I veckan utkommer en ny bok på svenska som fyller flera luckor genom att sikta mitt på aktuella strider om upphovsrätten: Allt mitt är ditt av Johan Söderberg. Förhoppningsvis kommer den att stötas och blötas på bloggar och kultursidor, och även ta plats på litteraturlistor i såväl samhällsvetenskapliga som konstnärliga högskoleutbildningar. Bokens form är varken renodlat journalistisk eller akademisk. I stort sett sammanför den sådant som redan skrivits på olika områden, inom ett uttalat ideologiskt ramverk betecknat som vänster. Även om ordet socialism är frånvarande från framtidsvisionerna – med slutmålet att fullständigt upphäva “skiljelinjen mellan producent och konsument” – så är grundperspektivet marxistiskt:
Bortom immaterialrätten hägrar en värld där var och en fiskar på förmiddagen och gör litteraturkritik på kvällen, utan att bli varken fiskare eller kulturarbetare. [221]
Allt mitt är ditt består av kapitel med olika inriktning. De klart starkaste är bägge mittenkapitlen om hacking respektive deltagarkultur, där Johan Söderberg i högre grad utgår från personliga erfarenheter. De omramas av kapitel om upphovsrätten och dess ideologi, vilka är mer problematiska. Den tudelade recensionen här på Copyriot hade gärna börjat i den mer positiva sidan, om det inte vore för att boken har fått den väldigt reducerande (men säkert mer säljande) underrubriken “Fildelning, upphovsrätt och försörjning”. Tyvärr lär väl därmed tidningarnas recensioner bli lika begränsade.
Redan på de första sidorna börjar Johan Söderberg tala om “nätpiraterna”. Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion. Dessa klumpas samman till en enhetlig politisk position som aldrig bemöts direkt utan endast svepande – till skillnad från åsikter som uttryckts i papperstidningar, vilka konsekvent får namn och källhänvisning.
Johan Söderbergs nedlåtande von oben-perspektiv gentemot “nätpiraterna” är beroende av att pappersbokmediet ger honom vissa privilegier, vilka han aldrig reflekterar över, hur väl han än kan redogöra för Foucaults analys av författarfunktionen.
Uppfattningen om “ideologins död” är enligt Johan Söderberg “allenarådande bland nätpiraterna”, ett mycket märkligt påstående. “Nätpiraterna” strävar vanligen efter “ett ovillkorligt avskaffande av upphovsrätten”, och de påstås samfälligt förespråka “att artisten får betalt i exponering snarare än i pengar” – vilket Johan Söderberg sedan kan avfärda som en nyliberal villfarelse. I sin iver att framstå som den ensamme vänstermusketören måste han få det till alla andra är höger:
I vilket fall är förbindelserna täta mellan nätpiraternas talesmän och högerns tankesmedjor. De mest röststarka opinionsbilderna inom det immaterialrättskritiska lägret har engagerats i att skriva för och delta i seminarier arrangerade av Timbro, Den Nya Välfärden, och högertidningen Neo. Det klingar falskt när samma människor hävdar att den immaterialrättsliga frågan inte kan förstås i termer av traditionell blockpolitik. Sanningsenligare vore att säga att debatten monopoliserats av högern till den grad att alla positioner kring immaterialrätten förenas i ett liberalt samförstånd. Min ambition med boken är att ge röst åt den andra sidan, det vill säga att analysera ställningstagandena för och emot immaterialrätten utifrån ett vänsterperspektiv.
Även om namn konsekvent utelämnas, så utgår jag från att de opinionsbildare som Johan Söderberg avser bland annat syftar på Swartz och Nylander, men även på mig. För jag skrev en gång i Neo, och skrev dessutom nyligen för nyliberala Cato. Sålunda är Copyriot “höger”? Enligt samma guilt-by-association-logik blir dock Copyriot minst lika mycket “vänster”. Jag har skrivit långt mer för Arena än Neo och deltar betydligt oftare i arrangemang som anses vara “vänster”. Men suck, vilken tramsargumentation.
