Entries from May 2008 ↓

Gråzonsteori

May 12th, 2008 — _p2p, _praxis, _producent/konsument, kulturpolitik, staden

Missa inte att bloggen Fade to Grey antagit ny skepnad som Blay.se. Där har Magnus just publicerat en presentation som hölls på ett arrangemang kring “spontankultur” som ägde rum i Malmö förra veckan. Obligatorisk läsning!
Ett par särskilt spännande saker att lyfta fram, och några spontana tankar som de väcker:

Den alternativa, subkulturella utanförpositionen som var möjlig från 80-talet och fram till Internets utbredning håller på att försvinna. Den alternativkulturen kom till i en tid då det gick att etablera alternativa nätverk och distributionsformer för fanzine, kassetter, skivor, spelningar, inspelningar. /…/
Idag existerar all kommunikation i samma släta rum. Vi får ett fragmenterat kulturellt landskap med olika mikrokulturer, men inte subkulturer som tar avstånd från EN mainstreamkultur.

På samma sätt görs en distinktion mellan 1990-talets nätkultur och nätkritik, som tenderade till att se internet som en ny virtuell värld, och de processer som vi nu är mitt uppe i, som utgår från hur nätet snarare muterar existerande praktiker. På så vis, skriver Magnus, är Piratbyrån en nätkritikens “andra våg”:

Vi startade när nätet bestod av gråzoner. Det var delvis kommersiellt, delvis ideellt. Delvis möjliggjorde frihet, delvis kontroll.

(Något liknande är förresten jag inne på i ett svar till Armin Medosch som ett Londoncrew nyligen publicerade i skriften Deptford.TV diaries II – Pirate Strategies.)

I en intressant diskussion om “kreativa industrier” skiljer Magnus även på en “första våg” baserad på tillverkningstänk och “direkt ekonomisk kapitalisering av immateriella produkter”, och en “andra våg” som är mer upplevelsebaserad och flätar samman sin ekonomi med det materiella. Själv blir jag lite tveksam till att placera dem efter varandra i tiden, som vågmetaforen oundvikligen gör. Jag tror att båda levt och lever parallellt, i potentiell konflikt men sammanknutna av otaliga tillfälliga mikroallianser. Men det finns definitivt en poäng i att skilja på olika former av kapitaliserande på kreativitet, mer eller mindre destruktiva.
Med en blick mot Barcelona och Berlin görs ännu en distinktion:

Det är också viktigt att skilja flödet av människor i form av turism, där man kommer till en stad och deltar och upplever den som konsument, oavsett om det är för en vecka eller för ett år, och den där människor deltar som en del av ett produktivt nätverk.

Detta är förstås en tänkvärd provokation. Inte bara för att varje utdefinierande av “turister” tenderar att återskapa en situation där en hel serie av mer eller mindre tillfälliga besökare leker “katten på råttan, råttan på repet” – jag minns särskilt en fantastisk serie av Fabian Göransson, som skildrar just detta bland backpackers, folkhögskolestudenter och biståndsarbetare nånstans i Latinamerika. Inte heller bara för att det alltid går att peka på fall där turister definitivt är kulturellt produktiva. Utan för att den självklara följdtanken blir om inte en massa bofasta människor förhåller sig till sina städer nog så parasitärt som de värsta turister gör? Är deltagande i ett “produktivt nätverk” generellt, oavsett produktionens natur, bättre än den ensamma betraktarens position?
Här någonstans gör Magnus åter en mycket belysande parallell till nätfenomen:

Om vi tar wikipedia som exempel så är det ett fåtal produktiva som upprätthåller en tjänst för flertalet icke-produktiva – turister. På webben är det ok att ha den här fördelningen eftersom en gratisanvändare inte innebär någon kostnad och inte tränger ut aktiva användare på något sätt. Balansen mellan produktiva och icke-produktiva behöver nog vara annorlunda när det gäller städers kultur som använder sig av begränsade utrymmen.

Fast fortfarande – fungerar det verkligen att skilja “produktiva” människor från “icke-produktiva”? Självklart handlar det om roller, inte om att individer enbart är det ena eller andra. Men ändå. Pekar inte begrepp som “kulturproducenter” just mot ett tillverkningstänk, snarare än ett upplevelsetänk? Att i stället byta ut begreppen mot “aktörer” och “åskådare” (eller liknande) besvarar inga frågor, men låter oss kanske ställa fler. Hur omvandlar nätverkskulturerna själva relationen mellan aktör och åskådare? Vad kan läras från teater- och performanceteori?

Kanske allra viktigast att ta fasta på, i ett läge där frasen “tjäna pengar på” används i moraliserande syften på förskräckligt slarviga sätt, är följande passage, om hur kulturella aktiviteter aldrig kan tänkas som fristående från kommersiella intressen:

Den spontana kulturen är beroende av mjukvara, telekom, fastighets- och krögarbranschen, staten, EU, konstinstitutioner, universitet. Nätverkskulturer skapar inte egna zoner, utan gråzoner inom existerande institutioner. De tar existerande arkitektur och institutioner i anspråk, bemäktigar sig dem och använder dem som plattformar. Nätverkskulturen frodas i de här gråzonerna. Icke-formella situationer, o-definierade platser, tillfälliga utrymmen, luckor i lagstiftningen. /…/
Tyvärr tenderar talet om de kreativa industrierna också ackompanjeras av försök till att utradera gråzonerna. Från de första idéernas fokus på hårdare upphovsrätt till hur stadsomvandlingarna i kreativitetens tecken skapar nya, rena områden.

1 Comment

Mussolini och den korporativa staten

May 11th, 2008 — historia

Inlägget som bringade i ljuset att skivbolagslobbyn Ifpi grundades år 1933 i det fascistiska Italien väckte ju viss uppmärksamhet – inklusive en fullt befogad skepsis kring faktauppgiftens relevans. Med sikte på att framöver få ihop en mer genomarbetad artikel, ska här i två inlägg en kontext till frågan presenteras, byggd på befintlig forskning.
Syftet är att förstå varför just Mussolinis Italien blev ett så viktigt land i det tidiga arbetet för att ta fram ett särskilt rättsskydd för skivbolag. Syftet är alltså inte att smutskasta Ifpi eller att använda ordet “fascism” som synonym med allmän ondska.

