Entries from July 2008 ↓

Dagen innan Valborg 2007 gled vi in på Weld vid Odenplan, för att kolla in utställningen Contagion. Alla tre – Daniela, Magnus och jag – fastnade genast för en stor orangelysande sak, byggd av plaströr med ljusslingor i, antingen en blomma eller en sol. Skulpturen som heter
heter Attack Embrace och skapats av Maja Droetto fastnade på bild i någons kamera innan vi åkte hem till Palles. Vi delade en flaska vin i hans kök medan vi förberedde ett slags manus för efterföljande dag, då Piratbyrån bestämt sig för att fira Valborg med att bränna böcker. (Föga anade vi då att firandet skulle bli till konst i sådan grad att det skulle ta oss till Manifesta.)
När vi i all hast skulle slänga ihop en hemsida för Valborgsmanifestet, kollade vi igenom kamerorna efter bilder. Solen eller blomman som vårsymbol framstod som ett självklart val av bild för sidhuvud.

Där har den lyst sedan dess, men rent fysiskt har skulpturen inte dykt upp under efterspelet. Bandspelaren som skymtas på bilden fick däremot en mycket central roll under resan till Manifesta, tills den kördes i botten och lämnades kvar i bussen inne i utställningslokalen, där folk antagligen glor på den ungefär just nu. Så nu är den en skulptur…
Efter hemkomst från Manifesta dröjde det för egen del bara ett par dagar innan det åter var dags att resa, denna gång till den underbara lilla festivalen i folkparken i Gagnef, första men definitivt inte sista gången för min del. Och där, nere vid bryggan i Dalälven bakom en scen, där stod den igen, som ett lysande tecken: solen, blomman, Attack Embrace.

Utan att här försöka sammanfatta Gagneffestivalen, får det helt kort sägas att ett av flera sjukt sympatiska inslag var inslagen av skulptur, och framför allt dessas ofärdighet. I stället för att anlända till en plats för att titta på färdigställda föremål, var hamrandet och målandet en del av festivalen. (Just som i vår buss på Manifesta, som fortsätter att modifieras.)
Här ett annat exempel på en kraftfull skulptur som halvvägs in på festivalen monterades upp på Dalälvens andra sida (namn på konstnärerna har inte synts till):

Attack Embrace lös dock hela tiden bakom den decimeterhöga scenen, där det lustigt nog föll sig att jag själv hamnade i lördags. Som redan nämnts tillfrågades jag om att gästspela med Life on Earth!, en spelning som mot slutet lyfte till fantastiska höjder. Då stod jag i publiken, en stund dessförinnan hade jag under två låtar stått på scen, lagt några flöjtstämmor – och åter fångats på bild under min favoritskulptur:

Uppdatering: Här hittades en diskurs kring skulpturen:

Valet av material (kabelrör som används för att dra telekommunikationsledningar under marken) och skulpturens påträngande aggressivitet antyder en tilltagande teknofobi samtidigt som den lekfullt påpekar att samtidens mest aktiva och utvecklande ideflöden rör sig genom de här tentakelliknande formerna. Den här laddade installationen är en amorf manifestation som ger liv åt de grundläggande förmågorna hos memer – att nå fram, sprida sig och överleva.

Dagen innan Valborg 2007 gled vi in på Weld vid Odenplan, för att kolla in utställningen Contagion. Alla tre – Daniela, Magnus och jag – fastnade genast för en stor orangelysande sak, byggd av plaströr med ljusslingor i, antingen en blomma eller en sol. Skulpturen som heter heter Attack Embrace och skapats av Maja Droetto fastnade på bild i någons kamera innan vi åkte hem till Palles. Vi delade en flaska vin i hans kök medan vi förberedde ett slags manus för efterföljande dag, då Piratbyrån bestämt sig för att fira Valborg med att bränna böcker. (Föga anade vi då att firandet skulle bli till konst i sådan grad att det skulle ta oss till Manifesta.) När vi i all hast skulle slänga ihop en hemsida för Valborgsmanifestet, kollade vi igenom kamerorna efter bilder. Solen eller blomman som vårsymbol framstod som ett självklart val av bild för sidhuvud. Där har den lyst sedan dess, men rent fysiskt har skulpturen inte dykt upp under efterspelet. Bandspelaren som skymtas

Stockholm-Malmö-Berlin-Ingolstadt-Fortezza-Bolzano… S23M kom fram! Bussen är inkörd i den gamla aluminiumfabrik där Manifesta ska öppna om några dagar, medan vi på allehanda sätt förbereder öppningsfesten.
Resan har hittills inkluderad bland annat Black Tape Day i Berlin och en framgångsrik ockupation av ett fort som utgör en av Manifestas andra utställningslokaler. Dokumentation finns, och fortsätter att läggas upp, på http://piratbyran.org/s23m

