Deltagarkultur är ett begrepp som stod i centrum för ett kapitel i Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt, vilket Copyriot diskuterade ingående i juni. Nu kommer en hel bok med titeln Deltagarkultur skriven av fyra snubbar från kollektivet Interacting Arts. De vill definiera “en ontologisk skillnad mellan deltagarkultur och åskådarkultur”, diskutera de politiska implikationerna av detta, samt utfärda praktiska rekommendationer grundade i sina egna erfarenheter av levande rollspel.
Så långt har bokens perspektiv mycket gemensamt med Johan Söderbergs, som dock skrev sin analys ur ett uppfrån- och utifrånperspektiv. Författarna till Deltagarkultur är däremot öppna att den bokform som de använder i högsta grad är en del av den åskådarkultur som kritiseras.
En andra skillnad handlar ytterst om synen på historia. Marxisten Johan Söderberg skisserar epoker och vändpunkter, hur inneboende motsättningar i 1900-talets enkelriktade kultur gör det möjligt för deltagarkulturen (i allians med fri mjukvara) att ta över efter 1900-talets enkelriktade kultur. Interacting Arts, vars tendens snarast är anarkistisk, avstår däremot från alla allmänna lagar för realiserandet av sin utopi (även om de mer än gärna skriver i utopiska ordalag). De menar inte att vår samtid skulle vara mer lovande än tidigare tider.
Tvärtom framställer de åskådarkulturens paradigm som nästan fullständigt dominerande. Deltagarkulturens löfte om en annan ordning existerar i dagsläget endast i strukturernas sprickor. Städerna är byggda för att göra vardagen förutsägbar, nästan helt fria från “odefinierade” platser, skriver författarna. Dessutom har de flesta människor “internaliserat åskådarpositionen till den grad att andra roller och överenskommelser framstår som obegripliga eller hotande”. Åskådarkulturen omfattar alltså alla kulturyttringar där det finns en uppdelning mellan aktörer och åskådare:
I etablerade kulturyttringar som bildkonst, litteratur, teater, arkitektur, opera, balett, cirkus, sportevenemang, film, fotografi, musik, skulptur, performance, reklam och massmedier återfinns en och samma mediala struktur.
Deltagarkulturen framställs överlag som någonting ytterligt avantgardistiskt, något som verkar vara få förunnat. En överhängande risken med att så fokusera på åskådarkulturens dominans tycks vara att blicken skyms för de deltagarkulturer i mikroformat som existerar överallt. En annan är att frågan om dålig deltagarkultur undviks – det heter att deltagande i sig är demokratiserande, medan åskådarkulturen genom sina former förmedlar “maktens” perspektiv.
(Att sådana distinktioner inte alltid kan göras så enkla visas Libyens de facto-diktator Khadaffi, vars gröna bok faktiskt pläderar uttryckligen för deltagarkultur, inte minst kroppslig sådan. Bokens sista kapitel handlar om idrott, och uttrycker ståndpunkter närmast identiska med de som förekommer i boken Deltagarkultur — utan att för den skulle antyda några paralleller i övrigt.)
Boken Deltagarkultur framställer oftast åskådarkulturen som något som måste bekämpas:
Men det riktigt hemska, det avgrundsdjupt otäcka, det vidrigt sinnessjuka är att det är vi själva som väljer att ägna våra dagar och nätter och korta små liv åt att bedöva oss med åskådarkulturens överflödande smörgåsbord: sitt här på bio och titta på andras fantastiska äventyr, kom till teatern och lyssna på andras dialoger, gå till konserten och hör andras musik, läs den här boken fylld med andras ord.
/…/
Åskådarkulturen reducerar mottagaren till att vara ett tacksamt kärl som ska låta sig fyllas med konstnärens artistiska vision
/…/
Åskådarkulturen bygger på underkastelse
På andra ställen senare i boken heter det däremot att det visst kan finnas lägen där åskådande kan vara att föredra framför deltagande, att uppgiften snarare är att återställa balansen så att deltagandets potential kan börja tas tillvara i kulturlivet.
I inlägget om Söderbergs definition av deltagarkultur ställdes frågan om inte avståndstagandet från alla monologiska former leder till en rent nihilistisk kultursyn. För byggs inte dialoger upp av monologer? Byggs inte deltagarkulturella scener (t.ex. musikaliska subkulturer eller demoscenen) upp kring tillställningar som i sig är åskådarkulturella, men som sätts i ett livaktigt sammanhang där rollerna byts ut från dag till dag? Vad händer i marginalerna kring sceniska framträdanden: längst bak, på vägen därifrån?
Eller om vi tar ett exempel från de levande rollspel som är författarnas utgångspunkt: Går det att iscensätta en konsert inom ett spel, det vill säga “leka åskådarkultur”? Vad får det för konsekvenser för den ontologiska motsats som boken vill uppställa?
För att ta sig ur sådana problem så kanske det krävs alternativa definitioner som inte utgår från just levande rollspel. Vad som händer när levande rollspel blir fixstjärnan är en betoning av det narrativa och dramatiska, som i lite för hög grad generaliseras till övrig deltagarkultur. Boken betonar vikten av att deltagarna på förhand kommer överens om att bekräfta varandras roller “som om de vore verkliga för den egna rollkaraktären”.
På så vis paras avståndstagandet mot scenkonst med ett fastklamrande vid (tillfälligt) stabila rollkaraktärer. Dörren stängs mot de postdramatiska teaterexperiment som visserligen behåller någon uppdelning mellan scen och publik, men om å andra sidan spelar på osäkerhet kring rollernas gränser och i bästa fall inser att scenen bara är en del av en större upplevelse, som även inkluderar resan till och från platsen.
