Entries from August 2008 ↓

Pelle Snickars skriver, klokt som vanligt, om utsuddandet av gränsen mellan dator och nätverk. Att mjukvaran inte längre körs på ens lokala dator, utan på en server. Google Apps i stället för Microsoft Office eller OpenOffice. Han skriver utifrån en ny bok av Nicholas Carr.

Carrs mediehistoria över internets framväxt låter förstå att omvandlingen av ens ”desktop” till ett slags ”webtop” länge legat latent i webbmediet.

En teleologisk syn på nätet, som utgår från att en viss utvecklingsriktning ligger latent i tekniken. Skäl finns att vara skeptisk till sådant. Pelle Snickars kommer in på ett av dem (i anslutning till Paul Virilio), nämligen att medan telekommunikationernas bandbredd dubbleras varje decennium (Grove’s law), fördubblas processorernas beräkningskraft vartannat år (Moore’s law). Vad som inte nämns är den tredje, minst lika viktiga tendensen, att lagringsmediernas kapacitet fördubblas ännu snabbare (Kryder’s law).
Dessa tre utvecklingar pekar åt olika håll. Situationen blir än mer öppen av att andra faktorer än snabbhet, Virilio i all ära, också spelar roll. Däribland säkerhet, förutsägbarhet och modifierbarhet. Om FRA och andra övervakar ens kommunikationer, blir det en sak att överväga i valet mellan att köra mjukvara lokalt eller att använda en onlinetjänst. Avsaknaden av säkra garantier för att Google inte råkar radera ens data går inte heller att blunda för.
Fri mjukvara går dels att kontrollera efter dolda säkerhetsfel, dels att modifiera för just den funktionalitet som önskas. Mjukvaran som körs av onlineapplikationer som Google Apps är per definition ofri och omöjlig att modifiera.

Nicholas Carr gör en intressant parallell till elektricitetens decentralisering för drygt hundra år sedan, och om hur företagens självförsörjning ersattes av centrala kraftverk. Poängen är “att påvisa att decentralisering, spridning och fragmentering var, och fortfarande är, av ondo.” Ett argument som låter synnerligen endimensionellt. Vad som är av godo eller av ondo är för det första en etisk fråga, inte bara en fråga om ekonomisk rationalitet. För det andra går det bara att avgöra utifrån en kombination av flera faktorer, såväl infrastrukturella som politiska.
Kort sagt måste vi undvika varje tanke på att nätet har en övergripande utvecklingsriktning. Tillkomsten av nya onlinetjänster som gör vad man tidigare gjort på sin lokala burk, får inte skymma de nya aktiviteter som sker i de lokala burkarna. Det intressanta är det allt mer intrikata samspelet mellan lokala och centraliserade databeräkningar, inte alltings flyttande till en ny nivå.

En motsvarande diskurs har blivit populär i frågan om digital musik. Spotify är framtiden, heter det. Vi kommer inte längre vilja lagra MP3-filer lokalt, utan få den strömmad från centrala servrar. Andres Lokko gick nyligen så långt som att påstå att den “era då man fortfarande laddade ner musik från nätet” skulle vara förfluten.
Även bortsett från den tekniska detaljen att även strömmad musik laddas ner från nätet till datorn, om än för att strax åter raderas, är ju påståendet uppenbart falskt. Folk använder portabla musikspelare som aldrig förr. Att fylla dessa med musik kräver att man har musiken lagrad lokalt. De kan inte förlita sig på att musiken “skvalpar runt”. Mobiltelefonoperatörer vill visserligen sälja abbonemangstjänster där de sitter på musiken, men ingenting tyder på att det skulle ta kål på folks vilja att samla på sig lokala arkiv.

DJ:s kan inte nöja sig med att någon server långt borta ska strömma över musiken i exakt rätt ögonblick. De vill sitta på musiken, ha de lagrad på sina egna hårddiskar eller skivor. Ingenting tyder på att detta skulle vara på väg att bli ett marginellt beteende. Snarare finns överallt tecken på att även den genomsnittliga musiklyssnaren tar över beteenden som tidigare varit förbehållna en mindre klick DJ:s. Kanske är det exemplet värt att behålla i skallen när lovkörerna inför de centrala arkiven stäms upp.
Vissa saker som tidigare skedde lokalt överlåts till nätverket. I andra lägen går utvecklingen i andra riktningen, så att saker som tidigare skedde centralt övertas av en enskildes maskin. Inte särskilt paradoxalt, bara dynamiskt. Det har i hög grad att göra med att idén om persondatorn håller på att lösas upp, till förmån för en bred skala av små och stora datorer. Kombinationerna av lagringskapacitet, bandbredd och beräkningsförmåga är otaliga. Nätets utveckling har inte en enda färdigutstakad riktning.

Pelle Snickars skriver, klokt som vanligt, om utsuddandet av gränsen mellan dator och nätverk. Att mjukvaran inte längre körs på ens lokala dator, utan på en server. Google Apps i stället för Microsoft Office eller OpenOffice. Han skriver utifrån en ny bok av Nicholas Carr. Carrs mediehistoria över internets framväxt låter förstå att omvandlingen av ens ”desktop” till ett slags ”webtop” länge legat latent i webbmediet. En teleologisk syn på nätet, som utgår från att en viss utvecklingsriktning ligger latent i tekniken. Skäl finns att vara skeptisk till sådant. Pelle Snickars kommer in på ett av dem (i anslutning till Paul Virilio), nämligen att medan telekommunikationernas bandbredd dubbleras varje decennium (Grove's law), fördubblas processorernas beräkningskraft vartannat år (Moore's law). Vad som inte nämns är den tredje, minst lika viktiga tendensen, att lagringsmediernas kapacitet fördubblas ännu snabbare (Kryder's law). Dessa tre utvecklingar pekar åt olika

