70200 blanketter som kopimistisk musikteater

Berlinske avantgardekompositören Johannes Kreidler har sedan länge insett att “allt kreativt arbete begagnar sig av främmande material”. Detta demonstreras inte minst i hans senaste komposition, Product Placements som blott är 33 sekunder lång men innehåller samplingar från 70200 befintliga låtar.
Som god medlem av Gema (den tyska motsvarigheten till Stim) inser han även att samtliga citat måste rapporteras, för att upphovsmännen ska kunna få den ersättning som under rådande system bedöms som rättmätig. Varje sampling måste rapporteras på en särskild blankett. Summa summarum: 70200 blanketter.

Klockan 11 på förmiddagen den 12 september kommer en lastbil att anlända till Gema-kontoret i Västberlin, för att överlämna de 70200 blanketterna. Johannes Kreidler kallar aktionen för “musikteater” och har inbjudit åskådare och press att närvara. Gema tänker inom de närmsta dagarna att officiellt ta ställning till om och hur blanketterna ska tas emot, uppger Heise.
Varför just 70200?

Av beskedlighet. Jag har underdrivit kraftigt, för i teorin datorn varje sekund spela upp 44100 citat. Men jag vill inte plåga Gema i onödan. Här handlar det om visualisering, någonting ska göras förnimbart, alltså estetiseras.

Kompositionen Product Placements, framställd med hjälp av programspråket Pure Data, går att lyssna på via Archive.org (där den av någon anledning ej är tillgänglig just nu), alternativt via YouTube. Där finns även en förklarande videotrailer på tyska, i kort och lång version.
Johannes Kreidler är en teoretiskt driven kompositör som trots sin unga ålder (28 år) redan undervisar på två musikhögskolor. Han sticker inte under stol med att den skolade nya konstmusiken idag har gjort sig nästan helt irrelevant — och att denna irrelevans har som bieffekt att det inom dess ramar ofta går att komma undan med vilt samplande. En essä (också på tyska) vidareutvecklar de upphovsrättskritiska idéerna som ligger till grund för Product Placements, med frågeställningar om verkshöjd och digitalisering:

Es ist ja längst keine rein juristische Angelegenheit mehr, sondern zunehmend auch eine ästhetische: Seit der medialen Allverfügbarkeit im Internet einerseits und dem zu Ende gegangenen Materialfortschritt in der Neuen Musik andererseits stellen sich mit jeder Klangverbindung die (unbeantwortbaren) Fragen: Was ist eigen, was ist fremd, was ist empirisch, was negierend, was ist semantisch, was Phänomen, ab welcher Länge hat etwas Zitatcharakter? Wie mit den Medien umgehen, da auf einem Medium zu sein ja bedeutet, selbst Medium zu sein? Das Werk ist Netzwerk.
/…/
Der globale rechtsfreie Raum des Internet-Tauschs, den die Neue Musik als fortschrittliche Ästhetik antizipiert hat, macht spätestens jetzt zweierlei deutlich: Erstens muss Kreativität medial ermöglicht werden, sprich: grundsätzlich legal sein. Kopieren ist eine Kulturtechnik und ein derartiger technologischer Fortschritt setzt sich erfahrungsgemäß immer durch. Die lächerlichen Versuche der Tonträgerkonzerne, eine digitale Simulation des Copyrights des 20. Jahrhunderts zu errichten, gleichen einer neuen Prohibition.

Ännu mer finns att läsa i en utmärkt artikel i Telepolis (också på tyska). Där står bland annat att läsa om hur Johannes Kreidler — mycket benjaminskt — hittar föregångare till dagens fildelningskultur i musikaliska mail art-aktiviteter som initierades av kompositörer som Michael Iber.

För övrigt så säger sig Johannes Kreidler ha kodat en inverterad MP3-encoder, naturligtvis benämnd “3PM”. I stället för att ta bort de ohörbara frekvenserna, tar den bort de hörbara. Kvar blir en melankolisk tystnad, som kompositören sätter i samband med hoten mot nätets fria utbyte i vår tid, vilken han betecknar som “informationsålderns aids-död”.