Entries from June 2008 ↓

I veckan utkommer en ny bok på svenska som fyller flera luckor genom att sikta mitt på aktuella strider om upphovsrätten: Allt mitt är ditt av Johan Söderberg. Förhoppningsvis kommer den att stötas och blötas på bloggar och kultursidor, och även ta plats på litteraturlistor i såväl samhällsvetenskapliga som konstnärliga högskoleutbildningar. Bokens form är varken renodlat journalistisk eller akademisk. I stort sett sammanför den sådant som redan skrivits på olika områden, inom ett uttalat ideologiskt ramverk betecknat som vänster. Även om ordet socialism är frånvarande från framtidsvisionerna – med slutmålet att fullständigt upphäva “skiljelinjen mellan producent och konsument” – så är grundperspektivet marxistiskt:

Bortom immaterialrätten hägrar en värld där var och en fiskar på förmiddagen och gör litteraturkritik på kvällen, utan att bli varken fiskare eller kulturarbetare. [221]

Allt mitt är ditt består av kapitel med olika inriktning. De klart starkaste är bägge mittenkapitlen om hacking respektive deltagarkultur, där Johan Söderberg i högre grad utgår från personliga erfarenheter. De omramas av kapitel om upphovsrätten och dess ideologi, vilka är mer problematiska. Den tudelade recensionen här på Copyriot hade gärna börjat i den mer positiva sidan, om det inte vore för att boken har fått den väldigt reducerande (men säkert mer säljande) underrubriken “Fildelning, upphovsrätt och försörjning”. Tyvärr lär väl därmed tidningarnas recensioner bli lika begränsade.

Redan på de första sidorna börjar Johan Söderberg tala om “nätpiraterna”. Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion. Dessa klumpas samman till en enhetlig politisk position som aldrig bemöts direkt utan endast svepande – till skillnad från åsikter som uttryckts i papperstidningar, vilka konsekvent får namn och källhänvisning.
Johan Söderbergs nedlåtande von oben-perspektiv gentemot “nätpiraterna” är beroende av att pappersbokmediet ger honom vissa privilegier, vilka han aldrig reflekterar över, hur väl han än kan redogöra för Foucaults analys av författarfunktionen.
Uppfattningen om “ideologins död” är enligt Johan Söderberg “allenarådande bland nätpiraterna”, ett mycket märkligt påstående. “Nätpiraterna” strävar vanligen efter “ett ovillkorligt avskaffande av upphovsrätten”, och de påstås samfälligt förespråka “att artisten får betalt i exponering snarare än i pengar” – vilket Johan Söderberg sedan kan avfärda som en nyliberal villfarelse. I sin iver att framstå som den ensamme vänstermusketören måste han få det till alla andra är höger:

I vilket fall är förbindelserna täta mellan nätpiraternas talesmän och högerns tankesmedjor. De mest röststarka opinionsbilderna inom det immaterialrättskritiska lägret har engagerats i att skriva för och delta i seminarier arrangerade av Timbro, Den Nya Välfärden, och högertidningen Neo. Det klingar falskt när samma människor hävdar att den immaterialrättsliga frågan inte kan förstås i termer av traditionell blockpolitik. Sanningsenligare vore att säga att debatten monopoliserats av högern till den grad att alla positioner kring immaterialrätten förenas i ett liberalt samförstånd. Min ambition med boken är att ge röst åt den andra sidan, det vill säga att analysera ställningstagandena för och emot immaterialrätten utifrån ett vänsterperspektiv.

Även om namn konsekvent utelämnas, så utgår jag från att de opinionsbildare som Johan Söderberg avser bland annat syftar på Swartz och Nylander, men även på mig. För jag skrev en gång i Neo, och skrev dessutom nyligen för nyliberala Cato. Sålunda är Copyriot “höger”? Enligt samma guilt-by-association-logik blir dock Copyriot minst lika mycket “vänster”. Jag har skrivit långt mer för Arena än Neo och deltar betydligt oftare i arrangemang som anses vara “vänster”. Men suck, vilken tramsargumentation.
Man får intrycket att Johan Söderberg kräver att alla interventioner i upphovsrättens strider måste ges en åtföljande ideologisk förklaring, underordnas ett större mål. Konsekvensen kan då bara bli att en stenhård gräns måste dras upp mellan politik och lek – vilket är extremt intressant, med tanke på den centrala roll som han ger leken i övriga kapitel.

Att fler “åsikter bröts mot varandra internt i det immaterialrättskritiska lägret” vore högst önskvärt. Denna recensions kritiska anslag syftar just till sätt att stimulera sådan debatt. Johan Söderberg misslyckas däremot med att uppnå den diversifiering han säger sig eftersträva, så länge han fortsätter att själv klumpa samman “nätpiraterna”.

Den marknadsliberala tolkningen av immaterialrätten hos Karl Sigfrid och “pirat-moderaterna” överensstämmer i stort med hur talesmännen för Piratpartiet och debattörerna i bloggosfären förstår saken. Några av de senare lägger tonvikten på informationsteknologins unika egenskaper, medan andra hämtar inspiration i tysk medieteori och fransk poststrukturalism. Men på en punkt är rösterna samstämmiga: de tänker sig att en marknad i information kan existera utan immaterialrätten. Det antagandet bottnar i en nyliberal grundsyn som blundar för statens och lagstiftningens roll i att upprätthålla privategendomen och marknadsutbytet.