Först en rekapitulation av Mussolinis styre. Det startar i oktober 1922 med marchen till Rom. Maktövertagandet skedde inom ramen för konstitutionen och det parlamentariska systemet bibehölls till en början.
Fascisternas politiska program förblev hyfsat oklart under de första åren, 1922-25. Som första finansminister utsågs Alberto De Stefani, som för egen del inte var fascist utan liberal. Italiens ekonomiska politik präglades under dessa år av skattesänkningar och privatiseringar.

Från 1925 serverades andra bullar. Fascisternas mord på Giacomo Matteotti sommaren 1924 får ses som upptakten. I januari 1925 inledde Mussolini en systematisk nedmontering av parlamentarismen, förklarade Italien som en enpartistat och utnämnde den militante Roberto Farinacci till fascistpartiets generalsekreterare. Samma vår höll fascistiska intellektuella en betydelsefull kongress i Bologna, där liberalismen förkastades hårdare än tidigare och det fastslogs att fascismen måste skapa en helt egen kultur. Ett exempel på detta är införandet (1926) av en ny fascistisk tideräkning, där marchen mot Rom i oktober 1922 förklarades som starten på “år ett”. [Cannistraro].

Åren 1925-27 utgjorde en övergångsfas, där Mussolini skärpte makten på alla plan. Fascistpartiet fick faktiskt inte någon särskilt framträdande roll i den nya staten, vilket utgör en viktig skillnad gentemot Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet. (Bland annat därför insisterar Hannah Arendt på att det fascistiska Italien inte var totalitärt, utan snarare ett traditionellt envälde.) Snarast såg Mussolini till att spela ut statens och partiets makthavare mot varandra, för att kunna stärka sitt eget grepp.
Samtidigt som Italiens diplomatkår “fascistiserades” uppifrån, inordnades fascistpartiet gradvis som en del i statsapparaten. [Caprariis] Staten var inte partiets redskap (som i Hitlers och Stalins stater), utan partiet var statens redskap.
Efter maktövertagandet hade Mussolini tillsatt en kommision under filosofen Giovanni Gentile för att komma upp med förslag på en ny fascistisk konstitution, och den 5 juli 1925 hade han meddelat sina slutsatser angående statens natur:

The Fascist State is the sovereign state, sovereign in fact, not in words. /…/ the State, like every moral force, finds its limits only in itself. /…/ The ends of the State are not those of any particular citizen, nor of any class of citizens, nor of the sum total of the mass of individuals who, at a particular time, live on the territory of the State
[Steiner]

Fram växte en teori om “den etiska staten”, stato etico, staten som är sitt eget syfte. Viktigt att förstå är hur “staten” i fascistisk bemärkelse betyder så mycket mer än vad som vanligen läggs i begreppet. För det första inbegriper staten, fascistiskt betraktat, sin egen historia och sin framtid. För det andra strävar den efter att integrera alla samhällssfärer. Staten är inte en politisk entitet, utan ett andligt väsen, större än summan av sina delar.
Den nya strafflag som infördes 1927, pådriven av justitieministern Alfredo Rocco, utgick från att brott mot familjen och den allmänna moralen kunde ses som brott mot staten. Detsamma gällde, förstås, även strejker och andra fackliga stridsåtgärder. Arbetsdomstolen som inrättades 1926 utsträckte statens suveränitet till att gälla alla relationer på arbetsmarknaden. [Roberts]
Arbetsfördraget, La Carta del Lavoro, introducerade korporativismen som princip för den fascistiska staten i början av 1927. “Arbete, i alla sina former – intellektuellt, tekniskt och manuellt – är en plikt gentemot samhället”, inleds andra punkten. Arbetsfördraget fastslår vidare att privat företagande är mest effektivt, och lovade garantier för att skydda såväl arbetares som arbetsgivares intressen. [Stone]
“Arbetslinjen” förefaller som ett lämpligt samlingsbegrepp för den övergripande principen i uppbygget av den korporativa staten, som nu inleddes på allvar.

Korporatismen innebär att politiskt deltagande i staten inte sker i egenskap av medborgare (via en parlamentarisk representant), utan i egenskap av producent, företrädare för en ekonomisk roll. Åtminstone i teorin – i praktiken blev korporationerna snarare till rådgivande organ kontrollerade av statens tjänstemän. Hur den korporativa principen skulle förstås råde det fortsatte skilda meningar om. Historikern David D. Roberts har påpekat att de många ledande fascister som hade sin bakgrund i Italiens syndikalistiska rörelse tenderade inte att hålla med Alfredo Rocco, som inledningsvis fungerade som det korporativa statsbyggets arkitekt:

For Rocco, corporativism was, most obviously, a means of disciplining the unions, but ultimately also of mobilizing and regimenting Italians for production – and imperialism. But syndicalists like Panunzio and Olivetti differed explicitly, portraying corporativism as a system for enhancing popular political capacity through more constant and direct involvement in public life. /…/
It should be pointed out, however, that this understanding of corporativism was overtly totalitarian; now even economic roles were to be experienced as political, and public participation would be direct and constant, like it or not. But the conception was still not rigidly élitist like Rocco’s. The system demanded the participation of all producers in institutions which would enjoy greater autonomy than Rocco envisioned.

Övergångsfasen präglades också av flera centraldirigerade ekonomiska satsningar, formulerade i militärt språkbruk. Efter en dålig skörd 1925 inleddes “slaget för vete” som skulle göra Italien självförsörjande på spannmål. I augusti 1926 proklamerade Mussolini “slaget för liran”, en utdragen deflationspolitik som även inbegrep återanslutning till guldmyntfoten, syftande till att höja den italienska valutans relativa värde – i prestigesyfte, eller för att ge rustningsindustrin billigare importer, hur som helst med en ekonomisk tillbakagång som resultat. År 1927 inleddes så “slaget för födslar”, där staten uppmuntrade tidiga äktenskap och kriminaliserade homosexualitet.

