Hultsfred: Lösa anteckningar och sms-poesi

Här följer de nästan ocensurerade anteckningarna från anteckningsblocket, kombinerat med bidrag från landets kanske främsta sms-poet.

Torsdag
(R) Campingområdets första del, nyöppnad för i år. Markoolio-style eurodisco: “Vi har åkt 10 mil söderut för att knulla”. Misfits som modeattribut. Rage Against The Machine-tröjor. Biohazard-tatueringar kombinerat med bonnläppiercing. I ännu yngre, skateigare version: Independent-hoodie och pilotsolbrillor. Eller i ännu lantispunkigare version: Fäbodjäntan-tröja och tuppkam. Ung vänster, Ung vänster, Offensiv, Ung vänster.
Varför innehåller inte den gratis festival-Metro ett gratis festivalprogram? Uppenbar issue i licensavtal! Flygplatssamhället i festivalen. Den missionerande kristendomens relation till detta. Street Church – massivt frikyrkouppbåd på campingen och utanför, osynligt innanför.
In på själva “traditionella” campingområdet – det som ligger närmare scenerna än staden, och som av rävarna kallas “träsket” – inbillar jag mig en något mer sympatisk population, eller är själv mer berusad. Tidigare yttercampingen är numera en finlinjerad åker. Hus, tidigare osynligt, framträder.
Ung man till annan ung man: “Vi är nog ganska lika. Vi har ju samma stil och så.” I mitt huvud: “I don’t believe you” med The Magnetic Fields (slutet av versen). Förresten ett band som av någon anledning aldrig verkar spela här. Går ur vägen för kissande tjejpar. Regndroppe, första = dags att röra sig mot det Imaginära. Fler regndroppar = kvickt. Klockan = 17.10.
Flertal nykristna missionstält i det Reella. Känner mig väldigt 30 i det att jag halsar mitt vitvin ur halvflaska. Dock: Här finns en icke försumbar population tunnhåriga män. Mer regn gör just nu skrivandet svårt. Kissar i Hulingen och passerar (17.20 – bara!) genom “Sjöentrén”.

(I) Blir tilltalad av ett par casualkillar utanför Ung Vänster-tältet. De identifierar mig, jag känner inte igen dem – jag blit lite ställd. De presenterar sig som företrädare för AFA-Stockholm och är trevliga pojkar. Informerar mig om deras aktiviteter och självförståelse kring Hultsfred, ställer komparativa frågor 1998–2008, får tänkvärda svar. Strasserister kan i år eventuellt lockas till festivalen av Rage Against The Machine, påpekade de. Klockan = 17.40.

(S) Träffar Pirat-Leo som står vakt i passagen till pseudobackstage. Roligt och oväntat. Presscenter består av bord och kablar, för medtagna laptops. Tillhandahöll de inte stationära så sent som förra året? Nationalteatern är vad som just nu spelas av pseudobackstage-DJ:n, någon sjunger med. Gubbrock i oanade mängder följer: “Om och om och om och om och om igen. In och ut, ut och in, in och ut igen.”

Det hejdlöst pretentiösa användandet av de psykoanalytiska begreppen “R” (det Reella, campingområdet), “I” (det Imaginära, festivalområdet) och “S” (det Symboliska, backstage) refererar alltså till förra årets Hultsfred-intervju med Slavoj Zizek.

(I) Inga fler anteckningar för dagen. Men ett fantastiskt, fantastiskt och sjukt långt sms från min nyfunna vän Erik som är punkare och sociolog:

Är revolutionen död när vi likt en skock får skriker “Fuck you I won’t do what you tell me” i kör? Vi, den vita medelklassen, till ett band som till en bakgrund av socialistiska och leninistiska symboler interpellerar oss som omöjliga subjekt. När vi konsumerar vårt uppror, när vi sänker oss till botten med hjälp av motsägelser, när vi dansar karnevaliskt till clownerna makten skänker oss å begränsar oss till? När vi följer strömmen mot det förrädiska ljuset, när vi blir helt alternativt konforma, vi höjer näven till internationalen å suddar ut den kamp våra kamrater i Peru, Bolivia, Mexiko å Colombia dött för? Vi, de unika, pisset i maktens hav, vi som gör exactly what they told us, vi självupptagna marionetter som spinner vidare på våra trådar. Vi suger.

