Allt mitt är ditt, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium

Första delen av Copyriots recension av boken Allt mitt är ditt innehöll en hel del kritiska synpunkter, som författaren Johan Söderberg nu har besvarat i kommentarsfältet. Lovar att ta upp tråden, men det får vänta lite. Först kommer här recensionens andra del, vilken som utlovat kommer att bli lite mer positiv.
Bokens två mittenkapitel är de starkaste, eftersom Johan Söderberg där utgår mer från egna erfarenheter. Det ena handlar om en brett definierad hackingkultur och den fria mjukvarans politiska innebörd. Det andra ger exempel på hur fenomen som inom begreppet deltagarkultur kan frodas utanför upphovsrätten. Vi läser de bägge kapitlen i tur och ordning.

Kapitlet “Fri teknologi” är en livlig historisering av hackingfenomenet, från kalla krigets första dagar till vår samtid. Johan Söderbergs ambition att lyfta fram ideologiska skiljelinjer tar sig här uttryck inte i svepande etiketteringar av folks åsikter, vilket ofta blir fallet i bokens föregående kapitel om de så kallade “nätpiraterna”. I stället beskriver han hur taylorismen, företags monopolisering av kunskap som syftar till att bättre kontrollera fabriksgolvet, sprider sig till människor vardagsrum, fyllda av hemelektronikens “svarta lådor” som alltid utesluter vissa möjliga bruk.

Att undanhålla kunskap om ett företagsägt system för anställda i samma företag är en sak. Arbetsplatsen är ett avgränsat område som står under företagets ekonomiska kontroll. Att göra samma sak gentemot användare ute i samhället är något annat. Dessa människor har inte gått med på villkoren i ett anställningsavtal. /…/
För att kontrollera användarnas kunnande måste datorindustrin upprätta samma inflytande över vardagsrummet som tidigare utövades över fabriken.

Kapitlet inkludera en pragmatisk diskussion om hacking och feminism, och om varför den politiska betydelsen av hacking inte bara är en i-landsfråga. Därtill reds det ut varför fri mjukvara är en progressiv kraft, även när den används av militärindustriella komplex:

Efterhand som militären, statsmakterna och företagen använder sig av fri mjukvara bygger de fast sig i en infrastruktur som de saknar kontroll över. Ju mer samhällets institutioner tar för sig av de tekniska lösningar som hackers bjuder ut desto kostsammare blir det att i ett senare skede förbjuda hacking.

Å andra sidan kritiserar Johan Söderberg vissa sociala strukturer i hackerrörelsen. Han skriver att “nästan samtliga hackers är rekryterade från samma sociala skikt” (vilket knappast stämmer på de hackers som jag känner) samt att de “delar en snarlik världsbild”, en “filosofi där datoranvändaren är suverän”. De ståndpunkter som alla slags hackers brukar dela gäller rätten till anonymitet och fri information. Johan Söderberg formulerar en klok och pragmatisk kritik av vad han uppfattar som en total individualism. Ur ett posthumanistiskt perspektiv kan det dock ifrågasättas om hacking verkligen handlar om “all makt till individen”.
Hackerrörelsen borde bli mer demokratisk och mindre meritokratisk, enligt Johan Söderberg. Fler människor måste inkluderas i den aktiva produktionen av fri mjukvara för att dess politiska löften ska kunna uppfyllas:

Om folk inte förstår programspråket måste de likafullt lägga sin tillit hos en utvecklare, antingen det är ett datorföretag eller ett kollektiv av hackers. Det absoluta flertalet av datoranvändarna kommer alltid att tillhöra den grupp som delegerar ansvaret för utvecklingen av det elektroniska nätverket till någon annan.