Under 1927 fick Mussolini till slut ett totalt grepp om både inrikes- och utrikespolitik. [Caprariis]. En period av stabilisering tog vid, åtminstone tills den världsomspännande ekonomiska krisen slog hårt mot Italien från 1931. Året efter lät Mussolini publicera “det närmaste ett officiellt ideologiskt ställningstagande som fascismen producerade” [Roberts]. Fascismens doktrin, som till större del spökskrevs av Giovanni Gentile, tar avstånd från pacifism, socialism, demokrati och liberalism, samtidigt som det betonas att fascismen är en revolutionär och spirituell rörelse, inte en reaktionär eller konservativ.

Ännu ett år till, och vi har hunnit fram till 1933 – året då företrädare för den internationella fonogramindustrin samlades i Rom för att bilda Ifpi. De återkom, som sagt, för ännu en konferens 1934. Vid det laget, efter över ett decennium av fascistiskt styre och det officiella upphöjandet av korporativismen som princip för alla samhällets områden, kunde det knappast råda någon tvekan för de besökande skivbolagsbossarna att det var ett speciellt land de kommit till. Samtidigt måste det betonas att det under åren 1933-34 ännu inte fanns någon klar koppling mellan Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland.

Vändpunkten kom under år 1935. På våren hade Frankrike, Storbritannien och Italien enats i den så kallade Stresafronten – med udden mot det rustande Tyskland. Italiens allt mer aggressiva utrikespolitik gjorde dock alliansen kortvarig. Vändpunkten kom hösten 1935, då Italien senapsgasade till sig Etiopien med start i oktober 1935. Nationernas Förbund fördömde Italien, som svarade med att dra sig ur organisationen, vilket påskyndade formationen av axelmakterna inför andra världskriget. Axeln Rom-Berlin stärktes. År 1936 ingrep Italien på Francos sida i spanska inbördeskriget.
Samma år uppges Mussolini ha gjort sina första offentliga utfall mot judarna. När han 1938 fråntog de italienska judarna sina medborgerliga rättigheter var det en eftergift gentemot de starka påtryckningarna från Hitler, och en åtgärd som stora delar av fascistpartiet skarpt ogillade.

Ifpis möten ägde alltså rum innan det nazistiska inflytandet slagit sina klor i Italien. År 1939, när det Internationella institutet för privaträttens unifiering i Rom utsåg den kommitté vars arbete efter kriget lade grunden för Romkonventionen, var läget mycket annorlunda. Även om det får noteras att kommittén lär ha präglats av en antisemitisk utrensningsprocess, är dock inte frågan om Hitler-influenser det relevanta i detta sammanhang, utan i vilken mån som den korporativa statens ideal kan ha satt prägel på immaterialrättens senare utveckling.

En fråga som då måste ställas är också i vilken mån Mussolinis regim alls var intreserad av att exportera fascismen till omvärlden. Svaret måste typiskt nog bli att det varierade efter förutsättningarna. Under fascistregimens allra första år uppmuntrades bildandet av Fasci all’Estero, aktivistgrupper för italienare bosatta i utlandet, vilka snart hamnade i konflikt med Italiens utrikesdepartement och dess kår av karriärdiplomater. Fasci all’Estero lade 1925 fram förslaget om att bilda en fascistisk internationel, vilket vid den tidpunkten fick nobben av Mussolini, som samma år försäkrade inför en norsk journalist att fascismen “inte är för export”. Först några år senare, efter att partiet och dess utlandsorganisation hade oskadliggjorts genom inkorporering i staten, började Mussolini på allvar att tro på fascismen som universellt öde för världens mänsklighet. [Caprariis]

I USA, med dess många italienska invandrare, väcktes farhågor om att Mussolini höll på att skapa en femtekolonn i Amerika, kulminerande i november 1929 med artikeln Mussolini’s American empire publicerad i Harper’s. Farhågorna riktades kanske inte så mycket mot fascismen som ideologi, som mot den italiensk-amerikanska minoriteten. Hur som helst ledde de till att kongressen tillsatte en särskild utredning. [Caprariis]
Som kuriosa kan förresten nämnas att när italienskättade James Caesar Petrillo, då ledare för Chicagos musikerfack, mot slutet av 1930-talet trappade upp kampen mot den mekaniska musiken (lär mer här [pdf]) – då kallades han allmänt för “The Mussolini of Music“, ett epitet som vissa källor uppger att han själv tyckte om.

Som en liten inblick i hur omvärlden såg på den korporativa staten, kan vi läsa vad två auktoriteter inom internationell rätt skrev åren 1936-37.
H. Arthur Steiner vid University of California kunde knappt lägga band på sin entusiasm när han 1936 i Columbia Law Review beskrev den fascistiska rättsuppfattningen och hur den från grunden omdefinierat begrepp som Lag, Samhälle och Stat. Han menade att fascismen kunde förstås som en “tillämpad neo-hegelianism” där Giambattista Vicos avfärdande av naturgivna rättigheter spelade en central roll.

Fascist writers have, with Vico’s aid, eliminated the remaining vestiges of contract theory of the State upon which Hobbes, Locke, Rosseau and the authors of the Declaration of Independence relied so greatly. /…/ The Fascist corrective is found in Aristotle’s conception of man as a political animal, unimaginable outside of the political state. /…/ The Fascist state is the first and ultimate reality; enlarging upon Aristotle, Fascist philosophers have been able to establish the priority and superiority of the State in relation to the individual.
/…/
Fascism is founded upon a distinctive and conscious conception of the absolute and omnipotent State. This conception has emerged from a realistic appreciation of the necessity of creating an authority strong enough to reconcile the centrifugal forces at work within modern soiety. The individual, “who no longer counts as such”, may claim no rights against the State in whose service he is automatically enrolled at (if not before) birth. /…/ Law cannot be separated from the State any more than the State can be separated from law. /…/ In a dynamic society, law must not become static, and for this reason can never be regarded as subject to immutable, superior standards. The State creates its own morality.

