Allt mitt är ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet

Recensionens tidigare avsnitt:

• Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”?
  
• Allt mitt är ditt, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium

Med kapitlet “Fri kultur” vill Johan Söderberg ge exempel på kulturella uttryck som har lämnat upphovsrätten bakom sig, som organiserar sig på ett nytt sätt.

Listan på skapande aktiviteter som bedrivs utanför upphovsrättens hägn kan göras lång: gatufester, gatukonst, graffiti, experimentell musik, fanproducerade texter och videor, och så vidare.

Att formulera en övergripande karakteristik för sådana verksamheter är en stor uppgift. Resultatet kan inte annat än utgå från författarens egna utgångspunkter. I fallet Johan Söderberg hans engagemang i lajvrollspel. Kapitlet inleds med ett nedslag från svenska lajvares storskaliga allkonstverk Futuredrome, genomfört i Kinnekulle sommaren 2002, med stöd av bland annat Riksteatern.
Tillställningens dokumentation i en (visserligen “inte särskilt bra”) film anförs som “en trevare mot en framtida modell för filmskapande”, och så vidare. Runt nittonhundratalets långt drivna professionalisering av konsterna sätts en stor parentes. “Leken är sin egen belöning”, inom såväl deltagarkultur som hacking, lyder Johan Söderbergs tes.

Ordet “lek” känns aningen mjäkigt. Det utesluter risken. När något är bara en lek så kan inget stå på spel. Tyvärr saknar svenskan ett bra ord som omfattar både “lek” och olika former av “spel” (från skådespel till tärningsspel). Tyskans “Spiel” är ett sådant ord, och det som används av Johan Huizinga i boken Homo Ludens (1938). Johan Söderberg refererar flitigt dit och använder oftast en bred definition av lek, vilket får vissa konsekvenser som vi ska återkomma till i slutet av detta inlägg.

Senaste åren har skådat flera försök att lansera samlingsbegrepp för sådan kultur som inte ryms inom gängse estetik: spontankultur, transduktion, deltagarkultur. De överlappar varandra men är inte synonyma. Begreppet “deltagarkultur” har teoretiserats inte minst av Interacting Arts, som väl får räknas till samma politiserade lajvfraktion som Johan Söderberg. En annan vältalig förespråkare är Torgny Sandgren på Ungdomsstyrelsen. Deltagarkultur definieras i dessa sammanhang som att samtliga inblandade tar del i skapandet. Ibland är det dock oklart om det betecknar en tendens eller ett tillstånd.

Problemet med begreppet “deltagarkultur” är att det antyder att alla alltid får delta. Inga gränser existerar mellan inre och yttre, eller mellan aktör och åskådare. Inte ens tillfälliga uppdelningar. En sådan kultursyn är i förlängningen nihilistisk. Deltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.
Alternativet är att höja blicken. “Deltagarkultur” blir då inte en etikett som kan sättas på vissa tillställningar men inte på andra, utan något som karakteriserar spelet mellan olika tillställningar över tid. Vi går alla in i tillfälliga roller som artister, curatorer och som passiva åskådare. Vi gör det när vi bygger en playlist till förfesten. Vi gör det när vi lägger upp fotoalbum på våra communities. Vi gör det när vi bloggar, när vi länkar, när vi läser.
Betraktar man en enskild blogg så råder det inget tvivel om att där finns en tydlig uppdelning mellan producent och konsument. Höjer man blicken till att beskåda kluster av sammanlänkade bloggar blir uppdelningen mycket mer flytande. I princip gäller samma sak även för scenkonst. Gårdagens inlägg reflekterade över hur många människor väljer att främst gå på små konserter med artister som de personligen känner. Små scener växer fram av löst sammansatta musikprojekt, vars medlemmar besöker varandras konserter, ena dagen som åhörare och andra dagen på scen. Sådana scener borde förtjäna beteckningen deltagarkultur. Dock verkar Johan Söderberg inte riktigt vilja räkna konserter eller teaterpjäser dit, eftersom de bibehåller den förhatliga “gränsen mellan aktör och åskådare”, hur temporär den än är. Framställningen lutar ibland åt en lite puritansk definition.

Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer är däremot författarens död en realitet.

Johan Söderberg vill slå fast en positiv definition av begreppet deltagarkultur, och menar att en sådan “måste ta fasta på det kollektiva berättandet”. En formulering som jag spontant finner anstötande omusikalisk, blind för ickenarrativa verksamheter som musik och dans. Författarens vurm för hur “folk berättar sina egna berättelser” härleds till Augusto Boals teaterpedagogiska mobilisering av den brasilianska slummens invånare, vilken bildat skola under paroller som “forumteater” och “de förtrycktas teater“. Likt i lajvrollspelen så finns det inga passiva åskådare.
Skillnaden mellan deltagarkultur och Nicolas Bourriauds begrepp relationell estetik utreds:

Bourriauds framställning skulle ha kunnat stämma överens med deltagarkultur med undantag för den detalj som gör relationell estetik till konst: närvaron av en konstnär. Hur långt konstnären än går med att lägga ut konstnärskapet på entreprenad är hon aldrig beredd att ta det avgörande steget, att upphäva sig själv som konstnär. Talet om att involvera betraktaren i skapandeprocessen är därför mest en chimär. Att performativ och relationell konst inte lämnar efter sig ett objekt hindrar inte en försäljning från att äga rum i en upplevelse- och varumärkesdriven marknadsekonomi. Med andra ord upphör inte monologformen med att konstnären lämnar över de flesta av sina funktioner som konstnär till publiken. /…/
Av samma skäl bör man förhålla sig skeptisk till teaterteori som framhåller samspelet mellan skådespelare och publik i vanlig teater. /…/ Om en teori överdriver delaktigheten i sådana tillställningar blir resonemanget till ett fikonlöv som döljer monologen mellan sändare och mottagare.