Man får intrycket att Johan Söderberg kräver att alla interventioner i upphovsrättens strider måste ges en åtföljande ideologisk förklaring, underordnas ett större mål. Konsekvensen kan då bara bli att en stenhård gräns måste dras upp mellan politik och lek – vilket är extremt intressant, med tanke på den centrala roll som han ger leken i övriga kapitel.
Att fler “åsikter bröts mot varandra internt i det immaterialrättskritiska lägret” vore högst önskvärt. Denna recensions kritiska anslag syftar just till sätt att stimulera sådan debatt. Johan Söderberg misslyckas däremot med att uppnå den diversifiering han säger sig eftersträva, så länge han fortsätter att själv klumpa samman “nätpiraterna”.
Den marknadsliberala tolkningen av immaterialrätten hos Karl Sigfrid och “pirat-moderaterna” överensstämmer i stort med hur talesmännen för Piratpartiet och debattörerna i bloggosfären förstår saken. Några av de senare lägger tonvikten på informationsteknologins unika egenskaper, medan andra hämtar inspiration i tysk medieteori och fransk poststrukturalism. Men på en punkt är rösterna samstämmiga: de tänker sig att en marknad i information kan existera utan immaterialrätten. Det antagandet bottnar i en nyliberal grundsyn som blundar för statens och lagstiftningens roll i att upprätthålla privategendomen och marknadsutbytet.
Anklagelsepunkten om “nyliberal grundsyn” är alldeles uppenbart riktad mot (bland andra) Copyriot. Tyvärr är den svår att bemöta eftersom det är fullständigt oklart vad Johan Söderberg menar med “en marknad i information”. Om något, så brukar Copyriot argumentera för att sådana fantasier är dödsdömda, eftersom information endast har värde i sina kopplingar till sådant som inte går att kopiera. Och hur kan han påstå att det finns en “samstämmig” ovilja att se statens roll?
Visserligen är jag van vid att från och till bli stämplad som såväl kommunist som nyliberal som annat, men då vanligtvis av personer som vill försvara sin egen vägran att sätta sig in i frågor.
Journalistiska formuleringar som “de bägge kombattanterna” positionerar författaren som utomstående betraktare med lätt rynkad näsa. En svartvit motsats målas upp, bara för att sedan avslöjas som en symbios. Johan Söderberg snackar om “nätpiraternas anspråk på att de är i färd med att störta skivindustrin i gruset”, och vill vara den som falsifierar dessa odefinierade anspråk genom att visa på att kulturindustrin visst kan dra fördel av piratkopiering. “Företeelsen är inte alls lika subversiv som den framställs av både nätpiraterna och deras ideologiska motståndare.”
Intressantare ändå är att mediebolagen i det tysta anpassar sina affärsmodeller så att den illegala kopieringen blir till en produktiv kugge också för dem. /…/ Filmbolagen betalar /…/ de kommersiella piratdistributörerna under bordet för att dessa ska fördröja släppet av sina billiga kopior. [48-49]
Vad som gäller för asiatiska dvd-fabriker antas även gälla för p2p-nätverk och sneakernets. Därmed blir analysen av upphovsrättens kontrollaspekt tunn.
Piratbyrån med flera har i flera år talat om att frågan inte handlar om piratkopiering eller inte, utan om vilka infrastrukturer den begagnar sig av och inte minst de olika kulturella följder det får. Johan Söderberg, å sin sida, drar olika infrastrukturer över en kam.
På sida 144 görs en underlig likställande mellan den kontroll som Google utövar genom att ta betalt för högre rankning och den kontroll som The Pirate Bay utövar med sin rankning av sökresultat – vilken helt simpelt rankar nya och populära torrents högre än gamla torrents med få distributörer.
Utan egentlig koppling till textens argumentation slänger Johan Söderberg fram åklagarens fantasifulla siffror om hur mycket annonspengar The Pirate Bay ska ha dragit in (byggda på orealistiska förslag från påiga annonssäljare och på att intäkter räknats flera gånger om). När han sedan etablerar som en faktauppgift Håkan Roswalls påstående om “19 miljoner kronor varje år”, vilket inte ens prövats i rätten, gapar man bara. Dessutom påstås felaktigt att The Pirate Bay uppmanar folk att donera till driften, vilket de slutade med för bra länge sedan.