Stockholm-Malmö-Berlin-Ingolstadt-Fortezza-Bolzano... S23M kom fram! Bussen är inkörd i den gamla aluminiumfabrik där Manifesta ska öppna om några dagar, medan vi på allehanda sätt förbereder öppningsfesten. Resan har hittills inkluderad bland annat Black Tape Day i Berlin och en framgångsrik ockupation av ett fort som utgör en av Manifestas andra utställningslokaler. Dokumentation finns, och fortsätter att läggas upp, på http://piratbyran.org/s23m

Om några timmar, i gryningen, bär det av. Från Stockholm, via Malmö och Berlin och andra platser, till Manifesta7 i italienska Alperna.
Här följer hela det pressmeddelande som Piratbyrån skickade ut härom dagen:

Torsdagen den 10 juli inleder Piratbyrån med vänner en lång och mycket speciell bussresa. Färden går från Vårbergstoppen Högdalstoppen i södra Stockholm och tvärs över kontinenten till italienska alperna. Slutdestination är Manifesta, en internationell biennal för samtidskonst dit Piratbyrån är inbjuden.

Piratbyråns konstnärliga bidrag omfattar dels själva resan, dels arrangerandet av en performance/fest i samband med Manifestas öppnande den 19 18 juli, dels själva bussen som kommer att lämnas kvar i utställningslokalen som en konstinstallation. Projektet dokumenteras även i andra medier: ljud, bild, text, video. Bussen, en SL-buss från 70-talet vid namn S23M, saknar internetuppkoppling. Ombord finns däremot, förutom ett femtontal resenärer i livlig interaktion, 100 blandband samt diverse kasserad hemelektronik som under resans gång byggs om till nya ljudalstrande maskiner.

Att kopiering kan ta sig otaliga vägar, varav fildelningsnätverken bara utgör några, var ett av budskapen i Piratbyråns valborgsritual på Vårbergstoppen 2007. Efter att video och manifest därifrån spridits på nätet fick valborgsfirandet retroaktiv status som konstnärlig performance. Så kom det sig att Piratbyrån inbjöds av den New Dehli-baserade curatorgruppen Raqs att medverka i den sjunde upplagan av Manifesta.

Bussprojektet S23M bygger vidare på tematiken från valborgsritualen och överför den från ett berg till ett annat, från vår till högsommar, från den frusna vinterns smältande till full utblomning. Samtidigt summerar Piratbyrån de fem år som gått sedan starten 2003. Sist men inte minst är bussen ett experiment: Vad händer när en nätbaserad gemenskap flyttas över till en avgränsad fysisk plats, dit deltagarna är hänvisade att tillbringa en vecka tillsammans?

Även öppningsfesten den 19 18 juli utforskar hur det digitala kan knytas till tid och plats – inte minst med hjälp av stora bashögtalare. Som gästartist har Piratbyrån inbjudit Jem Noble från det Bristol-baserade kollektivet Blackout Arts. Han kommer att presentera en ljudskulptur byggd på återanvända loopar från befintlig musik, något han kallar “generative piracy”.

Under resans gång sker flera stopp dit Piratbyrån inbjuder gamla och nya vänner att samlas kring bussen. Lördagen den 12 juli inbjuds alla som råkar befinna sig i Berlin till fest på “Forgotten Bar”, ett galleriprojekt i anslutning till Berlinbiennalen. Arrangemanget sker i samarbete med de svenska konstnärerna Annika Larsson, Tobias Bernstrup och Samuel Nyholm.

Följ hela resan på http://www.piratbyran.org/s23m

Mer information:

• Deltagare i resan är: Daniela Alba, Johan Allgoth, Mikael Altemark, Klas Bäckelin, Jon Cullblad, Pelle Ennerling, Magnus Eriksson, Rasmus Fleischer, Thomas Frössman, Nisse Hellberg, Michael Koraszewski, Susanne Lindblad, Fredrik Omniuwo, Lina Persdotter, Faranak Rahimi, Peter Sunde, Olle Svensson, Palle Torsson samt Sara Wolfert.
  
• Manifesta är en av världens främsta biennaler för samtidskonst och arrangeras av en internationell stiftelse på olika platser i Europa sedan 1996.
  
• Bussen S23M som Piratbyrån har köpt är en Scania CR111, tillverkad år 1977 för Stockholms Lokaltrafik där den var i bruk in på nittiotalet. Piratbyrån har renoverat bussen i samarbete med föreningen Kontrabuss.
  
