Idag skriver jag på Svenska Dagbladets kultursida, utifrån Johan Söderbergs nya bok Allt mitt är ditt. Kommentaren diskuterar vad som finns underförstått i boken men aldrig sägs rätt ut, och paradoxen i att författarens å ena sidan tror på leken som drivkraft, å andra sidan fördömer den upphovsrättskritik som är alltför lekfull och vägrar underordna sig det större målet att upphäva kapitalismen.
Efter att Johan Söderberg skickligt monterat ner myten om den individuelle Upphovsmannen och pläderat för att upplösa gränsen mellan konst och liv, återupprättar han en strikt separation mellan lekfull deltagarkultur och gravallvarlig politik. Det hade han inte kunnat göra om han inte för egen del vilade tryggt i en klassisk författarroll, om inte hans eget skrivande varit ”closed source”. ”Allt mitt är ditt” är trots allt en bok. Längre bort från deltagarkultur är det svårt att komma.
Min kommentar i Svenska Dagbladet är ett försök att kondensera den betydligt mer mångordiga recension som publicerats här på Copyriot i tre delar:
- Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”?
- Allt mitt är ditt, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium
- Allt mitt är ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet
Än så länge verkar få ha läst boken. Har inte sett till några andra bloggkommentarer om den, och endast två tidningsrecensioner. Carl-Michael Edenborg recenserade i Aftonbladet (ej på nätet): Enligt honom är boken intressant men svepande och skissartad, vilket jag kan hålla med honom om.
Anders Mildner har skrivit en längre recension i Sydsvenskan där han välkomnar boken som ideologisk brandfackla, utan att han själv delar varje ideologisk värdering. Han riktar skarp kritik mot Johan Söderbergs fördömande generaliseringar, men kommer ändå fram till att boken är “en möjlig startpunkt att förhålla sig till i en diskussion, oavsett från vilket politiskt håll man själv kommer”. Vilket jag kan hålla med honom om.
3 kommentarer ↓
Läser den just nu och har precis lyckats släppa det stilistiska valet att inte använda kommatecken, eller ens minsta bisats för att få så få långa meningar som möjligt.
Men jag tycker du är alltför hård mot bokformen. Du driver ju själv tesen om att t.ex. bloggen har en specifik avsändare och en publik, som först i gyttret av andra bloggar blir främst deltagaraktivt. Boken som sådan är ju publicerad i en omgivning där han onekligen blir tvungen att möta kommentarerna på samma vis som du är tvungen att ta del av mina kommentarer här.
Jag älskar bokformen. Böcker är så långt från deltagarkultur man kan komma, ja, men allt behöver inte vara deltagarkultur. Själv föredrar jag exempelvis böcker som står för att de är monologer, framför pseudodeltagande tv-jippon.
[...] kommunismen som silikonets högsta stadium, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet och del 4: Kultursidorna. Det är svårt att inte påverkas av vad han skriver, men jag ämnar att ha hans recension [...]
Kommentera