Måndagens huvudledare i Svenska Dagbladet, skriven av Per Gudmundson, refererade min forskning. Kul!
(Själv skulle jag kanske tolka den något annorlunda. Gudmundson med många andra ser främst kontinuiteten i rädslan för ny teknik, medan jag mer betonar den föränderliga synen på vad som är musikaliskt skyddsvärt. Fast historisk forskning ska ju handla om både kontinuitet och förändring, brukar det heta, så det är väl bara bra om tolkningen lämnas öppen.)
Björn Ulvæus replikerar idag, dels kortare i papperstidningen, dels längre på SvD:s ledarblogg. Repliken handlar förstås om fildelning, ett fenomen som Ulvæus beskriver mer pragmatiskt än tidigare. Det enda som gör hans synpunkter intressanta är att han starkt betonar låtskrivarens perspektiv, i kontrast till artister (vilka han inte tycks oroa sig för):
Jerry Leiber och Mike Stoller, som skrev Jailhouse Rock och Hound Dog till Elvis, var helt beroende av upphovsrättsersättning. Detsamma gäller i dag Max Martin, som skrivit Oops! I did it again! åt Britney Spears. Det finns många fler, men här har vi exempel på låtskrivare som inte är artister och därmed gjort karriär enbart tack vare en fungerande upphovsrätt.
Låtskrivare som inte är artister – den frågan kan man tala om på två sätt. Å ena sidan kan man säga att låtskrivare visserligen förtjänar mer pengar men att de får hitta en ny modell som inte bygger på att “få betalt per kopia”, att artister helt enkelt får betala för låtskrivares tjänster.
Å andra sidan kan man ifrågasätta själva uppdelningen mellan artister och låtskrivare. Är det ett självändamål att vissa personer ska skriva musik utan att behöva spela musik?
I förmiddags föreläste jag för ett trettiotal studenter på grundkursen i MKV här på Södertörn. Det var tredje gången jag gästföreläste där och jag det är alltid lika trevligt, även om de kritiska frågorna brukar utebli då studenterna är minst lika skeptiska som jag till rådande upphovsrätt… Hur som helst så ställde någon frågan om musikskapare som inte vill spela live, men som folk ändå vill lyssna på. Mitt svar blev att det nog är nödvändigt att omvärdera vad “levande musik” betyder, inte fastna i schablonbilden av en konsertsituation utan bredda tanken: Levande musik är alla tids- och platsspecifika musikupplevelser med en social aspekt – och det är där som pengarna finns, även för låtskrivare, vilket Stims stigande omsättning visar.
Björn Ulvæus skriver att fildelningskulturen är “ett faktum”. Vad han oroar sig för är följdverkningar som gör “att upphovsrätten blir irrelevant”, men de är ganska hypotetiska. Accepterandet av att filer kopieras behöver i sig inte betyda att all slags upphovsrätt luckras upp, tvärtom är det formellt sett fullt kompatibelt med att Stim inkasserar pengar från klubbar och festivaler och ger till sådana som Björn Ulvæus. Eftersom han får näst mest pengar av alla från Stim lider han knappast någon nöd. Problemen med Stim ligger snarare i vad de gör med de mindre aktörerna i musiklivet.
Antagligen är inte offentligheten riktigt mogen ännu, men det vore väldigt välkommet med en diskussion kring vilka aktörer det är som upphovsrätten ska skydda på musikens område. Vill man garantera existensen av musikaliskt yrkesverksamma i allmänhet? Eller finns det ett särskilt värde i att vissa personer specialiserar sig på att skriva musik?
19 kommentarer ↓
Inpass angående vad “levande musik” betyder: Det blev en lång och delvis intressant diskussion om det för ett drygt år sedan på ett trance-forum, efter att den svenska duon Son Kite (här hemma mer känd under sin andra identitet Minilogue) angripit majoriteten av artisterna inom genren för att inte spela live “på riktigt”, och konsertarrangörer för att inte ge förutsättningar för det.
Länk: http://forum.isratrance.com/son-kite-on-playing-live-in-trance/
Det här är ju intressant. Först discodöd-debatten där argumentet att det är själva performance-grejen snarare än inspelningen som bör vara den sak som ger inkomst (medan inspelningen är “gratis” relativt sett) kan skönjas – och nu kan man ana en diskussion om utifall låtskrivarens betydelse möjligen är överdriven.
Är detta början till en back-to-basics-rörelse kring musiken, där “en riktig musiker” ska skriva sitt material själv och förvärva sin inkomst i första hand genom liveframträdanden?