Så långt pro-fascisten H. Arthur Steiner i Columbia Law Review, december 1936. Hans kollega Julius Stone, som skrev i Modern Law Review precis ett år senare, var däremot djupt kritisk till hur fascisterna upphöjde Staten till ett självändamål. Samtidigt är det intressant hur i den korporativa staten såg många uttryck för modernitet, som han menade att även demokratierna skulle bli tvungna att ta till sig, som en följd av ekonomins allmänna utveckling.

the fascist economic legal programme is but one example of the changes wrought by economic development in the scope and machinery of social control through law the world over; that most of the changes which Fascism professes to sponsor were sponsored long before in democratic countries;
/…/
Let it be assumed therefore that the paper achievements of Fascism are to be taken as the standard of the change which social control through law must undergo to meet the needs of a complex economically organised society.
/…/
the fascist governmental machine, /…/ is only attempting to do what every complex economically organised society has found it necessary to do. But the negative side of Fascism must be pointed out if a fair picture is sought. The strong state is not only a means of making necessary adjustments. It is also an end in itself.

Vad som förenar både H. Arthur Steiner och Julius Stone är hur det sociologiska perspektivet får dem att se den korporativa staten som uttryck för en realistisk respons på samhällslivets utveckling. Steiner understryker behovet av en absolut suverän stat för att hålla samman “det moderna samhällets centrifugalkrafter”. Stone
hänvisade till Durkheims teori om den tilltagande arbetsdelningen som motiv för att den höga nivå av komplexitet som ekonomin uppnått kanske nödvändiggjorde korporativa inslag i staten. För både Steiner och Stone framstod alltså fascismen som ett slags sociologism.

Fascisterna själva var mer skeptiska till att beskriva sin rörelse som följden av en linjär samhällsutveckling. Bland andra Giovanni Gentile och Alfredo Rocco underströk att fascismen inte byggde på någon dogm, att fascistiska teorier bara är ex post facto-förklaringar till “fascismens handlingsfilosofi”. Forskningen om fascismen har också präglats av dispyter kring frågan om huruvida fascismen hade en sammanhållande ideologi eller ej, en fråga som i detta sammanhang är av mindre betydelse. Här ska vi ju belysa möjliga korporativistiska influenser på det framväxande systemet för exklusiva rättigheter för skivbolag. Om detta inlägg gav ett mer allmänt och rättsfilosofiskt ramverk, kommer nästa att ta sig an hur det fascistiska Italien hanterade frågor om upphovsrätt och teaterpolitik.

Refererad litteratur:

11 Comments

Fram för fler plank kring konst!

May 7th, 2008 — konst

Onsdagens Studio Ett i P1 lät i ett reportage diskutera en aktuell dispyt kring offentlig konst. Till Högskolan i Skövde köpte Statens Konstråd in två fotomontage signerade Cecilia Parsberg.

Båda konstverken har i över fem år stått här bland undanställda stolar och bord i ett källarförråd i ett källarförråd på högskolan i Skövde. Här hamnade de efter många protester främst från personal och elever [sic!] inom vårdutbildningarna på högskolan.

Särskilt upprörande ansågs bilden Corner som avbildar en kvinna i läderbyxor stående på nacken av en avklädd man.

“Det ser ut som hon utövar en makt av något slag”, konstaterar adjunkt Mona Johansson i radio. Eh, ja. Liksom i fallet med kungastatyer och en massa annan offentlig konst. “Personal framförde att det var arbetsmiljöproblem och till och med tog en annan väg in på skolan”, konstaterar hennes kollega Elsie-Britt Hallman allvarsamt.
Angående det andra fotomontaget, där tydligen en kvinnas könsorgan är synligt, framför Mona Andersson ett annat argument:

Vi har studenter av olika nationaliteter och olika religioner, vi har muslimska kvinnor som studerar här, och även människor med hinduisk bakgrund och andra religioner. Och jag tror inte att de skulle se det positivt att titta på en sådan tavla, utan kanske känna sig skändade. Den får gärna stå i förrådet, för min del.

Notera att det inte är Mona Andersson själv som blir skändad, åtminstone vill hon inte säga det. Det är de andra, de med konstiga religioner och framför allt de muslimska kvinnorna, som tydligen inte tål att se en fitta.
Frågan är väl vem som skändar vem, när Mona Andersson tillskriver hela grupper av människor med viss religiös bakgrund en oförmåga att uppskatta viss konst. Inga av dessa “muslimska kvinnor” på högskolan intervjuas i reportaget. Vem vet, de kanske skulle hylla Cecilia Parsberg – vars konst på senare år trots allt dominerats av att aktivistiskt skildra palestiniers syn på Mellanösternkonflikten!

Nåväl. Oavsett protester från imaginära muslimer eller verkliga kristdemokrater, ska de bägge fotomontagen nu hängas upp igen, på “en mer framträdande plats än tidigare”. Nästa vecka deltar också Cecilia Parsberg med flera i en paneldiskussion på Skövde högskola.

Gott så. Men är inte den binära motsättningen – hänga eller inte hänga – ganska tramsig? Flytta konst mellan en vägg och ett källarförråd är lite fegt. Om konflikter uppstår, finns mycket mer sofistikerade sätt att skymma anstötliga bilder. Exempelvis genom att bygga staket framför dem (staket vars utformning i sin tur gärna kan överlåtas till konstnärer, för dubbel konstnärlig effekt).

Här tänkte jag ta ett exempel från min hemstad. Mitt på Stora Torg i Halmstad står Carl Milles fontänskulpturen Europa och tjuren, uppförd 1926. Invigningen bevistades av tusentals Halmstadbor, men snart haglade protesterna från gudfruktiga element. De nakna tritonerna, och det osmakliga i en prinsessa uppflugen på en tjurrygg, fick kyrkobesökare att ta stora omvägar kring torget.

Halmstads kommun löste problemet inte genom att ställa in bronsskulpturen i en källarskrubb – därtill var den förstås för stor – utan genom att helt enkelt bygga ett högt plank runt skulpturen så att den alls inte kunde ses, förrän känslorna lugnat sig efter ett par år och planket åter kunde avlägsnas. Detta var åtminstone vad vi fick lära oss i undervisningen i lokalhistoria på Örjansskolans lågstadium, vill jag bestämt erinra mig. När jag nu försöker få den osannolika uppgiften om planket bekräftad står den inte att finna. Antagligen är det rent hittepå. Men det hindrar inte att plank kan vara en bra idé, när obekväm konst inte längre kan visas offentligt. För ett plank framför en vägg, det går åtminstone att tala om.