• Projektet finansieras huvudsakligen med ett bidrag från stiftelsen Manifesta. Utsikterna att få pengar från Konstnärsnämnden – vilket är brukligt när svenska konstnärer bjuds in till prestigebiennaler av denna typ – visade sig obefintliga. Måhända har samtidsvrängare som Piratbyrån ännu inte införlivats i den svenska konstdiskursen.

Ytterligare några personer tillkommer under hela eller delar av resan: Daniel Berg, Piia Holmstedt, Simon Klose och Kristoffer Smedlund. Alla planer kan ändras och hur det hela kommer att beskrivas i efterhand är än så länge ett stort mysterium.

Här på Copyriot kommer det följaktligen att bli sparsmakat under en liten tid framöver. Fast nog kommer det att pekas till den dokumentation som efterhand kommer upp från projektet.

Om några timmar, i gryningen, bär det av. Från Stockholm, via Malmö och Berlin och andra platser, till Manifesta7 i italienska Alperna. Här följer hela det pressmeddelande som Piratbyrån skickade ut härom dagen: Torsdagen den 10 juli inleder Piratbyrån med vänner en lång och mycket speciell bussresa. Färden går från Vårbergstoppen Högdalstoppen i södra Stockholm och tvärs över kontinenten till italienska alperna. Slutdestination är Manifesta, en internationell biennal för samtidskonst dit Piratbyrån är inbjuden. Piratbyråns konstnärliga bidrag omfattar dels själva resan, dels arrangerandet av en performance/fest i samband med Manifestas öppnande den 19 18 juli, dels själva bussen som kommer att lämnas kvar i utställningslokalen som en konstinstallation. Projektet dokumenteras även i andra medier: ljud, bild, text, video. Bussen, en SL-buss från 70-talet vid namn S23M, saknar internetuppkoppling. Ombord finns däremot, förutom ett femtontal resenärer i livlig intera

Bussresan med S23M inleds tidigt torsdag morgon. Samma kväll blir det alltså en öppen tillställning i Malmö, innan färden går vidare mot Berlin. Även där är det biennal och som en del av detta kör ett konstgalleri på Schönleinstraße 28 något som de kallar Forgotten Bar Project, om vilket inte mycket mer framgår än att det finns 1) en bar; 2) en extremt imponerande lista över medverkande konstnärer – vad sägs om följande lilla urval?

/…/ Kenneth Anger, /…/ Tobias Bernstrup, /…/ Nathalie Djurberg, /…/ Harun Farocki, Federico Fellini, /…/ Brion Gysin, /…/ Annika Larsson, /…/ Samuel Nyholm, /…/ Pirat Byran, /…/ Christoph Schlingensief, /…/

Hahaha, “Pirat Byran” i ärorikt sällskap! Vad vi kommer att göra? Vi kör dit vår buss och bjuder in alla våra vänner som råkar befinna sig i Berlin. Det kan bli livemålning på bussen, det kan bli blandbandsorgie, det kan bli något annat som vi kokat ihop på vägen dit. Våra vänner Annika och Tobias har alldeles säkert kokat ihop ett och annat de med. Utan tvekan blir det fest, det är ju en bar som vi tar över. Och performancekonst, för baren är ju samtidigt ett galleri. Så kom dit, om även du råkar befinna dig i staden på lördag kväll!

Jodå, det finns även ett Facebook-event där man kan vara “attending”.

Så här ser vår bandspelare ut:

Bussresan med S23M inleds tidigt torsdag morgon. Samma kväll blir det alltså en öppen tillställning i Malmö, innan färden går vidare mot Berlin. Även där är det biennal och som en del av detta kör ett konstgalleri på Schönleinstraße 28 något som de kallar Forgotten Bar Project, om vilket inte mycket mer framgår än att det finns 1) en bar; 2) en extremt imponerande lista över medverkande konstnärer – vad sägs om följande lilla urval? /.../ Kenneth Anger, /.../ Tobias Bernstrup, /.../ Nathalie Djurberg, /.../ Harun Farocki, Federico Fellini, /.../ Brion Gysin, /.../ Annika Larsson, /.../ Samuel Nyholm, /.../ Pirat Byran, /.../ Christoph Schlingensief, /.../ Hahaha, "Pirat Byran" i ärorikt sällskap! Vad vi kommer att göra? Vi kör dit vår buss och bjuder in alla våra vänner som råkar befinna sig i Berlin. Det kan bli livemålning på bussen, det kan bli blandbandsorgie, det kan bli något annat som vi kokat ihop på vägen dit. Våra vänner Annika och Tobias har alldeles säk

