En massa forskning om bussar, närmare bestämt om bussar som materiella medier. Ett kul och lite oväntat inslag på historikermötet. De sex forskarna som talade om bussar var dock etnologer och annat, snarare än renodlade historiker.
Filmvetaren Ylva Habel talade om den medieriggade buss som föreningen Mjölkpropagandan sände ut i Sverige under mellankrigstiden. Att bokstavligen vara “på väg” gjordes till en del av projektet att omvandla svenskarna till ett mjölkdrickande folk.
Idéhistorikern Solveig Jülich undersökte hur “skärmbildsbussar” – utrustade med ny teknik för röntgenfotografi – mobiliserades för att nå hela befolkningen i “slutkampen mot tuberkulosen” från 1940-talet.
Sociologen Boel Berner fortsatte på det medicinska temat genom att presentera sin forskning om blodbussar, som rullat i Sverige sedan 1950-talets mitt. Blodgivande utgör ett slags arketypisk altruism, samtidigt som donerat människoblod numera är råvara för en internationell mångmiljardindustri. Enligt Boel Berner finns en stor skillnad i symbolisk laddning mellan Sverige, där den som ger blod är “duktig” (som det står på en t-shirt man kan få) när man ger blod, och exempelvis Finland, vars historia av militär blodsspillan har gett handlingen att ge blod en mycket starkare laddning av solidaritet och självuppoffran. Ur perspektivet att “bussen är budskapet” återspeglas möjligen detta i att svenska blodbussar varit mer inriktade på att kommunicera högteknologisk modernitet.
Därefter följde tre livfulla presentationer av tre etnologer som undersökt tre bussar av mycket skilda slag. Lotten Gustafsson Reinius har studerat Missionsförbundets vandringsmuseum, “Kongobussen”, som från 1924 åkte runt på svenska landsbygden för att visa upp artefakter från Kongo inramade av en historia om framgångsrik mission. Bussen kom till som en reaktion på en upplevd kris inom missionsverksamheten på 1920-talet. Man ville särskilt entusiasmera yngre gossar och inkluderade även filmvisning bland bussens attraktioner.
Övriga två etnologer hade arbetat med deltagande fältstudier av samtida bussresor. Lars Kaijser åkte, som ett led i sin forskning om Beatlesturismen i Liverpool, med den dagliga turistbussen Magical Mystery Tour (uppkallad efter en bussfilm som The Beatles spelade in 1967). Han visade hur den skakiga turistbussen används för att iscensätta en brittisk lägre medelklass sextiotalserfarenhet, leverera en känsla av ett socialt landskap i ett Liverpool som inte längre finns.
I Norge är det tydligen en oerhört stor grej att bussa ungdomar till Auschwitz för att lära dem att ondska är dåligt. Varje år gör 20000 norska skolelever en sådan “Polentur”, som det etablerade begreppet lyder. Etnologen Kyrre Kverndokk åkte med och beskriver resan som starkt ritualiserad. För det första är valet att åka buss inte logistiskt utan meningsbärande i sig. Bussarna är vita som en referens till Raoul Wallenbergs vita bussar.
Bussresan går från den goda nutiden (Norge) till den onda dåtiden (Auschwitz). På vägen passeras, och exotiseras, Polen: Ett billigt, farligt och omodernt land – närmare den förflutenhet då Ondskan ägde rum. Gemenskapen i bussens innanmäte får däremot symbolisera trygghet. Efter att eleverna fått möta Ondskan, ska de kunna åka därifrån i trygg förvissning om att ha lämnat den bakom sig.
Enligt Kyrre Kverndokk fyller bussresan tre funktioner. För det första är det en sekulär pilgrimsresa. För det andra handlar det om konsumtionsturism, där många bränner flera tusen norska kronor under några timmar i Krakow. För det tredje en klassisk skolresa med allt vad det innebär av att testa och överskrida gränser, särskilt i samband med alkohol.
Angående bussar i allmänhet, förefaller frågan om “hur bussar blir platser” ganska intressant. Linjebussen till jobbet är mer ett “space” än ett “place”, ett “no-place” utan egen mening. Gemensamt för alla bussar är dock att de investerar det landskap som de genomkorsar med mening. Några figurer slog paralleller mellan högst olika slags bussar. Dels “bussen kommer”, det plötsliga anländandet, kanske associerat till kringresande marknadssällskap. Dels “bussen går”, kompatibelt med modernitetens bildspråk där någon kan “lämnas bakom”. Mycket finns att utforska i de historiskt mångfaldiga kopplingarna mellan bussar och nya medier. En forskningsantologi tycks vara på gång.
Allt som handlar om bussar och deras kulturella laddningar är just nu högst intressant, med tanke på sommarens stora projekt…
3 kommentarer ↓
Buss/Frihet är ett annat givet begreppspar, utpräglat politiskt i de inbussade civilrättsaktivisterna i am. södern på 50-60-talen, utpräglat fritidsmässigt i den engelska arbetarklassens semesterresor till Blackpool i vackra, strömlinjeformade,metallblåa charabancs.
Buss/Allsång också.
Och sedan har vi en annan typ av – om jag skall uttrycka mig överdrivet positivt :-) “kulturbärare och brobyggare mellan gamla traditioner och ny teknik”:
Dansbandsbussarna.
Eller: Från den farliga antikristna kringvandrande fiolen till “klämmigt” och “svängigt” levererat av den kringresande dansbandsbussen.
Jag drar mig till minnes en bussresa från Halmstad till ett spelkonvent i Borås, en buss full av rollspelare och andra nördar där fler och fler klev på längs resvägen. Några hade gjort i ordning ett “busslajv” och mer eller mindre tvingade med alla passagerare i en hysterisk pastisch på alla vampyrlajv. Bussen blev till Mallorca, resenärerna till vampyrer och skummisar av olika slag och den den överaskade kompisgruppen som klev på i Varberg förvandlades till 30 kidnappade tyska turister.
Allt som allt en mycket lyckad bussresa där alla drogs med i stämningen och busschauffören förmodligen bara skakade förbryllat på huvudet. ^_^
Kommentera