Anklagelsepunkten om “nyliberal grundsyn” är alldeles uppenbart riktad mot (bland andra) Copyriot. Tyvärr är den svår att bemöta eftersom det är fullständigt oklart vad Johan Söderberg menar med “en marknad i information”. Om något, så brukar Copyriot argumentera för att sådana fantasier är dödsdömda, eftersom information endast har värde i sina kopplingar till sådant som inte går att kopiera. Och hur kan han påstå att det finns en “samstämmig” ovilja att se statens roll?
Visserligen är jag van vid att från och till bli stämplad som såväl kommunist som nyliberal som annat, men då vanligtvis av personer som vill försvara sin egen vägran att sätta sig in i frågor.

Journalistiska formuleringar som “de bägge kombattanterna” positionerar författaren som utomstående betraktare med lätt rynkad näsa. En svartvit motsats målas upp, bara för att sedan avslöjas som en symbios. Johan Söderberg snackar om “nätpiraternas anspråk på att de är i färd med att störta skivindustrin i gruset”, och vill vara den som falsifierar dessa odefinierade anspråk genom att visa på att kulturindustrin visst kan dra fördel av piratkopiering. “Företeelsen är inte alls lika subversiv som den framställs av både nätpiraterna och deras ideologiska motståndare.”

Intressantare ändå är att mediebolagen i det tysta anpassar sina affärsmodeller så att den illegala kopieringen blir till en produktiv kugge också för dem. /…/ Filmbolagen betalar /…/ de kommersiella piratdistributörerna under bordet för att dessa ska fördröja släppet av sina billiga kopior. [48-49]

Vad som gäller för asiatiska dvd-fabriker antas även gälla för p2p-nätverk och sneakernets. Därmed blir analysen av upphovsrättens kontrollaspekt tunn.
Piratbyrån med flera har i flera år talat om att frågan inte handlar om piratkopiering eller inte, utan om vilka infrastrukturer den begagnar sig av och inte minst de olika kulturella följder det får. Johan Söderberg, å sin sida, drar olika infrastrukturer över en kam.
På sida 144 görs en underlig likställande mellan den kontroll som Google utövar genom att ta betalt för högre rankning och den kontroll som The Pirate Bay utövar med sin rankning av sökresultat – vilken helt simpelt rankar nya och populära torrents högre än gamla torrents med få distributörer.
Utan egentlig koppling till textens argumentation slänger Johan Söderberg fram åklagarens fantasifulla siffror om hur mycket annonspengar The Pirate Bay ska ha dragit in (byggda på orealistiska förslag från påiga annonssäljare och på att intäkter räknats flera gånger om). När han sedan etablerar som en faktauppgift Håkan Roswalls påstående om “19 miljoner kronor varje år”, vilket inte ens prövats i rätten, gapar man bara. Dessutom påstås felaktigt att The Pirate Bay uppmanar folk att donera till driften, vilket de slutade med för bra länge sedan.
Varför han inte passar på att kasta nazistkortet när han ändå är i farten är obegripligt. Johan Söderberg nöjer sig med att anklaga indexeringssajter för “cynism”. Ett begrepp som för övrigt borde förtjäna att fördjupas. För den som inte vill gå ända till Nietzsche, rekommenderas inte minst Paolo Virnos diskussion av cynism och postfordism i A Grammar of the Multitude – som dessutom hör till en (post)marxistisk tanketradition inte helt olik Söderbergs egen.

Överlag är boken betydligt starkare i de mer sammanfattande passager där Johan Söderberg vågar släppa sina skenmotståndare ur siktet. Några bra exempel:

Det är samma företagskongomlerat som bekämpar fildelningen med högra handen och tjänar pengar på fildelningen med den vänstra. Därmed inte sagt att företagen agerar irrationellt när de låter kriminalisera fildelarna. Deras agerande tycks paradoxalt endast om lagen uppfattas som uteslutande en juridisk och ekonomisk konstruktion. Men lagtexten har även en funktion som historieberättare. Lagen skapar en diskurs av illegalitet och bekräftar en föreställning om vem som är skyldig vem. /…/
De sporadiska tillslagen mot fildelare kan förstås som ett pedagogiskt, snarare än ett rättsligt, ingrepp. /…/ Utmaningen mot immaterialrätten är av filosofisk snarare än ekonomisk karaktär. I fildelningsnätverken skolas ett uppväxande släkte i ett radikalt nytt förhållningssätt till idén om författarskapet. [53-54]

De tekniska låsen, domsluten och subventionerna är pedagogiska åtgärder som upprätthåller föreställningen i folks medvetande om en reellt existerande marknad i information. Centralt för denna föreställning är kopplingen mellan ett (uteblivet) köptillfälle och en ersättning. /…/
Kanske jag ska understryka att det inte finns någon konspiration som lurar i bakgrunden. Alltsammans har följt på företagens kortsiktiga och lokala manövreringar för att dra maximal nytta av den uppkomna situationen. [190-191]