Böcker som packas ned inför bussresan. På bilden syns först en bok som nämndes i förra inlägget, J.G. Ballards Skändlighetsutställningen, lämplig inte minst genom sin fixering vid bilkrascher. Om inte dess dos av snusk räcker, finns även en annan vacker Vertigo-pärla: Georges Batailles Ögats historia. Läste den dessutom sist för exakt ett år sedan, gillar cyklisk läsning. Sist i översta raden ser vi Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra, i Nikanor Teratologens nyöversättning. Känner egentligen inget trängande behov av att läsa om den, men vem vet vad som sker när bussen passerar de schweiziska Alperna?

På undre raden syns två spännande små böcker som knappt hunnit släppas. Bägge är förhandsexemplar som trillade ner i min brevlåda under den senaste veckan. Dels är det boken Deltagarkultur, författad av medlemmar i Interacting Arts. Dels är det en bok av den berlinske medieteoretikern Wolfgang Ernst som avhandlar arkivfrågor i allra bredaste bemärkelse.

Slutligen ser vi en grå bok. Den är tom. Där för jag in mina anteckningar under resan. Faktum är att den analoga skriften blir mitt enda dokumentationsmedium. Andra medresenärer har med sig sådant som videokameror och diktafoner.

En bok saknas på bilden: Bataille’s Peak av Allan Stoekl, nyligen omnämnd här och i någon mån excerpterad.

Jag har även gjort ett fanzine tillägnat projektet S23M. Upplagan är begränsad till 23 exemplar. Varje exemplar består av 23 pappersark, dubbelkopierade och vikta, alltså totalt 92 sidor, motsvarande en mindre bok. Fanzinet kan läsas från bägge sidor så att varje uppslag består av rättvänd text på höger sida och uppochnedvänd text på vänster sida. Bägge sidor är B-sidor, ty sådant tillåter det analoga. Om någon vill digitalisera fanzinet måste däremot ett val göras, där endera sidan blir den primära: Digital information är enkelriktad och indexerad.
Fanzineproduktionen var ytterst analog: Sax, tejp och häftapparat var de huvudsakliga redskapen, därtill användes även skrivmaskin och tipp-ex. Att ge sig an texter med sådana verktyg ger en särskild form av läsning, precis som att skärmläsning eller avskrift för hand är metoder med sina unika drag.
Innehållet är en ofantlig mängd text, kopierad från diverse källor, sållad och satt i nytt sammanhang, relaterat till det vansinniga projekt vi håller på att genomföra. Där finns material relaterat till Piratbyråns femåriga historia, såväl som noveller av J.L. Borges. Där finns några av Georges Batailles centrala passager om den allmänna ekonomin, liksom ett par bussrelaterade fragment från Philip K. Dick. Andra sidor i fanzinet ger glimtar från hur bussmediet använts i tidigare konstnärliga och populärkulturella sammanhang, från Furthur via The KLF till Transnacionala – ett projekt initierat av kretsen kring Neue Slowenische Kunst för den första upplagan av Manifesta år 1996.
Deltagare i den senare bussresan var bland andra Goran Đorđević samt Alexander Brener (känd för ett par skandaler, bland annat på Färgfabriken i Stockholm). Just det senare bussprojektet känns som en särskilt relevant konstnärlig referens för det som Piratbyrån just nu är i färd att genomföra. En annan liten text som kändes given för fanzinet var International Festivals The Theatre, från Visslingar & Rop. Därmed inte sagt att allt som får plats på de 92 sidorna nödvändigtvis är relevant. Fanzinet är ett experiment i (analogt) informationsöverflöd.

Böcker som packas ned inför bussresan. På bilden syns först en bok som nämndes i förra inlägget, J.G. Ballards Skändlighetsutställningen, lämplig inte minst genom sin fixering vid bilkrascher. Om inte dess dos av snusk räcker, finns även en annan vacker Vertigo-pärla: Georges Batailles Ögats historia. Läste den dessutom sist för exakt ett år sedan, gillar cyklisk läsning. Sist i översta raden ser vi Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra, i Nikanor Teratologens nyöversättning. Känner egentligen inget trängande behov av att läsa om den, men vem vet vad som sker när bussen passerar de schweiziska Alperna? På undre raden syns två spännande små böcker som knappt hunnit släppas. Bägge är förhandsexemplar som trillade ner i min brevlåda under den senaste veckan. Dels är det boken Deltagarkultur, författad av medlemmar i Interacting Arts. Dels är det en bok av den berlinske medieteoretikern Wolfgang Ernst som avhandlar arkivfrågor i allra bredaste bemärkelse. Sl