Varför han inte passar på att kasta nazistkortet när han ändå är i farten är obegripligt. Johan Söderberg nöjer sig med att anklaga indexeringssajter för “cynism”. Ett begrepp som för övrigt borde förtjäna att fördjupas. För den som inte vill gå ända till Nietzsche, rekommenderas inte minst Paolo Virnos diskussion av cynism och postfordism i A Grammar of the Multitude – som dessutom hör till en (post)marxistisk tanketradition inte helt olik Söderbergs egen.
Överlag är boken betydligt starkare i de mer sammanfattande passager där Johan Söderberg vågar släppa sina skenmotståndare ur siktet. Några bra exempel:
Det är samma företagskongomlerat som bekämpar fildelningen med högra handen och tjänar pengar på fildelningen med den vänstra. Därmed inte sagt att företagen agerar irrationellt när de låter kriminalisera fildelarna. Deras agerande tycks paradoxalt endast om lagen uppfattas som uteslutande en juridisk och ekonomisk konstruktion. Men lagtexten har även en funktion som historieberättare. Lagen skapar en diskurs av illegalitet och bekräftar en föreställning om vem som är skyldig vem. /…/
De sporadiska tillslagen mot fildelare kan förstås som ett pedagogiskt, snarare än ett rättsligt, ingrepp. /…/ Utmaningen mot immaterialrätten är av filosofisk snarare än ekonomisk karaktär. I fildelningsnätverken skolas ett uppväxande släkte i ett radikalt nytt förhållningssätt till idén om författarskapet. [53-54]De tekniska låsen, domsluten och subventionerna är pedagogiska åtgärder som upprätthåller föreställningen i folks medvetande om en reellt existerande marknad i information. Centralt för denna föreställning är kopplingen mellan ett (uteblivet) köptillfälle och en ersättning. /…/
Kanske jag ska understryka att det inte finns någon konspiration som lurar i bakgrunden. Alltsammans har följt på företagens kortsiktiga och lokala manövreringar för att dra maximal nytta av den uppkomna situationen. [190-191]
Även redogörelsen för upphovsrättens historia är välskriven, befriad från uppifrånperspektivet. I centrum står John Lockes arbetsteori – uppfattningen om “lön för mödan” som det liberala lägret delar med det fackliga – och analysen om immaterialrätten som en andra inhägnadsrörelse. Alldeles särskilt läsvärda är passagerna om patenträttens utvidgning och om den oerhörda vidden av vad mjukvarupatent kan omfatta inom en snar framtid.
Boken handlar alltså om “framförallt upphovsrätten och i viss mån patenträtten”, men dess större resonemang tar sikte på hela immaterialrätten. Detta har både för- och nackdelar. Å ena sidan synliggörs större ekonomiska tendenser, å andra sidan reduceras konflikter till att handla om en “stark” kontra “svag” immaterialrätt, vilket osynliggör de kontrollaspekter som bäst förstås i termer av en ständig modulering av högst skilda praktiker, av hur vi förstår begreppen “konstverk” och “nätverk”.
Johan Söderbergs tecknar bilden av att immaterialrätten har stärkts kontinuerligt under en lång tid. Jag tror att den bilden måste kompletteras, kanske med det perspektiv som jag nyligen försökte utveckla i Cato-essän, om hur upphovsrätten genomgått åtminstone två kvalitativa mutationer i karaktär: text (1800) — verk (1900) — verktyg (2000). Alltsammans har mycket riktigt följt på kortsiktiga manövreringar, inte bara vinstkalkyler utan även politisk styrning. Upphovsrättens tidigare funktioner har inte upphört att verka, men nya former av kontroll har tillkommit som respons på att tidigare gröpts ur (både genom nya kulturyttringar och nya medier).
Ett och annat faktafel har smugit sig in. Johan Söderberg refererar till “Piratpartiets första maj-tåg” när han uppenbarligen syftar på Piratbyråns parksamling den första maj 2005.
