Från latinens ad proprius – bokstavligen “tillägna”, alltså “göra till sin egen” – kommer ordet “appropriation”, som på franska och engelska är användbart för att beteckna en massa olika saker. Fast på svenska?
“Den självorganiserade staden“, en alldeles nyutgiven doktorsavhandling [pdf] skriven av stadsforskaren Lina Olsson vid Lunds universitet, har givits underrubriken “Appropriation av offentliga rum i Rinkeby“.
Två begreppspar, ursprungligen franska, bär upp avhandlingens teoretiska ram. Å ena sidan Michel de Certeaus distinktion mellan strategi och taktik. Å andra sidan Henri Lefebvres motsättning mellan “domination” och “appropriation”, två begrepp som följt med oförändrade till engelskan och som Lina Olsson väljer att släpa in även i svenskan.
Ur avslutningskapitlet:
Jag har hävdat att medan Lefebvre förespråkar nödvändigheten av vad jag kallar strategisk appropriation, visar Certeau med sitt taktikbegrepp potentialen hos taktisk appropriation. /…/ Medan strategisk appropriation är av mer permanent och stabil karaktär, är taktisk appropriation av mer temporär och mobil karaktär.
Utan att ha tittat närmare på fallstudierna – där bland annat småbutiker i Rinkeby, med tillfälliga bygglov i före detta garage, analyseras som exempel på “taktisk appropriation” – så är avhandlingens slutsatser ganska intressant läsning. Bland annat skriver Lina Olsson om hur “taktisk appropriation” kan ses som skapandet av ett andra rum “ovanpå” det dominerande abstrakta rummet, med Certeaus ord en “poetisk geografi“. Lefebvres kända tes om “rätten till staden” aktualiseras, dock inte helt okritiskt.
Att appropriera ett arkitektoniskt rum innebär, enligt Lefebvre, att ta det i bruk såsom sitt eget
Vad som stör mig är begreppet “appropriation”. I en fotnot diskuterar Lina Olsson möjligheten att översätta “appropriation” som tillägnande, men hon avfärdar det “för att inte riskera att översättningen förorsakar en förskjutning i betydelse”.
Fast kan man verkligen välja att avstå från att översätta? Sker inte en förskjutning ändå, när ordet “appropriation” förs in i ett språk där det saknar associationen till proprius (property, propriété). Resultatet blir ett sterilt – och ärligt talat ganska pretentiöst – begrepp, frikopplat från konflikter om ägande.
Varför inte använda något av de svenska begrepp som “appropriation” kan översättas till? Copyriot kan på rak hand tipsa om fyra varianter: Tillägnande lyder den bokstavliga översättningen. Funkar i de flesta sammanhang. Att ta ett arkitektoniskt rum i bruk som sitt eget är att tillägna sig det. Om detta begrepp ändå ger för starka associationer till rivaliserande äganderelationer, finns dock fler alternativ: Bemäktigande passar bra om man vill betona en maktaspekt. Kan ge nietzscheanska associationer. Att ta i besittning är ett fint svenskt uttryck som utan krusiduller uttrycker exakt samma sak som “appropriation”. Om besittningstagandet klingar alltför “strategiskt” (i certeausk bemärkelse) återstår en mer “taktisk” variant: Att ta i anspråk.
Med dessa fyra alternativ till hands, väcks misstanken att enda skälet att använda ordet “appropriation” är just att det klingar sterilt. Om det byts ut mot ord som redan existerar i den utomakademiska svenskan, finns alltid risken att en mängd formuleringar klingar som rena självklarheterna och faller pladask till marken. Vilket inte betyder att de forskare som använder sådana ord saknar något att komma med, bara att det kan vara positivt att tvingas formulera sina resultat i med ord som är besmutsade, alltså rika på befintliga associationer.
Argument för motsatsen – alltså för att ordet “appropriera” har något av substans att erbjuda – tages tacksamt emot!
En bidragande anledning till att här ge sådan plats åt ett litet ord, är förstås dess popularitet i remixkulturens diskurs. Många exempel finns på hur svenska konstkritiker funnit det bekvämas att skriva “appropriering” när konstnärer använder befintligt material i sin konst. Blir det inte lite tamt?
