Hur det kan vara en nyhet att Mikael Wiehe skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter, det är svårt att begripa. Möjligtvis kan man tycka att det hade visst nyhetsvärde när densamme för en månad sedan försökte ta över vänsterpartiets kongressmiddag i samma fråga, vilket endast Copyriot rapporterade. För den som läst inlägget om progghistoria, som byggde på sjuttiotalets diskussioner i tidningen Musikens Makt, är det dock inte särskilt nytt alls, utom ordet fildelning och en ännu något arrogantare attityd.
Då riktades Mikael Wiehes polemik mot den falang inom proggrörelsen som ville se en deltagarkultur med plats för formexperiment, representerad av bland andra Channa Bankier. I en pompös inlaga till Musikens Makt hösten 1976 ställde Mikael Wiehe amatörismen i denna “alternativa” linje mot sin egen “progressiva” linje som innebar maximal professionalisering:
Kulturrörelsen kan i det nuvarande läget inte försörja alla, som arbetar med den, det är helt klart. Därför bör kulturrörelsen i första hand inrikta sej på att ge möjlighet åt dom, som arbetar helt att försörja sej och sina familjer. /…/
Så småningom bör kulturrörelsen naturligtvis också sträva efter att betala aktivisterna, som arrangerar, affischerar, klipper biljetter, städar och gör allt det andra basjobbet.
På sjuttiotalet var alltså Mikael Wiehe ärlig med att han ville se en skiktning bland musikerna. De framgångsrika skulle gynnas, så att socialismens budskap kunde nå ut till massorna, medan de mer lokala skulle få förbli amatörer. Därför klingar det minst sagt falskt när samme Mikael Wiehe år 2008 skriver i Dagens Nyheter:
Musikrörelsen byggde på solidaritet. Det fåtal orkestrar och artister som gav ett överskott fick finansiera dem som inte drog in pengar. Jag är stolt över att Hoola Bandoola band var ett av de band som gjorde det möjligt
Nästa gång Mikael Wiehe anför sina meriter från sjuttiotalet är det bara att gå till arkivet och se. Han företrädde inte solidaritet, utan sin egen position som proggrörelsens uppburna elit. Hans motståndare var de lokala musikföreningar och experimentella musikprojekt som inom proggrörelsen företrädde en deltagarkultur. När han idag säger samma sak, fast lite falskare, bör vi komma ihåg att det fanns motsättningar även inom proggen. Däremot är det fruktansvärt ointressant att diskutera Mikael Wiehes syn på fildelning.
7 kommentarer ↓
Hur sjutton läser du? Vad jag minns bakåt är copyriot en blog för språkfascism, men nu helt plötsligt presententeras två citat från helt olika tidsåldrar som sinsemellan motstridiga, först ett där karln talade om hur de borde göra, och sedan ett där han idag talar om att de gjorde så.
Läskunnighet trodde jag var en av copyriots mer unika egenskaper bland bloggar. Nu är den bara tråkig.
Uppenbart för vem som helst som läste att wiehe lät personliga intressen gå före ideal. ännu intressantare då att läsa här att han aldrig haft några ideal : )
Jesper: Möjligtvis räcker citaten i sig inte särskilt långt. Jag har ju läst igenom samtliga nummer av Musikens Makt och bygger vad jag skriver på det.
Om du värderar läskunnighet (som du säger) borde du också se att jag inte presenterar hans uttalanden som motstridiga, utan tvärtom (se rubriken) hävdar att han säger samma sak, fast att det klingar falskare idag.
Sen har jag aldrig förfäktat någon “språkfascism” – det får stå för dig.
RAsmus, jag var em dpå den tiden och vi som var motståndera til “elit”fixeringen kom knappast fram i debatten. Jag har rrangerat seplningar med all svenska proggband och alla punkband i första generationen. Det fanns en del musiker som var jävligt ego och jävligt arroganta. men jag kan skriva en räcka artiklar om musikrörelsen inifrån nån gång. Ska också se till att allt material från Sprängkullen komemr upp på deras sajt. Inklusive den doktorsavhandling om musikrörelsen som kommer snart.
Musikens makt kontrollerades under lång tid av Tommy Rander-falangen. Med vilka vi på Sprängkullen hade väldigt lite gemensamt.
Anders S: Intressant att få höra detta från någon som var med, jag har förstås också noterat Rander-falangens maktmetoder. Kul därför att höra att annat material kommer fram!
Vem i hela världen kan man lita på?
[...] någon gång i slutet av nästa vecka. Det är mycket som ska hinnas med innan dess; imorgon spelar Mikael Wiehe (denna fruktansvärda människa) vid invigningen av Henry Englers PET-centrum här i Montevideo. [...]
Kommentera