4 Comments

Avdragsrätt för kultursponsring är fortfarande kulturpolitik

May 5th, 2008 — antipiratism, kulturpolitik

Tänk er att ett politiskt parti ska kungöra en ny kulturpolitik, pompöst kallad “Kulturen 3.0” – och att allt de har att säga om de offentliga understöden till kultur, är att “lagen tydligare ska ange vad som är godkänd kultur”. Vilket magplask!
Just detta gjorde moderaterna idag, med den lilla skillnaden att de inte gärna talar om bidrag, utan om att kultursponsring ska göras avdragsgill för företag. Avdragsrätt är emellertid bara en annan form av statligt understöd. Det innebär ingalunda, som många marknadsliberaler gärna vill tro, “mindre” kulturpolitik. Däremot en grovkornigare kulturpolitik, avgränsad av grova linjer och möjligtvis även överflyttad till Skatteverket. Som jag skrev i Neo förra våren:

Om företag ska få avdragsrätt för kultursponsring, vilket bidragsskeptiska politiker gärna föreslår, återstår likväl definitionen av kultur. Oljemålningar och operaföreställningar, visst. Men vad säger Skatteverket om sponsring av tevespel, houseklubbar, graffitibloggar eller lajvrollspel? Gränsdragningen blir ännu ett instrument i statens batteri av kulturpolitiska styrmekanismer.

Allt som 3.0-moderaterna har att säga om denna gränsdragning är: “Lagtexten ska tydligare än i dag ange vad som är godkända kostnader.” Varför då inte vänta med att skriva debattartikeln tills man har kommit på vad man egentligen vill godkänna respektive icke godkänna – för avdragsrätt handlar, precis som bidrag, alltid om att välja bort vissa kulturyttringar.

Oklarheten i vilket område som avses går igen när moderaterna utnämner Storbritanniens “creative industries”-politik till föredöme. De hänvisar till siffror från DCMS senaste rapport som siffror över “upplevelseindustrin”. Saken är bara att DCMS definition av “creative industries”, som sätter produktionen av “intellektuell egendom” i centrum, inkluderar en stor kategori med alla slags “software and computer services”. Vad som i Sverige definierats som “upplevelseindustrin” inräknar inte datortjänster i allmänhet, däremot områden som “måltid” och “turism” (medan omoraliska upplevelser som trav och porr frankt utesluts).
I slutändan kommer de brittiska och svenska uppskattningarna, endast delvis överlappande, fram till ungefär samma resultat vad gäller sysselsättning. Frågan är då vad moderaterna vill uppnå med att hänvisa till Storbritannien. Svaret kommer i påföljande mening:

Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete.

Kort sagt förespråkas ett synsätt där “kultur” primärt antas bestå i produktion av upphovsrättsskyddade slutprodukter som kan massreproduceras digitalt och säljas som exemplar. Vilket är ett bedrövligt reduktionistiskt. Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Fem av de sex undertecknarna hör till den grupp upphovsrättshökar som av Oscar Swartz kallats “asociala surmoderater“. Den sjätte, Göran Montan, tvärtom hörde till de sju ursprungliga “piratmoderater” som i början av året rörde om i grytan.

Positivt är trots allt förslaget om att konstnärslönerna inte som idag ska tilldeles för resten av livet, utan göras tidsbegränsad i takt med att nya beviljas. Att de instanser som beviljar anslag ska präglas av större öppenhet och snabbare cirkulation av ledamöter är också en god ambition. Däremot är det väldigt oklart vad som menas med att “litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans”. Balans förutsätter väl en mittpunkt att balansera på? Vem ska placera denna politiska mittpunkt?

Att Allmänna arvsfondens 300-400 miljoner kronor om året i högre grad ska ges “till kulturella ändamål för barn” lär förresten leda till ännu mer krystade försök att framställa allmänna kultur- och fritidsprojekt som särskilt riktade till barn. Om nu ändå inte Arvsfondens stadgar ska ändras är det underligt att fonden ska nämnas i artikeln. Och vad menas med att undersöka förutsättningarna för “ett särskilt kulturlotteri”?

Emma Stenström läser förresten den moderata debattartikeln som att “paradigmskiftet består i att medborgarperspektivet saknas och att det annars i mångt och mycket är en tillbakagång till hur det såg ut innan den kulturpolitiska parentesen”.

Uppdatering: Nu finns moderaternas 97 kulturpolitiska förslag tillgängliga. Inte heller på 29 sidors text utvecklas vilka kulturella aktiviteter som företag ska kunna sponsra avdragsgillt. Däremot vurmas det lite för kulturen som hälsobringare.
Stort utrymme ägnas åt luddiga krav på att “bekämpa illegal fildelning”, genom “skärpt lagstiftning” av oklart innehåll. Under rubriken “Skydda upphovsrätten” pläderas också, intressant nog, för att föräldrar generellt bör begränsa barns datoranvändande.

Konst definieras av moderaterna som försäljning av bilder, främst via gallerier. På scenkonstens område handlar portalkravet om att bygga ett nytt operahus i Stockholm. Programmet inkluderar även idrottspolitik och “ungdomspolitik”.

6 Comments

Om musikens juridisk-estetiska tudelning

May 4th, 2008 — _idé/uttryck, _praxis, _producent/konsument, historia, inkasso, musik

Läser sammanfattningen av ett domslut från 1935, fällt av ungerska kungadömets högsta domstol. Gramophone Co., Ltd. krävde betalt när skivor som de utgivit spelades i radio och stämde därför ungerska riksradion. Domstolen ogillade åtalet.

