Under en första session på Historikermötet presenterade jag en artikel som inom kort kommer att ges ut i en forskningsantologi från Statens ljud- och bildarkiv: Kampen mot musikmekaniseringen och makten över högtalarna [pdf, 12 sidor]. Tyngdpunkten i den texten ligger på epoken 1975-85, och dess specifika farhågor om hur “tekniken” kunde göra mänskliga insatser onödiga. Intressant nog gällde detta även ett annat bidrag till samma session, Hotet från datan [doc] av umehistorikern Jonny Hjelm.
Medan jag undersökt hur Musikerförbundet försökte agera mot diskoteken, tittar han på hur Handelsanställdas förbund blåste till strid mot streckkoderna. Parallellerna är tydligare än vad man kan tro. Respektive förbunds farhågor tycks ha kulminerat exakt samtidigt, närmare bestämt på senvåren 1979.
Då larmade Handelsnytt: “10000 jobb hotas av EAN-koden”. Samtidigt berättade Claes Elfsberg i tv-rutan med allvarlig stämma att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blir längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet, enligt Rapport, inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.
Om vi raskt hoppar vidare till år 1986, hade bägge fackförbunden i stort sett slutat att oroa sig för streckkoder respektive diskotek. Bägge fenomenen var då väletablerade faktum. Ändå hade uppenbarligen vare sig butikspersonal eller musiker drabbats av den massarbetslöshet som man hade varnat för några år tidigare.
Dock visar det sig att bägge facken kring 1980-talets mitt hittade alternativa teknologiska hotbilder. Musikerförbundet befarade att synthesizers skulle urgröpa efterfrågan på “riktiga” musiker, medan Handels riktade sina farhågor mot att datoriseringen av kontoren skulle betyda att en stor del av alla kontoristerna skulle få sparken.
En viktig skillnad mellan de båda facken är dock att Musikerförbundet faktiskt fick igenom en av sina föreslagna åtgärder för att hejda teknikens utbredning. Indragna utskänkningstillstånd för diskotek blev det visserligen inget av. Men den “särskilda diskoavgift” som Claes Elfsberg hade talat om, den infördes faktiskt år 1986 – i själva verket var det en generell licensavgift på offentligt bruk av högtalarmusik, reglerad genom upphovsrättslagen och indriven genom Sami. Min artikel visar mycket tydligt hur Musikerförbundet/Sami hade tänkt sig denna avgift som musikerkollektivets värn mot mekanisering. I samma stund som målet uppnåddes övergavs dock varje ambition att använda licenssystemet för att aktivt influera dansandets former och mediernas bruk. Vad som realiserades blev en individualiserad ordning, där Sami koncentrerade sig på att maximera den totala omsättningen och lät pengarna fördelas ojämlikt och ganska godtyckligt, baserat på etermediernas musikval.
Visst, den historien har nog berättats här på bloggen tidigare. Hur som helst är alla kommentarer på artikeln mycket välkomna. Responsen från historikerna i Lund var mycket positiv, men saknade förstås den imponerande kombination av specialkompetenser som Copyriots kommentarsfält kan uppvisa.
13 kommentarer ↓
[...] blir förresten en intressant kombination om man först läser Copyriots nedslag i historien om bland annat streck-koder och diskotek, och sedan läser i DN om den långa vägen [...]
Rasmus, tack för fantastisk läsning. Skynda att ge ut “Kampen mot musikmekaniseringen…” på tyska!
Varför just på tyska?
Kul läsning!
En intressant sak angående det du skriver om kvantitet kontra kvalitet i ersättningsfrågan, är hur STIM under den borgerliga regeringen 1990 lyckades lobba fram att förslaget om kassettskatt skulle handla om ersättning till upphovsmännen istället för pengar till kulturbidrag, som var den ursprungliga tanken med kassettskatten i fonogramutredningen.
STIM lyckades helt enkelt få lagstiftarna att ge pengarna till dem att fördelas till toppliste-eliten, istället för till kulturrådet att fördelas som kulturbidrag, som ju var tanken med kassettskatten.
F.ö. vill jag tipsa om en artikel “WHO’S PROPERTY? WHO’S RIGHTS? – NOTIONS OF OWNERSHIP OF MUSIC AND THE INTERNATIONAL INTELLECTUAL PROPERTY RIGHTS CONVENTIONS” av Krister Malm (fonogramutredningen) som jag precis hittade online!
Intressant förresten hur Kristers text, som jag inte skickat med tanke på upphovsfrågor frågor handlar om just “Informed Consent”.
Men nu hade den ju letat sig upp på nätet.
Angående skivors och syntars påverkan på musikbranschen så HAR det faktiskt blivit betydligt svårare att få jobb som musiker sedan den tiden: i början av 80-talet hade Peter Flacks (känn på den referensen) revyer fullt storband, idag är det en ensam kille med synt. Detta har dock snarare med den ekonomisk-historiska utvecklingen att göra (“ett storband går inte att göra effektivare i takt med att lönerna stiger”), på samma sätt som ex. sjukvården också är “dömd” att bli allt dyrare i jämförelse med konsumtionsvaror.
[...] Hybris blogg, där man letat upp ett gammalt klipp från Rapport, föranlett som jag misstänker av Copyriots nedslag i historien härom dagen. Dansbandsdöden proklameras, och allt är diskotekens fel. Projo gör en intressant [...]
Vi lär av historien att vi inget lär av historien …
Utmärkt expose. Ännu en panik med krav på åtgärder och förbud. Och lika korkatde, kortsiktiga och katastrofalta förslag som idag.
[...] Historikermötet, I: 1979, året då streckkoder och diskotek skulle göra människor onödiga [...]
[...] också Copyriot, Falkvinge och [...]
Åh, äntligen någon som tar upp detta spännande ämne! Håller själv på att samla material till att skriva eurodiscons historia. Ser att Björn Horgby var på samma session, vi är gamla kollegor på Örebro univ.
[...] Skratta kan man och konstatera att inget har förändrats. Copyriot har skrivit utförligt om hotet och dansbanden här. [...]
[...] för att rädda dansbanden. Med risk för att skratt hamnar i vrångstrupar, måste jag åter påminna om att avgiften faktiskt infördes år 1986. Den kallas Sami-avgift och omfattar förutom [...]
Kommentera