Läste nyss Sommarkannibalerna, en av de “komprimerade romaner” som utgör J.G. Ballards bok Skändlighetsutställningen (som återfinns i det lilla resebibliotek som jag har med mig på S23M). Ur hörlurarna pressades minimalistiska ljudmattor, närmare bestämt Matthew Bowers projekt Sunroof!, som på nästan magiskt vis tycktes som gjord för de ballardianska beskrivningarna av en generaliserad badort. Bortom motorvägsbrons silverbåge fanns bassänger av torkad lera, stora som balsalar — modeller av ett själstillstånd, en kurvig labyrint. I sina egna kommentarer till texten fäller Ballard en lustig anmärkning: Man skulle kunna se Medelhavets badorter “som en linjär stad, ungefär 500 mil lång, från Gibraltar till Glafyda norr om Aten, och 300 meter bred. Under tre sommarmånader är detta världens största stad”. Numera är sex en konceptuell handling; det är förmodligen bara i termer av perversioner vi alls kan få kontakt med varandra. Tänker en figur som tydligen heter Travis, men som jag inte har någon egentlig bild av, då jag började läsa boken från mitten, kringflackande, i enlighet med Ballards egen rekommendation.

Åt läsaren överlåts ett avkodningsarbete med öppen utgång. Därför har någon konstruerat ett (något svåranvänt) konkordanslexikon för J.G. Ballards prosa. “Music” får 103 träffar. Fler kanske kan hittas i andra riktningen, alltså referenser till Ballard i diverse musik.

Summer Cannibals heter exempelvis en låt av Patti Smith, vars text visserligen må ha lika svävande koppling till Ballard som Joy Divisions text till låten Atrocity Exhibition, för att nämna ytterligare en titel som lånats direkt från författaren.

Via den fantastiska sajten The Ballardian hittas en intervju med dubstep-producenten Kode9, som även går under namnet Steve Goodman. Nu skriver han en bok om “sonic warfare” som ska ges ut av MIT Press nästa år, och som tydligen kommer att innehålla ett helt kapitel om J.G. Ballard.
I intervjun förklarar Kode9 sin egen musikaliska relation till författaren:

KODE9: In the mid-90s, when jungle was just coming through and early drum ‘n’ bass, I read The Drowned World, set in London underwater, a kind of tropical London, most of the city’s flooded. The creatures undergo this sort of weird negative evolution, so that there are pterodactyls flying down what used to be streets but are now lagoons. And the humidity and clamminess of that idea of London, I was kind of hearing it in jungle.

DJ RUPTURE: Interesting. A swampy sub-bass?

KODE9: Yeah. But also just the atmospherics of jungle. And also there’s a short story by Ballard that I love called ‘The Sound-Sweep’, which is set in a city in which sound doesn’t dissipate, it just builds up. And there’s a guy who’s like a refuge collector for sound, and he drives around with this truck, with this machine called the Sonovac, and he basically goes around cleaning up spaces, sucking sound. And it’s like, this was written in the early 60s, so it’s like musique concrete or just sampling, generally, in this story. It’s just an amazing, prophetic story about noisy cities — and sampling. So, they’re the two Ballard things I’m influenced by most, I think.

Texten hos The Ballardian fortsätter med att utförligt diskutera ballardianska figurer i anslutning till Burial. Medan alla pratade om hans fenomenala album Untrue i höstas, testade Copyriot en assemblagemetod i inlägget “November: Bas, barock, Burial, Benjamin“. Alla dessa B:n…

Läste nyss Sommarkannibalerna, en av de "komprimerade romaner" som utgör J.G. Ballards bok Skändlighetsutställningen (som återfinns i det lilla resebibliotek som jag har med mig på S23M). Ur hörlurarna pressades minimalistiska ljudmattor, närmare bestämt Matthew Bowers projekt Sunroof!, som på nästan magiskt vis tycktes som gjord för de ballardianska beskrivningarna av en generaliserad badort. Bortom motorvägsbrons silverbåge fanns bassänger av torkad lera, stora som balsalar — modeller av ett själstillstånd, en kurvig labyrint. I sina egna kommentarer till texten fäller Ballard en lustig anmärkning: Man skulle kunna se Medelhavets badorter "som en linjär stad, ungefär 500 mil lång, från Gibraltar till Glafyda norr om Aten, och 300 meter bred. Under tre sommarmånader är detta världens största stad". Numera är sex en konceptuell handling; det är förmodligen bara i termer av perversioner vi alls kan få kontakt med varandra. Tänker en figur som tydligen heter Travis, men som jag

Bussen rullar snart från Stockholm. Första anhalt är Malmö. Citerar en inbjudan som gått ut på Facebook:

Piratbyrån och thepiratebay.org inbjuder härmed till blandbandsamnesti och baluns.

