatten och vattenkrig.

Det dära vattenkriget, som fått så många tusen anmälda deltagare på Facebook, verkade just bli någonting riktigt spännande. Ett alternativ till det uppifråndirigerade mångmiljonspektaklet på Stureplan. Antagonismen var tydlig. Utan att det fanns någon avsikt att störa kommunens jippo kunde vattenkriget vara en praktisk manifestation av den spontana deltagarkulturens kraft gentemot den tillrättalagda åskådarkulturen. En kul detalj var dessutom att inbjudningarna undertecknats med den kollektivt anonyma pseudonymen Luther Blissett, vilket knyter an till neoismen. Så hörde polisen av sig till initiativtagarna. De tyckte inte om idén med vattenkrig i Gamla stan. Turister och kanske kunde bli blöta, en julmarknad(!) skulle kunna behöva evakueras. Ofattbart nog reagerar initiativtagarna med att lägga sig platt, släppa den kollektiva anonymiteten, träda fram som ansvarstagande individer och gå ut med beskedet att vattenslaget flyttas bort från stadsmiljön, till Gärdet. Lamt, lamt, lamt

Nu en torrentlänk med tillhörande tips: Varva två stycken nyligen utgivna och sinsemellan mycket skilda inspelningar av J.S. Bachs samling av fugor, matematiska variationer på ett och samma tema utan angiven instrumentering. De bägge inspelningarna finns samlade i en torrent.

Laibachkunstderfuge är titeln på den ena. Den har alltså åsamkats av slovenska Laibach, för en performance (vars centrum tycks ha utgjorts av ett parti korsschack) vid Bachfestivalen i Leipzig 2006.
Laibach förklarar att musikens algoritmiska karaktär gör att Bach kan betraktas som en pionjär inom datorbaserad musik. Någon på Everything2.com skriver:

If you’ve heard Wendy/Walter Carlos‘ Switched-On Bach, then parts of this will bring Moog-like memories flooding back. Other aspects recall Laibach’s foray into disco-techno with their NATO album. Contrapunctus 2, a twenty minute epic, is breathtakingly lovely, and track seven, mentioned above, is a delightful little musical joke that recalls Saint-Saëns‘ musical puns blatantly sneaked into The Carnival Of The Animals.

I samma torrent ryms ytterligare en tolkning av Die Kunst der Fuge, av pianisten Pierre-Laurent Aimard, en inspelning som med rätta höjts till skyarna (kan även jag säga, som vanligtvis är minst sagt skeptisk mot försök att spela Bach på piano).

Tipset är att varva spår för spår. Först pianoversionen av Contrapunctus 1, sedan Laibach-versionen av densamma, och så vidare. Plus regn.

Helt oundgänglig för den kräsne är också Het Collectiefs tolkning av Ein Musikalisches Opfer från 2006, med udda instrumentering.

Nu en torrentlänk med tillhörande tips: Varva två stycken nyligen utgivna och sinsemellan mycket skilda inspelningar av J.S. Bachs samling av fugor, matematiska variationer på ett och samma tema utan angiven instrumentering. De bägge inspelningarna finns samlade i en torrent. Laibachkunstderfuge är titeln på den ena. Den har alltså åsamkats av slovenska Laibach, för en performance (vars centrum tycks ha utgjorts av ett parti korsschack) vid Bachfestivalen i Leipzig 2006. Laibach förklarar att musikens algoritmiska karaktär gör att Bach kan betraktas som en pionjär inom datorbaserad musik. Någon på Everything2.com skriver: If you've heard Wendy/Walter Carlos' Switched-On Bach, then parts of this will bring Moog-like memories flooding back. Other aspects recall Laibach's foray into disco-techno with their NATO album. Contrapunctus 2, a twenty minute epic, is breathtakingly lovely, and track seven, mentioned above, is a delightful little musical joke that recalls Saint-Saëns' musical puns

Johanna Paulsson på DN Kultur recenserar en bok där olika skribenter kastar nostalgiska tillbakablickar mot den tid då skivbutiker kunde vara mötesplatser, och då skivomslag inramade musiken.
Lustigt nog ägnas en tredjedel av recensionen av att referera min artikel Kampen mot musikmekaniseringen och makten över högtalarna [pdf, 12 sidor]. Den ingår alls inte i den (engelskspråkiga) antologi som recenseras, däremot i en annan (svenskspråkig) antologi som utkommer när som helst.