Boken är slarvigt korrläst, kanske i iver att få med hänvisningar till senaste fildelarrättegången. Flera gånger hänvisas till en tidskrift kallad “The Nature“. Sebastian Lütgert anglifieras av någon anledning till “Luetgert”. Haecksen, den tyska sammanslutnignen för kvinnliga hackers, felstavas konsekvent “Haeksen”. På sida 123 dyker ordet “Foss-licenser” upp en enda gång i förbifarten, utan att tidigare ha definierats. På ett annat ställe används det underliga ordet “upphovsrättsmän”.
Slutligen förekommer en referens till “Konstverket i den mekaniska reproduktionsåldern”, när Walter Benjamins essä i själva verket heter “Konstverket i sin tekniska reproducerbarhets tidsålder” – fast den skillnaden kanske det bara är jag som bryr mig om.
I nästa avsnitt av recensionen, som kommer efter midsommar, diskuteras några av bokens idéer om hacking, deltagarkultur och amatörism. Då blir det lite mer positivt…
16 kommentarer ↓
Johan Söderberg, vilket stolpskott!
När, oh, när ska folk sluta ha det gamla endimensionella synsättet på politik?
Vänster/Höger slutade vara relevant när folk inte längre visste vad Ancien régime innebar.
Nästan ännu värre är folk som pratar om tvådimensionell politik, där personer placerar i ett plan av vänster-höger-frihetlig-auktoritär. Dom har insett att det kanske finns ytterligare en dimension, men fantasin stannar ungefär där.
Det är min fasta övertygelse (och därmed min största illusion) att politiken är n-dimensionell, där antalet basvektorer som utgör rummet är ekvivalent med antalet sakfrågor som har existerat, existerar och kommer att existera. Likt elektronens position kring en atomkärna kan man etablera en slags statistiska densitetsfunktioner där människors åsikter hamnar i klumpar kring olika koordinater.
Rummet projiceras sedan ner i en eller två dimensioner, kategoriseras, och katalogiserar som en -ism. I verkligheten (någon av dem) befinner sig däremot elektronen befinner sig däremot på flera platser samtidigt.
Detta leder till att folk med en pragmatisk inställning till problem, dvs de får en något ovanlig vågekvation i vårt n-dimensionella politiska rum (om man ska fortsätta med liknelserna till kvantmekaniken), vilket ger dem en mycket underlig projicering i en eller två dimensioner, de är kommunister och nazister samtidigt som de är anarkister och fascister.
Hmm, om man laser Atlas beskrivning ar det ratt tydligt vad som ar bokens pitch – forfattaren ser igenom hela diskussionen och alla dess deltagare:
“I den skarpa ordväxlingen mellan kulturindustri och nätpirater döljs ett samförstånd som ingendera part vill kännas vid – den marknadsliberala grundsynen.”
Den Store Kritikern kommer till undsattning, for att vacka de sovande massorna.. vi ar alla ovetande offer for nyliberalismen!!! ;-) (Forlat, Johan, jag vet att redaktorer maste skruva till baksidestexterna.)
Hur som helst – tycker att installningen att komma bort fran hoger/vanster-, socialism/liberalism-grejen ar mycket sympatisk. Det ar gott att vara kompis med saval Timbroiter och Proletaren.
[...] Bloggat: Copyriot, BiosPolitikos, Catti Ullström, Kulturbloggen, Borgarmedia om övervakning etc: AB1, AB2, DN1, [...]
[...] Allt detta har gjort att en traditionell “kritik” av vetenskapen känns lite mindre relevant idag. Någon formulerade det i termer av att STS-metoderna kan inte längre tjäna den radikala vänstern, utan endast den radikala högern, därför måste de förändras.. vilket är ett kasst argument – vi jobbar ju inte på det sättet. [...]
Vänta lite nu… Google tar ju inte alls betalt för högre rankning. Det var ju själva grejen, att de körde sin objektiva algoritm (som fick varumärkesskyddat namn) och att det INTE gick att köpa sig högre rank.
Om inget har ändrats de senaste åren, och det tvivlar jag på skulle ha skett utan att man hörde talas om det, så är det påståendet fullständigt fel. Algoritmen gav ju upphov till ett nytt yrke, SEO-konsult, som skulle bli utan jobb om man kunde köpa rankningen.
