Tidningen fokus publicerar ett mycket långt reportage om “lönekampen” där journalisten Cecilia Garme plockar fram ekonomen William Baumol.
Reportaget går igenom hur och varför det kom sig att just exportindustrins löneökningar skulle sätta ett tak för hur mycket lönerna i allmänhet fick stiga. Den pågående vårdstrejken sätter fokus på om det är rimligt att en mansdominerad sektor med bara en femtedel av alla anställda ska få ensidigt bestämma allas lönenivåer. Men…
Hur tvisten mellan könen ska lösas är än så länge skrivet i stjärnorna.
För i botten av alla diskussioner om lönerna finns produktiviteten.
Ju fler spadar en gubbe kan tillverka på samma tid, desto högre produktivitet. Och desto högre lön kan han få.
Observera: han. För det är flest kvinnor som jobbar i sektorer med trög produktivitet.
Här gör Cecilia Garme en spännande vändning i reportaget och intervjuar inte en sjuksköterska utan – en orkesterviolinist. Detta för att belysa lönekampen utifrån Baumols berömda tes – som varit uppe på Copyriot tidigare – att “performing arts” genom en järnhård ekonomisk lag kommer att bli allt dyrare att syssla med. Medan andra sysselsättningar kan effektiviseras genom ny teknik, krävs lika många musiker för att spela en stråkkvartett av Beethoven idag som det krävdes på 1800-talet.
Cecilia Garme vill alltså via Baumol illustrera “ett generellt problem med tjänstesektorn: att lönerna stiger trots att produktiviteten minskar”.
Nationalekonomen Stefan Lundgren, vd för tankesmedjan SNS, har påpekat att en starkt växande tjänstesektor kan betyda att tillväxten i ekonomin som helhet blir långsammare.
Jaha. Och vad blir slutsatsen? Att politikerna till varje pris bör uppmuntra varuproduktion och undvika att tjänstesektorn växer? Att vi måste acceptera att vårdsektorn förblir underbetald?
Eller så måste vi tänka om premisserna. Ifrågasätta själva innebörden i ord som “produktivitet”. Den moderna (“klassiska”) synen på ekonomi – som i detta avseende omhuldades av såväl Adam Smith som av Karl Marx – utgick från att endast tillverkning av beständiga slutprodukter är produktiv.
Där inkluderas både författare och metallarbetare. Men inte artister och sjuksköterskor – de är i princip “improduktiva”.
For this all-important degradation of action and speech is implied when Adam Smith classifies all occupations which rest essentialy on performance – such as the military profession, ‘churchmen, lawyers, physicians and opera-singers’ – together with ‘menial services’, the lowest and most unproductive ‘labour’. It was precisely these occupations – healing, flute-playing, play-acting – which furnished ancient thinking with examples for the highest and greatest activities of man.
Hannah Arendt, The Human Condition
Det finns alltså en lång idéhistorisk tradition av att koppla samman vårdsysslor och performativa konstarter, som har det gemensamt att de inte är “produktiva” eftersom de inte kvarlämnar någon slutprodukt. Visst är det intressant att reportaget i Fokus knyter an till denna parallell, samtidigt som det är frustrerande att det inte antyds någon utväg, utan att “Baumols lag” mest står där som ett tragiskt faktum.
För övrigt bör vi, om vi nu vill omvärdera värderingen av “produktivitet”, vara mer försiktiga i att använda begrepp som “kulturproducenter“.
8 kommentarer ↓
Att spadtillverkarens lön kan öka beror på att folk vill köpa de spadar som tillverkas, dvs det finns en kaka att fördela. Det betyder också att fler kan sysselsättas med spadtillverkning. Men när tjänstefolkets löner ökar, beror det på att färre vill jobba som tjänstefolk. Lubbe Nordström beskrev i “Lort-Sverige” hur färre ungdomar ville arbeta som bonddrängar och -pigor på 1930-talet, eftersom det fanns bättre betalda jobb i städernas industrier att välja på. Bönderna tvingades höja lönerna och detta kallades “brist på tjänstefolk”. För att ha råd, tvingades de nöja sig med färre drängar och tvingades införa traktorer för att höja produktiviteten. Man kan aldrig titta enbart på lönenivån, utan måste multiplicera med hur många som arbetar inom respektive sektor, för detta är aldrig konstant.
Det hela får mig lite att tänka på hur breven från min läkare kommer i kuvert med texten “Stockholms läns landsting – Norra produktionsområdet”.
Där produceras minsann sjukvård!
Älskar ordet “kunskapsproduktion” – så oerhört vackert (och fortfarande lite hippt!). Det är intressant att begreppet är så populärt i konstvärlden.
Här på universitetet är det tydligt att jag arbetar jag i en kunskapsfabrik. Och just nu producerar vi mycket; många enheter kunskap per anställd och timma. Dock verkar det som att efterfrågan är sviktande..
Hej Rasmus,
En liten kort kommentar. Karl Marx definition av produktivt arbete skiljer sig radikalt från Adam Smiths. I Kapitalets “fjärde bok”, på svenska “Teorier om mervärdet”, definierar Marx produktivt arbete som det arbete vilket producerar mervärde. Alltså är en cirkusclown produktiv, skriver Marx, om clownen är anställd till en direktör, som i sin tur tar betalt för att folk ska titta på clownen.
Adam Smith menade att produktivt arbete är vad som utmynnar i “vendible goods”, alltså i hans modell varor och annat greppbart.
De två teorierna är dock väldigt olika.
Martin: Jag hoppades på att få en kommentar från just dig kring just detta! :)
Angående Marx så har jag bara tittat en liten smula på Teorier om mervärdet (där han bland annat skriver om pianister) och tycker inte att det motsade vad Paolo Virno skriver i A Grammar of the Multitude:
Det skulle vara ytterst intressant att få detta utrett…
Vore det att slå in öppna dörrar att ställa frågan hur immaterialrätt i berörda sektorer påverkar produktiviteten? Med “produktivitet” mätt i antalet “kopior” per “kostnad” givetvis.
Jag utgår ifrån det eftersom jag så väldigt sällan ser det diskuteras.
[...] Baumol, sjuksyrrorna och produktiviteten [...]
[...] Baumol, sjuksyrrorna och produktiviteten [...]
Kommentera