I förra inlägget berördes fenomenet postdramatisk teater. Nu börjar vi nästan ana ett parallellt fenomen: den postlegala rättsprocessen. En process där det eventuella domslutet bara är en av flera komponenter, och långt ifrån den viktigaste. En praktik där rättssystemet blir ett medel för att kasta ut pedagogiska utspel, bevisa lojaliteter, skapa rubriker och etablera sanningar (medan själva rättegången, där dessa sanningar måste prövas på riktigt, kan skjutas upp i år efter år).
Viktigare än domslutet är att åtal hänger i luften, för då skapas ett klimat som tillåter formuleringar som “den illegala torrentsajten The Pirate Bay” (Veckans Affärer, ändrades sedan till “omstridda”). Ofta är medlen än mer subtila. När det nu rapporterades att rättegången kan dröja till nästa år skriver inte tidningarna att de misstänkta är skyldiga — det hade ju gått emot deras stolta yrkesregler — däremot formuleras det som att alla de fyra åtalade verkligen står bakom The Pirate Bay. Den fjärde av de åtalade är ju knäckebrödsmiljonären Carl Lundström som sannerligen inte ingår i gruppen utan bara drivit en internetleverantör. Att han står åtalad är ett försök att etablera en långsökt koppling mellan The Pirate Bay och högerextremism — ett paradexempel på hur en åklagare beter sig i en postlegal rättsprocess, kan man säga.

I förförra inlägget använde vi en remixmetod, så vi testar den igen, denna gång för att se vad Hans-Thies Lehmanns bok om postdramatisk teater kan säga om postlegal rättsskipning:

Dramatic theatre Legal proceedings are subordinated to the primacy of the text law.
…
In postdramatic forms of theatre postlegal cases, staged text (if text is staged) invoked acts of law (if law is invoked) is merely a component with equal rights in a gestic, musical moral, visual massmedial, etc., total composition.
…
in the postdramatic theatre postlegal cases the main point is not the assertion of the real as such … but the unsettling that occurs through the indecidability whether one is dealing with reality or fiction. /…/
forces us to realize ‘that there is no firm boundary between the aesthetic legal and the extra-aesthetic illegal realm’.
…
A theatre law case that is no longer spectatorial but instead a social situation eludes objective description, because for each individual participant it represents an experience that does not match the experience of others.

Nej, nu får vi sluta innan det blir för långsökt… Fast ändå, oavsett alla dessa ord, kvarstår det faktum att rättegångar som den mot The Pirate Bay bara till mindre del handlar om att nå fram till ett domslut. Alltså bör vi göra oss av med illusionen att domslutet är rättegångens syfte.

I förra inlägget berördes fenomenet postdramatisk teater. Nu börjar vi nästan ana ett parallellt fenomen: den postlegala rättsprocessen. En process där det eventuella domslutet bara är en av flera komponenter, och långt ifrån den viktigaste. En praktik där rättssystemet blir ett medel för att kasta ut pedagogiska utspel, bevisa lojaliteter, skapa rubriker och etablera sanningar (medan själva rättegången, där dessa sanningar måste prövas på riktigt, kan skjutas upp i år efter år). Viktigare än domslutet är att åtal hänger i luften, för då skapas ett klimat som tillåter formuleringar som "den illegala torrentsajten The Pirate Bay" (Veckans Affärer, ändrades sedan till "omstridda"). Ofta är medlen än mer subtila. När det nu rapporterades att rättegången kan dröja till nästa år skriver inte tidningarna att de misstänkta är skyldiga — det hade ju gått emot deras stolta yrkesregler — däremot formuleras det som att alla de fyra åtalade verkligen står bakom The Pirate

Har i veckan tillbringat ett antal timmar i en sal på Dramatiska institutet som inrymde en hårddisk med massor av videofilm, samt ett drygt fyrtiotal personer, de flesta studenter vid nämnda utbildningsanstalt, som är mycket tydligt yrkesinriktad. Ett par av dem, som redan studerat i fyra år, hördes säga att detta var den teaterteori som de fått serverad. Kontrasten är enorm mot konstteorins roll på konstskolorna.

Annorlunda ligger det till på Institutet för tillämpad teatervetenskap i tyska Gießen, som blandar teori och praktik. Därifrån härstämmar en stor del av den tyska scenkonst som på senare år väckt internationell uppmärksamhet. Nu talas det om Gießen-syndromet, som är namnet på ett projekt under hösten där teoretiker och praktiker därifrån bjuds in till Sverige. Gob Squad har redan gjort succé i Göteborg, den 22 september kommer Heiner Goebbels till Stockholm, och så vidare.

Denna vecka hette gästen Florian Malzacher, ivrigt flankerad av Danjel Andersson. Ämnet skulle vara postdramatisk teater, fast teatervetaren från Gießen var visst inte överdrivet förtjust i detta begrepp, lanserat av Hans-Thies Lehmann (“it fitted in the 90′s, when ‘post-’ was a good term to use”). Florian Malzacher talade hellre på omvägar om tendenser i det senaste decenniets teater, “usually not drama-based“, fast i väntan på ett bättre begrepp får faktiskt postdramatik duga.

Första timmarna dominerades av Forced Entertainment, Sheffield-gruppen som varit aktiv i ett kvartssekel och fortfarande brukar räknas som den främsta representanten för den postdramatiska teatern. De började som ett kollektiv utan funktionell arbetsdelning, men efter hand framkristalliserades en regissör (Tim Etchells). De som inte står på scen utan föredrar att syssla med text utses gärna utifrån till ledare, även om det alls inte fungerar så inifrån, säger Florian Malzacher, som författat en bok om Forced Entertainment.
Under sin existens har gruppen hunnit pröva ut en rad metoder för att finna svar på frågan: Hur kan man göra saker på scen utan att skådespela? Bland annat, i olika skeden, frågesportsstrukturer och föreställningar där de inte själv öppnar munnen utan överlåter dialogen till samplade filmklipp. Deras specialitet är att arbeta fram en närvaro genom att misslyckas på scen — fast kontrollerat, utan egentligt risktagande, eftersom de trots allt är ytterst skickliga skådespelare.