Även redogörelsen för upphovsrättens historia är välskriven, befriad från uppifrånperspektivet. I centrum står John Lockes arbetsteori – uppfattningen om “lön för mödan” som det liberala lägret delar med det fackliga – och analysen om immaterialrätten som en andra inhägnadsrörelse. Alldeles särskilt läsvärda är passagerna om patenträttens utvidgning och om den oerhörda vidden av vad mjukvarupatent kan omfatta inom en snar framtid.
Boken handlar alltså om “framförallt upphovsrätten och i viss mån patenträtten”, men dess större resonemang tar sikte på hela immaterialrätten. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan synliggörs större ekonomiska tendenser, å andra sidan reduceras konflikter till att handla om en “stark” kontra “svag” immaterialrätt, vilket osynliggör de kontrollaspekter som bäst förstås i termer av en ständig modulering av högst skilda praktiker, av hur vi förstår begreppen “konstverk” och “nätverk”.
Johan Söderbergs tecknar bilden av att immaterialrätten har stärkts kontinuerligt under en lång tid. Jag tror att den bilden måste kompletteras, kanske med det perspektiv som jag nyligen försökte utveckla i Cato-essän, om hur upphovsrätten genomgått åtminstone två kvalitativa mutationer i karaktär: text (1800) — verk (1900) — verktyg (2000). Alltsammans har mycket riktigt följt på kortsiktiga manövreringar, inte bara vinstkalkyler utan även politisk styrning. Upphovsrättens tidigare funktioner har inte upphört att verka, men nya former av kontroll har tillkommit som respons på att tidigare gröpts ur (både genom nya kulturyttringar och nya medier).

Ett och annat faktafel har smugit sig in. Johan Söderberg refererar till “Piratpartiets första maj-tåg” när han uppenbarligen syftar på Piratbyråns parksamling den första maj 2005.
Boken är slarvigt korrläst, kanske i iver att få med hänvisningar till senaste fildelarrättegången. Flera gånger hänvisas till en tidskrift kallad “The Nature“. Sebastian Lütgert anglifieras av någon anledning till “Luetgert”. Haecksen, den tyska sammanslutnignen för kvinnliga hackers, felstavas konsekvent “Haeksen”. På sida 123 dyker ordet “Foss-licenser” upp en enda gång i förbifarten, utan att tidigare ha definierats. På ett annat ställe används det underliga ordet “upphovsrättsmän”.
Slutligen förekommer en referens till “Konstverket i den mekaniska reproduktionsåldern”, när Walter Benjamins essä i själva verket heter “Konstverket i sin tekniska reproducerbarhets tidsålder” – fast den skillnaden kanske det bara är jag som bryr mig om.

I nästa avsnitt av recensionen, som kommer efter midsommar, diskuteras några av bokens idéer om hacking, deltagarkultur och amatörism. Då blir det lite mer positivt…

I veckan utkommer en ny bok på svenska som fyller flera luckor genom att sikta mitt på aktuella strider om upphovsrätten: Allt mitt är ditt av Johan Söderberg. Förhoppningsvis kommer den att stötas och blötas på bloggar och kultursidor, och även ta plats på litteraturlistor i såväl samhällsvetenskapliga som konstnärliga högskoleutbildningar. Bokens form är varken renodlat journalistisk eller akademisk. I stort sett sammanför den sådant som redan skrivits på olika områden, inom ett uttalat ideologiskt ramverk betecknat som vänster. Även om ordet socialism är frånvarande från framtidsvisionerna – med slutmålet att fullständigt upphäva "skiljelinjen mellan producent och konsument" – så är grundperspektivet marxistiskt: Bortom immaterialrätten hägrar en värld där var och en fiskar på förmiddagen och gör litteraturkritik på kvällen, utan att bli varken fiskare eller kulturarbetare. [221] Allt mitt är ditt består av kapitel med olika inriktning. De klart stark

Så heter den, Piratbyråns buss. Under onsdagen var vi ute och skurade, sågade, hamrade och borrade tills inredningen var i stort sett färdigrenoverad, för att slutligen döpa bussen i en flaska skumpa.

Den före detta SL-bussen kommer om knappt en månad att ta oss ner genom kontinenten till de italienska alperna. Där kommer den att bilda rum för den installation vi bidrar med till konstbiennalen Manifesta 7, den kommer kort sagt att bli konst. Tillsammans med tunga bashögtalare kommer den även att stå i centrum för en öppningsfest som vi styr upp till utställningens öppnande 19 juli.

Så heter den, Piratbyråns buss. Under onsdagen var vi ute och skurade, sågade, hamrade och borrade tills inredningen var i stort sett färdigrenoverad, för att slutligen döpa bussen i en flaska skumpa. Den före detta SL-bussen kommer om knappt en månad att ta oss ner genom kontinenten till de italienska alperna. Där kommer den att bilda rum för den installation vi bidrar med till konstbiennalen Manifesta 7, den kommer kort sagt att bli konst. Tillsammans med tunga bashögtalare kommer den även att stå i centrum för en öppningsfest som vi styr upp till utställningens öppnande 19 juli.

Bloggbävning mot FRA-lagen. Överallt utom på Copyriot. Bloggstiltjen har, med undantag för någon krusning på ytan, förhärskat här i över tre veckor tills nu – veckor med mer penna än tangentbord, mer kringresande än RSS:ande. Härifrån finns nog föga att lägga till den mäkta imponerande bloggstormen.
Fast ändå, en liten kommentar till vad Jesper Nilsson skriver, om att han förnöjt lutar sig tillbaka och “beskådar det borgerliga skådespel som spelas upp”. Ett skådespel som fångas mästerligt i filmremixen “Döda politiska karriärers sällskap” som alla förstås redan har sett. Frågan är varför skådespel ska betraktas som en inbjudan att luta sig tillbaka. Vad kännetecknar begreppet “borgerlig” bättre än just en sådan teatersyn?

