Missa inte att bloggen Fade to Grey antagit ny skepnad som Blay.se. Där har Magnus just publicerat en presentation som hölls på ett arrangemang kring “spontankultur” som ägde rum i Malmö förra veckan. Obligatorisk läsning!
Ett par särskilt spännande saker att lyfta fram, och några spontana tankar som de väcker:
Den alternativa, subkulturella utanförpositionen som var möjlig från 80-talet och fram till Internets utbredning håller på att försvinna. Den alternativkulturen kom till i en tid då det gick att etablera alternativa nätverk och distributionsformer för fanzine, kassetter, skivor, spelningar, inspelningar. /…/
Idag existerar all kommunikation i samma släta rum. Vi får ett fragmenterat kulturellt landskap med olika mikrokulturer, men inte subkulturer som tar avstånd från EN mainstreamkultur.
På samma sätt görs en distinktion mellan 1990-talets nätkultur och nätkritik, som tenderade till att se internet som en ny virtuell värld, och de processer som vi nu är mitt uppe i, som utgår från hur nätet snarare muterar existerande praktiker. På så vis, skriver Magnus, är Piratbyrån en nätkritikens “andra våg”:
Vi startade när nätet bestod av gråzoner. Det var delvis kommersiellt, delvis ideellt. Delvis möjliggjorde frihet, delvis kontroll.
(Något liknande är förresten jag inne på i ett svar till Armin Medosch som ett Londoncrew nyligen publicerade i skriften Deptford.TV diaries II – Pirate Strategies.)
I en intressant diskussion om “kreativa industrier” skiljer Magnus även på en “första våg” baserad på tillverkningstänk och “direkt ekonomisk kapitalisering av immateriella produkter”, och en “andra våg” som är mer upplevelsebaserad och flätar samman sin ekonomi med det materiella. Själv blir jag lite tveksam till att placera dem efter varandra i tiden, som vågmetaforen oundvikligen gör. Jag tror att båda levt och lever parallellt, i potentiell konflikt men sammanknutna av otaliga tillfälliga mikroallianser. Men det finns definitivt en poäng i att skilja på olika former av kapitaliserande på kreativitet, mer eller mindre destruktiva.
Med en blick mot Barcelona och Berlin görs ännu en distinktion:
Det är också viktigt att skilja flödet av människor i form av turism, där man kommer till en stad och deltar och upplever den som konsument, oavsett om det är för en vecka eller för ett år, och den där människor deltar som en del av ett produktivt nätverk.
Detta är förstås en tänkvärd provokation. Inte bara för att varje utdefinierande av “turister” tenderar att återskapa en situation där en hel serie av mer eller mindre tillfälliga besökare leker “katten på råttan, råttan på repet” – jag minns särskilt en fantastisk serie av Fabian Göransson, som skildrar just detta bland backpackers, folkhögskolestudenter och biståndsarbetare nånstans i Latinamerika. Inte heller bara för att det alltid går att peka på fall där turister definitivt är kulturellt produktiva. Utan för att den självklara följdtanken blir om inte en massa bofasta människor förhåller sig till sina städer nog så parasitärt som de värsta turister gör? Är deltagande i ett “produktivt nätverk” generellt, oavsett produktionens natur, bättre än den ensamma betraktarens position?
Här någonstans gör Magnus åter en mycket belysande parallell till nätfenomen:
Om vi tar wikipedia som exempel så är det ett fåtal produktiva som upprätthåller en tjänst för flertalet icke-produktiva – turister. På webben är det ok att ha den här fördelningen eftersom en gratisanvändare inte innebär någon kostnad och inte tränger ut aktiva användare på något sätt. Balansen mellan produktiva och icke-produktiva behöver nog vara annorlunda när det gäller städers kultur som använder sig av begränsade utrymmen.
Fast fortfarande – fungerar det verkligen att skilja “produktiva” människor från “icke-produktiva”? Självklart handlar det om roller, inte om att individer enbart är det ena eller andra. Men ändå. Pekar inte begrepp som “kulturproducenter” just mot ett tillverkningstänk, snarare än ett upplevelsetänk? Att i stället byta ut begreppen mot “aktörer” och “åskådare” (eller liknande) besvarar inga frågor, men låter oss kanske ställa fler. Hur omvandlar nätverkskulturerna själva relationen mellan aktör och åskådare? Vad kan läras från teater- och performanceteori?
Kanske allra viktigast att ta fasta på, i ett läge där frasen “tjäna pengar på” används i moraliserande syften på förskräckligt slarviga sätt, är följande passage, om hur kulturella aktiviteter aldrig kan tänkas som fristående från kommersiella intressen:
Den spontana kulturen är beroende av mjukvara, telekom, fastighets- och krögarbranschen, staten, EU, konstinstitutioner, universitet. Nätverkskulturer skapar inte egna zoner, utan gråzoner inom existerande institutioner. De tar existerande arkitektur och institutioner i anspråk, bemäktigar sig dem och använder dem som plattformar. Nätverkskulturen frodas i de här gråzonerna. Icke-formella situationer, o-definierade platser, tillfälliga utrymmen, luckor i lagstiftningen. /…/
Tyvärr tenderar talet om de kreativa industrierna också ackompanjeras av försök till att utradera gråzonerna. Från de första idéernas fokus på hårdare upphovsrätt till hur stadsomvandlingarna i kreativitetens tecken skapar nya, rena områden.
Endast en kommentar ↓
[...] på Copyriot skrev ett inlägg om min presentation på SPLAB med intressanta synpunkter som jag nystar vidare i [...]
Kommentera