Grupper som Rimini Protokoll, som formerades i Gießen, tar däremot risker genom att befolka scenen med icke-skådespelare. I föreställningen Kreuzworträtsel Boxenstopp var det fyra damer fyllda åttio år. Innan det blev allmänt känt att de inte var skådespelare, menade vissa kritiker att de var usla skådespelare, medan andra tvärtom ansåg att de var fantastiska skådespelare just eftersom de lyckades spelas icke-skådespelare…
Sättet att importera “vardagsexperter” till scenen kan liknas vid konstens readymade-metod. Etiska frågor kan förstås väckas i de fall som dessa readymade-performers inte informerats om kontexten, som när Rimini Protokoll i något sammanhang bjöd in en kycklingfarmare att hålla ett föredrag om fågeluppfödning, inför en publik som till skillnad från honom hade kommit för att bevista en konceptuell performance.

Gießen-miljön har givit upphov till regissörskollektiv utan skådespelare (som Rimini Protokoll), såväl som till skådespelarkollektiv utan regissörer (som Showcase Beat Le Mot och She She Pop). Dessa, säger Florian Malzacher, är inte nödvändigtvis “bra” skådespelare. Ofta är de tvärtom klart “dåliga”, men låter dåligheten bli utgångspunkt för sceniska experiment, där bräcklighet och ibland ren pinsamhet frammanar en unik liveness. De som hållt på ett tag blir typiskt nog “bra på att vara dåliga”, börjar vinna priser och få positioner på universiteten.

De som kanske tagit pinsamheten längst av alla är norska Baktruppen, som uppnått viss kultstatus i Tyskland. En av deras föreställningar inleddes med att de tog sömnpiller på scenen, och avslutades med att de somnade på densamma. Konceptuellt är det fullkomligt genialiskt — sömn är förstås det ultimata svaret på frågan om hur man kan göra något på scen utan att skådespela, samtidigt som det vänder på det sedvanliga förhållandet att det är publiken som somnar. Associationerna går genast till Heiner Müllers übermäktiga uttalande: “Teaterns funktion är att få tid att gå. Tiden går, för att ögonlocken till slut ska falla ihop.”
Ändå sägs de ha varit en usel föreställning. Florian Malzacher och Danjel Andersson var överens om att Baktruppens performances överlag är mycket sämre än de berättelser som de ger upphåll till. Vilket leder fram till en intressant fråga: Går det att rättfärdiga en teater som gör sig bäst som rykte?

Baktruppen har kommit att förknippas med den norske teaterteoretikern Knut Ove Arntzens begrepp “ambient-teater“, någonting som ofta återfinns i ett gränsland mellan teater och klubbkultur.
Aktuella svenska exempel i sammanhanget kan kanske vara International Festival och Klubb Ficks. Eftersom ambientteatern inte handlar om att rikta uppmärksamheten i en särskild riktning utan om att skapa en total situation, kan jämförelser också göras vad som i den senaste diskursen om deltagarkultur har kallats för “det allomslutande allkonstverket”.

I anslutning till detta plockades Christoph Schlingensief fram ur arkivet. Han är föga känd utanför deutsche sprachraum men i Tyskland känner varje tabloidläsare till hans skandalmakerier. Även dessa kan klassas som ambientteater eftersom de konsekvent bygger på överladdning av samtliga uttryck, vilket gör det omöjligt för vare sig en mänsklig åskådare eller en videokamera att ta in mer än en liten del. Oavsett om Schlingensief startar partier eller låter asylsökande bli utröstade ur containrar lyckas han omöjliggöra betraktandet ur en utanförposition, inte minst i hans hanterandet av journalister.

Mellan visningen av filmklipp projiceras arkivets index i form av ett os x-fönster. Vi erbjuds inte att kopiera videoskatten. Ingen hörs heller fråga Florian Malzacher efter en kopia. Undrar vad han skulle svara. Flertalet av videoupptagningarna är knappast tillgängliga vare sig på dvd eller på fildelningsnätverken. Det blir flera gånger plågsamt uppenbart att de inte heller lyckas uppvisa det väsentliga i föreställningarna. Som det uttrycks i en programförklaring för ATW i Gießen: “det väsentliga i teatern, mötet mellan åskådare och aktörer i en gemensam rum-tid, är inte reproducerbart”. Nej, idén om upphovsrätt är irrelevant i sammanhanget. Om vi öppet skulle erbjudas att ta med oss hårddiskar för att kopiera hela arkivet så skulle det knappast skada på performance- och teatergrupperna i fråga, däremot går det inte komma ifrån att det i någon mån skulle underminera Florian Malzachers exklusivitet som föreläsare…

Nåväl, vi hoppar vidare bland filerna, hamnar hos Xavier Le Roy, fransk koreograf och mikrobiolog, vars konceptuella dansföreställningar ifrågasätter idén om att ha upphovsrätt till kroppsrörelser. I vissa fall är de så konceptuella att de snarast har formen av föredrag, lecture performance, dock fortfarande under etiketten modern dans, vilket får en innebörd första gången det sker och en helt annan när det upprepats identiskt ett otal gånger under tio års tid.