Jesper vill komplettera kritiken mot FRA-lagen med exempel på hur svepande åsiktsregistrering och repression redan existerar. Högst relevant. Ändå är det orimligt att likställa sådana punktinsatser med den generaliserade paranoia som är förbunden med massövervakning – i en omfattning som i internationell jämförelse är rent extrem.
Beskrivningen av FRA-lagen som “en självklar följd i övergången från disciplinsamhälle till kontrollsamhälle” skär sig mot den text där Deleuze etablerade sin teori om kontrollsamhällena. Övergången är där en högst öppen historia, inte en sluten och förutbestämd övergång mellan två epoker.
Jesper avslutar med en glad förvissning om att ett tekniskt medierat motstånd ska rädda oss. Eftersom han gör det med citat från en gammal debattartikel från Christopher Kullenberg så passar det bra att som respons peka på de två strålande debattartiklar som denne idag hade inne i SvD respektive Expressen:

Även om vi i Sverige har haft en historiskt oproportionerligt stor militärindustriell verksamhet är frågan om vi nu helt plötsligt har börjat kapprusta i en ny typ av informationsbaserad krigföring.

Skådespelet förtjänar inte ett förnöjt tillbakalutande. Samling vid riksdagens portar klockan 08.30 på onsdag för att stötta den handfull ledamöter som förhoppningsvis spelat ett spel som de tänker vinna med ryggen rak.

(För övrigt är jag inte släkt med Peter Fleischer, som varit flitigare än mig i denna debatt. Några har frågat.)

Bloggbävning mot FRA-lagen. Överallt utom på Copyriot. Bloggstiltjen har, med undantag för någon krusning på ytan, förhärskat här i över tre veckor tills nu – veckor med mer penna än tangentbord, mer kringresande än RSS:ande. Härifrån finns nog föga att lägga till den mäkta imponerande bloggstormen. Fast ändå, en liten kommentar till vad Jesper Nilsson skriver, om att han förnöjt lutar sig tillbaka och "beskådar det borgerliga skådespel som spelas upp". Ett skådespel som fångas mästerligt i filmremixen "Döda politiska karriärers sällskap" som alla förstås redan har sett. Frågan är varför skådespel ska betraktas som en inbjudan att luta sig tillbaka. Vad kännetecknar begreppet "borgerlig" bättre än just en sådan teatersyn? Jesper vill komplettera kritiken mot FRA-lagen med exempel på hur svepande åsiktsregistrering och repression redan existerar. Högst relevant. Ändå är det orimligt att likställa sådana punktinsatser med den generaliserade paranoia som är f

Här följer de nästan ocensurerade anteckningarna från anteckningsblocket, kombinerat med bidrag från landets kanske främsta sms-poet.

Torsdag
(R) Campingområdets första del, nyöppnad för i år. Markoolio-style eurodisco: “Vi har åkt 10 mil söderut för att knulla”. Misfits som modeattribut. Rage Against The Machine-tröjor. Biohazard-tatueringar kombinerat med bonnläppiercing. I ännu yngre, skateigare version: Independent-hoodie och pilotsolbrillor. Eller i ännu lantispunkigare version: Fäbodjäntan-tröja och tuppkam. Ung vänster, Ung vänster, Offensiv, Ung vänster.
Varför innehåller inte den gratis festival-Metro ett gratis festivalprogram? Uppenbar issue i licensavtal! Flygplatssamhället i festivalen. Den missionerande kristendomens relation till detta. Street Church – massivt frikyrkouppbåd på campingen och utanför, osynligt innanför.
In på själva “traditionella” campingområdet – det som ligger närmare scenerna än staden, och som av rävarna kallas “träsket” – inbillar jag mig en något mer sympatisk population, eller är själv mer berusad. Tidigare yttercampingen är numera en finlinjerad åker. Hus, tidigare osynligt, framträder.
Ung man till annan ung man: “Vi är nog ganska lika. Vi har ju samma stil och så.” I mitt huvud: “I don’t believe you” med The Magnetic Fields (slutet av versen). Förresten ett band som av någon anledning aldrig verkar spela här. Går ur vägen för kissande tjejpar. Regndroppe, första = dags att röra sig mot det Imaginära. Fler regndroppar = kvickt. Klockan = 17.10.
Flertal nykristna missionstält i det Reella. Känner mig väldigt 30 i det att jag halsar mitt vitvin ur halvflaska. Dock: Här finns en icke försumbar population tunnhåriga män. Mer regn gör just nu skrivandet svårt. Kissar i Hulingen och passerar (17.20 – bara!) genom “Sjöentrén”.

(I) Blir tilltalad av ett par casualkillar utanför Ung Vänster-tältet. De identifierar mig, jag känner inte igen dem – jag blit lite ställd. De presenterar sig som företrädare för AFA-Stockholm och är trevliga pojkar. Informerar mig om deras aktiviteter och självförståelse kring Hultsfred, ställer komparativa frågor 1998–2008, får tänkvärda svar. Strasserister kan i år eventuellt lockas till festivalen av Rage Against The Machine, påpekade de. Klockan = 17.40.