Hej Rasmus. Jag tar tillfället att svara på dina kommentarer på min bok, Allt Mitt är Ditt. Det är helt riktigt att du är en av dem som jag har i åtanke i min kritik av ”nätpiraterna”. Att jag valt att bunta samman de många upphovsrättskritiska rösterna i bloggosfären under denna rubrik beror på att texten vänder sig till en allmänintresserad publik. En detaljerad genomgång av positionerna i bloggosfären skulle framstå som ganska intern för det stora flertalet. Med termen ”nätpirater” avser jag folk insatta i och kritiska till immaterialrätten som driver någon form av opinionsbildande verksamhet i frågan. Innan jag går vidare i mitt svar ska jag säga att du har gjort betydande insatser under åren som opinionsbildare. I stora drag sympatiserar jag också med dina ståndpunkter. Den punkt som skiljer oss åt är förstås om immaterialrätten ska tolkas i termer av höger och vänster. Jag har hört dig bestrida detta påstående vid upprepade tillfällen, på din blog, i radio-intervjuer, i tal på konferenser, och när vi talats vid personligen. Själv är jag av uppfattningen att immaterialrätten inte är ett specialfall frikopplat från samhällspolitiken i övrigt, och därför att höger-vänster är den centrala vattendelaren även i en analys av immaterialrätten. Det är av avgörande betydelse för hur vi ser på frågan i övrigt.
Förvisso finns det vinster med att sätta parantes kring höger-vänster i opinionsbildningen kring immaterialrätten. Teoretiskt i den mån som det är ett försök att tänka bortom inkörda hjulspår, men framförallt taktiskt. Det gör det möjligt att appellera till en bredare allmänhet, att mobilisera stöd över blockgränserna, och att hålla ihop en spretig allians av sympatisörer. Problemet är att när kritiken utformas som en en-saks-fråga för en grupp med vitt skilda ideologiska hemvister, kommer argumentationen att stödja sig på antaganden som hålls för självklara och okontroversiella. Med andra ord, antaganden som inte sticker av från den liberala, hegemoniska världsbilden. Den svenska debatten har enligt min mening reducerats till en intern konflikt mellan två olika, liberala tolkningar av immaterialrätten. (situationen ser annorlunda ut på kontinenten, som vi vet). En sida för immaterialrätt som ser på saken som försvaret av privategendomen och en motsatt sida som ser på saken som ett statligt monopol.
Ett problem som detta angreppssätt medför är att analysen målar upp en absolut och aldrig ifrågasatt dikotomi mellan upphovsrättsindustrin och dess motståndare (onekligen lustigt med tanke på hur många läsare av den här bloggen som är förlästa på Deleuze). Fördelen med ett vänsterperspektiv på immaterialrätten är att det blir det möjligt att ställa frågan, i vilken utsträckning som den illegala kopieringen alleredan-alltid är förutsatt av immaterialrättssystemet. Det främsta exemplet härpå är bit-torrent-sajter som drivs med vinssyfte, en blind fläck i det annars så vidlyftiga teoreteserandet på den här bloggen. Diskussionen har hettat till när motiven bakom the Pirate Bay kommit på tal. Bland de som har tagit TPB i försvar, på bloggar och i kommentarfält, och ditt räknar jag också dig Rasmus, har resonemanget förts ungefär så här: ”För det första tjänar de inga pengar (servrarna är så dyra, etc…), för det andra är det deras fulla rätt att tjäna pengar (sådan är kapitalismen)”. Det låter som grannen som lämnar tillbaks en söndrig kittel med beskedet: ”För det första är kitteln inte sönder och för det andra var det inte jag som hade sönder den”. Om vi ser på TPB som en del av en politisk rörelse, vilket de själva envisas med, borde initativtagarna kunna ställas till svars på basis av de värderingar som de säger sig företräda. I annat fall är de väsentligen att räkna som ett företag och att moralisera över dem är lika meningslöst som över Time Warner. Jag lutar åt det senare. Min avsikt är alltså inte att moralisera utan att underkasta fenomenet TPB samma ohämmade teoretiserade som vi hänger oss åt i alla andra immaterialrättsliga avseenden.