Tysklands postdramatiska teatermiljö har på senare år influerats kraftigt av flamländska/holländska grupper, exempelvis Maatschappij Discordia, vars signum är att spela på gränsen mellan rollfigur och person. Något som i hög grad också definierar Stockholms Teater Moment, men ingen i rummet nämner dem, ej heller Malmös Institutet eller några andra exempel på postdramatisk teater i Sverige.
Flamländska Stan (Stop Thinking About Names) kommer också upp. Fast det visar sig att videoupptagningen ger intryck av att de sysslar med högst traditionell dramatisk teater så är det inte alls så. De hör till dem som använt metoden att inte öva alls — rehearsing is for cowards! — utan bara prata igenom förutsättningarna i förväg, vilket förutsätter att gruppen känner varandra väl.

En slutsats: Samtida teater handlar mycket om omvägar, ofta om omständliga procedurer för att ta sig till den punkt där det åter går att tala på scenen utan att talet sugs upp inom den dramatiska representationens ramar.

En tanke: Idéerna om postdramatisk teater och ambientteater står fortfarande och tvekar på den tröskel som avskiljer den svarta boxen från dess utsida. Om de bara vågade sig förbi, anas en potentiell öppning mot någonting mycket större än teaterteori, i riktning mot vad George Bataille betecknade som en generell ekonomi. (Hans-Thies Lehmann ger faktiskt mängder av små antydningar i sådan riktning.) Men en sådan förståelse kräver antagligen att teorierna om postdramatisk teater och ambient-teater kidnappas, åtminstone tillfälligt, av folk som inte alls är intresserade av teater.

Har i veckan tillbringat ett antal timmar i en sal på Dramatiska institutet som inrymde en hårddisk med massor av videofilm, samt ett drygt fyrtiotal personer, de flesta studenter vid nämnda utbildningsanstalt, som är mycket tydligt yrkesinriktad. Ett par av dem, som redan studerat i fyra år, hördes säga att detta var den teaterteori som de fått serverad. Kontrasten är enorm mot konstteorins roll på konstskolorna. Annorlunda ligger det till på Institutet för tillämpad teatervetenskap i tyska Gießen, som blandar teori och praktik. Därifrån härstämmar en stor del av den tyska scenkonst som på senare år väckt internationell uppmärksamhet. Nu talas det om Gießen-syndromet, som är namnet på ett projekt under hösten där teoretiker och praktiker därifrån bjuds in till Sverige. Gob Squad har redan gjort succé i Göteborg, den 22 september kommer Heiner Goebbels till Stockholm, och så vidare. Denna vecka hette gästen Florian Malzacher, ivrigt flankerad av Danjel Andersson. Ämnet

År 1996 initierade Neue Slowenische Kunst en bussresa, som samtidigt var ett konstprojekt, tvärs genom Nordamerika: Transnacionala.
År 2008 initierade Piratbyrån en bussresa, som samtidigt var ett konstprojekt, tvärs genom Europa: S23M.

Transnacionala dokumenterades i en film som aldrig tycks ha blivit färdigställd, samt i en bok, innehållande transkriberade diskussioner samt essäer av Eda Cufer och Victor Misiano. Bägge essäerna återfanns senare i det fanzine som distribuerades till de 23 S23M-resenärerna.
S23M har hittills dokumenterats i en film och diverse andra format, digitala såväl som analoga. “Historien om S23M sönderfaller i bilder, inte berättelser.” Även om det blir en bok av dokumentationen kan dess texter inte ha ambitionen att sammanfatta. “Till saken hör att kopimis anhängare hittills aldrig har formulerat sin lära i egna ord, utan endast presenterat den via kopierade och lätt modifierade beskrivningar av helt andra rörelser” står det att läsa i tidskriften Gläntas kommande framtidsencyklopedi). Varför skriva långa förklarande texter när de åtrådda effekterna ofta kan uppnås genom att smärre förändringar av befintliga texter?

Sagt och gjort.
Victor Misiano: The Institutionalization of Friendship
förvandlades till
Victor Misiano: The Institutionalization of Friendship (S23M remix)

Operationen krävde inte mycket mer än simpel “search & replace”: Transnacionala blev till S23M, NSK blev till Piratbyrån, och så vidare. Den första bussresan hade som ambition att undersöka kopplingar mellan öst och väst, den senare att undersöka kopplingar mellan det analoga och det digitala, mellan det sånt som kan kopieras och det som inte kan kopieras.
Gemensamt var frånvaron av övergripande programförklaring — Is it possible for friendly communication to have a theme? — institutionaliserandet av vänskap som någonting annat än såväl yrkesmässigt samarbete som aktivistisk målgemenskap. Victor Misiano utvecklar en spännande diskurs om detta i sin text, i kretsande kring begreppet confidential community (konfidentiell kanske mer i bemärkelsen “förtrolig” än “hemlig”, även om de bägge sidorna inte går att skilja åt). Flera av S23M-deltagarna upplevde en stor samklang med sina egna busserfarenheter. Dessutom kastade remixen Piratbyråns framväxt och riktning i ett nytt ljus. Om sedan beskrivningen är “sann” är kanske mindre viktigt.

År 1996 initierade Neue Slowenische Kunst en bussresa, som samtidigt var ett konstprojekt, tvärs genom Nordamerika: Transnacionala. År 2008 initierade Piratbyrån en bussresa, som samtidigt var ett konstprojekt, tvärs genom Europa: S23M. Transnacionala dokumenterades i en film som aldrig tycks ha blivit färdigställd, samt i en bok, innehållande transkriberade diskussioner samt essäer av Eda Cufer och Victor Misiano. Bägge essäerna återfanns senare i det fanzine som distribuerades till de 23 S23M-resenärerna. S23M har hittills dokumenterats i en film och diverse andra format, digitala såväl som analoga. "Historien om S23M sönderfaller i bilder, inte berättelser." Även om det blir en bok av dokumentationen kan dess texter inte ha ambitionen att sammanfatta. "Till saken hör att kopimis anhängare hittills aldrig har formulerat sin lära i egna ord, utan endast presenterat den via kopierade och lätt modifierade beskrivningar av helt andra rörelser" står det att läsa i tidskriften Glänt

På var och varannan reklamtavla i Stockholm möter de oss just nu — hjältedirigenterna. Nej, det vore fel att säga att de möter oss. Ej heller syns några tecken på att de kommunicerar med spelande musiker. De tycks snarare stå i direkt förbindelse med det gudomliga, svävande mot svart bakgrund. Konserthuset nöjer sig inte med att låta ett magiskt ljussken liksom stråla från spetsen av sin nye finländares trollstav, utan ser sig därtill nödgade att medelst en glosa upplysa oss om att dirigenten verkligen är en “trollkarl”.

