Rätt bortom rätt

I förra inlägget berördes fenomenet postdramatisk teater. Nu börjar vi nästan ana ett parallellt fenomen: den postlegala rättsprocessen. En process där det eventuella domslutet bara är en av flera komponenter, och långt ifrån den viktigaste. En praktik där rättssystemet blir ett medel för att kasta ut pedagogiska utspel, bevisa lojaliteter, skapa rubriker och etablera sanningar (medan själva rättegången, där dessa sanningar måste prövas på riktigt, kan skjutas upp i år efter år).
Viktigare än domslutet är att åtal hänger i luften, för då skapas ett klimat som tillåter formuleringar som “den illegala torrentsajten The Pirate Bay” (Veckans Affärer, ändrades sedan till “omstridda”). Ofta är medlen än mer subtila. När det nu rapporterades att rättegången kan dröja till nästa år skriver inte tidningarna att de misstänkta är skyldiga — det hade ju gått emot deras stolta yrkesregler — däremot formuleras det som att alla de fyra åtalade verkligen står bakom The Pirate Bay. Den fjärde av de åtalade är ju knäckebrödsmiljonären Carl Lundström som sannerligen inte ingår i gruppen utan bara drivit en internetleverantör. Att han står åtalad är ett försök att etablera en långsökt koppling mellan The Pirate Bay och högerextremism — ett paradexempel på hur en åklagare beter sig i en postlegal rättsprocess, kan man säga.

I förförra inlägget använde vi en remixmetod, så vi testar den igen, denna gång för att se vad Hans-Thies Lehmanns bok om postdramatisk teater kan säga om postlegal rättsskipning:

Dramatic theatre Legal proceedings are subordinated to the primacy of the text law.
…
In postdramatic forms of theatre postlegal cases, staged text (if text is staged) invoked acts of law (if law is invoked) is merely a component with equal rights in a gestic, musical moral, visual massmedial, etc., total composition.
…
in the postdramatic theatre postlegal cases the main point is not the assertion of the real as such … but the unsettling that occurs through the indecidability whether one is dealing with reality or fiction. /…/
forces us to realize ‘that there is no firm boundary between the aesthetic legal and the extra-aesthetic illegal realm’.
…
A theatre law case that is no longer spectatorial but instead a social situation eludes objective description, because for each individual participant it represents an experience that does not match the experience of others.

Nej, nu får vi sluta innan det blir för långsökt… Fast ändå, oavsett alla dessa ord, kvarstår det faktum att rättegångar som den mot The Pirate Bay bara till mindre del handlar om att nå fram till ett domslut. Alltså bör vi göra oss av med illusionen att domslutet är rättegångens syfte.