Själv övar jag ett flertal gånger min förmåga att deklamera ovanstående betraktelse, läst från min gamla telefons minimalskärm, för människor jag möter. Senare förtydligande från Erik: RATM-gitarrist pryder sin gitarr med: 1) Hammaren och skäran; 2) Brand/IWW-katten; 3) “Sendero Luminoso”…
Erik rapporterade även från dagens första konsert, med punkbandet Anti-Flag. De spelade låten “Underground network – alternative communication”. Under banér från Telenor. Ridå.

Fredag
Rock City. Platsen där jag, tillsammans med ett drygt tjog andra forskare, tillbringat dagarna innan festivalen på konferensen Rock och samhälle.
Först några ord om Rock City, ett ställe strax utanför Hultsfreds centralort, gött av KK- och EU-pengar såsom paradexempel på kreativt postindustriell nygenerering. Utan ett ont ord om själva verksamheten: Hela ställets arkitektur är tänkt att signalera “rock”, vilket görs med urbana och industriella och amerikanska signifikanter. Tegel, plåt, vägskyltar, svettmaskulina fotografier: Rock City, that’s NOT Pop City! Samtidigt: Rum med titlar som “symfoni” och “rondo”, signalerande en högre samhörighet med Musiken, bortom rock och pop och allt det där andra.

Här ordnar Digital Renaissance ett alldeles utmärkt seminarium på Rock City, om musikbranschens framtid, riktat till “branschen”. Denna bransch är inte särdeles välrepresenterad, utan rummet domineras av akademiker. Skivbolagsmännen slutade glida med lyxbilar på Hultsfred när krisen satte in, och nås nu endast i Stockholm – där dock Digital Renaissance kommer att hålla en seminarieserie under hösten.
De som håller i det hela är Daniel Johansson, Mattias Lövbrant och Martin Thörnkvist. Fantastiska kommunikatörer och frejmare med uppdrag att lösa knutar och få samtalet att handla om musik igen.
Först pratar Daniel, levererar relevanta betraktelser om nätets och lagringsmediernas utveckling i en takt alldeles omöjlig att hinna anteckna. Nämner en Will Page(?) som i ännu opublicerad forskning tittar på exemplarförsäljning av musik i förhållande till sjunkande exemplarvärde. Droppar namn på musiktjänster: Qtracks, Spiralfrog, Spotify, Nokia, många andra – och understryker att det inte finns EN väg framåt.
The Swedish Model tar vid. Martin Thörnkvist uppfattar ett positivt ändrat tonläge sedan januari. Skickar nyhetsbrev till branschfolk och till svenska ambassader i världen. Besökte riksdagen med budskapet om att ett paradigmskifte skett, att vi måste tillbaka till verkligheten och att framtiden består av flera modeller. Har byggt upp register över mp3-bloggar, utbyter internationella promotionkontakter i stället för att hemlighålla.
Kommenterar Kulturutredningen: Sänk momsen på musik till bokmomsens nivå! Mattias förtydligar: Artister har 6 % moms, men bolagen som hjälper dem bestraffas med 19 procentenheter extra moms – är det rimligt?
Gemensamma nämnaren för The Swedish Model: Misstro mot den universella “10 kronor per MP3″-modellen och framförallt en tro på att de senaste tio årens utveckling inom musikområdet varit positiv.
Joppe Pihlgren från KK-stiftelsen droppar lite 98ish creative industries-diskurs (naturligtvis nämns både Tony Blair och Leif Pagrotsky), fast ändå rätt tjusigt uppdaterad: “Allt som kan digitaliseras kommer att behöva nya affärsmodeller”.
Slutpunkten: Det nya indie handlar om att influera även majorbolag. Nuläget är som ett mellanstadiedisco där folk trycker sig mot väggarna och inte vågar dansa. Efterföljande diskussion som till rätt stor del domineras av mannen från Export Music Sweden. Han har uppenbarligen viss koll, exempelvis på det planerade European Music Office, och på hur Johan Ekelund från Ratata tydligen är drivande i att samla “musikbranschen” i en organisation som klarar av att hålla tyst om inre konflikter. (Demokratisk centralism, för att tala leninistiska.) Han meddelar även att den franska dealen har spruckit och nu omförhandlas, eftersom de deltagande skivbolagen fick bassning av sina koncerner kring åtagandet att tillgängliggöra all musik. Över huvud taget är det slående hur vissa ser Lösningen i att Staten ser till att samla all musik på ett enda ställe. Kombinerat med en förståelse för problemet i att skivbolagens aktieägare i tilltagande grad ser till kvartalsrapporter snarare än hållbara strategier. Förresten så kan rummets population sammanfattas som cirka 45 personer varav 5 kvinnor. En av de äldre männen hetsar för den franska/renforska three strikes-modellen.
Export Music Sweden-mannen tror att Myspace Music (till 40 % ägt av majorbolagen) är framtiden. Myspace Music Sweden kommer att bli jättestort, innehålla all majormusik och ha höga trösklar för all independentmusik.
Digital Renaissance, å andra sidan, spånar kring konceptet “better than free”. Enkelhet, filter, kontext.