På torsdag kväll anländer ett glatt gäng pirater, konstnärer, hackers och bussentusiaster Malmö för att plocka upp ett gäng stiliga nördar, baklava samt era blandband.

Piratbyrån inser att en del av er säkert sitter hemma med era uppkopplingar nedkopplade och ängsligt undrande tittar på den där lådan med blandband, spekulerande i huruvida FRA snart kommer för att kontrollera upphovsrätten på kärleksbandet som resulterade i en så lycklig sommar -97. Fruktan icke barn, bussen S23M skrider till er hjälp. Piratbyrån utlyser amnesti för allt blandbandsinnehav så länge dessa levereras för avlyssning i skydd av mörkret natten mellan torsdag och fredag.

System 23 (modifierat) kommer stå uppställt vid Djuphavsbadets parkering på Bo01 från torsdag kväll till fredag morgon. Piratbyrån och thepiratebay.org förväntar sig att alla Malmöbor som någon gång stirrat på torrentklientens fartgraf, svurit över Kazaa, burit med sig en hårddisk till kompisen, DJat en mp3a på Etage eller skrivit av sin mammas kladdkakerecept kommer till Västra Hamnen för att visa sin kärlek till kopieringen och hylla begreppet KOPIMI.

På plats kommer resans deltagare, en buss samt en bandare finnas. Ta med drink, filt, dina blandband samt minst två peers och lär oss om din kopiering. Även ett mindre PA skulle uppskattas. Er insats kommer dokumenteras på alla till buds stående medier för att senare diskuteras av en förbluffad konstvärld.

väl mött
S23m

Här några fler bilder från den gångna helgen, när bussen stod uppställd utanför Mejan på Skeppsholmen för att målas och fixas:

Vi ses i Malmö imorgon kväll!

Bussen rullar snart från Stockholm. Första anhalt är Malmö. Citerar en inbjudan som gått ut på Facebook: Piratbyrån och thepiratebay.org inbjuder härmed till blandbandsamnesti och baluns. På torsdag kväll anländer ett glatt gäng pirater, konstnärer, hackers och bussentusiaster Malmö för att plocka upp ett gäng stiliga nördar, baklava samt era blandband. Piratbyrån inser att en del av er säkert sitter hemma med era uppkopplingar nedkopplade och ängsligt undrande tittar på den där lådan med blandband, spekulerande i huruvida FRA snart kommer för att kontrollera upphovsrätten på kärleksbandet som resulterade i en så lycklig sommar -97. Fruktan icke barn, bussen S23M skrider till er hjälp. Piratbyrån utlyser amnesti för allt blandbandsinnehav så länge dessa levereras för avlyssning i skydd av mörkret natten mellan torsdag och fredag. System 23 (modifierat) kommer stå uppställt vid Djuphavsbadets parkering på Bo01 från torsdag kväll till fredag morgon. Pira

Idag skriver jag på Svenska Dagbladets kultursida, utifrån Johan Söderbergs nya bok Allt mitt är ditt. Kommentaren diskuterar vad som finns underförstått i boken men aldrig sägs rätt ut, och paradoxen i att författarens å ena sidan tror på leken som drivkraft, å andra sidan fördömer den upphovsrättskritik som är alltför lekfull och vägrar underordna sig det större målet att upphäva kapitalismen.

Efter att Johan Söderberg skickligt monterat ner myten om den individuelle Upphovsmannen och pläderat för att upplösa gränsen mellan konst och liv, återupprättar han en strikt separation mellan lekfull deltagarkultur och gravallvarlig politik. Det hade han inte kunnat göra om han inte för egen del vilade tryggt i en klassisk författarroll, om inte hans eget skrivande varit ”closed source”. ”Allt mitt är ditt” är trots allt en bok. Längre bort från deltagarkultur är det svårt att komma.

Min kommentar i Svenska Dagbladet är ett försök att kondensera den betydligt mer mångordiga recension som publicerats här på Copyriot i tre delar:

• Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”?
  