Frågan är varför vi måste utgå från att monolog skulle vara förkastligt i sig. Om man bryter ner en dialog i sina beståndsdelar visar den sig bestå av korta monologer. Omvänt så kan en monologisk scenkonst, förutsatt att den inte begränsar sig till de ramar som sätts av en enda kväll, ta aktiv del i ett sammanhang med plats för kommunikation i andra riktningar.
Denna perspektivism innebär, menar jag, att deltagarkultur inte kan förstås som en etikett, utan som en tendens. Postdramatisk teater tar sig an själva teatersituationen, inklusive dess givna uppdelning mellan aktör och publik, spelar med den i stället för att försöka avskaffa den. Sådant avfärdas av Johan Söderberg. Missar han då inte scenkonstens möjlighet att befrukta vardagen, skapa situationer som får följder även efter att salongen tömts på folk? Att sådana tankar må återknyta till den av upphovsrättskritiker alltid så utskällda romantiken är inget skäl att avfärda dem.

Förtingligande är en sak, förvaruligande är en annan. I det ena fallet handlar det om hur en flyktig performance fixeras i något som är varaktigt möjligt att kopiera. I det andra fallet handlar det om hur kulturyttringar görs till varor, alltså får en prislapp på en marknad. Författarens marxistiska perspektiv får honom att betona den senare frågan. Därför har han föga att säga om tendensen på musikområdet till att konserter omsätter mer pengar. Så länge det i konsertlokalen finns en uppdelning mellan vissa som betalar och andra som får betalt, så kan det inte vara deltagarkultur, tycks han mena.
I praktiken gör Johan Söderberg ofta uppdelningen mellan sådan kultur som skapas inom ramarna för företag och sådan som inte gör det. Uppdelningen är problematisk. Dels finns inget utrymme för “sociala företag” eller vad man nu vill kalla kulturområdets myller av företag som inte alls eller bara delvis har vinst som syfte. Omvänt så är Hultsfredsfestivalen ett gigantiskt sponsorjippo trots att den arrangeras av en ideell förening. Vinstintressen är alltid inkopplade, oavsett om det gäller bryggeriet vars öl säljs på en rejvfest eller tygbutiken som villigt tar emot horder av lajvare som syr sina egna kläder.
Problemet med Johan Söderbergs definitioner av deltagarkultur är att de ofta, om än inte alltid, tenderar att bli svartvita. Deltagarkultur ska helst ren, oförstörd av kapitalismen och utan varje inslag av passiv konsumtion – även om det inte förnekas att formerna blandas i praktiken. Potentialen för monologiska kulturformer att medverka i bredare kontexter som präglas av deltagande är något av analysens blinda fläck.
Resonemanget kring uppriktighet som deltagarkulturernas främsta styrka, är däremot värd att citera:

Dock har uppriktighet blivit den mest eftertraktade egenskapen i upplevelseekonomin. Uppriktighet var inte lika högt skattat i den gamla ekonomin som dominerades av tillverkningsindustrin. På en marknad i bruksting är arbetarens motivation av underordnad betydelse. Hennes tekniska skicklighet står i första rummet. /…/ Tjänster förmedlas i personlig kontakt mellan köpare och säljare och drivkraften hos de inblandade är oskiljaktig från kvalitén på produkten. Det är här som amatörens övertag över proffset i egenskap av att vara lekman kommer till sin fulla rätt. /…/
Det är talande att den pornografiska industrin sällan utannonserar sina anställdas yrkesmässighet. Tvärtom gör denna gren av kulturindustrin gärna sken av att deras filmer och webbsidor drivs av fans. Upplevelsen blir mer äkta om de fotograferade objekten kan antas ha ställt upp utan ekonomiska incitament. Pornografi är ett extremfall men speglar ett mer allmänt villkor för kulturindustrin som helhet. Uppriktighet är en bristvara i konsumtionssamhället. I enlighet med lagen om utbud och efterfrågan har det därför blivit till den dyrbaraste produkten av dem alla.

Uppriktighet. Ett ord som förtjänar ett flitigare användande.

Frågan som kapitlet lämnar hängande i luften gäller den gränsdragning mellan lekfull kultur och allvarstyngd politik som i slutändan ändå förutsätts. Å ena sidan menar Johan Söderberg att deltagarkulturers eventuella politiska betydelse inte ligger i budskapet “utan måste sökas i formen”. Å andra sidan menar han, i en kommentar här på Copyriot, att kritiken mot upphovsrätten “bör inordnas under en kritik av hur de ekonomiska resurserna fördelas i samhället”.
Annorlunda uttryckt: Att framtidslajva i Kinnekulle utan att samtidigt ta avstånd från kapitalismen, det är OK. Att praktiskt ifrågasätta rådande upphovsrätt utan att samtidigt ta avstånd från kapitalismen, det är däremot inte OK. Domaren som avgör vad som är lek och vad som är allvar är förstås Johan Söderberg själv. Exempelvis bestämmer han sig för att betrakta Piratbyrån som en politisk “enfrågerörelse”, som han i egenskap av den store kritikern kan genomskåda. Själva har vi däremot oftare förstått vår egen verksamhet som i första hand någonting lekfullt.
Piratbyråns stora projekt denna sommar ryms utan tvekan inom definitionen av deltagarkultur. Alltså borde det räknas som lek snarare än politik, och slippa kravet på att leka högervänsterleken. Eller?