Dirigentkulten är något annat än den så ofta utskällda kulten av den geniale upphovsmannen. Reklamspråket handlar om närvaro i nuet, att få ynnesten att vistas i samma rum, inte om slutprodukternas eviga värde. Kompositörerna har numera helt hamnat i skuggan. Vilken musik som spelas meddelar inte reklamen. En anledning är förstås att repertoarens extrema likriktning gör det lätt att räkna ut på egen hand. Alltid, alltid, alltid samma mix av svulstig högromantik och elegant klassicism, plus nutida musik i tillräckligt liten dos för att inte skrämma bort kärnpubliken (som för övrigt snart kommer att dö av). Kolla själv: Konserthuset, Berwaldhallen.
“Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare”, skrev Orkesterutredningen träffande. Motsvarande situation inom bildkonsten skulle vara att alla gallerier och konsthallar blandade naturmåleri och videokonst i exakt lika proportioner. Hur duktiga dirigenterna än är på att trolla fram tolkningar, kan ingen påstå att de tillåts ta ut några svängar i sin roll som musikaliska curatorer.
Tillsättandet av en ny chefdirigent ger aldrig skäl att förvänta sig djärva nischningar av repertoaren. Däremot kan man vara alldeles säker på att tunnelbanan kommer att fyllas med dyra reklamskyltar som upplyser folket om hjältedirigentens snudd på övernaturliga aura.

Nog finns det anledning att fundera över vilken publik som attraheras av denna ledarskapskult…

Östersjöfestivalen bygger på de tre grundpelarna: klassisk musik, miljön och ledarskapet. /…/
De svåra frågorna kräver ett starkt ledarskap för att analyser och rätt åtgärder ska kunna vidtas.

Östersjöfestivalens grundpelare.

The ruling class – whether bourgeois industrial or bureaucratic elite – identifies with the orchestra leader, the creator of the order needed to avoid chaos in production. It has eyes only for him.

Jaques Attali

För konserthusen handlar allt om att på kort sikt dra fulla hus. Resultatet blir en allt mer förutsägbar repertoar som inte ska skrämma bort någon, samt en allt starkare fixering vid individuella affischnamn som ska fungera som publikmagneter. Så skenar också kostnaderna för dirigenter iväg, mycket snabbare än musikernas löner.
Utöver denna ekonomiska problematik, står konserthusen inför ett kanske minst lika allvarligt dilemma av kvalitativt slag: Hur kan man i längden motivera att Stockholm behöver två stycken (offentligt finansierade) symfoniorkestrar, när inte bara repertoaren är densamma, utan de också konkurrerar via i stort sett identiska reklamtavlor?

På var och varannan reklamtavla i Stockholm möter de oss just nu — hjältedirigenterna. Nej, det vore fel att säga att de möter oss. Ej heller syns några tecken på att de kommunicerar med spelande musiker. De tycks snarare stå i direkt förbindelse med det gudomliga, svävande mot svart bakgrund. Konserthuset nöjer sig inte med att låta ett magiskt ljussken liksom stråla från spetsen av sin nye finländares trollstav, utan ser sig därtill nödgade att medelst en glosa upplysa oss om att dirigenten verkligen är en "trollkarl". Dirigentkulten är något annat än den så ofta utskällda kulten av den geniale upphovsmannen. Reklamspråket handlar om närvaro i nuet, att få ynnesten att vistas i samma rum, inte om slutprodukternas eviga värde. Kompositörerna har numera helt hamnat i skuggan. Vilken musik som spelas meddelar inte reklamen. En anledning är förstås att repertoarens extrema likriktning gör det lätt att räkna ut på egen hand. Alltid, alltid, alltid samma mix av svulstig

Fildelning som massmedialt debattämne har sina konjunkturer, nu uppe i en frekvens av uppskattningsvis fyra toppar per år. Eftersom det tydligen inte finns plats för mer än en “datafråga” åt gången har fildelningen just genomgått en ovanligt lång massmedial lågkonjunktur, medan FRA varit ämnet på tapeten, men i mitten av augusti blev tiden mogen igen. Tyska åklagares beslut att avstå från åtal blev kroken som svenska politiker kunde nappa på.

Utifrån detta läge skrev jag, på beställning, en debattartikel som SVT Opinion publicerade idag. Budskapet är för det första att en uppluckring av upphovsrätten på kort sikt måste starta just med omprioriteringar inom rättsväsendet — en alltför stor fokusering på lagtexten skapar bara blockeringar. För det andra betonar jag att den stora striden inte längre handlar om huruvida enskilda fildelare ska jagas, utom om censurering av sökmotorer ska införas eller ej. Den saken kan inte nog understrykas. Glömde förresten att nämna ACTA vilket jag absolut borde ha gjort.
Slutklämmen i min debattartikel:

Fildelningen tar sig otaliga vägar och kommer aldrig gå att stoppa. Men utan möjligheten att utbyta länkar drivs den mot kulturell utarmning. Oberoende kultur får svårare att ta sig fram. Kriminalisering av länksajter som The Pirate Bay är dessutom första steget mot utvidgad nätcensur. Legalisering av privatpersoners fildelning måste därför kompletteras med tydliga garantier för att länkar ska förbli lagliga och mot filtrering av nätet.
Annars riskerar de positiva signaler som nu kommer från politikerna att framstå som föga mer än simpelt röstfiske.

