“Riktiga musiker” och folkskygga konstnärer

Att skriva blogginlägg som inte uttrycker någon klar åsikt, utan löst dissekrerar och ifrågasätter diverse uppfattningar, är något av ett vågspel. Antingen tar ingen notis, eller så utvecklar sig livliga diskussioner, som ibland domineras av upprördhet förorsakad av dolda åsikter som antas finnas där, andra gånger av finurliga associationer som tar originalinläggets frågor vidare i riktningar som inte fanns där från början. Allra mest givande blir det kanske med en väl avvägd blandning av misstänksamhet och nyfikenhet – som i kommentarerna till förra inlägget.
Kanske bidrog den något provokativa rubriken, “Specialiserade låtskrivare, behövs de?” Per Gudmundson blev misstänksam, “det är en obehaglig frågeställning”, och skrev vidare att:

det är ett självändamål att människor ska vara fria att göra det de vill, och ett självändamål att folk ska kunna försöka försörja sig som de vill.
Man ska nog försöka låta bli, i vilket fall, att systematiskt förstöra folks försörjningsmöjligheter bara för att man anser att de inte “behövs”.

Fast sakta i backarna! Ingen har veterligen förordat ett systematiskt avskaffande av gruppen “låtskrivare som inte är artister”. Frågan är bara om det ska vara upphovsrättslagens uppgift att garantera just den gruppens försörjning, huruvida varje tecken på att denna grupp får svårare att klara sig bör ses som ett skäl att skärpa upphovsrättslagen. Ett sådant antagande finns liksom inbyggt i rådande system, som behandlar “kompositörer” och “utövande musiker” som två helt olika kollektiv, trots att den praktiska överlappningen är mycket stor.
Vi kan också göra tankeexperimentet att testa samma logik på konstvärlden. Tänk er en samtidskonstnär som bara vill göra bilder, men inte har lust i att framträda i egen person, slänger alla inbjudningar till konstvärldstillställningar i papperskorgen och inte ens ger intervjuer. Även om enstaka undantag kan tänkas, skulle en så pass publikskygg konstnär nog ha svårt att uppnå någon större framgång, och ännu svårare att tjäna ett levebröd. Många konstnärer har idag större inkomster från “uppträdanden” (inklusive gästspel på konsthögskolorna och stipendier som förutsätter deltagande i seminarier, etc.) än de har från försäljning av objekt. En fullt naturlig följd av att diskurs och nätverkande är vad som räknas inom konstvärlden. Visst skulle man kunna säga att detta klimat systematiskt förstör den världsfrånvände konstnärens försörjningsmöjlighet.
Finns det en allmän rättighet för kulturutövare att välja bort mötet med publiken? Knappast. Vilket inte hindrar att det fortfarande finns utrymme för en och annan låtskrivare som inte är artist, bildkonstnär som aldrig lämnar ateljén eller bokförfattare som aldrig skriver artiklar. De får bara räkna med att kämpa hårdare för att klara sig – om nu inte staten går in och garanterar deras försörjning, vilket ju sker i enstaka fall.
Sen tror jag inte att Per Gudmundson, vid närmare eftertanke, verkligen anser att “folk ska kunna försöka försörja sig som de vill”. I så fall måste han ha gjort en ideologisk helomvändning…

Andreas tog upp frågan om begreppet “en riktig musiker”. Behöver vi sådana begrepp? Nej, reagerar de flesta av oss spontant. Samtidigt tror jag att de flesta av oss ändå gör en mental avgränsning. Visst finns säkert de, med “Beatles och Dylan”> som ideal, som vägrar erkänna elektroniska musikmakare som “riktiga musiker”. Men även de av oss som anser oss ha frikostigast möjliga definition och även betraktar DJ:s som musikartister, drar gränsen någonstans.
Hur många är, med handen på hjärtat, beredda att säga att Rosa Mannen (som sprider otaliga musikvideos via The Pirate Bay) är precis lika mycket musiker som medlemmarna i Månskensorkestern (som senast i onsdags spelade på sin egen tangoklubb)?
Alla som menar att begreppet “musiker” är befogat i andra fallet men inte i det första, bör nog stå för att de upprätthåller ett begrepp om “en riktig musiker”! Vilket förstås inte hindrar att man förhåller sig kritiskt till det, låter det vara pluralistiskt och öppet för förändring.

Vissa av musiklivets aktörer får bättre villkor, andra får sämre. Så har det alltid varit i tider av teknologisk och kulturell förändring. Det finns alltså inte en figur som alla rör sig mot. Det är givetvis också möjligt att genom politiska åtgärder kompensera hårdnade villkor för sådana som man anser är oersättliga.

Andreas ställer också frågan:

när du då ställer frågan i ditt huvudinlägg om utifall dedikerade låtskrivare verkligen behövs, så blir det ju ett problem var de musiker som faktiskt inte kan komponera själva ska få sitt material ifrån? Eller tänker jag fel?

Jag har svårt att se problemets verklighetsanknytning. Även om vi bortser från att Stim fördelar rekordsummor till låtskrivare och ultrahypotetiskt tänker oss en situation där levande framträdanden var det enda sättet att leva på musik – vad skulle problemet vara? Vad säger att de musiker som inte själva kan skriva låtar måste spela unika låtar, som inga andra musiker tidigare har spelat? Ingen skugga ska falla över de musiker som omtolkar befintlig musik – såsom det nyss nämnda tangobandet, vars repertoar bestod av gamla finska tangostandards. Eller se på jazzscenen. Eller folkmusiken.
Nej, idén om att kompositionerna skulle kunna “ta slut” är absurd. Visst kan man se det som önskvärt att nya kompositioner skrivs, men vad säger att den saken inte kan skötas av kompositörer som samtidigt är artister, eventuellt i kombination med kulturpolitiskt understödda specialister?

Andreas öppnar även en intressant diskussion om elektronisk musik, med Kraftwerk på Arvika ’04 som exempel på något som är “live” trots att det formellt sett kanske är “playback”. Där vill jag bara helt kort tillägga att jag inte helt köper påståendet att den elektroniske sovrumsproducenten enbart är låtskrivare, medan “performance-momentet ligger hos en maskin” – vilket bland annat visas av exemplet Kraftwerk och av diskussionerna om DJ-rollen. Vad som sker i förprogrammerad musik är nog snarare att komposition och performance integreras allt tätare, medan sampling och DJ:ing får dem att haka in i varandra och bygga potentiellt oändliga kedjor. Komposition och performance fortsätter att existera som aktiviteter av olika karaktär, men blir roller att gå in och ut ur, snarare än två helt skilda sfärer befolkade av olika människor.