• Allt mitt är ditt, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium
  
• Allt mitt är ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet

Än så länge verkar få ha läst boken. Har inte sett till några andra bloggkommentarer om den, och endast två tidningsrecensioner. Carl-Michael Edenborg recenserade i Aftonbladet (ej på nätet): Enligt honom är boken intressant men svepande och skissartad, vilket jag kan hålla med honom om.
Anders Mildner har skrivit en längre recension i Sydsvenskan där han välkomnar boken som ideologisk brandfackla, utan att han själv delar varje ideologisk värdering. Han riktar skarp kritik mot Johan Söderbergs fördömande generaliseringar, men kommer ändå fram till att boken är “en möjlig startpunkt att förhålla sig till i en diskussion, oavsett från vilket politiskt håll man själv kommer”. Vilket jag kan hålla med honom om.

Idag skriver jag på Svenska Dagbladets kultursida, utifrån Johan Söderbergs nya bok Allt mitt är ditt. Kommentaren diskuterar vad som finns underförstått i boken men aldrig sägs rätt ut, och paradoxen i att författarens å ena sidan tror på leken som drivkraft, å andra sidan fördömer den upphovsrättskritik som är alltför lekfull och vägrar underordna sig det större målet att upphäva kapitalismen. Efter att Johan Söderberg skickligt monterat ner myten om den individuelle Upphovsmannen och pläderat för att upplösa gränsen mellan konst och liv, återupprättar han en strikt separation mellan lekfull deltagarkultur och gravallvarlig politik. Det hade han inte kunnat göra om han inte för egen del vilade tryggt i en klassisk författarroll, om inte hans eget skrivande varit ”closed source”. ”Allt mitt är ditt” är trots allt en bok. Längre bort från deltagarkultur är det svårt att komma. Min kommentar i Svenska Dagbladet är ett försök att kondensera den betydligt mer

Demonstrationer i all ära (eller inte). Nästa steg: Bygg kablar ut ur landet, utanför FRA:s kontroll.

Att bygga ett parallellt kabelsystem är förstås ingen hållbar lösning för våra internetkommunikationer. Men det är ett problem att de aktörer som driver den infrastruktur som drabbas direkt av FRA-lagen är så oerhört få (TeliaSonera och en handfull till). Därför vore det oerhört intressant, och ett ställningstagande i sig, att bygga en ny kabel ut ur landet.
Bäst lämpat är då staden Haparanda/Torneå vid svensk-finska gränsen. Någon borde helt enkelt dra en datakabel från ett hus till ett annat, korsande statsgränsen. När (om) FRA-lagen träder i kraft borde detta innebära plikt att skicka kopia av allt till FRA. Myndigheterna måste då välja om de vill skicka dit någon att klippa av kabeln, eller acceptera att data “smugglas” ut och in ur landet. Naturligtvis är det inga problem att frambringa teknisk kompetens som kan göra datalänken tillgänglig för andra internetanvändare. Även om bandbredden då lär bli löjligt låg är symbolvärdet högt.

Förutom gränsen till Finland har Sverige även en lång gräns till Norge, där samma sak går att göra, förutsatt att man kan hitta två närliggande grannar på var sin sida om gränsen som är beredda att samarbeta. Kabel lär förresten säkert kunna bli sponsrad.
Andra spännande experiment kan göras med laserlänkar, vilket dessutom är ganska billigt i jämförelse med kablar och kan överbrygga Svinesund (kanske även Öresund). Eftersom laser inte är kabel bryter det nog inte formellt mot FRA-lagen. Laserlänkar kan nog inte heller avlyssnas utan att signalen bryts. Att överbrygga Sveriges gränser med laser vore därför ofantligt roligt.

Uppdatering angående laser – ett citat ur Söderbergs bok:

Ett projekt som för närvarande utvecklas av en grupp tjeckiska hackers är att överföra information med hjälp av ljusdioder. Ett tänt ljus motsvarar en etta och ett släckt ljus en nolla. Lamperna är monterade på taken och informationen skickas från ett hustak till ett annat. Räckvidden är för tillfället 1,4 kilometer och överföringshastigheten uppgår till 10Mbps. I Prag finns ett helt nätverk av dioder som täcker in en stor del av staden. Liknande nätverk är under uppbyggnad i andra större städer i Östeuropa. En fördel med att skicka information med hjälp av ljussken i stället för med radiofrekvenser är att luftrummet är en allmänning. Ljusspektrat har inte hägnats in av licenser och egendomsrätter. En annan fördel med teknologin är att det inte går att tjuvlyssna på överföringen eftersom ljusstrålen är för svag för att kunna avläsas från sidan. Dioden kan endast avläsas av mottagaren som är placerad direkt framför ljuskällan. Tekniken är döpt till Ronja och initiativtagaren Karel Kuhavy bekräftar att han var inspirerad av Astrid Lindgrens hjältinna.

Uppdatering nr 2: Läs Christopher Kullenberg som skriver i Aftonbladet om “den nya liberalismen“.

