På den sentida H-V-skalan mellan alla liberaler och konservativa på högerkanten och socialisterna på vänsterkanten haltar det rejält att dra paralleller i det här sammanhanget.

Förvisso finns det vinster med att sätta parantes kring höger-vänster i opinionsbildningen kring immaterialrätten. Teoretiskt i den mån som det är ett försök att tänka bortom inkörda hjulspår, men framförallt taktiskt. Det gör det möjligt att appellera till en bredare allmänhet, att mobilisera stöd över blockgränserna, och att hålla ihop en spretig allians av sympatisörer. Problemet är att när kritiken utformas som en en-saks-fråga för en grupp med vitt skilda ideologiska hemvister, kommer argumentationen att stödja sig på antaganden som hålls för självklara och okontroversiella. Med andra ord, antaganden som inte sticker av från den liberala, hegemoniska världsbilden. Den svenska debatten har enligt min mening reducerats till en intern konflikt mellan två olika, liberala tolkningar av immaterialrätten. (situationen ser annorlunda ut på kontinenten, som vi vet). En sida för immaterialrätt som ser på saken som försvaret av privategendomen och en motsatt sida som ser på saken som ett statligt monopol.

Ett problem som detta angreppssätt medför är att analysen målar upp en absolut och aldrig ifrågasatt dikotomi mellan upphovsrättsindustrin och dess motståndare (onekligen lustigt med tanke på hur många läsare av den här bloggen som är förlästa på Deleuze). Fördelen med ett vänsterperspektiv på immaterialrätten är att det blir det möjligt att ställa frågan, i vilken utsträckning som den illegala kopieringen alleredan-alltid är förutsatt av immaterialrättssystemet. Det främsta exemplet härpå är bit-torrent-sajter som drivs med vinssyfte, en blind fläck i det annars så vidlyftiga teoreteserandet på den här bloggen. Diskussionen har hettat till när motiven bakom the Pirate Bay kommit på tal. Bland de som har tagit TPB i försvar, på bloggar och i kommentarfält, och ditt räknar jag också dig Rasmus, har resonemanget förts ungefär så här: ”För det första tjänar de inga pengar (servrarna är så dyra, etc…), för det andra är det deras fulla rätt att tjäna pengar (sådan är kapitalismen)”. Det låter som grannen som lämnar tillbaks en söndrig kittel med beskedet: ”För det första är kitteln inte sönder och för det andra var det inte jag som hade sönder den”. Om vi ser på TPB som en del av en politisk rörelse, vilket de själva envisas med, borde initativtagarna kunna ställas till svars på basis av de värderingar som de säger sig företräda. I annat fall är de väsentligen att räkna som ett företag och att moralisera över dem är lika meningslöst som över Time Warner. Jag lutar åt det senare. Min avsikt är alltså inte att moralisera utan att underkasta fenomenet TPB samma ohämmade teoretiserade som vi hänger oss åt i alla andra immaterialrättsliga avseenden.

Låt mig först påminna om Napster som exempel på en fildelningstjänst som utmålade sig som en politisk rörelse men som i själva verket drevs som ett företag, och där ett samgående med kulturindustrin var syftet med verksamheten från första början, långt innan de tvingades till det av ett domstolsslut. Kazaa är ännu ett exempel. Konflikten gällde priset, inte principerna. Jag tänker mig att dessa hybrider mellan rörelse och företag ligger i framkanten av nyliberalt experimenterande med (de)organiserad kapitalism. Också gamla institutioner som Volvo försöker att uppfinna sig pånytt som en rörelse (eller gas om du föredrar) med värderingar och egna refränger (”the volvo way”). Fildelningstjänsterna har börjat i andra ändan av repet och med betydligt större framgång. Mot den bakgrunden blir det angeläget att pröva tankeexperimentet, att dessa sajter bildar modell för hur kulturindustrin organiserar sig i framtiden.

I en sådan ekonomi kommer konsumenterna att kunna tillgå information i utbyte mot att exponeras för reklam. De som producerar informationen (artister, fans, etc.) kommer huvudsakligen att få betalt i exponering. Ett mycket litet antal artister blir framgångsrika varumärken och, med eller utan stöd i upphovsrätten, gör vinster i miljonklassen. Men de riktigt stora vinsterna går till en handfull klyftiga entreprenörer som har placerat sig i navet av denna verksamhet. I hög utsträckning är detta en beskrivning av hur dagens immaterialrättsliga system fungerar. Min poäng är att om visionerna hos folket bakom TPB går i uppfyllelse kommer det inte att vända denna fördelningskurva utan påskynda trenden. Om detta är acceptabelt eller inte beror förstås på vad man vill med sin immaterialrättskritik, utöver att vara emot FRA. För dem av oss som står på vänsterkanten blir den självklara frågan, hur det stora folkflertalet ska skaffa sig en dräglig förörjning i denna ekonomi. Hur kräver vi vår del av kakan, inte på basis av John Locke och ”rätt att få betalt för mödan”, utan på basis av att vara människor? Den fackliga strategin hos kulturarbetarnas intresseorganisationer, att kräva en starkare immaterialrätt, är helt otillräcklig. Men det är också kritiken av immaterialrätten som den formuleras utifrån en förment neutral ensaksfråge-position. Min ståndpunkt är att kritiken mot immaterialrätten bör inordnas under en kritik av hur de ekonomiska resurserna fördelas i samhället, och att frågan alltså är en utlöpare till den mest klassiska trätan mellan höger-vänster.