Allra mest problematiskt är kanske att betoningen av det narrativa, av “suggestioner”, blir omusikalisk. Många definitioner är uppenbart olämpliga att tillämpa på musikens område. Samtalet utgör deltagarkulturens grundmönster, får vi höra, men är det rimligt att uppställa dialogen som ett musikaliskt ideal?
Att musiken är något av en halvblind fläck antyds också av de exempel på musikalisk åskådarkultur som ges, vanligtvis hämtade från borgerliga konsertsalar — “musiken ska under tystnad avnjutas med öronen”, heter det sarkastiskt. Men sådana normer gäller knappast för huvuddelen av det reellt existerande musiklivet (som inkluderar individuellt hörlurslyssnande såväl som dansanta aktiviteter).
Försöken att definiera deltagarkultur blir som mest sårbara, och därför mest intressanta, när de ska appliceras på musikens område. Är den dansande en “åskådare” till musikern några meter fram, eller en deltagare? Ska idealet verkligen vara att alla alltid spelar med? Vad är innebörden i begreppet paus, i den gamla visdomen att det svåraste i improvisation är att veta när man ska sluta? Finns det någon grundläggande skillnad i att ta paus en takt och att ta paus en kväll?
(För egen del har jag under den gångna sommaren fått otaliga tillfällen att fundera på sådana frågor – bland annat i samband med S23M:s sessioner kring bandspelare, och på ställen som Gagnef där jag själv kombinerat instrumentala insatser med bakåtlutat åskådande.)
Författarna till Deltagarkultur generaliserar hela tiden kritiken mot åskådarkulturen till en bredare samhällskritik — ett djärvt drag som gör boken stimulerande, samtidigt som det inte alltid håller hela vägen. Anklagelsen mot skolan är exempelvis att alla klassrummets bänkar är vända mot katedern. Men ser verkligen klassrum ut så i dag? Har inte skolan varit hyfsat snabb i att möblera om skolbänkarna i grupper och att börja premiera “självständigt” samarbete mellan eleverna, för att skola dem till ett postfordistiskt arbetsliv?
Några användbara distinktioner etableras. I första ledet mellan tre former:
- betraktande
- interaktivitet (valet mellan fördefinierade alternativ)
- deltagande
Begrepp som “makt” och “revolution” används ganska flitigt, men lämnas helt odefinierade — antagligen helt avsiktligt, som ett led i försöken att provocera läsaren till skepsis mot bokformatet. Vissa läsare kommer att roas av dessa provokationer, andra kommer att finna dem störande.
Visionen handlar om det deltagarstyrda allomslutande allkonstverket, “en plats- och tidsbunden social situation där gränsen mellan konst och liv tillfälligt har suddats ut”. Detta totala allkonstverk breder ut sig över gränsen mellan konst och vardag, till att bli en revolutionär impuls att lämna “konsensusverkligheten” för att “skapa andra verkligheter”.
Deltagarkulturens fulla potential realiseras först när den övertar och överskrider konsternas scener och rum — när varje ögonblick fullbordas i kroppslig närvaro och kommunikativ improvisation.
/…/
Deltagarkultur återför oss till leken, det ljuvliga arbete där vi provar nya subjektspositioner bortom de givna. Det förutsätter att vi tillåter oss att gå in i samspelet, att vi tar leken på allvar och behandlar den som verklighet. I leken lämnar vi de konstruerade nödvändigheternas rike och når till den frihet där vårt handlande är mål i sig.
Här, liksom på flera andra ställen, genomlyses boken av ett etos från Hannah Arendts The Human Condition (som också figurerar i bokens bifogade lista på lästips). Fast när hon ställde praxis, det handlande som är sitt eget syfte, mot tillverkningen av slutprodukter (poiesis) handlade det inte om att ersätta det ena med det andra. Tvärtom såg hon tillverkandet av stabila artefakter som den nödvändiga grunden för praxis, men insisterade på att bibehålla en etisk hierarki där tillverkandet (av materiella eller immateriella ting) inte tillåts bli ett självändamål. Arendt genomförde i själva verket en mycket radikal omvärdering av den klassiska estetiken, men utan att ifrågasätta åskådarkulturens former i sig. Snarare drog hon gränsen mellan de varaktiga produkterna och det tids- och platsbundna handlandet, oavsett om det senare ägde rum på en scen eller inte. Postdramatisk teaterteori opererar med en liknande gränsdragning.
Framöver vore det intressant att länka samman två tankeströmningar: Å ena sidan postdramatisk performanceteori (som utgår från sceniska framträdanden), å andra sidan en deltagarkulturell teoribildning (som hittills utgått från dramatiserande rollspel). Den senare teoribildningen har fått en stor skjuts genom den bok som här presenterats. Förhoppningsvis når den många läsare. Även här på Copyriot lär vi fortsätta att använda den som en utgångspunkt för att föra diskussionen vidare.
2 kommentarer ↓
Visst är tanken på ett “totalt allkonstverk för att skapa andra verkligheter” angenäm men jag tycker du har bra invändningar.
Tendensen som jag ser är ökad deltagarkultur inte minst på konserter där t.ex. både techno och metal fokuserar på röjet på dansgolvet, ofta mer än själva musiken. När Jack Blacks rollfigur i filmen Be Kind Rewind upptäcker att folk vill ha remakes med sig själva medverkande i de återskapade filmerna känns det inte alltför långsökt.
Det finns heller inget generellt gott eller demokratiskt med deltagarkultur, när ett helt land gråter när Nordkoreas diktator Kim Il Sung dör är det både ett uttryck för deltagarkultur och förtryck.
[...] om att vi delar med oss av våra upplevelser, remixar varandras upplevelser. Web 2.0 innebär deltagarkultur, vi är inte längre bara passiva mottagare utan är samtidigt deltagare. Samtidigt som man [...]
Kommentera