Johanna Paulsson på DN Kultur recenserar en bok där olika skribenter kastar nostalgiska tillbakablickar mot den tid då skivbutiker kunde vara mötesplatser, och då skivomslag inramade musiken. Lustigt nog ägnas en tredjedel av recensionen av att referera min artikel Kampen mot musikmekaniseringen och makten över högtalarna [pdf, 12 sidor]. Den ingår alls inte i den (engelskspråkiga) antologi som recenseras, däremot i en annan (svenskspråkig) antologi som utkommer när som helst.

• Facebook i backspegeln, I: Ontologi
  
• Facebook i backspegeln, II: Utvärdering

På tal om arkiv och anarkiv blev det läge för ett senkommet tredje inlägg om Facebook, som idag har övertagit många arkiviska funktioner från andra medel. Särskilt intressant är event-funktionen, som efterhand har tagit över allt mer av användandet medan andra Facebook-funktioner svalnat ordentligt. För arrangörer av allehanda aktiviteter så har inbjudningar på Facebook ersatt såväl e-postutskick som tidningsannonser. Det får förstås konsekvenser för hur information om dessa aktiviteter arkiveras inför framtiden.
För den som vill studera exempelvis diskotekskulturen i Stockholm kring 1980 finns skriftliga källor att tillgå. Redan nöjesannonserna i Expressen, förvarade på mikrofilm i Kungliga Bibliotekets källare, leder långt. För mer obskyra evenemang finns inte sällan annonser i diverse föreningsblad och fanzines.
För den som om bara tio år vill studera 2008 års nöjesliv i Stockholm fungerar inte längre den metoden. Allt avgörs av vad Facebook behagar göra med det händelsearkiv som de sitter på. Vi får nog utgå från att de inte kommer att se skäl att göra arkivet allmänt tillgängligt. Den som får tillgång kommer att sitta på en värdefull resurs om den bara används rätt.
Möjligheter finns att ta saken i egna händer. Facebook är visserligen konstruerat för att systematiskt försvåra varje “rippning” av informationsmängder, men det går att konstruera robotar som sparar ner en persons samtliga förflutna och kommande events, för att senare kombinera med information från andra personer.
Problem ett är att det säkerligen bryter mot Facebooks användaravtal, vilket dock bör kunna kringgås om mjukvaran görs tillräckligt smidig. Problem två är att överblicken av nödvändighet måste bli ur ett subjektivt perspektiv, beroende på de deltagande personerna. Någon total databas över alla events kommer inte gå att erhålla. Men det var å andra sidan aldrig Expressens nöjesannonser heller.

Facebook i backspegeln, I: Ontologi Facebook i backspegeln, II: Utvärdering På tal om arkiv och anarkiv blev det läge för ett senkommet tredje inlägg om Facebook, som idag har övertagit många arkiviska funktioner från andra medel. Särskilt intressant är event-funktionen, som efterhand har tagit över allt mer av användandet medan andra Facebook-funktioner svalnat ordentligt. För arrangörer av allehanda aktiviteter så har inbjudningar på Facebook ersatt såväl e-postutskick som tidningsannonser. Det får förstås konsekvenser för hur information om dessa aktiviteter arkiveras inför framtiden. För den som vill studera exempelvis diskotekskulturen i Stockholm kring 1980 finns skriftliga källor att tillgå. Redan nöjesannonserna i Expressen, förvarade på mikrofilm i Kungliga Bibliotekets källare, leder långt. För mer obskyra evenemang finns inte sällan annonser i diverse föreningsblad och fanzines. För den som om bara tio år vill studera 2008 års nöjesliv i Stockholm fungera