Kan sådan delegering undvikas? Ja, tycks Johan Söderberg svara. Är då idealet att varje medborgare kan koda assembler? Eller räcker det med folk lär sig högnivåspråk, medan de mer kiselnära kodnivåerna fortsätter att delegeras till en hackerelit? Tyvärr uteblir en sådan problematisering, vilken exempelvis skulle kunna utgå från vad Friedrich Kittler skriver i essän “Det finns ingen mjukvara“:

Slutligen fungerar högnivåspråk, ju högre och vardagsspråkligare deras babelstorn växer sig, på precis samma sätt som de så kallade envägsfunktionerna inom den senaste matematiska kryptografin. /…/ Med hjälp av envägsfunktioner skyddas med andra ord algoritmer från sina egna resultat.
För mjukvaran kommer denna kryptografiska egenskap som på beställning. den erbjuder ett bekvämt sätt att kringgå det faktum att immateriell egendom har blivit omöjligt efter Turings bevis och att den allra minst är tillämpbar på algoritmer. Just det förhållande att mjukvaran inte existerar som någonting oberoende av maskinen, gör att den i egenskap av kommersiellt eller amerikanskt medium insisterar desto mer på sin status som egendom.

Kittlers citerade resonemang borde vara helt förenligt Söderbergs, fast skulle tvinga förhoppningarna om demokratiserad hacking att bli lite mer modesta, utan att för den skull överges helt. Ett kretskorts arkitektur kan förstås ungefär som en byråkratisk makt, enligt Kittler. Den styr oss obarmhärtigen och ofrånkomligen. Allt vi kan sträva efter är en högre grad av konkurrens mellan olika standarder. Vilket kan vara radikalt nog, inser man när man läser Johan Söderbergs avsnittet om FabLab – flexibla universalfabriker i mindre skala, i framtiden kanske självreplikerande! Politisk slutsats:

personligt bruk kombinerat med oändlig reproducerbarhet kan skapa ringar på vattnet som får samma omfång som industriell massproduktion. /…/
Drömmen om en fabrik för köksbordet är detsamma som ekonomisk direktdemokrati.
Men alla parter i samhället skulle inte gynnas av en sådan utveckling. Vitvaruhandlare, möbelfabrikanter och elektroniktillverkare, tillsammans med facken i dessa industrier, skulle reagera på samma sätt som musik- och filmindustrin gör nu.

Frågan om miljö, energi och råvaror avklaras på tre meningar med en förhoppning om kontinuerligt förfinad teknik. Just den humanistiska dröm om hur tekniken transcenderar energin, som Allan Stoekl dödförklarar i boken Bataille’s Peak, nyligen introducerad här.
Fossilsamhällets pågående kollaps är fullständigt frånvarande från Johan Söderbergs futurologi. Sådana svagheter till trots förtjänar dessa politiska utopier att väcka debatt, gärna ge upphov till både motutopier och dystopier.

Johan Söderberg kallar i boken sin ideologi för “vänster”, utan -ismer. Visionen är knappast socialistisk. Inget kollektivt övertagande av produktionsmedlen i sikte. Däremot korresponderar den mot vissa definitioner av kommunism. Staten tycks tyna bort, utan att något socialistiskt stadium ens passerats. Decentraliserad teknologi erbjuder en genväg till kapitalismens upphävande. Fri mjukvara var först, sen kommer fri hårdvara, fria spektrum och fri kultur. Låter det bekant?
Kapitlet om hacking inleds med ett minireportage från Chaos Communication Congress år 2005. Jag var där, föreläste tillsammans med Palle Torsson. Att det var snöigt i Berlin stämmer, liksom att övervakningsfrågor var framträdande på kongressen. Men sedan far Johan Söderberg med osanning, när han tar med läsaren in i stora salen där Eben Moglen håller brandtal. Det gjorde han inte alls. Eben Moglen var inte på 22C3 i december 2005. Däremot var han på WOS3 i juni 2004. Samma konferenshall vid Alexanderplatz, men fylld av ett annat klientel, och utan minsta snöflinga i sikte. Jodå, Copyriot var på plats även den gången.
Vet inte om detta är en ren blunder eller om Johan Söderberg anser att det ligger inom de journalistiska friheternas ramar att förflytta ett brandtal 18 månader fram i tiden. Om sådana fel rättas till i en andra upplaga, överlag bättre korrläst, ökar chanserna att hackingkapitlet i Allt mitt är ditt blir obligatorisk kurslitteratur vid samhällsvetenskapliga fakulteter. Det vore utmärkt.

Kapitlet bygger på en hel bok som Johan Söderberg utgivit på prestigefyllda Routledge: Hacking Capitalism: The Free and Open Source Software Movement.

Recensionens tredje del tar upp kapitlet om deltagarkultur.