(S) Träffar Pirat-Leo som står vakt i passagen till pseudobackstage. Roligt och oväntat. Presscenter består av bord och kablar, för medtagna laptops. Tillhandahöll de inte stationära så sent som förra året? Nationalteatern är vad som just nu spelas av pseudobackstage-DJ:n, någon sjunger med. Gubbrock i oanade mängder följer: “Om och om och om och om och om igen. In och ut, ut och in, in och ut igen.”

Det hejdlöst pretentiösa användandet av de psykoanalytiska begreppen “R” (det Reella, campingområdet), “I” (det Imaginära, festivalområdet) och “S” (det Symboliska, backstage) refererar alltså till förra årets Hultsfred-intervju med Slavoj Zizek.

(I) Inga fler anteckningar för dagen. Men ett fantastiskt, fantastiskt och sjukt långt sms från min nyfunna vän Erik som är punkare och sociolog:

Är revolutionen död när vi likt en skock får skriker “Fuck you I won’t do what you tell me” i kör? Vi, den vita medelklassen, till ett band som till en bakgrund av socialistiska och leninistiska symboler interpellerar oss som omöjliga subjekt. När vi konsumerar vårt uppror, när vi sänker oss till botten med hjälp av motsägelser, när vi dansar karnevaliskt till clownerna makten skänker oss å begränsar oss till? När vi följer strömmen mot det förrädiska ljuset, när vi blir helt alternativt konforma, vi höjer näven till internationalen å suddar ut den kamp våra kamrater i Peru, Bolivia, Mexiko å Colombia dött för? Vi, de unika, pisset i maktens hav, vi som gör exactly what they told us, vi självupptagna marionetter som spinner vidare på våra trådar. Vi suger.

Själv övar jag ett flertal gånger min förmåga att deklamera ovanstående betraktelse, läst från min gamla telefons minimalskärm, för människor jag möter. Senare förtydligande från Erik: RATM-gitarrist pryder sin gitarr med: 1) Hammaren och skäran; 2) Brand/IWW-katten; 3) “Sendero Luminoso”…
Erik rapporterade även från dagens första konsert, med punkbandet Anti-Flag. De spelade låten “Underground network – alternative communication”. Under banér från Telenor. Ridå.

Fredag
Rock City. Platsen där jag, tillsammans med ett drygt tjog andra forskare, tillbringat dagarna innan festivalen på konferensen Rock och samhälle.
Först några ord om Rock City, ett ställe strax utanför Hultsfreds centralort, gött av KK- och EU-pengar såsom paradexempel på kreativt postindustriell nygenerering. Utan ett ont ord om själva verksamheten: Hela ställets arkitektur är tänkt att signalera “rock”, vilket görs med urbana och industriella och amerikanska signifikanter. Tegel, plåt, vägskyltar, svettmaskulina fotografier: Rock City, that’s NOT Pop City! Samtidigt: Rum med titlar som “symfoni” och “rondo”, signalerande en högre samhörighet med Musiken, bortom rock och pop och allt det där andra.

Här ordnar Digital Renaissance ett alldeles utmärkt seminarium på Rock City, om musikbranschens framtid, riktat till “branschen”. Denna bransch är inte särdeles välrepresenterad, utan rummet domineras av akademiker. Skivbolagsmännen slutade glida med lyxbilar på Hultsfred när krisen satte in, och nås nu endast i Stockholm – där dock Digital Renaissance kommer att hålla en seminarieserie under hösten.
De som håller i det hela är Daniel Johansson, Mattias Lövbrant och Martin Thörnkvist. Fantastiska kommunikatörer och frejmare med uppdrag att lösa knutar och få samtalet att handla om musik igen.
Först pratar Daniel, levererar relevanta betraktelser om nätets och lagringsmediernas utveckling i en takt alldeles omöjlig att hinna anteckna. Nämner en Will Page(?) som i ännu opublicerad forskning tittar på exemplarförsäljning av musik i förhållande till sjunkande exemplarvärde. Droppar namn på musiktjänster: Qtracks, Spiralfrog, Spotify, Nokia, många andra – och understryker att det inte finns EN väg framåt.
The Swedish Model tar vid. Martin Thörnkvist uppfattar ett positivt ändrat tonläge sedan januari. Skickar nyhetsbrev till branschfolk och till svenska ambassader i världen. Besökte riksdagen med budskapet om att ett paradigmskifte skett, att vi måste tillbaka till verkligheten och att framtiden består av flera modeller. Har byggt upp register över mp3-bloggar, utbyter internationella promotionkontakter i stället för att hemlighålla.
Kommenterar Kulturutredningen: Sänk momsen på musik till bokmomsens nivå! Mattias förtydligar: Artister har 6 % moms, men bolagen som hjälper dem bestraffas med 19 procentenheter extra moms – är det rimligt?
Gemensamma nämnaren för The Swedish Model: Misstro mot den universella “10 kronor per MP3″-modellen och framförallt en tro på att de senaste tio årens utveckling inom musikområdet varit positiv.
Joppe Pihlgren från KK-stiftelsen droppar lite 98ish creative industries-diskurs (naturligtvis nämns både Tony Blair och Leif Pagrotsky), fast ändå rätt tjusigt uppdaterad: “Allt som kan digitaliseras kommer att behöva nya affärsmodeller”.
Slutpunkten: Det nya indie handlar om att influera även majorbolag. Nuläget är som ett mellanstadiedisco där folk trycker sig mot väggarna och inte vågar dansa. Efterföljande diskussion som till rätt stor del domineras av mannen från Export Music Sweden. Han har uppenbarligen viss koll, exempelvis på det planerade European Music Office, och på hur Johan Ekelund från Ratata tydligen är drivande i att samla “musikbranschen” i en organisation som klarar av att hålla tyst om inre konflikter. (Demokratisk centralism, för att tala leninistiska.) Han meddelar även att den franska dealen har spruckit och nu omförhandlas, eftersom de deltagande skivbolagen fick bassning av sina koncerner kring åtagandet att tillgängliggöra all musik. Över huvud taget är det slående hur vissa ser Lösningen i att Staten ser till att samla all musik på ett enda ställe. Kombinerat med en förståelse för problemet i att skivbolagens aktieägare i tilltagande grad ser till kvartalsrapporter snarare än hållbara strategier. Förresten så kan rummets population sammanfattas som cirka 45 personer varav 5 kvinnor. En av de äldre männen hetsar för den franska/renforska three strikes-modellen.
Export Music Sweden-mannen tror att Myspace Music (till 40 % ägt av majorbolagen) är framtiden. Myspace Music Sweden kommer att bli jättestort, innehålla all majormusik och ha höga trösklar för all independentmusik.
Digital Renaissance, å andra sidan, spånar kring konceptet “better than free”. Enkelhet, filter, kontext.