En fullständigt obskyrt domslut, utan historiskt intresse? Visst, den ungerska staten kollapsade strax därefter två gånger om. Ändå är texten en ovanligt bra illustration på ett tidigare dominerande sätt att förstå relationen mellan kompositörer och musik, som ligger till grund för den musikaliska upphovsrättens ännu existerande tudelning. Å ena sidan finns Stim, representant för kompositörer och musikförlag, som i princip ända sedan sitt grundande 1923 kunnat skyffla in licenspengar för allt offentligt bruk av inspelad musik. Å andra sidan finns Sami, som fick sin “diskoavgift” införd först 1986.
Nuförtiden betraktas självklart musiker – även de som inte själva skriver låtar – som upphovsmän, men den uppfattningen är relativt ny. En tidigare syn på musiker som blott “reproduktiva”, till skillnad från de “produktiva” kompositörerna, levde kvar länge. Den har stratifierat upphovsrättens institutioner på ett sätt som tills vidare framstår som orubbligt.

The performing artist does not create, but only brings before the public an already existing work of art in an artistic performance.

Formuleringen från Ungerns kungliga domstol år 1935 uttrycker i korthet det synsätt som då gällde i det lärda Europa. Noterad musik och skriven dramatisk text betraktades som “verk”, förlängningar av konstnärens personlighet. Musiker och skådespelare representerade estetiskt likväl en väsensskild funktion. De utförde en prestation genom att framföra verk, men denna prestation var – estetiskt och juridiskt – underordnat det skapande som författare och kompositörer ägnade sig åt. “Skapande konstnärer” och “utförarande konstnärer” behandlades som två distinkta grupper, verkande inom olika slags ekonomier.
Särskilt tydligt var musikernas underordnande i Tysklands och Österrikes lagstiftning, där musikers aktivitet uttryckligen förklarades som blott ett “fullbordande” av kompositörens verk. Liksom ett odlande av det frö som redan innehöll allt det konstnärliga värde som den sittande konsert- eller teaterpubliken kunde åtnjuta.

De första lagarna som reglerade det mekaniska mångfaldigandet av musik skrevs med grammofonen i åtanke. Att utvidga dem till att omfatta även det nya mediet radio var en operation vars utfall inte var självskrivet på förhand. Ungerns högsta domstol skiljer i domslutet på direktsändningar och spelande av befintliga skivor:

It is further self-evident that, in the case of a personal public performance of a performing artist his permission is required for a direct radio broadcasting of his performance; no such permission is needed, however, for the public performance or radio broadcasting of artistic performances rightfully recorded for gramophones /…/ and put into circulation.

I klarspråk: Musiker får ta betalt för direkta framträdanden och för att göra inspelningar, men när en inspelning väl är gjord kan de inte längre ställa ekonomiska anspråk på hur den brukas. Kompositörer kan däremot självklart göra det.
Domstolen lägger fram flera argument för saken:

If, besides the permission of the composer, the permission of the performing artist would also be required, composers would be unfairly hampered in selling and disposing of their compositions, because while it is usually not difficult to obtain the permission of composers through their various organizations established for this purpose, the difficulties to obtain the permission of the performing artists receive a proper fee for their performances when these are recorded

På 1930-talet framstod musikers anspråk på exklusiva rättigheter till inspelningar ofta som ett hot mot kompositörernas upphovsrätt (vilket också framgick av berättelsen av Ifpis grundare). Vidare sågs det – åtminstone i Ungern – som ett problem att musikerna saknade en samlad organisation som kunde representera dem och utdela musiklicenser.

Nuförtiden är musiker och kompositörer i praktiken upphovsrättsligt likställda. Ofta är de även samma person, och i elektronisk musik av alla de slag är åtskillnaden i princip omöjlig att göra – vilket inte hindrar att upphovsrättens institutioner fortsätter vara uppbyggda som om de företräder helt skilda yrkeskårer.
I svensk upphovsrättslag skedde likställandet något förenklat år 1986, då Sami gavs samma rätt som Stim att inkassera licenspengar för offentligt bruk av inspelad musik (vad som alltså några år tidigare hade kallats för “discoavgift“.

Den finns inte en orsak till att detta omvägande av konstnärligt värde kunde ske och få juridisk bekräftelse. Skivbolagen har förstås haft intresse av det, och därvidlag ofta (vilket det ungersk-brittiska rättsfallet från 1935 bara är ett av otaliga exempel på) talat i namn av musikerna. Samtidigt går det i ett större perspektiv inte att undvika att se någon slags samtidighet mellan “performers’ rights” (med Romkonventionen år 1961 som avgörande punkt) och “the performative turn” som från 1960-talet sker i konstnärligt avantgardistiska kretsar men också i populärmusiken i stort, där handlandet åter uppvärderas på bekostnad av det skrivna. Självfallet handlar det inte om att det ena orsakat det andra, eller tvärtom. Snarare kanske om vad som på gammal hederlig deleuzianska kallas deterritorialisering och reterritorialisering (och som vissa andra skulle föredra att kalla för dialektik).
Å ena sidan går det säkerligen att belägga att konsternas uppvärdering av performativa värden indirekt har bidragit till det upphovsrättsliga upphöjandet av “utövande konstnärer”. Å andra sidan kan upphovsrättens omfamnande av dessa, som en lagligt definierad grupp, ses som ett sätt att förhindra att “the performative turn” drivs längre – vilket ändå skett, men inte utan motstånd, vilket DJ Big Brother kunde vittna om år 1979.

4 Comments

Stim spräcker miljardvallen

May 2nd, 2008 — _praxis, antipiratism, inkasso, musik

För ett tag sedan fick jag ett utbetalningskort från Stim med några tusen kronor. Det gör mig till en relativt priviligierad i jämförelse med de flesta anslutna till Stim, som inte fick ut några pengar alls för 2007. Av oss drygt 21000 som fick Stim-pengar, fick 81 % mindre än 5000 kronor. Några hundra rättighetshavare hörde till den klick som kunde kassera in mer än 100000 kronor.
Bland dem finns utan tvivel Per Gessle, Björn Ulvaeus och Max Martin, rättighetshavare till de tre mest inkomstbringande låtarna.
Mycket mer information än så ges inte om den faktiska fördelningen i Stims årsredovisning från 2007, som just släppts [pdf]. Där finns dock viss annan intressant läsning.