Fildelning som massmedialt debattämne har sina konjunkturer, nu uppe i en frekvens av uppskattningsvis fyra toppar per år. Eftersom det tydligen inte finns plats för mer än en "datafråga" åt gången har fildelningen just genomgått en ovanligt lång massmedial lågkonjunktur, medan FRA varit ämnet på tapeten, men i mitten av augusti blev tiden mogen igen. Tyska åklagares beslut att avstå från åtal blev kroken som svenska politiker kunde nappa på. Utifrån detta läge skrev jag, på beställning, en debattartikel som SVT Opinion publicerade idag. Budskapet är för det första att en uppluckring av upphovsrätten på kort sikt måste starta just med omprioriteringar inom rättsväsendet — en alltför stor fokusering på lagtexten skapar bara blockeringar. För det andra betonar jag att den stora striden inte längre handlar om huruvida enskilda fildelare ska jagas, utom om censurering av sökmotorer ska införas eller ej. Den saken kan inte nog understrykas. Glömde förresten att nämna ACTA

Berlinske avantgardekompositören Johannes Kreidler har sedan länge insett att “allt kreativt arbete begagnar sig av främmande material”. Detta demonstreras inte minst i hans senaste komposition, Product Placements som blott är 33 sekunder lång men innehåller samplingar från 70200 befintliga låtar.
Som god medlem av Gema (den tyska motsvarigheten till Stim) inser han även att samtliga citat måste rapporteras, för att upphovsmännen ska kunna få den ersättning som under rådande system bedöms som rättmätig. Varje sampling måste rapporteras på en särskild blankett. Summa summarum: 70200 blanketter.

Klockan 11 på förmiddagen den 12 september kommer en lastbil att anlända till Gema-kontoret i Västberlin, för att överlämna de 70200 blanketterna. Johannes Kreidler kallar aktionen för “musikteater” och har inbjudit åskådare och press att närvara. Gema tänker inom de närmsta dagarna att officiellt ta ställning till om och hur blanketterna ska tas emot, uppger Heise.
Varför just 70200?

Av beskedlighet. Jag har underdrivit kraftigt, för i teorin datorn varje sekund spela upp 44100 citat. Men jag vill inte plåga Gema i onödan. Här handlar det om visualisering, någonting ska göras förnimbart, alltså estetiseras.

Kompositionen Product Placements, framställd med hjälp av programspråket Pure Data, går att lyssna på via Archive.org (där den av någon anledning ej är tillgänglig just nu), alternativt via YouTube. Där finns även en förklarande videotrailer på tyska, i kort och lång version.
Johannes Kreidler är en teoretiskt driven kompositör som trots sin unga ålder (28 år) redan undervisar på två musikhögskolor. Han sticker inte under stol med att den skolade nya konstmusiken idag har gjort sig nästan helt irrelevant — och att denna irrelevans har som bieffekt att det inom dess ramar ofta går att komma undan med vilt samplande. En essä (också på tyska) vidareutvecklar de upphovsrättskritiska idéerna som ligger till grund för Product Placements, med frågeställningar om verkshöjd och digitalisering:

Es ist ja längst keine rein juristische Angelegenheit mehr, sondern zunehmend auch eine ästhetische: Seit der medialen Allverfügbarkeit im Internet einerseits und dem zu Ende gegangenen Materialfortschritt in der Neuen Musik andererseits stellen sich mit jeder Klangverbindung die (unbeantwortbaren) Fragen: Was ist eigen, was ist fremd, was ist empirisch, was negierend, was ist semantisch, was Phänomen, ab welcher Länge hat etwas Zitatcharakter? Wie mit den Medien umgehen, da auf einem Medium zu sein ja bedeutet, selbst Medium zu sein? Das Werk ist Netzwerk.
/…/
Der globale rechtsfreie Raum des Internet-Tauschs, den die Neue Musik als fortschrittliche Ästhetik antizipiert hat, macht spätestens jetzt zweierlei deutlich: Erstens muss Kreativität medial ermöglicht werden, sprich: grundsätzlich legal sein. Kopieren ist eine Kulturtechnik und ein derartiger technologischer Fortschritt setzt sich erfahrungsgemäß immer durch. Die lächerlichen Versuche der Tonträgerkonzerne, eine digitale Simulation des Copyrights des 20. Jahrhunderts zu errichten, gleichen einer neuen Prohibition.

Ännu mer finns att läsa i en utmärkt artikel i Telepolis (också på tyska). Där står bland annat att läsa om hur Johannes Kreidler — mycket benjaminskt — hittar föregångare till dagens fildelningskultur i musikaliska mail art-aktiviteter som initierades av kompositörer som Michael Iber.

För övrigt så säger sig Johannes Kreidler ha kodat en inverterad MP3-encoder, naturligtvis benämnd “3PM”. I stället för att ta bort de ohörbara frekvenserna, tar den bort de hörbara. Kvar blir en melankolisk tystnad, som kompositören sätter i samband med hoten mot nätets fria utbyte i vår tid, vilken han betecknar som “informationsålderns aids-död”.