(I) Någon sa att Rufus Wainwright var fantastisk. Själv har jag fortfarande inte sett några spelningar, utöver en halv med Arch Enemy. Passerade även Säkert! vid Hawaiiscenen, en artist som med all säker-het inte bör avnjutas i det arenaformat som hon tilldelats.

Lördag
Tillbringar skön eftermiddag vid gul villas veranda med Erik med flera och utblick mot ortens artär. Gör ett halvhjärtat försök till sista festivalbesök. Bandet “Get Cape. Wear Cape. Fly” ska enligt festivalprogrammet tydligen spela “folktronica”, en beteckning som jag i min naivitet tyckte lät lovande. Hmm.
Akustisk gitarr och (inte helt oävet) expressiv sångare, plus laptopkille och trummis. Slutsats: Rock, rock, rock. Skriver jag i mitt anteckningsblogg klockan 17.00 strax innan trummisen låter klyschrocktrummorna braka loss som för att bekräfta min betraktelse. Bra band – för folk som kallar Bruce Springsteen för “The Boss”. Tack gitarrman, du lärde mig att “indietronica” hädanefter är ett helt oanvändbart begrepp. 17.03 stegar jag bort från rockspelningen och även bort från Rockparty-arrangemanget anno 2008. Medan jag lämnar festivalen väller den blågula SWE-pöbeln in. De är ungdomar från kringtrakten som har köpt dyra endagsbiljetter för att se en fotbollsmatch på Hawaiiscenen. Väl på tåget anländer rapporten från min fältsociolog:

Spaniens sak är vår! Jag kan inte låta bli att tänka på de femhundra svenskar som stred med spanien mot fascisterna. Förlåt med det ofrånkomligt. Det som drar mest folk i hultsfred är inte rage eller hives utan slaget MOT spanien. Indies, nitare, hiphoppare, säkerhetsvakter, de med gröna band å de vanliga dödliga med tygband: backstage som frontstage, enas de kring den postmoderna nationen som föds å drivs av televisionens makt. De svarta tshirtarna ersatta temporärt av blågula. Det ideologiska kriget ersatt av ett massmedialt dock inte längre temporärt utan konstant. Media skapar våra kamper reglerar vår attityd. Zlatan kvitterar, punkaren brevid mig kramar tonåringen med sverige-tröja. Jag tänker på mina baskiska vänner. De hejar nog på sverige. Men zlatan å henke å de tjugotusen här kring hawaiiscenen kommer aldrig dö för dem. Kampen fortsätter… någon annanstans.
Vi samlas å kissar vid sjön. Grabbarna. En vertikal linje med otvättade festivalsnoppar. Framför står en snubbe med sverige-tröja. Jag pissar på hans cheap monday-jeans. Han märker inget. Jag skrattar i smyg. Känner mig löjlig. Kissar på hans cheap monday-skor. Ler igen. Mitt tysta motstånd i det banala.

Den nationella ytan byts mot ett besviket sorl bland de under femton när det meddelas att linkin park ställt in. De över femton sörjer i smyg. Sebastian Larsson byts in. Hultsfreds-arrangörerna smörjer sina händer. En svensk vinst ersätter alla avbokningar här på fotbollsfestivalen. Highway to Hell-ström-fansen håller hårt i seglarhattarna. De vet att håkan seglar bäst i den svenska medvinden. Visans makt är stor. Fråga bara Evert eller den store rorsmannens ande som snabbt seglar förbi i luften tillsammans med uppblåsta kondomer å mjuka frisbees. Den senares kvar sen rages uppvisning i tom revolutionär symbolik: Arbetarklassens uppvaknande är bejublat…
Televiserad av tv4 i samarbete med telenor.
Svensk förlust. Jag är hungrig.