Demonstrationer i all ära (eller inte). Nästa steg: Bygg kablar ut ur landet, utanför FRA:s kontroll. Att bygga ett parallellt kabelsystem är förstås ingen hållbar lösning för våra internetkommunikationer. Men det är ett problem att de aktörer som driver den infrastruktur som drabbas direkt av FRA-lagen är så oerhört få (TeliaSonera och en handfull till). Därför vore det oerhört intressant, och ett ställningstagande i sig, att bygga en ny kabel ut ur landet. Bäst lämpat är då staden Haparanda/Torneå vid svensk-finska gränsen. Någon borde helt enkelt dra en datakabel från ett hus till ett annat, korsande statsgränsen. När (om) FRA-lagen träder i kraft borde detta innebära plikt att skicka kopia av allt till FRA. Myndigheterna måste då välja om de vill skicka dit någon att klippa av kabeln, eller acceptera att data "smugglas" ut och in ur landet. Naturligtvis är det inga problem att frambringa teknisk kompetens som kan göra datalänken tillgänglig för andra internetan

Hur det kan vara en nyhet att Mikael Wiehe skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter, det är svårt att begripa. Möjligtvis kan man tycka att det hade visst nyhetsvärde när densamme för en månad sedan försökte ta över vänsterpartiets kongressmiddag i samma fråga, vilket endast Copyriot rapporterade. För den som läst inlägget om progghistoria, som byggde på sjuttiotalets diskussioner i tidningen Musikens Makt, är det dock inte särskilt nytt alls, utom ordet fildelning och en ännu något arrogantare attityd.
Då riktades Mikael Wiehes polemik mot den falang inom proggrörelsen som ville se en deltagarkultur med plats för formexperiment, representerad av bland andra Channa Bankier. I en pompös inlaga till Musikens Makt hösten 1976 ställde Mikael Wiehe amatörismen i denna “alternativa” linje mot sin egen “progressiva” linje som innebar maximal professionalisering:

Kulturrörelsen kan i det nuvarande läget inte försörja alla, som arbetar med den, det är helt klart. Därför bör kulturrörelsen i första hand inrikta sej på att ge möjlighet åt dom, som arbetar helt att försörja sej och sina familjer. /…/
Så småningom bör kulturrörelsen naturligtvis också sträva efter att betala aktivisterna, som arrangerar, affischerar, klipper biljetter, städar och gör allt det andra basjobbet.

På sjuttiotalet var alltså Mikael Wiehe ärlig med att han ville se en skiktning bland musikerna. De framgångsrika skulle gynnas, så att socialismens budskap kunde nå ut till massorna, medan de mer lokala skulle få förbli amatörer. Därför klingar det minst sagt falskt när samme Mikael Wiehe år 2008 skriver i Dagens Nyheter:

Musikrörelsen byggde på solidaritet. Det fåtal orkestrar och artister som gav ett överskott fick finansiera dem som inte drog in pengar. Jag är stolt över att Hoola Bandoola band var ett av de band som gjorde det möjligt

Nästa gång Mikael Wiehe anför sina meriter från sjuttiotalet är det bara att gå till arkivet och se. Han företrädde inte solidaritet, utan sin egen position som proggrörelsens uppburna elit. Hans motståndare var de lokala musikföreningar och experimentella musikprojekt som inom proggrörelsen företrädde en deltagarkultur. När han idag säger samma sak, fast lite falskare, bör vi komma ihåg att det fanns motsättningar även inom proggen. Däremot är det fruktansvärt ointressant att diskutera Mikael Wiehes syn på fildelning.

Hur det kan vara en nyhet att Mikael Wiehe skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter, det är svårt att begripa. Möjligtvis kan man tycka att det hade visst nyhetsvärde när densamme för en månad sedan försökte ta över vänsterpartiets kongressmiddag i samma fråga, vilket endast Copyriot rapporterade. För den som läst inlägget om progghistoria, som byggde på sjuttiotalets diskussioner i tidningen Musikens Makt, är det dock inte särskilt nytt alls, utom ordet fildelning och en ännu något arrogantare attityd. Då riktades Mikael Wiehes polemik mot den falang inom proggrörelsen som ville se en deltagarkultur med plats för formexperiment, representerad av bland andra Channa Bankier. I en pompös inlaga till Musikens Makt hösten 1976 ställde Mikael Wiehe amatörismen i denna "alternativa" linje mot sin egen "progressiva" linje som innebar maximal professionalisering: Kulturrörelsen kan i det nuvarande läget inte försörja alla, som arbetar med den, det är helt klart. Därför bör kult