På var och varannan reklamtavla i Stockholm möter de oss just nu — hjältedirigenterna. Nej, det vore fel att säga att de möter oss. Ej heller syns några tecken på att de kommunicerar med spelande musiker. De tycks snarare stå i direkt förbindelse med det gudomliga, svävande mot svart bakgrund. Konserthuset nöjer sig inte med att låta ett magiskt ljussken liksom stråla från spetsen av sin nye finländares trollstav, utan ser sig därtill nödgade att medelst en glosa upplysa oss om att dirigenten verkligen är en “trollkarl”.
Dirigentkulten är något annat än den så ofta utskällda kulten av den geniale upphovsmannen. Reklamspråket handlar om närvaro i nuet, att få ynnesten att vistas i samma rum, inte om slutprodukternas eviga värde. Kompositörerna har numera helt hamnat i skuggan. Vilken musik som spelas meddelar inte reklamen. En anledning är förstås att repertoarens extrema likriktning gör det lätt att räkna ut på egen hand. Alltid, alltid, alltid samma mix av svulstig högromantik och elegant klassicism, plus nutida musik i tillräckligt liten dos för att inte skrämma bort kärnpubliken (som för övrigt snart kommer att dö av). Kolla själv: Konserthuset, Berwaldhallen.
“Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare”, skrev Orkesterutredningen träffande. Motsvarande situation inom bildkonsten skulle vara att alla gallerier och konsthallar blandade naturmåleri och videokonst i exakt lika proportioner. Hur duktiga dirigenterna än är på att trolla fram tolkningar, kan ingen påstå att de tillåts ta ut några svängar i sin roll som musikaliska curatorer.
Tillsättandet av en ny chefdirigent ger aldrig skäl att förvänta sig djärva nischningar av repertoaren. Däremot kan man vara alldeles säker på att tunnelbanan kommer att fyllas med dyra reklamskyltar som upplyser folket om hjältedirigentens snudd på övernaturliga aura.
Nog finns det anledning att fundera över vilken publik som attraheras av denna ledarskapskult…
Östersjöfestivalen bygger på de tre grundpelarna: klassisk musik, miljön och ledarskapet. /…/
De svåra frågorna kräver ett starkt ledarskap för att analyser och rätt åtgärder ska kunna vidtas.
The ruling class – whether bourgeois industrial or bureaucratic elite – identifies with the orchestra leader, the creator of the order needed to avoid chaos in production. It has eyes only for him.
För konserthusen handlar allt om att på kort sikt dra fulla hus. Resultatet blir en allt mer förutsägbar repertoar som inte ska skrämma bort någon, samt en allt starkare fixering vid individuella affischnamn som ska fungera som publikmagneter. Så skenar också kostnaderna för dirigenter iväg, mycket snabbare än musikernas löner.
Utöver denna ekonomiska problematik, står konserthusen inför ett kanske minst lika allvarligt dilemma av kvalitativt slag: Hur kan man i längden motivera att Stockholm behöver två stycken (offentligt finansierade) symfoniorkestrar, när inte bara repertoaren är densamma, utan de också konkurrerar via i stort sett identiska reklamtavlor?
11 kommentarer ↓
Bra skrivet! Besökare på konserthuset kan själva konstatera att genomsnittsåldern på besökarna ligger någonstans mellan 200-300 år. Kanske skulle man behöva utforska lite annorlunda marker för att locka en annan generation musikälskare. Den nya generationen har som någon skrivit tidigare ett större behov av både utommusikaliska värden och möjlighet att komma nära musiker och kompositörer. Det höga podiet på Konserthuset hjälper inte…
Klassisk musik står för en mycket liten del av musikmarknaden — fri som ofri. Att anklaga sfären för att vara alldeles för publikfriande är… tja, tankspritt?
Vad dirigenter gör är hokus-pokus för de flesta, men ens egen oförmåga att förstå något är inte bevis för deras inkompetens. Reklamen handlar OM dirigenter, inte vice versa.
Kollade länkade program. Filmmusik, romantik, ryskt och klassicism. Lite barock på ett hörn. Vad finns det mer för musik skriven för symfoniorkester? Hmm. Basshunter?
Jesper: Du har nog missförstått mina intentioner om du läste en kritik mot att symfoniorkestrarna är “alldeles för publikfriande”.
Det handlar inte minst om hur man publikfriar. Sen har jag inte någon perfekt lösning på de dilemman som sfären står inför. Jag påtalar problem, men gör framför allt en ganska vardaglig notering kring reklamestetik.
För övrigt menar jag inte att man ska spela barockmusik på symfoniorkester — sånt ger mig kalla kårar. Däremot kan jag, som gammal barocknörd, erkänna att jag inte hade gråtit om en av symfoniorkestrarna lades ned och ersattes med två-tre mindre barockorkestrar till samma kostnad…
Över huvud taget tror jag det är långsiktigt nödvändigt för den noterade musikens sfär att orientera sig mer mot kammarmusik och mindre mot dirigentcentrerad musik.
Kammarmusik utan notation fungerar också, även “fel” instrument i fel tidsepok kan även det vara “nydanande” och som grädde på moset minns jag Jonas Forsells nyskrivna opera som spelades på barockinstrument. Att vara barocknörd är lika inskränkt som att vara symfonimusiker.
Förvisso, Johan A.