Stående ovationer för landets kanske främsta sms-poet!

Avslutande observationer
(R) Alltså, dessa nykristna. Grejen med att de är allstädesnärvarande och ändå uteslutna från officiella festivalsammanhang. (Eventuellt hade de förresten oskaddliggjorts genom att släppas in på festivalområdet för ett enda år.) Frikyrkornas egentliga mål är nog inte så mycket att föra ut ett Jesus-budskap till festivalbesökare, utan att låta sina ungdomskadrer lära sig subkulturella manér för att på sikt bryta sin isolation. Det är smått rörande hur hårt de jobbar för att manifestera “vi har kul på festival” för folk som har … eh, kul på festival, eller nåt. Kristen metahedonism.
Stormköken. Vart tog de vägen? När vi åkte till Hultsfred på nittonhundranittiotalet så använde vi sådana för att laga mat. Numera syns de inte till på campingen, däremot har utbudet av sunkig snabbmat exploderat. Varje ekonomhistoriker bör fråga sig varför, för det räcker i festivalsammanhang inte att luta sig mot idén om en fortgående rationalisering. Någon sade att stormkök förbjudits. I så fall: En strålande strategi för Hultsfredsfestivalen att kunna ta ut högre hyror av snabbmatsstånden. Det emergenta flygplatssamhället, återigen.
Markoolio är en av de främsta artisterna som spelar – på campingen. Hans EM-låtar loopas hela sennätterna, åtminstone på den “nya” delen av campingen. Under den tidiga lördagsmorgonen har dock det mest högljudda av dessa Markoolio-soundsystem den underliga smaken att i stället loopa en gammal Evert Taube-inspelning, en dikt om kinesiska muren ackompanjerad endast av exotiska trummor. Det fantastiska med festivalcamping är att tältvaron innebär en alldeles unikt ambient ljudupplevelse.

(I) Haha, jag såg inte en enda konsert, eller ens en halv. Festivalen var kul och gjorde mig dödligt trött på “rock”. Ge mig dubstep! Ge mig uk garage! Ge mig cheesy bassline house! Ge mig svartmetall och crustpunk! Eller åtminstone lite autentiskt [sic!] svartsynt indie!
Skål och adjö från tåget mot Stockholm!

Nu åter till fältsociologen Erik, som medan lördagskvällssolen gyllnar skickar ännu ett sms:

Bara en kort notis om kroppsmålningar: det är ALDRIG ok. Oavsett om det är svenska flaggor, zlatans namn, pelle i 6b’s telefonnummer, en penis på kinden, en fake mouche, bandloggor å skit. Sluta! Jag fattar inte. Om man är ful varför göra det värre? De snygga suger ändå röv. Å sluta äta korv oxå. Elitist javisst.

Äktaste tröjan hittills: “ta mig på allvar, ta mig på snoppen”. Seriöst mer svensson än så är svårt att va utan att gilla magnus uggla. Fyra tusen sms kvar. Har du tråkigt? Kram

Fortsättning kan följa.

Uppdatering: Läs Isabelle Ståhl.

Här följer de nästan ocensurerade anteckningarna från anteckningsblocket, kombinerat med bidrag från landets kanske främsta sms-poet. Torsdag (R) Campingområdets första del, nyöppnad för i år. Markoolio-style eurodisco: "Vi har åkt 10 mil söderut för att knulla". Misfits som modeattribut. Rage Against The Machine-tröjor. Biohazard-tatueringar kombinerat med bonnläppiercing. I ännu yngre, skateigare version: Independent-hoodie och pilotsolbrillor. Eller i ännu lantispunkigare version: Fäbodjäntan-tröja och tuppkam. Ung vänster, Ung vänster, Offensiv, Ung vänster. Varför innehåller inte den gratis festival-Metro ett gratis festivalprogram? Uppenbar issue i licensavtal! Flygplatssamhället i festivalen. Den missionerande kristendomens relation till detta. Street Church – massivt frikyrkouppbåd på campingen och utanför, osynligt innanför. In på själva "traditionella" campingområdet – det som ligger närmare scenerna än staden, och som av rävarna kallas "träsket" – i

Nämnde för ett tag sedan att jag fått i uppdrag att skriva en längre essä om upphovsrättens kollaps åt en stor amerikansk tankesmedja. Nu ligger den uppe på Cato Unbound, under titeln “The Future of Copyright”.

Responsen har redan varit omfattande. Till det bidrog väl att texten boingboingades igår, och att Techdirt väl sammanfattade vad saken handlar om och rekommenderar essän som “an absolutely fantastic read”. Reason, en amerikansk libertariansk tidskrift, kallar den “a fantastic, subtle essay”. En hel lång rad främst amerikanska bloggar har redan kommenterat. Några nyckelord: Sneakernet 2.0, text-work-tool, meaning out of abundance.

Hittills verkar alla med om nästan allt, fast väljer att lyfta fram väldigt olika saker. Cato Unbound har dock bjudit in respondenter som kommer att börja leverera mer ingående svar under de närmaste dagarna: Timothy B. Lee, Doug Lichtman och Tom W. Bell. Jag kan inte påstå att jag känner till dem alla – andra verkar ha bättre koll – så det ska bli mycket spännande. Tim Lees respons finns redan uppe: Two Paths for Copyright Law. Jag har dock inte hunnit läsa den särskilt noga, eftersom min internettillgång är högst begränsad denna vecka – just nu stjäl jag några minuter på Hultsfredsfestivalens presscenter.

