ÖFA

Moment och Melo får ursäkta – just i detta nu hålls Stockholms scenkonstfana allra högst av ÖFA.

“Vårkonsert” är ett rätt anspråkslöst namn på en föreställning som efter inledande körsång är både dans, film, teater och musik samtidigt. “Collageföreställning” är annars ett begrepp som ÖFA själva brukar använda. Valet att kalla något just för konsert och valet att låta något äga rum just på en teaterscen – kombinationen av inramningar skapar sina egna förutsättningar, som ÖFA-kollektivet använder oslagbart bra. Inom en renodlad teatersituation eller en renodlad konsertsituation hade knappast framförandet av en ofärdig visa, för att nämna ett av många nummer, kunnat etablera samma starka närvarokänsla. Visst finns inom bägge situationerna en öppenhet för hybrider, men perspektivet stannar alltid på endera sidan.
Postdramatisk teater har bra potential att rama in musikinslag, men kräver en insats av åtbörder innan och efter, vilket i dess större sammanhang riskerar att överrösta att någonting börjar vid första tonen och slutar vid sista. En sittande konsertsituation överbetonar tvärtom musiknumrets autonomi, så att publiken tvingas att tolka övergångar mellan sång och berättande på ett av två sätt: antingen som uttjatad trubadurklisché, eller som skämt att möta med artigt avvägda skratt. Men ÖFA behöver inte “överbrygga” den ena eller andra formen. Deras kollektiva utforskande av vardagliga erfarenheter rör sig otvunget mellan dem och är smärtsamt bra.
Någon kanske undrar “vad det handlar om”. Svaret kan tyvärr inte bli att att “det får ni gå och se själva”, för sista föreställningen var igår. Kanske går det att säga så här: Det är inte ÖFA som har ett budskap som de uttrycker i olika konstformer, det är ÖFA som är budskapet. Läs förresten också vad Elin Alvemark skriver, och missa inte nästa gång.