Flöjt, festival, fritidsgård

Spelning på Landet. Utanför noterar jag tre gånger i rad hur bekanta ställer frågan “vem är det som spelar, nån man känner?” – underförstått, att anledningen till att se lokala band är att man känner bandmedlemmarna. Detta intima förhållningssätt till musik frodades länge i klart avgränsade subkulturer (t.ex. punk eller EAM) med egna lokaler och kärntrupper. På senare år verkar denna intimitet ha spridit sig till allt bredare kretsar, mindre beroende av etiketter eller stamhak.

Människor omkring mig går på spelningar för att de känner någon som spelar, eller känner någon som känner någon. Däremot inte för att upptäcka ny musik, vilket jag minns som en av livescenernas viktigaste funktioner under nittiotalet. Upptäcka musik är ju ändå så lätt idag. Framför allt finns det många fler musiker idag än för 30 år sedan, och följaktligen många fler människor som är bekanta med musiker. Enklaste sättet att sålla i överflöd är att ty sig till de sina.
Hur ser det ut om trettio år? Kommer konsertlivet att bli en enda stor fritidsgård där man går till de småställen där ens vänner råkar stå på scen, och väljer bort resten? Varför inte?

Åter till Landet. Först sjunger Piu melankoliska sånger om att jorden tippar, i bedårande arrangemang. Sedan övertas scenen av Mattias som sjunger sånger om att det finns liv på jorden, med Erkan på funkekvilibristisk tvärflöjt. Mattias är även känd som basist i Dungen och har med soloprojektet Life on Earth gett ut ett album.
På Landets uteservering berättar Mattias att nästa skiva är i stort sett klar och jag påminns om min egen medverkan som gästmusiker. Spelade in några korta improviserade slingor i höstas, tillsammans med min vän tangokungen Viktor Littmarck. Den som till äventyrs vill lyssna samspelet av smäktande fleischerflöjt och littmarckfiol (ärligt talat mest ett intro till låten “Listen”) kan besöka Life on Earths Myspace-sida.

Om en månad spelar Life on Earth på en festival i Gagnef, berättar Mattias vidare. Själv hade jag redan planer på att åka dit som alldeles vanlig publik, med öppna öron, utan avsikt att se några särskilda band – ett ganska gammalmodigt beteende, om nu min teori är riktig. Försöket att för en gångs skull bara vara publik har dock redan fallerat. Nu visar det sig att jag ska att göra ett inhopp på scen, som gästblockflöjtist. Slipper betala inträde, får lapa en liten glimt strålkastarljus och försäkrar mig om att fingerfärdigheten inte rostar bort helt. Ännu ett steg på vägen mot fritidsgården?