(I) Någon sa att Rufus Wainwright var fantastisk. Själv har jag fortfarande inte sett några spelningar, utöver en halv med Arch Enemy. Passerade även Säkert! vid Hawaiiscenen, en artist som med all säker-het inte bör avnjutas i det arenaformat som hon tilldelats.

Lördag
Tillbringar skön eftermiddag vid gul villas veranda med Erik med flera och utblick mot ortens artär. Gör ett halvhjärtat försök till sista festivalbesök. Bandet “Get Cape. Wear Cape. Fly” ska enligt festivalprogrammet tydligen spela “folktronica”, en beteckning som jag i min naivitet tyckte lät lovande. Hmm.
Akustisk gitarr och (inte helt oävet) expressiv sångare, plus laptopkille och trummis. Slutsats: Rock, rock, rock. Skriver jag i mitt anteckningsblogg klockan 17.00 strax innan trummisen låter klyschrocktrummorna braka loss som för att bekräfta min betraktelse. Bra band – för folk som kallar Bruce Springsteen för “The Boss”. Tack gitarrman, du lärde mig att “indietronica” hädanefter är ett helt oanvändbart begrepp. 17.03 stegar jag bort från rockspelningen och även bort från Rockparty-arrangemanget anno 2008. Medan jag lämnar festivalen väller den blågula SWE-pöbeln in. De är ungdomar från kringtrakten som har köpt dyra endagsbiljetter för att se en fotbollsmatch på Hawaiiscenen. Väl på tåget anländer rapporten från min fältsociolog:

Spaniens sak är vår! Jag kan inte låta bli att tänka på de femhundra svenskar som stred med spanien mot fascisterna. Förlåt med det ofrånkomligt. Det som drar mest folk i hultsfred är inte rage eller hives utan slaget MOT spanien. Indies, nitare, hiphoppare, säkerhetsvakter, de med gröna band å de vanliga dödliga med tygband: backstage som frontstage, enas de kring den postmoderna nationen som föds å drivs av televisionens makt. De svarta tshirtarna ersatta temporärt av blågula. Det ideologiska kriget ersatt av ett massmedialt dock inte längre temporärt utan konstant. Media skapar våra kamper reglerar vår attityd. Zlatan kvitterar, punkaren brevid mig kramar tonåringen med sverige-tröja. Jag tänker på mina baskiska vänner. De hejar nog på sverige. Men zlatan å henke å de tjugotusen här kring hawaiiscenen kommer aldrig dö för dem. Kampen fortsätter… någon annanstans.
Vi samlas å kissar vid sjön. Grabbarna. En vertikal linje med otvättade festivalsnoppar. Framför står en snubbe med sverige-tröja. Jag pissar på hans cheap monday-jeans. Han märker inget. Jag skrattar i smyg. Känner mig löjlig. Kissar på hans cheap monday-skor. Ler igen. Mitt tysta motstånd i det banala.

Den nationella ytan byts mot ett besviket sorl bland de under femton när det meddelas att linkin park ställt in. De över femton sörjer i smyg. Sebastian Larsson byts in. Hultsfreds-arrangörerna smörjer sina händer. En svensk vinst ersätter alla avbokningar här på fotbollsfestivalen. Highway to Hell-ström-fansen håller hårt i seglarhattarna. De vet att håkan seglar bäst i den svenska medvinden. Visans makt är stor. Fråga bara Evert eller den store rorsmannens ande som snabbt seglar förbi i luften tillsammans med uppblåsta kondomer å mjuka frisbees. Den senares kvar sen rages uppvisning i tom revolutionär symbolik: Arbetarklassens uppvaknande är bejublat…
Televiserad av tv4 i samarbete med telenor.
Svensk förlust. Jag är hungrig.