Det går bra för Stim. Rekordbra. För första gången överstiger de samlade licenspengarna en miljard kronor. Att skivförsäljningen minskar kompenseras av att den levande musiken, och bakgrundsbruket av inspelad musik, ökar kraftigt. Enligt Stims årsredovisning har livemusiken i Sverige börjat ändra form under senare år:

Antalet stora konserter minskar medan klubbverksamhet som erbjuder levande musik växer. Festivalerna hävdar sig fortfarande i konkurrensen om publiken.
/…/
Klubbverksamhet som erbjuder levande musik växer. Som exempel kan nämnas rockklubben Debaser vid Slussen, vid Medborgarplatsen och nu även i Malmö. Band som spelar covermusik drar publik till uteställen med diskotekprofi l. Internet och framförallt MySpace bidrar till att publiken hittar ny musik och efterfrågan på ett mer varierat utbud av levande musik ökar. Många svenska band som inte är kända av den bredare publiken turnerar flitigt. Även spelställen med dansbandsmusik i medelstora städer drar stor publik.
Det blir allt vanligare med tillfälliga event i samband med lanseringar av nya produkter, jubileer och positionering av varumärken. Enstaka kvällar anordnas i butiker och andra lokaler med såväl levande musik som DJs. Professionella DJs turnerar som artister och agerar publikmagneter.

I den mån som denna bild av Sveriges musik stämmer, måste den betecknas som ljus! Färre besökare på mastodontkonserterna och fler på småspelningarna betyder att ett större antal artister kan tjäna stålar på att spela (observera att vi då inte talar om royalties, utan om gager, som Stim inte har med att göra).
Stims fördelningen av licenspengar från den växande klubbscenen uppges baseras på “områdets statistiskt utvalda musikrapporter”. Vad det innebär är oklart. Tidigare verkar det ha inneburit att Stim låter en grupp mainstream-dj:s skicka in listor på sina mest spelade låtar, och sedan utgått från att dessa låtar är de som spelas på alla klubbar.

Två andra områden där fördelningen är godtycklig har också ökat sin omsättning stort. Bakgrundsmusik i butiker och liknande är det ena. Byggande av inglasade gallerior verkar ge Stim rejält klirr i kassorna.

Det är vare sig ekonomiskt försvarbart eller praktiskt genomförbart att den som behöver en musiklicens för bakgrundsmusik också ska rapportera vilken musik man använt. Därför tillämpas på detta område en så kallad analogifördelning. Redan befintliga rapporter om spelad musik i radio och tv återanvänds.

Kort sagt räknar man med att den musik som spelas på landets kaféer och butiker är densamma som sänds via etermedierna. Närmare bestämt har Stims styrelse klurat ut följande “analogiunderlag” för området bakgrundsmusik:

SVT 4,98
TV3 – 4,24 %
TV4 – 3,81 %
Kanal 5 – 2,34 %
Canal+ – 0,61 %
Film/tv, Temo – 1,99 %
SR-P1 – 0,38 %
SR-P2 – 1,48 %
SR-P3 – 10,36 %
SR-P4 – 3,38 %
SR-lokalradio – 12,35 %
Kommersiell radio – 21,11 %
Närradio – 1,63 %
Fonogram – 31,34 %

Även vad gäller privatkopieringsersättning (kassettersättning) ser sig Stim tvingade att förlita sig på massmediebaserad fördelning av pengarna. Där gäller följande analogiunderlag:

NCBs fonogramavräkning – 25%
SR riksradio och P4 Lokalradio – 25%
Tv/Film – 50%

Att musik från tv/film får en så stor andel tycks bero på att Stim gissat sig till att digitala lagringsmedier i hög grad används till att lagra videofiler. Försäljningen av mp3-spelare och andra digitala medier – vars faktiska användande är ännu svårare att gissa än de gamla kassettbandens – har fått Stims intäkter från privatkopieringsavgifterna att skjuta i höjden. Kolla in diagrammet:

Dock bör det dock noteras att livemusik, bakgrundsmusik och privatkopieringsersättning – de tre kraftigt ökande områdena – tillsammans blott utgör en knapp tredjedel av Stims totala intäkter från svenskt musikbruk. De två stora tredjedelarna stavas fortfarande radio-tv respektive fonogram. Vilket kan bidra att förklara att Stims negativa inställning till fildelning är lika militant som tidigare, oavsett hur de försöker framställa sig utåt.
Stims vd Kenth Muldin kräver i årsredovisningens förord att Renfors-utredningens förslag om att stänga av fildelare ska genomföras. Och han formulerar åter vad Stims omtalade förslag, som okunniga tyckare fortsätter att lovprisa, går ut på: “de rättighetshavare som så önskar kan få sina rättigheter licensierade via Stim för fildelning”. Rakt på tvärs med påståendet på stim.se om att Stim har ett förslag om “att göra det lagligt att ladda ner all musik på internet”. Snackar vi om all musik, eller bara om viss musik? Enligt vd:n det senare. Följaktligen utbasunerar Stim (med bistånd av Westander PR) en medveten lögn!

Stims nya PR-strategi verkar dessvärre varken leda till transparens eller klarspråk. Men ambitiös, det är den. Nu har Stim har rekryterat en ny kommunikationschef, ett “stort Eagles-fan” vid namn Susanne Bodin.

11 Comments

To iPod or not to iPod

May 2nd, 2008 — _producent/konsument, offentlighet

Häromdagen tappade jag bort min iPod shuffle. En 1 GB musikspelare utan skärm, som jag under den senaste tiden låtit fylla med musikurval styrda av Soulseek-uppladdningar.
Nu står jag inför ett dilemma. En ny mp3-spelare ska införskaffas och frågan är, kort sagt, om den ska prydas av ett äpple eller inte. Frågan som här ska tas upp handlar inte om pris, ej heller om design.