Kan förresten tillägga något om min syn på repertoar. Vad jag finner erbarmerligt tråkigt är att varje symfoniorkesterkonsert nödvändigtvis ska blanda flera epoker (i förutsägbara proportioner). Konserthusen skulle bli mycket mer spännande om de vågade pröva nycker som t.ex. att endast spela Wagner i hela augusti, inrikta höstens tisdagar på nyskriven japansk musik, eller att för en gångs skulle framföra Wienerklassicism utan att mixa med högromantik. (Det vill säga lite mer som konsthallar fungerar — man kan inte alltid tillfredsställa alla.)
Programråden består av ofta av chefdir. och orkestermusiker, kan man vänta sig nåt annat än ovan nämnda repertoar?
Några reflektioner
Visst kan man, precis som jag själv, reta sig på marknadsavdelningarnas försök att locka folk till konserter. Speciellt Berwaldhallens ‘Alla kommer – kommer du?’ tycker jag är löjeväckande. Och visst – för reklammakarna verkar både orkestrar och vilken musik som spela någon roll. Skitprat i Berwaldhallens broschyrer om Östersjöfestivalens grundpelare, precis som du skriver. Man kan verkligen undra, som du gör, om vilken publik som lockas av dessa plattityder.
Själv har jag gått på flera av konserterna i Östersjöfestivalen; för musiken, dirigenterna och orkestrarna: West-Eastern Divan Orchestra med musiker från Israel och arabvärlden var en stark upplevelse, liksom Janaceks Döda huset (texten efter Dostojevskis roman) med finsk orkester och solister från Finland. På fredag ska jag höra Richard Strauss Elektra, dirigerad av Gergiev och med solister från Marinskij-teatern i St. Petersburg.
Sen undrar jag lite: repertoarens extrema likriktning, skriver du. ‘svulstig högromantik’. Vilka kompositörer tänker du då på? Tjajkovskij? Richard Strauss? Mahler? Bruckner? Så jävla likriktad tycker jag faktiskt inte repertoaren är, men det kan väl alltid diskuteras. (Stockholms Konserthus brukar årligen ha en ‘tonsättarfestival’ med bara nyskriven musik, t ex.)
Kärnpubliken som snart kommer att dö av, tror många. Jag är en gammal farbror som började gå på opera och konserter med klassisk musik (som vi då kallade det) som gymnasist i början av 1950-talet. I min årskull i gymnasiet på ca 100 gossar (jag gick i ett gossläroverk i Stockholm) var det väl 4-5 som intresserade sig för klassisk musik. Likaså på Operan och i Konserthuset – det var några yngre personer i publiken – resten var nog i övre medelåldern och däröver. På något sätt verkar det som publiken hela tiden förnyas ‘underifrån’ och jag tycker mig se betydligt fler unga människor på konserter numera.
Jämförelsen med bildkonsten tycker jag väl inte var så träffande, även om den var elegant uttryckt.
“Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare” . Än sen då? “Träffande”. ?? Jättekul formulering, men vad menas egentligen. Är Orkesterutredningen någon sorts bibel eller rättesnöre?
Och visst kan man alltid diskutera om man kan motivera och behöver (vem motiverar och vem definierar behovet) av två offentligt finansierade symfoniorkestrar. Varför inte satsa mer på daghem, skolor, sjukvård, etc, etc.? Vänta bara tills diskussionen om ett nytt Operahus i Stockholm tar fart.
Hur som helst, alltid kul och spännande att läsa dina synpunkter, tycker
ArmchairConductor
Olaf ArmchairConductor — jättekul att få läsa dina kommentarer!
Mycket riktigt är jag inte alls förtjust i Richard Strauss, Mahler och Bruckner. Fast det är ju en högst personlig åsikt, kanske var mitt användande av ordet “svulstigt” lite onödigt. Hur som helst vill jag gärna se en diskussion om huruvida det är rimligt att en så stor majoritet av landets skolade musiker ska vara uppbundna mot orkestrar vars dimension är anpassad just för denna ganska korta epok i musikhistorien. Utan att plädera för att den musiken inte längre ska spelas, skulle jag gärna se att dessa resurser i högre grad kunde användas till kammarmusik och till mindre orkestrar. Vilket inte ska förväxlas med krav på att resurserna ska överföras till vården och skolan — det är en helt annan fråga.
Jesper verkar inte tro att man kan framföra annan musik än klassisk musik med en symfoniorkester. Verkligheten visar på annat, Metallica lät flera av sina låtar spelas av en symfoniorkester. Det finns också gothmetalgrupper som har haft samarbete med orkestrar.
Bling: Frågan är hur relevant det är.
Menar du att de skattefinansierade konserhusen ska börja locka med Metallicacovers? Huvaligen.
Jesper;
Klassisk musik är faktiskt ett fundament för både kommunala musikskolor, pop, rock osv. Visste du inte det? Kan nog tänka mig att en del av Basshunters bakgrunder kommer från samplade klassiska instrument, kanske tom riktiga. Jag träffade Florian och Ralf från kultgruppen Kraftwerk när de var här senast, som trots alla innovativa synthljud och samplingar menar de att förlagorna måste finnas kvar, nya vägar att göra musik måste ha referenser bakåt likväl som att uppfinningsrikedomen framåt inte blockeras. Detta är inte ordagrant citerat men ganska nära.
Kommentera