Konst som tar tid

Snart ett sekel efter Marcel Duchamps första ready-made verkar Elsa Westerstrand på tidningen Fokus har sjösatt en liten kampanj för att etablera en konsthistorisk parentes och torgföra den lugnande uppfattningen om att det bildsköna åter är på väg att bli Konstens sammanhållande värde.
I senaste Fokus porträttas tavelmålaren Alexander Klingspor bland glänsande linoljefläckar som schablonen av manligt lidande målargeni, därtill förtryckt av “postmodernisterna”, fast som nu har fått upprättelse efter att en amerikansk konstsamlare pungat ut för hans avbildningar av krogmiljöer. “Vad är det för fel på gediget hantverk och estetisk skönhet?” får Alexander Klingspor säga.

Strax dessförinnan publicerade Elsa Westerstrand ett långt succéreportage om svensk konst. Å ena sidan tog hon Moderna muséets stigande publiksiffror som ett tecken på att “svenska folkets” intresse för samtidskonst “tagit skruv”. Tveksamt: Stockholm är inte Sverige, och Moderna är i första hand ett konsthistoriskt museum. Å andra sidan antydde hon att konstvärlden efter en period av olyckligt självbespeglande hittat tillbaka till The Real Thing:

Samtidigt är hantverket, det detaljrika som tar tid att göra, tillbaka. Troligtvis som en reaktion på den idébaserade konstens mer slarviga estetik.

Låt vara för att “idébaserad konst” är ett knepigt uttryck. (Vad är det Elsa Westerstrand för med Alexander Klingspor om inte att uppvärdera hans konst genom att knyta den till en idé, om än en välkänd idé om konstnärsgeniet? Vilken konst är inte idébaserad?)
Påståendet att konst ska ta tid att göra ligger det däremot mycket. Konst – liksom teater, musik, litteratur – ska ta tid. Dess värde är omöjligt att skilja från det faktum att människor ödslar tid på något vars värde kan betvivlas. I denna breda bemärkelse är det nog mindre väsentligt att konsten tar tid att göra. Konsten måste, för att räknas som konst, även ta andras tid än konstnärens i anspråk. Smarta konstnärer utvecklar sina egna metoder för att i största möjliga mån låta andra göra jobbet – ett utvecklande som dock i sig tar en oerhörd massa tid i anspråk, tid som i slutändan också blir en del av konstens allmänna fördrivande av tid.
Konsthögskolor handlar mindre om att lära ut tekniker än om att erbjuda noga utvalda studenter flera års tid att fritt ta i anspråk. Många av dem upptar sin tid med sådant som inte är konst i snäv bemärkelse, såsom att arrangera spektakulära fester och att spela musik. Sådant som reproducerar konstvärlden och samtidigt öppnar dess gränssnitt mot andra kultursfärer. Det tar tid. Bara en försvinnande andel av konstvärldens samlade tid går däremot åt till hantverk.

Inget ont om hantverksskicklig konst. Men hur ska man tolka drömmarna om att återfinna något rent visuellt, något som ligger närmare Konstens verkliga kärna än allt konceptuellt och performativt gör?
Kanske som ett symptom på att “idébaserad konst” ställer större krav på en offentlighet där den kan ta tid, där alla som bryr sig kan försäkra sig om att den verkligen tar (någons, eller åtminstone ens egen) tid. Något som kräver att konstvärlden har väl fungerande gränssnitt mot angränsande världar – vilket nog Sverige är ganska dåligt på, i ett europeiskt perspektiv.
“Offentlighet” bör dock snarare skrivas i plural. Vad som behövs är inte förmedlande insatser som för ut konstnärerna att predika “ute i samhället”, utan en brokig mångfald av arenor som täcker upp hela gråzonen mellan det mest privata och det mest offentliga. När sådana finns så ökar också tilltron till att konsten tar tid. När sådana inte finns höjs ropen på det bildskönas återkomst. Då tigger konstköparna om “det detaljrika som tar tid att göra”. För tanken på att konsten inte skulle ha tagit någons annan tid än ens egen är outhärdlig.