Vad som talar mot iPod är uppenbart. Slutenheten, enkelriktningen. Apple gör vad de kan för att göra iPod till musikens slutstation. Man kan kopiera musik från en dator till iPod, men inte från iPod till dator. De flesta andra mp3-spelare kan användas obegränsat som externa lagringsenheter, vilket ju rent tekniskt är en självklarhet, men Apple blockerar sådan hemkopiering genom att gömma musikbiblioteket utanför det vanliga filsystemet. Visserligen skrivs med jämna mellanrum program som kringgår restriktionen, men Apple ser till att täta hålen genom vad de på nyspråk kallar “uppdateringar” av mjukvaran.
Att en vanlig iPod inte har någon mikrofon är också en slags enkelriktning.

Vad talar då för iPod? Att iPod noterar när och hur många gånger en låt spelas, och återrapporterar det till datorns musikbibliotek, där uppifterna inte minst kan användas för att automatiskt genererade spellistor. Även om iPod enkelriktar musiken, så dubbelriktar den metadatan. Vad jag vet finns det ingen annan kombination av hård- och mjukvara som gör detsamma. Priset för att skaffa en mp3-spelare där musikflödet kan gå i bägge riktningar, är ett enkelriktat flöde av metadata, att musikspelandet inte lämnar några spår.

Så här skriver jag i en antologi som senare i år kommer att utges av Posten AB(!):

Konsumenten som inte längre vill vara slutkonsument nöjer sig inte med att musik strömmar från en hårddisk via en högtalare för att förflyktigas till ljudvågor. Den måste dessutom lämna något slags spår.
Detta har Apple förstått i utformningen av sin enormt framgångsrika produkt iPod. /…/
Valet mellan att fortsätta lyssna på en låt när man är ute och promenerar, eller att hoppa vidare till nästa, ger utslag i det kontinuerliga byggandet av en personlig lyssningsprofil. Väl tillbaka i hemmet kan denna beskådas, efter att ens iPod synkats med datorn, i form av spellistan “80 mest spelade”.
Onekligen en attraktiv funktion för den som har tillgång till så mycket musik att hjärnkapaciteten inte längre klarar av att hålla reda på vad det egentligen var man gillade. Och ännu ett demonstrativt exempel på hur konsumtionen av musik har börjat bli till en produktion av metadata, alltså av information kring musiken.

Jag vill understryka att jag är djupt ambivalent till denna pseudoproduktivitet. Inte sällan tänker jag att det fanns något fint i ett musiklyssnande som bara är inriktat på ögonblicket och inte lämnar några spår. Samtidigt måste jag medge att jag är fast i metadataträsket. Att hörlurslyssnandet registreras och kan beskådas i topplistor fyller mig med tillfredsställelse. Musiklyssnande som inte lämnar några spår kan jag endast syssla med tillsammans med andra. Vad gäller hörlursmusiken verkar det inte finnas någon väg tillbaka.

Så vad ska jag göra? Vilken maskin ska jag köpa? Har jag inget annat val än att bita ihop och acceptera musikens enkelriktning för att få tillbaka den metadatans dubbelriktning som jag tycks vara hooked på? Eller finns det alternativa lösningar byggda på öppna standarder och fri mjukvara? Snälla, säg att det finns.

(Se även Copyriot-inlägget från förra våren: “Öppen metadata, öppna musikspelare“.)

Om sisådär en vecka sker köpet av en ny mp3-spelare. Jag lovar att noga överväga alla råd i äppelfrågan. Tills dess blir det FM-radio för hela slanten. Radioprogram kan man åtminstone blogga om, om viljan att göra mediekonsumtionen produktiv skulle bli alltför påträngande…

33 Comments

Historikermötet, IV: Medeltiden avskaffas

May 2nd, 2008 — historia, litteratur

Vad ska vi göra med medeltiden? Svar: avskaffa den.

På sitt eget aggro-entusiastiska vis berättade Dick Harrison om det stora projektet Sveriges nya historia som nu rullat igång och ska resultera i ett åttabandsverk som ges ut på Norstedts med start hösten 2009. Plus en 15 timmars programserie, producerad av Svea Television och med Dick Harrison som handledare, tänkt att locka minst en miljon tittare till TV4 från januari 2010.

Senast ett stort flerbandsverk om Sveriges historia sammanställdes var för 50 år sedan, så det är inte helt otänkbart att detta kommer att bli ett standardverk under lika lång tid. Det vetenskapliga råd av svenska historieprofessorer som Dick Harrison sammankallat, har stor bredd, för att inte säga ekumenisk karaktär – exempelvis kan nämnas att gruppen som ansvarar för skrivandet av samtidshistoria innehåller både Kristian Gerner, Kjell Östberg och Yvonne Hirdman. Vissa av dem hade föredragit en tematisk uppdelning av de åtta banden, men förlagets enda villkorslösa krav var att Sveriges historia måste berättas kronologiskt (för det säger marknadsundersökningarna att historiebokskonsumenter vill ha). Nu är det deras uppgift att periodisera. Vilket bland annat alltså kommer att innebära att “medeltiden”, och antagligen även “renässansen”, avskaffas.
Andra volymen, med Dick Harrison som redaktör, kommer att täcka åren 600–1350. Epoken efter som börjar vid digerdöden löper sedan ända fram till 1600-talet. Därmed berövas Gustav Vasa sin traditionella roll som vattendelaren i svensk historia. Antagligen kan man också se det som att socialhistoria tydligt överordnas religionshistoria.

I skrivandet av Sveriges nya historia deltar även forskare från idéhistoria, etnologi och arkeologi, vilkas respektive perspektiv kommer att följa med hela vägen fram till nutiden. Exempelvis finns en klar tanke om att arkeologins roll inte ska begränsas till att “skriva ned hur det var” för att sedan sätta stämpeln “slutundersökt” på diverse ting, utan att kontinuerliga hur kvarvarande artefakter har använts. Här gavs några exempel från göticismens 1700-tal, då storgodsägaren Pehr Tham historicerade tillvaron genom att bygga sitt eget runstensuniversum vid Hornborgasjön, medan Gustav III stod med ett ben i den sydeuropeiska antiken och ett andra i det götiskas vikingavurm. Sådana perspektiv på olika tiders bruk av historien kommer tydligen att finnas närvarande i något av kapitlen i varje volym.

5 Comments

Next Entries →