Andreas: Visst är det intressant! Själv vill jag nog inte se det som back-to-basics, för vad betyder basics? Har musiken ens ett ursprung? Går vi tillbaka till tiden före ljudinspelningsteknikerna, finner vi knappast en enda musikkultur, utan en rad ganska separata: militärmusik, kyrkomusik, borgerlig konsertmusik, folklig dansmusik, etc.
Behöver vi begrepp som “en riktig musiker”? Vem vet, kanske vi gör det. Men jag ser inte vad som säger att “en riktig musiker” ska “skriva sitt material själv” – något som förresten kategoriskt tycks utesluta att DJ:s kan vara musiker. Och vad betyder “förvärva sin inkomst i första hand genom liveframträdanden”? Det beror på hur vi definierar “live”, något som har varit historiskt föränderligt, och på vilka alternativ som skulle finnas. Alla reflektioner kring detta mottages tacksamt!
Det där med hur musiker ska vara för att vara en “riktig” musiker har väl varit fastslaget åtminstonde sen Beatles och Dylan. Elektronisk och samplebaserad (för att inte tala om grener som R&B) har ju fortfarande inte respekt bland folk som har åsikter om vad riktig musik är.
Ok, mitt eventuella statement i det hela går egentligen inte längre än till att det är intressant. Just det att basics är omöjligt att definiera är ju egentligen ett problem för alla back-to-basics-rörelser, varför begreppet som sådant inte är särskilt användbart när det kommer till kritan – jag får erkänna att det jag försökte beskriva var mer en stereotyp av någon slags musikkonservatism jag själv inte skulle stå bakom. Därav det slarviga ordvalet. Personligen tycker jag inte att ett begrepp om “en riktig musiker” behövs, det jag funderade på var mest om diskursen kan komma att bli sådan att ett sådant begrepp blir mer aktuellt.
Det är ju dock precis som sign. Henrik sriver ovan att det finns en uppfattning om en “riktig musiker” som går tillbaka till Beatles och Dylan, alltså inte speciellt basic alls men stämmer väl in på vad jag tänkte mig när jag skrev mitt första inlägg. Singer-songwritern som self-made-man eller nåt (för att byta till en annan klichebeskrivning!). Jag tänker mig att ett sådant musikerideal skulle kunna bli ett resultat av diskussionen kring vad i musikproduktionen som ska kunna bringa inkomst samt hur detta bör eller kan ske. (for better or worse).
Men ok, jag inser ett logiskt slarvfel från min sida. Du Rasmus ifrågasätter låtskrivarens betydelse jämfört med performern i ditt huvudinlägg (eller åtminstone strukturerar du upp ett ifrågasättande, vet inte om det var så mkt statement från din sida som uppslag till diskussion). Men det ifrågasättandet betyder förstås inte att den framförande artist som inte skriver sin musik själv tappar status jämfört med den som gör det, den enda vars status på något sätt skulle hotas är ju den icke-framträdande låtskrivaren. Och därmed är det kanske inte singer-songwritern som blir det resulterande idealet trots allt. Men när du då ställer frågan i ditt huvudinlägg om utifall dedikerade låtskrivare verkligen behövs, så blir det ju ett problem var de musiker som faktiskt inte kan komponera själva ska få sitt material ifrån? Eller tänker jag fel?
Nåväl, ta tex elektronisk musik för argumentets skull, i ett tänkbart fall (knappast standardfallet, men hypotetiskt) så kan ju en kompositör skapa hela sin livsgärning inifrån cubase och låta en (dyr) synth spela upp den. I det läget finns det ju bara en låtskrivare, performance-momentet ligger hos en maskin. Hur ska då den musiken värderas? Det är ju ett faktum att den typen av musik gärna nedvärderas av många, men på vilken grund egentligen? – mången klassisk kompositör gör ju samma sak i princip även om den senare har en orkester till “slavgörat”.
Vad gäller live, så är kanske ett snävt begrepp. Performance kanske är ett bättre, jag vet inte. Men kärnan är väl ändå att det ska vara någon slags icke replikerbar dimension i det som ses som själva arbetet, tex den sociala aspekten du nämner ovan. Något unikt från gång till gång som liksom ger _just det_ liveframträdandet sin exceptionella status, varför det också skulle vara värt att betalas för.
