Favoritskulptur

Dagen innan Valborg 2007 gled vi in på Weld vid Odenplan, för att kolla in utställningen Contagion. Alla tre – Daniela, Magnus och jag – fastnade genast för en stor orangelysande sak, byggd av plaströr med ljusslingor i, antingen en blomma eller en sol. Skulpturen som heter
heter Attack Embrace och skapats av Maja Droetto fastnade på bild i någons kamera innan vi åkte hem till Palles. Vi delade en flaska vin i hans kök medan vi förberedde ett slags manus för efterföljande dag, då Piratbyrån bestämt sig för att fira Valborg med att bränna böcker. (Föga anade vi då att firandet skulle bli till konst i sådan grad att det skulle ta oss till Manifesta.)
När vi i all hast skulle slänga ihop en hemsida för Valborgsmanifestet, kollade vi igenom kamerorna efter bilder. Solen eller blomman som vårsymbol framstod som ett självklart val av bild för sidhuvud.

Där har den lyst sedan dess, men rent fysiskt har skulpturen inte dykt upp under efterspelet. Bandspelaren som skymtas på bilden fick däremot en mycket central roll under resan till Manifesta, tills den kördes i botten och lämnades kvar i bussen inne i utställningslokalen, där folk antagligen glor på den ungefär just nu. Så nu är den en skulptur…
Efter hemkomst från Manifesta dröjde det för egen del bara ett par dagar innan det åter var dags att resa, denna gång till den underbara lilla festivalen i folkparken i Gagnef, första men definitivt inte sista gången för min del. Och där, nere vid bryggan i Dalälven bakom en scen, där stod den igen, som ett lysande tecken: solen, blomman, Attack Embrace.

Utan att här försöka sammanfatta Gagneffestivalen, får det helt kort sägas att ett av flera sjukt sympatiska inslag var inslagen av skulptur, och framför allt dessas ofärdighet. I stället för att anlända till en plats för att titta på färdigställda föremål, var hamrandet och målandet en del av festivalen. (Just som i vår buss på Manifesta, som fortsätter att modifieras.)
Här ett annat exempel på en kraftfull skulptur som halvvägs in på festivalen monterades upp på Dalälvens andra sida (namn på konstnärerna har inte synts till):

Attack Embrace lös dock hela tiden bakom den decimeterhöga scenen, där det lustigt nog föll sig att jag själv hamnade i lördags. Som redan nämnts tillfrågades jag om att gästspela med Life on Earth!, en spelning som mot slutet lyfte till fantastiska höjder. Då stod jag i publiken, en stund dessförinnan hade jag under två låtar stått på scen, lagt några flöjtstämmor – och åter fångats på bild under min favoritskulptur:

Uppdatering: Här hittades en diskurs kring skulpturen:

Valet av material (kabelrör som används för att dra telekommunikationsledningar under marken) och skulpturens påträngande aggressivitet antyder en tilltagande teknofobi samtidigt som den lekfullt påpekar att samtidens mest aktiva och utvecklande ideflöden rör sig genom de här tentakelliknande formerna. Den här laddade installationen är en amorf manifestation som ger liv åt de grundläggande förmågorna hos memer – att nå fram, sprida sig och överleva.