Berlinske avantgardekompositören Johannes Kreidler har sedan länge insett att "allt kreativt arbete begagnar sig av främmande material". Detta demonstreras inte minst i hans senaste komposition, Product Placements som blott är 33 sekunder lång men innehåller samplingar från 70200 befintliga låtar. Som god medlem av Gema (den tyska motsvarigheten till Stim) inser han även att samtliga citat måste rapporteras, för att upphovsmännen ska kunna få den ersättning som under rådande system bedöms som rättmätig. Varje sampling måste rapporteras på en särskild blankett. Summa summarum: 70200 blanketter. Klockan 11 på förmiddagen den 12 september kommer en lastbil att anlända till Gema-kontoret i Västberlin, för att överlämna de 70200 blanketterna. Johannes Kreidler kallar aktionen för "musikteater" och har inbjudit åskådare och press att närvara. Gema tänker inom de närmsta dagarna att officiellt ta ställning till om och hur blanketterna ska tas emot, uppger Heise. Varför ju

ChrisK åkte till London och bloggade loss under rubriken Traktat om fylogenetik; Strata och teknologier. Ett långt inlägg varav tre disparata detaljer fick Copyriot att spinna vidare.

1. Flygplats
Flygplatser är ställen där de energibaserade maskinerna och de panspektriska möter varandra i extrema hastigheter, intensiteter och flöden. Att låta flygresor bli till antropologiska studier, eller andra slags undersökningar, kan producera resultat giltiga för tendenser som i övriga samhället är svårare att frilägga. Copyriot nosade på detta i våras. Hoppas på fler observationer, av olika resenärer som använder olika metoder för att begripa dessa förskräckliga platser — framöver kanske sammanställda för att ge överblick.

2. Museum
Utifrån ett besök på Museum of London skriver ChrisK en skarpsint övning i fylogenetik som (teknik)historisk metod, influerad av Deleuze och kanske ännu mer av Delanda.
Djävulens advokat hittar en blind fläck. Genomgången bygger på materiella artefakter som muséet tillhandahåller, “ready at hand och snyggt sorterade”. Frågan som saknas (nära besläktad med frågan om arkiv och anarkiv): Vilka artefakter hamnade inte på muséer? Nog vore det spännande att återkoppla de fylogenetiska perspektivet, till att undersöka processer av konservering och förmultnande? Alltså en forskning som erkänner att de vita fläckarna är oändligt större än de bevarade spåren, oavsett om vi tittar på geologi eller på den digitala kulturens historia.
Från neolitikum (“stenåldern”) finns mest stenföremål bevarade. Den saken har förmått oss att överdriva stenverktygens betydelse. Vi vet ganska lite om dem efter att träföremålen ruttnat bort. Ord som “stenålder” och “bronsålder” kan beteckna hyllor på ett museum men knappast förflutna epoker.

3. Kamera
Under besök på konstmuseum:

tar upp min iPhone för att ta några bilder och genast kommer en vakt och säger åt mig att jag inte får fotografera. Vad är detta! Ett skattefinansierat (correct me if I’m wrong here) museum där jag inte får fota objekten för att fortsätta att göra något kreativt av dem. Min upplevelse är begränsad till att stå och producera hermeneutiska tolkningar och intertextuella referenser! En medeltida refeodalisering som inte är mer värd en en munks exeges i ett kloster.

Fullträff! Visst är det så att fotoförbud på konstutställningar får som praktisk konsekvens att underlätta textuella tolkningar och försvåra vidare bruk i andra medier. Fast handlar muséernas fotoförbud verkligen om “intellektuell egendom”, vilket är den slutsats som ChrisK drar? Att många storutställningar tillåter fotografering (t.ex. Manifesta) tycks inte i nämnvärd mån undergräva konstvärldens normer om exklusivitet och upphovsmannafunktion.
Nej, fotoförbudet på Tate i London kanske får kanske hänföras till en större tendens. Å ena sidan är har digitalkamerorna, inte minst dessas integrering i mobiltelefoner, gjort det lättare än någonsin att ta bilder, utan exemplarkostnad och ofta utan risk för upptäckt. Å andra sidan finns en motrörelse där fotografering förbjuds och misstänkliggörs inom allt fler territorier (inglasade köpcenter, kollektivtrafiken) — territorier som å tredje sidan tenderar att vara kameraövervakade…
Vart leder dessa motstridiga utvecklingar? Hur rimligt är det att upprätthålla fotoförbud i ett läge där kamerorna blivit så små att de kan maskeras till i stort sett vad som helst? Fortsätt gärna spekulera i kommentarsfältet!
“Has our increasingly paranoid society declared war on the humble ‘weekend snapper’?” frågar sig förresten Telegraph-journalisten Sam Delaney i en intressant betraktelse över hur terrorskräcken minskat acceptansen för kameror på offentliga platser.

ChrisK åkte till London och bloggade loss under rubriken Traktat om fylogenetik; Strata och teknologier. Ett långt inlägg varav tre disparata detaljer fick Copyriot att spinna vidare. 1. Flygplats Flygplatser är ställen där de energibaserade maskinerna och de panspektriska möter varandra i extrema hastigheter, intensiteter och flöden. Att låta flygresor bli till antropologiska studier, eller andra slags undersökningar, kan producera resultat giltiga för tendenser som i övriga samhället är svårare att frilägga. Copyriot nosade på detta i våras. Hoppas på fler observationer, av olika resenärer som använder olika metoder för att begripa dessa förskräckliga platser — framöver kanske sammanställda för att ge överblick. 2. Museum Utifrån ett besök på Museum of London skriver ChrisK en skarpsint övning i fylogenetik som (teknik)historisk metod, influerad av Deleuze och kanske ännu mer av Delanda. Djävulens advokat hittar en blind fläck. Genomgången bygger på materiella

Hösten 2006 inleddes ett stort tumult inom upphovsrättskollektivet Sami. Plötsligt sparkades vd:n Hans Lindström, anklagad för att ha fifflat med ekonomin.
Hösten 2007 anhölls Hans Lindström, och Copyriot postade ett inlägg som luftade misstanken att ingen part i bråket var oskyldig. Snarare verkar härvan rotad i en mångårigt osund kultur hos en organisation som förlorat sina ursprungliga musikerfackliga målsättningar ur sikte, till förmån för en blind maximering av omsättningen.
När hösten 2008 står för dörren framkommer uppgifter som tycks bekräfta misstankarna. Återigen är det det Per Gulbrandsen, grävande journalist på P2:s Mitt i musiken, som outtröttligt fortsatt att följa den ständigt svällande härvan.