(ps. Jag såg Kraftwerk på Arvika, -04. En enorm projektorduk med en animerad film. Framför den fyra män bakom varsin pelare med nåt laptop-liknande på, de såg ut att knappa på dem också. Att de aktivt påverkade musiken eller showen på något sätt med sitt knappande har jag svårt att tro. Men det intressanta är väl, att i den situationen och med den musikens förutsättningar så kändes frågan “är det playback?” överhuvudtaget inte relevant, trots att playback sannolikt är en helt korrekt beskrivning av deras framträdande!)
Rasmus: Ang DJ:s, är inte ett sådant uteslutande beroende av en ganska snäv definition av skapande? Om man pratar om komposition så står de ju absolut för den själva.
“Är det ett självändamål att vissa personer ska skriva musik utan att behöva spela musik?”, skriver Rasmus.
Och det är en obehaglig frågeställning. Är det ett självändamål att vissa personer ska äga bil? Är det ett självändamål att vissa människor ska tillåtas producera matvaror för hushållsbruk?
Nej, men det är ett självändamål att människor ska vara fria att göra det de vill, och ett självändamål att folk ska kunna försöka försörja sig som de vill.
Man ska nog försöka låta bli, i vilket fall, att systematiskt förstöra folks försörjningsmöjligheter bara för att man anser att de inte “behövs”.
Jag kanske övertolkar, men det känns onekligen som en obehaglig rubrik. En parafras: Kulaker, behövs de?
(Ett stickspår)
Andreas: Jag såg också den spelningen och håller med dig helt. Men folk som såg, och skrev om, andra spelningar under turnén noterade små, små misstag som de tolkar som bevis för att musiken till viss del framfördes “live”, vad det nu spelar för roll.
Det var dock slående hur de fyra hade ersatts av robotar på scnenen under extranumret och det ändå kändes som en höjdpunkt. Liveupplevelsen har verkligen inte bara med ljud att göra. Den måste få vara lite mystifierad och bygga på en diffus känsla av att befinna sig nära någonting som är större än en själv och sannolikt större än musiken.
Jag resonerade lite på samma sätt kring DJ:s vid ett tidigare inlägg. Vid sidan om de faktiska låtval och mixar som en DJ gör tror jag många upplever att ett stort och mytomspunnet namn så att säga välsignar ett dansgolv med sin närvaro.
Motfrågan jag skulle vilja ställa är vad det är som gör att låtskrivaren skall särbehandlas jämfört med producenten. Båda har stor inverkan på om låten blir en framgång, den ena får procent på försäljningen, den andre lön från skivbolaget. Vem vet hur många lysande Lieber-Stoller-låtar vi gått miste om för att de kunde leva gott på inkomsterna av tidigare framgångar?
Och ärligt talat, vilken låtskrivare prostituerar sig inte? Björn Ulveaus är fantastiskt bra på det han gör och förtjänar all respekt för sin musikaliska gärning, men hur viktigt var det egentligen för världsfreden att de inte skrev den där låten om “rost rove” som Japanerna ville? Det är ju inte som att de undvikit det ämnet senare. *host* The Winner Takes it All *harkel* Tror Ulveaus verkligen att Max Martin skrev sina hits åt Britney rakt från hjärtat helt utan hänsyn till vad som kunde tänkas vara kommersiellt gångbart? Det tror inte jag.
Håller förresten med om att diskussionen om elektronisk musik är intressant. Men ärligt talat, om de (hypotetiskt) omöjligt kan få sina fans eller någon annan att punga ut, om ingen är beredd att betala ett vitten för att stödja produktionen av elektronisk musik, är det verkligen en katastrof om de får lägga ner? Och om vi nu skulle komma fram till att det är en sådan katastrof, så får vi väl i värsta fall ge den elektroniska musiken konstgjord andning som vi redan gör med den klassiska musiken. (Något i stil med den statliga författarlönen som går ut till en massa mediokra svenska författare är ett annat exempel på en tänkbar lösning för osäljbara konstformer)
Det enda jag saknar nu i din analys av samtiden är att visa på parallellerna mellan industrialismen och det som händer idag inom fildelningsvärlden.
Det gäller alltså som i frågor som: monopol= smuggling, skrå = teknologistagnation, frihandel = bra för alla på sikt, Teknologi = världen blir mindre, Utveckling = kakan blir större och fler få ta del av den, Framtiden = de få förlorar makt till förmån för de många (läs: adel->borgare->?)… etc.
Björn Ulvaeus hävdar att låtskrivare som inte själva framför sina alster skulle vara helt beroende av upphovsrätten. Skulle snarare säga att det är tvärt om, de är inte alls beroende av upphovsrätten. De skapar låtar och får sedan sälja dem till artister/musikbolag eller alternativt anställs av desamma.