Cato Institute kan nog närmast jämföras med svenska Timbro. De hör alltså till någon form av amerikansk libertariansk sfär, som jag är föga bekant med. Tidigare engelskspråkiga texter om liknande ämnen har snarare riktats till segment av den europeiska konstvärlden. Att se vem som nappar på vad, vilka baktankar som läses in och vilka slutsatser som dras i detta fall kommer att bli lärorikt.

Nämnde för ett tag sedan att jag fått i uppdrag att skriva en längre essä om upphovsrättens kollaps åt en stor amerikansk tankesmedja. Nu ligger den uppe på Cato Unbound, under titeln "The Future of Copyright". Responsen har redan varit omfattande. Till det bidrog väl att texten boingboingades igår, och att Techdirt väl sammanfattade vad saken handlar om och rekommenderar essän som "an absolutely fantastic read". Reason, en amerikansk libertariansk tidskrift, kallar den "a fantastic, subtle essay". En hel lång rad främst amerikanska bloggar har redan kommenterat. Några nyckelord: Sneakernet 2.0, text-work-tool, meaning out of abundance. Hittills verkar alla med om nästan allt, fast väljer att lyfta fram väldigt olika saker. Cato Unbound har dock bjudit in respondenter som kommer att börja leverera mer ingående svar under de närmaste dagarna: Timothy B. Lee, Doug Lichtman och Tom W. Bell. Jag kan inte påstå att jag känner till dem alla – andra verkar ha bättre koll – så det

Klockan 21.50 anlände ett tips via sms, från en person närvarande på vänsterpartiets kongressmiddag i Norrköping:

mikael wiehe höll just ett brandtal mot fildelning. Rungande applåder. Spontant inlägg till morgondagens debatt.

Partistyrelsens linje att börja förorda legalisering av ickekommersiell fildelning kan stöta på patrull under sista kongressdagen. Om det nu blir Mikael Wiehe som ger den avgörande knuffen som tippa tillbaka partiet till en repressiv linje i upphovsrättsfrågan så är det oerhört intressant, med tanke på dennes bakgrund i sjuttiotalets proggrörelse med sina interna konflikter. Där pläderade Wiehe för att en ökad professionalisering av musikerkåren var nödvändig för att nå ut med socialismens budskap till massorna, i hård polemik mot kvarvarande visioner om att göra musiklivets former mer deltagande. Inom vänsterpartiet står nu hans generation mot en yngre generation präglad av punken och med helt andra kulturideal.
Vi ser alltså en proggarnas offensiv mot punkarna, anförd av Mikael Wiehe och med fyra upprörda kulturarbetare i Aftonbladet som fotsoldater (suck). Slagfältet är vänsterpartiets kongress. Under söndagen avgörs vilken sida som vinner.

Uppdatering, söndag 11.45: Enligt uppgift inleds vart och vartannat inlägg i vänsterpartiets pågående debatt med “Som Mikael Wiehe sa…”
Vilket tydligen inte bara gäller frågan om fildelning, utan även frågan om Kuba.

Uppdatering, söndag 13.00: Och nu användes tydligen Rapport-inslaget om “diskoavgiften” från 1979, som jag grävde fram och spred för en dryg månad sedan, som argument i debatten av någon i vänsterpartiets talarstol. Fildelning verkar vara ämnet för en av de mer utdragna trätorna på kongressen.

Klockan 21.50 anlände ett tips via sms, från en person närvarande på vänsterpartiets kongressmiddag i Norrköping: mikael wiehe höll just ett brandtal mot fildelning. Rungande applåder. Spontant inlägg till morgondagens debatt. Partistyrelsens linje att börja förorda legalisering av ickekommersiell fildelning kan stöta på patrull under sista kongressdagen. Om det nu blir Mikael Wiehe som ger den avgörande knuffen som tippa tillbaka partiet till en repressiv linje i upphovsrättsfrågan så är det oerhört intressant, med tanke på dennes bakgrund i sjuttiotalets proggrörelse med sina interna konflikter. Där pläderade Wiehe för att en ökad professionalisering av musikerkåren var nödvändig för att nå ut med socialismens budskap till massorna, i hård polemik mot kvarvarande visioner om att göra musiklivets former mer deltagande. Inom vänsterpartiet står nu hans generation mot en yngre generation präglad av punken och med helt andra kulturideal. Vi ser alltså en proggarnas of

Noterade just att Rapidshare har invaderats av katter, efter att åter ha lockats dit via w-ki.com, som samlar länkar till massor med nya släpp av elektronisk musik.
Rapidshares affärsidé är som bekant att ta betalt för nedladdning av piratkopior. Allt på sajten är tillgängligt gratis, fast bara efter en tidskrävande process av artificiella kölappar och Captchas (ni vet, förvrängda tecken man ska skriva in för att bevisa att man är en mänsklig varelse och omöjliggöra automatisering). Nu har Rapidshare valt att göra dessa Turing-test bra mycket svårare än tidigare – genom att låta katter klättra upp på bokstäverna, med lätt surrealistisk effekt:

Only enter symbols attached to a cat. This is for security reasons. Premium users can jump this step.