Den 18 juli gjorde Ekobrottsmyndigheten husrannsakan på Sami utifrån en misstanke om dataintrång. Allt tyder på att Sami har läst den sparkade vd:n korrespondens med sin advokat — vilket förstås är sjukt olagligt.
Vidare så har Sami stämts i Göteborg för att de vägrat betala en hyra, med hänvisning till att avtalet skulle ha olagligen slutits av Hans Lindström. Det hävdas bland annat i en hemligstämplad polisanmälan undertecknad Per Herrey. (Kuriosa: Per “Diggi-loo diggi-ley” Herrey är inte bara förbundsjurist på Musikerförbundet, utan även biskop i Mormonkyrkan.) Nu visar det sig, enligt Mitt i musiken, att personer i den nuvarande Sami-ledningen undertecknat hyresavtalet…

Jan Granvik (styrelseordförande i Sami samt ordförande i Musikerförbundet, som i praktiken äger Sami) fortsätter att förneka att några som helst fel kan ha begåtts. Detta blir spännande. Frågan är hur djupt i skiten Sami kan sjunka innan staten reagerar.
Glöm inte bort att staten har gett Sami en ytterst priviligierad position: Sami har inte bara fått rätt att privatbeskatta kaféer och andra lokaler där inspelad musik kan höras, utan också att (via Copyswede) beskatta alla mp3-spelare och tomma cd som säljs.
En minimal motprestation kunde ha varit att kräva total transparens från upphovsrättskollektiven. Om de ska ha rätt att ta ut pseudoskatter, borde de redovisa vart pengarna går, öppna bokföringen och göra protokollen offentliga. Kanske hade det kunnat förebygga härvor som denna.

Hösten 2006 inleddes ett stort tumult inom upphovsrättskollektivet Sami. Plötsligt sparkades vd:n Hans Lindström, anklagad för att ha fifflat med ekonomin. Hösten 2007 anhölls Hans Lindström, och Copyriot postade ett inlägg som luftade misstanken att ingen part i bråket var oskyldig. Snarare verkar härvan rotad i en mångårigt osund kultur hos en organisation som förlorat sina ursprungliga musikerfackliga målsättningar ur sikte, till förmån för en blind maximering av omsättningen. När hösten 2008 står för dörren framkommer uppgifter som tycks bekräfta misstankarna. Återigen är det det Per Gulbrandsen, grävande journalist på P2:s Mitt i musiken, som outtröttligt fortsatt att följa den ständigt svällande härvan. Den 18 juli gjorde Ekobrottsmyndigheten husrannsakan på Sami utifrån en misstanke om dataintrång. Allt tyder på att Sami har läst den sparkade vd:n korrespondens med sin advokat — vilket förstås är sjukt olagligt. Vidare så har Sami stämts i Göteborg

Förra inlägget om kopiering av kurslitteratur kom även in lite på andrahandsmarknader, alltså att kurslitteraturen kan köpas begagnad. Även då går förlaget miste om en potentiell försäljning.
Gårdagens DN-artikel handlade om digital kopiering som lösryckt fenomen — en fullkomligt hjärndöd problemformulering. Värt att notera är dock uttalandet från en bokförläggare: “Man tänker väldigt kortsiktigt när det viktigaste är att få tag i kurslitteraturen så billigt som möjligt.” Det kan bara tolkas som att hon menar att inte bara piratkopiering, utan även handel med begagnade böcker, är moraliskt tvivelaktigt. Och visst, ur förlagens synvinkel är kanske slutresultatet detsamma: minskade förlagsintäkter, uteblivning ersättning till författarna, utarmad nyproduktion.

Ändå lär inte förlagen, i upphovsrättens namn, ropa på förbud mot handel med begagnade böcker. Skälet är helt enkelt att vi sedan ett par hundra år har vant oss vid existensen av antikvariat. Att plötsligt påstå att deras handel skulle vara orättfärdig skulle vara ett självmål. Nästan lika omöjligt vore det att försöka förbjuda handel med skivor (vinyl eller cd).
Å andra sidan finns det andra fall där upphovsrättslagen faktiskt förbjuder andrahandsmarknader. Den stackars sate som köper en fil över nätet har knappast rätt att sälja den vidare. Alla ni politiker som snackar om att upphovsrätten måste vara “teknikneutral” — här har ni något att bita i! Det vore underbart att få se ett lagförslag som kriminaliserar antikvariat. Tänk hur bra kurslitteratur som skulle börja produceras!

Förra inlägget om kopiering av kurslitteratur kom även in lite på andrahandsmarknader, alltså att kurslitteraturen kan köpas begagnad. Även då går förlaget miste om en potentiell försäljning. Gårdagens DN-artikel handlade om digital kopiering som lösryckt fenomen — en fullkomligt hjärndöd problemformulering. Värt att notera är dock uttalandet från en bokförläggare: "Man tänker väldigt kortsiktigt när det viktigaste är att få tag i kurslitteraturen så billigt som möjligt." Det kan bara tolkas som att hon menar att inte bara piratkopiering, utan även handel med begagnade böcker, är moraliskt tvivelaktigt. Och visst, ur förlagens synvinkel är kanske slutresultatet detsamma: minskade förlagsintäkter, uteblivning ersättning till författarna, utarmad nyproduktion. Ändå lär inte förlagen, i upphovsrättens namn, ropa på förbud mot handel med begagnade böcker. Skälet är helt enkelt att vi sedan ett par hundra år har vant oss vid existensen av antikvariat. Att plöt