Stående ovationer för landets kanske främsta sms-poet!

Avslutande observationer
(R) Alltså, dessa nykristna. Grejen med att de är allstädesnärvarande och ändå uteslutna från officiella festivalsammanhang. (Eventuellt hade de förresten oskaddliggjorts genom att släppas in på festivalområdet för ett enda år.) Frikyrkornas egentliga mål är nog inte så mycket att föra ut ett Jesus-budskap till festivalbesökare, utan att låta sina ungdomskadrer lära sig subkulturella manér för att på sikt bryta sin isolation. Det är smått rörande hur hårt de jobbar för att manifestera “vi har kul på festival” för folk som har … eh, kul på festival, eller nåt. Kristen metahedonism.
Stormköken. Vart tog de vägen? När vi åkte till Hultsfred på nittonhundranittiotalet så använde vi sådana för att laga mat. Numera syns de inte till på campingen, däremot har utbudet av sunkig snabbmat exploderat. Varje ekonomhistoriker bör fråga sig varför, för det räcker i festivalsammanhang inte att luta sig mot idén om en fortgående rationalisering. Någon sade att stormkök förbjudits. I så fall: En strålande strategi för Hultsfredsfestivalen att kunna ta ut högre hyror av snabbmatsstånden. Det emergenta flygplatssamhället, återigen.
Markoolio är en av de främsta artisterna som spelar – på campingen. Hans EM-låtar loopas hela sennätterna, åtminstone på den “nya” delen av campingen. Under den tidiga lördagsmorgonen har dock det mest högljudda av dessa Markoolio-soundsystem den underliga smaken att i stället loopa en gammal Evert Taube-inspelning, en dikt om kinesiska muren ackompanjerad endast av exotiska trummor. Det fantastiska med festivalcamping är att tältvaron innebär en alldeles unikt ambient ljudupplevelse.

(I) Haha, jag såg inte en enda konsert, eller ens en halv. Festivalen var kul och gjorde mig dödligt trött på “rock”. Ge mig dubstep! Ge mig uk garage! Ge mig cheesy bassline house! Ge mig svartmetall och crustpunk! Eller åtminstone lite autentiskt [sic!] svartsynt indie!
Skål och adjö från tåget mot Stockholm!

Nu åter till fältsociologen Erik, som medan lördagskvällssolen gyllnar skickar ännu ett sms:

Bara en kort notis om kroppsmålningar: det är ALDRIG ok. Oavsett om det är svenska flaggor, zlatans namn, pelle i 6b’s telefonnummer, en penis på kinden, en fake mouche, bandloggor å skit. Sluta! Jag fattar inte. Om man är ful varför göra det värre? De snygga suger ändå röv. Å sluta äta korv oxå. Elitist javisst.

Äktaste tröjan hittills: “ta mig på allvar, ta mig på snoppen”. Seriöst mer svensson än så är svårt att va utan att gilla magnus uggla. Fyra tusen sms kvar. Har du tråkigt? Kram

Fortsättning kan följa.

Uppdatering: Läs Isabelle Ståhl.

Här följer de nästan ocensurerade anteckningarna från anteckningsblocket, kombinerat med bidrag från landets kanske främsta sms-poet. Torsdag (R) Campingområdets första del, nyöppnad för i år. Markoolio-style eurodisco: "Vi har åkt 10 mil söderut för att knulla". Misfits som modeattribut. Rage Against The Machine-tröjor. Biohazard-tatueringar kombinerat med bonnläppiercing. I ännu yngre, skateigare version: Independent-hoodie och pilotsolbrillor. Eller i ännu lantispunkigare version: Fäbodjäntan-tröja och tuppkam. Ung vänster, Ung vänster, Offensiv, Ung vänster. Varför innehåller inte den gratis festival-Metro ett gratis festivalprogram? Uppenbar issue i licensavtal! Flygplatssamhället i festivalen. Den missionerande kristendomens relation till detta. Street Church – massivt frikyrkouppbåd på campingen och utanför, osynligt innanför. In på själva "traditionella" campingområdet – det som ligger närmare scenerna än staden, och som av rävarna kallas "träsket" – i