Historikermötets andra pass satt jag i en andra session, för att tala om ett helt annat ämne: “Konspirationer i teori och verklighet“. Något som intresserar och kanske besvärar många historiker, att döma av den livliga diskussion som bröt loss, av det faktum att rummet var fullsatt och av alla försök till konspiratoriska små skämt senare under dagen.
Vi var fyra i panelen, som gav fullständigt olika ingångar till ämnet. Först två som diskuterade sammansvärjningar i historien. Isak Hammar talade om romerska konspirationer, vilka vanligtvis handlade om mord på regenter och hur som helst innebar sammansvärjningar mot den politiska makten, dock inte utförd av folket utan av andra mäktiga skikt än de för tillfället styrande. Ett ensamt undantag, beskrivet av Livius, utgörs av “den backanaliska konspirationen” år 186 f.Kr., som inte riktades inte mot den politiska makten utan mot den allmänna sedligheten.
Docent Yvonne Maria Werner talade om föreställningar om katolska komplotter som florerat i de nordiska länderna. Hennes formulering “ingen rök utan eld” – syftande på att katolska kyrkan trots allt hade planer på att återkonvertera Norden – provocerade någon i den efterföljande diskussionen.
Kenneth Johansson och jag själv framförde mer teoretiska perspektiv på frågan om historieforskningen och konspirationerna. Båda hävdade vi att konspirationsteorier – alltså teorier om att någon form av konspiration haft betydelse för ett visst skeende – självklart är fullt legitima, och är någonting annat än den mer totaliserande förklaringsmodell som kan kallas konspiracism. Den senare kan, menade jag, beskrivas som en process av sammanlänkning där enskilda faktauppgifter ges mytologiskt djup. Därför kan historikers uppgift inte vara att döma mellan sanna och falska enskildheter, utan snarare att vidga perspektivet till hur enskilda fakta sätts i samband med varandra.
Den intensiv och uppfriskande diskussion som följde, tydde på att det dels funnits ett uppdämt behov bland historiker att relatera mer aktivt till frågan om konspirationsteoretiserande, dels att det är omöjligt att föra en sammanhållen diskussion om “konspirationer i teori och verklighet”. Sessionen fick mer karaktär av brainstorming, vilket visserligen inte var fel, men efteråt stod det ganska klart att det ur historievetenskaplig synvinkel nog är nödvändigt att skilja på å ena sidan historiska konspirationer, å andra sidan förekomsten av konspirationsteorier om specifika händelser och å tredje sidan undersökandet av konspiracistiska föreställningsvärldar i exempelvis populärkulturen. Viss förvirring lär kvarstå och själv är jag ganska nöjd med att inte behöva ha detta som mitt nuvarande forskningsområde (jag bjöds in för att jag en gång i tiden berört tematiken i en uppsats).
En slående observation kan göras om hur betydelsen av “konspiration” har förskjutits från antiken till idag. Den klassiska innebörden – med mordet på Julius Caesar som typexempel – är att många sammansvärjer sig mot (och mördar) en. Nuförtiden, skulle jag vilja hävda, betyder “konspiration” ofta den raka motsatsen: Ett subjekt, av något slag, konspirerar mot de många, mot folket. Konspirationens subjekt är visserligen ofta oklart, och sällan en enda individ, men ett tydligt tema i samtida konspirationsteorier är ändå att vad som ser ut som en mångfald av subjekt i själva verket koordineras av ett manipulativt översubjekt. Hegels världsande i demonisk version. Självklart finns ett flertal möjligheter att läsa detta symptomatiskt, som ett uttryck för vår tids politiskt förträngda.
Ännu inga kommentarer ↓
Ännu har ingen kommenterat.
Kommentera