Visst kan de välja att sälja sina alster till artister med någon form av rörlig inkomst som alternativ till en engångssumma men ser inte problemet med en saknad upphovsrätt för dem. SKiljer sig inte från någon som skapar något annat som behöver säljas vidare.
Hej.
Det är en intressant fråga. Rent produktmässigt så tycker jag det liknar filmfrågan, eftersom det inte heller är någonting som spelas live (förutom bio. men det går ju utför med bio).
Men jag tycker inte att det är så enkelt som att säga att låtskrivare inte behövs, om någon nu säger det. Att skriva en låt är väl lika mycket en kulturyttring som att spela den? Och folk är bra på olika saker, vissa är bra på att skriva låtar men kanske helt oförmögna att framföra dem, på samma sätt som vissa är bra på att skriva dramer men inte på att skådespela. Och tvärtom. Gränsen mellan en “riktig artist” kan ju inte rimligtvis gå mellan att skriva sitt eget material och inte, det är inte en relevant gräns.
Det sagt, så tror jag ändå inte att det behöver leda till att just låtskrivare ska få samma typ av ersättning som artister (däremot är det som sagt svårar med artister som inte spelar live). Om det är så pass värdefullt att ha profisionella låtskrivare så kan man ha stipendier och liknande. Men jag tror inte att formatet kräver det. Ta poeter, som får väldigt lite pengar jämfört med författare. Det anses väl inte att de behöver en heltidsanställning för att skriva några rader. Detsamma, och i betydligt högre grad skulle jag säga, gäller låtskrivare. Artister som behöver låtar kan väl få “bilda team” (tycker inte om “anställa” för det behöver inte finnas någon chef) med någon som skriver låtar. ingen upphovsrätt behöver ingå för någon av parterna. Faktum är väl att det bara är “produktliknande” artister som behöver skrivna låtar, på mindre komersiell nivå är det inte värdefullt på samma sätt att skriva låtar. Sen som sagt, vissa är bra på att sjunga men inte på att skriva, och tvärtom, men det är inget argument för att ha upphovsrätt till låtar.
fast jag vet inte, den här idén verkar också förutsätta någon slags upphovsrätt i grunden, så det är nog inte en universallösning utan handlar bara om vårt samhälle.
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Specialiserade låtskrivare, behövs de? Möjligtvis liknande inlägg: “Musikerimport” då och [...]
om man skulle göra ett antal ambitiösa experiment med helt algoritm-baserad musik som är digital framförd och sen inspelad, undrar om kompositören eller producenten skulle bli mest ersättningsbar när det handlar om att dra in pengar genom topplistor? alltså, oavsett om det är “elektroniskt” eller “nåt annat” (jag tänker att det väl bara är en tidsfråga innan det är rätt omöjligt att skilja mellan MIDI-kontrollerade violiner och människo-opererade diton). hit-kompositioner kanske är mindre trendkänsligt än produktion, framförande, attityder, etc, och därför svårare att pressa in i en algoritm. öuhm, kanske rätt snöigt det här, men ändå.
[...] vi förutsätter att låtskrivare är jätteviktiga för artister, så skulle de hänga på, tveklöst eftersom att ta avstånd från de juridiska bitarna skulle [...]
[...] Kanske liknande Specialiserade låtskrivare, behövs de? [...]
[...] Specialiserade låtskrivare, behövs de? [...]
Det är klart att låtskrivare behövs. Att du sitter i lilla Sverige och tycker att världens (uppskattningsvis) 5 miljoner låtskrivare inte “behövs” är ju patetiskt. De kanske inte tycker att du “behövs”?
Lite fakta koll bara: Det är otroligt vanligt att artisten och låtskrivaren är olika personer vid ett framförande eller en inspelning, mycket vanligare än du tror.
Lite förenklat betalar artisten procent på sina inkomster till upphovsmannen. Upphovsrätten tvingar artisten till detta.
Artisten och upphovsmannen är motparter inom musikindustrin. Stim (som representerar upphovsmännen) förhandlar med IFPI (som i förlängningen representerar artisten) på samma sätt som facket förhandlar med arbetsgivarna om upphovsmännens ersättning.
Att inte förstå skillnaden mellan en upphovsman och en artist är som att inte förstå skillnaden mellan en anställd och en arbetsgivare.
Men man ska kanske inte ställa så höga krav på en pirat…
lol
Kommentera