Låt mig först påminna om Napster som exempel på en fildelningstjänst som utmålade sig som en politisk rörelse men som i själva verket drevs som ett företag, och där ett samgående med kulturindustrin var syftet med verksamheten från första början, långt innan de tvingades till det av ett domstolsslut. Kazaa är ännu ett exempel. Konflikten gällde priset, inte principerna. Jag tänker mig att dessa hybrider mellan rörelse och företag ligger i framkanten av nyliberalt experimenterande med (de)organiserad kapitalism. Också gamla institutioner som Volvo försöker att uppfinna sig pånytt som en rörelse (eller gas om du föredrar) med värderingar och egna refränger (”the volvo way”). Fildelningstjänsterna har börjat i andra ändan av repet och med betydligt större framgång. Mot den bakgrunden blir det angeläget att pröva tankeexperimentet, att dessa sajter bildar modell för hur kulturindustrin organiserar sig i framtiden.
I en sådan ekonomi kommer konsumenterna att kunna tillgå information i utbyte mot att exponeras för reklam. De som producerar informationen (artister, fans, etc.) kommer huvudsakligen att få betalt i exponering. Ett mycket litet antal artister blir framgångsrika varumärken och, med eller utan stöd i upphovsrätten, gör vinster i miljonklassen. Men de riktigt stora vinsterna går till en handfull klyftiga entreprenörer som har placerat sig i navet av denna verksamhet. I hög utsträckning är detta en beskrivning av hur dagens immaterialrättsliga system fungerar. Min poäng är att om visionerna hos folket bakom TPB går i uppfyllelse kommer det inte att vända denna fördelningskurva utan påskynda trenden. Om detta är acceptabelt eller inte beror förstås på vad man vill med sin immaterialrättskritik, utöver att vara emot FRA. För dem av oss som står på vänsterkanten blir den självklara frågan, hur det stora folkflertalet ska skaffa sig en dräglig förörjning i denna ekonomi. Hur kräver vi vår del av kakan, inte på basis av John Locke och ”rätt att få betalt för mödan”, utan på basis av att vara människor? Den fackliga strategin hos kulturarbetarnas intresseorganisationer, att kräva en starkare immaterialrätt, är helt otillräcklig. Men det är också kritiken av immaterialrätten som den formuleras utifrån en förment neutral ensaksfråge-position. Min ståndpunkt är att kritiken mot immaterialrätten bör inordnas under en kritik av hur de ekonomiska resurserna fördelas i samhället, och att frågan alltså är en utlöpare till den mest klassiska trätan mellan höger-vänster.
Hej Johan, kul att du kommenterar! Min respons får vänta lite, men kommer. Här finns en hel del att säga förstås.
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Flöjt, festival, fritidsgård Möjligtvis liknande inlägg: Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”? [...]
Höger-vänsterskala och höger-vänsterskala. Enligt den franska, ursprungliga definitionen (som ännu gäller i t.ex. Danmark) var det de konservativa som var på högerkanten och liberalerna av alla slag (pre-marxism) på vänsterkanten. Enligt den definitionen är det nog rimligt att tala om en H-V-skala här.
På den sentida H-V-skalan mellan alla liberaler och konservativa på högerkanten och socialisterna på vänsterkanten haltar det rejält att dra paralleller i det här sammanhanget.
[...] Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”? [...]
[...] Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”? [...]
[...] med att Henrik Sandklef som modererar berättar att Rasmus och Johan har haft en diskussion på Rasmus blog. Henrik Moltke inflikar att han tycker att de fokuserar på fel saker. Jag greppar inte riktigt [...]
[...] av boken som jag fick reda på att boken hade publicerats. Ni kan läsa hans tankar och recension i del 1: Vilka nätpirater?, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium, del 3: Deltagarkultur, nihilism [...]
[...] Här kan vi gå tillbaks till det som Söderberg skrev som kommentar till Copyriots recensionen av hans bok, fär att sedan avsluta med ytterligare några citat från Allt mitt är ditt. Låt mig först påminna om Napster som exempel på en fildelningstjänst som utmålade sig som en p… [...]
[...] gäller Johans respons (antar att du menar denna) som tar upp några av de saker jag var kritisk mot, så är vi helt enkelt inte överens. Han [...]
Kommentera