Fram för fler plank kring konst!

Onsdagens Studio Ett i P1 lät i ett reportage diskutera en aktuell dispyt kring offentlig konst. Till Högskolan i Skövde köpte Statens Konstråd in två fotomontage signerade Cecilia Parsberg.

Båda konstverken har i över fem år stått här bland undanställda stolar och bord i ett källarförråd i ett källarförråd på högskolan i Skövde. Här hamnade de efter många protester främst från personal och elever [sic!] inom vårdutbildningarna på högskolan.

Särskilt upprörande ansågs bilden Corner som avbildar en kvinna i läderbyxor stående på nacken av en avklädd man.

“Det ser ut som hon utövar en makt av något slag”, konstaterar adjunkt Mona Johansson i radio. Eh, ja. Liksom i fallet med kungastatyer och en massa annan offentlig konst. “Personal framförde att det var arbetsmiljöproblem och till och med tog en annan väg in på skolan”, konstaterar hennes kollega Elsie-Britt Hallman allvarsamt.
Angående det andra fotomontaget, där tydligen en kvinnas könsorgan är synligt, framför Mona Andersson ett annat argument:

Vi har studenter av olika nationaliteter och olika religioner, vi har muslimska kvinnor som studerar här, och även människor med hinduisk bakgrund och andra religioner. Och jag tror inte att de skulle se det positivt att titta på en sådan tavla, utan kanske känna sig skändade. Den får gärna stå i förrådet, för min del.

Notera att det inte är Mona Andersson själv som blir skändad, åtminstone vill hon inte säga det. Det är de andra, de med konstiga religioner och framför allt de muslimska kvinnorna, som tydligen inte tål att se en fitta.
Frågan är väl vem som skändar vem, när Mona Andersson tillskriver hela grupper av människor med viss religiös bakgrund en oförmåga att uppskatta viss konst. Inga av dessa “muslimska kvinnor” på högskolan intervjuas i reportaget. Vem vet, de kanske skulle hylla Cecilia Parsberg – vars konst på senare år trots allt dominerats av att aktivistiskt skildra palestiniers syn på Mellanösternkonflikten!

Nåväl. Oavsett protester från imaginära muslimer eller verkliga kristdemokrater, ska de bägge fotomontagen nu hängas upp igen, på “en mer framträdande plats än tidigare”. Nästa vecka deltar också Cecilia Parsberg med flera i en paneldiskussion på Skövde högskola.

Gott så. Men är inte den binära motsättningen – hänga eller inte hänga – ganska tramsig? Flytta konst mellan en vägg och ett källarförråd är lite fegt. Om konflikter uppstår, finns mycket mer sofistikerade sätt att skymma anstötliga bilder. Exempelvis genom att bygga staket framför dem (staket vars utformning i sin tur gärna kan överlåtas till konstnärer, för dubbel konstnärlig effekt).

Här tänkte jag ta ett exempel från min hemstad. Mitt på Stora Torg i Halmstad står Carl Milles fontänskulpturen Europa och tjuren, uppförd 1926. Invigningen bevistades av tusentals Halmstadbor, men snart haglade protesterna från gudfruktiga element. De nakna tritonerna, och det osmakliga i en prinsessa uppflugen på en tjurrygg, fick kyrkobesökare att ta stora omvägar kring torget.

Halmstads kommun löste problemet inte genom att ställa in bronsskulpturen i en källarskrubb – därtill var den förstås för stor – utan genom att helt enkelt bygga ett högt plank runt skulpturen så att den alls inte kunde ses, förrän känslorna lugnat sig efter ett par år och planket åter kunde avlägsnas. Detta var åtminstone vad vi fick lära oss i undervisningen i lokalhistoria på Örjansskolans lågstadium, vill jag bestämt erinra mig. När jag nu försöker få den osannolika uppgiften om planket bekräftad står den inte att finna. Antagligen är det rent hittepå. Men det hindrar inte att plank kan vara en bra idé, när obekväm konst inte längre kan visas offentligt. För ett plank framför en vägg, det går åtminstone att tala om.