PS 1
Se också inlägget om Goran Đorđević, som refererar hans kritik av “appropriation art” – även om det kanske får tilläggas att “appropriation” är ett rättfärdigat begrepp i det engelska mischmaschspråket, som heller inte har samma uppsättning av alternativ som svenskan har.
PS 2
Angående bemäktiganden av stadsrum så noterar vi att “Rätten till staden“, en ny dokumentär om gatukonst, har lånat sin titel från just Henri Lefebvre.
16 kommentarer ↓
Jag tror en del i problematiken ligger i tanken om kulturen som ett odlande. I Sverige finns ett äkthetstänk som kräver ett slags trädgårdsmästare. Man kan inte bara ta saker och säga att man gjort dem själv!
Därför blir både att ta i besiktning och att ta i anspråk just grader av stöld. Vilket inte får finnas i Kulturen. Vi har ett kulturbegrepp som önskar kultivering från det egnas goda förmåga. Ett slags odlande ur jorden.
Att försöka klämma in ett Tagande i Kulturen blir således en kritik av själva kulturdiskursens kärna.
Jag har inga som helst problem att kalla mitt skapande ett sätt att bemäktiga mig över saker eller att ta i besittning. Men så är jag sällan annat än genomskådad som aktivist snarare än kulturskapande konstnär. Appropierandets diskurs kanske handlar om gränslandet mellan just aktivism och konstnärskap. Det fungerar som ett begrepp att förstå nätverkandet i ett samhälle där ekonomi, kultur och politik ofta ses som vidt skilda sfärer.
Är jag helt ute och cyklar? Eller kan skapandet av ett uttryck förklaras som en genväg för att förklara ett slags konvergens mellan olika områden…. forskning i gränslandet mellan politik, kultur och ekonomi.
Rent spontant associerade jag med det snarlika ordet ordet expropriation. Men vad man kan dra för slutsats av det vet jag inte…
Hmm… kollade igenom pdf:en… tråkigt att hon inte jobbar Deleuzianskt och materialistiskt – det är ju då som begreppet “självorganisering” blir intressant. Jag menar, annars blir det bara ett lite mer poppigt ord för “någonting som sker i det civila samhället”.
Jag tycker inte ’tillägnande’ funkar efter som det minst lika gärna kan betyda att man tillägnar någon annan någonting. ‘Sigtillägnande’ (att tillägna sig) i så fall. ‘Tillförskansande’ är ett alternativ.
Kalle P: Håller med, dessutom tror jag det finns skäl att över huvud taget vara skeptisk mot den positiva laddningen av begreppet “självorganisering”.
Lina Olsson definierar det som “verksamheter som initierats och förverkligats ‘underifrån’, dvs. av stadens invånare själva”.
Detta kan mycket väl inkludera t.ex. medborgargarden som vill försvara ett välbärgat grannskap mot ett (tänkt) hot från ett fattigare grannområde.
Att allt som kommer från “invånarna själva” kommer “underifrån” är en förrädisk myt. Jag störde mig något oerhört på hur diverse bookchinister omhuldade den uppfattningen i Oliver Resslers kitschfilmer.
Ctail: “Tillförskansande” är en mycket bra term!
Mycket intressant inlägg. I synnerhet följande stycke:
Med dessa fyra alternativ till hands, väcks misstanken att enda skälet att använda ordet “appropriation” är just att det klingar sterilt. Om det byts ut mot ord som redan existerar i den utomakademiska svenskan, finns alltid risken att en mängd formuleringar klingar som rena självklarheterna och faller pladask till marken.
Jag tycker att det är den mest intressanta aspekten på den här typen av slapp direkttillämpning av engelska* begrepp: forskare och journalister som inte har några nya tankar eller idéer att tillföra försöker dölja detta med ett säljande ordbruk
*(Även om rötterna är latinska är det knappast från texter på latin som doktoranden i fråga först stötte på uttrycket.)
Mycket intressant och viktigt ämne. Filosofiska begrepp på svenska är ofta skumma. Ta paradexemplet: agencement-assemblage-sammansättning… Jag tror att vår katastrofalt småskaliga och i många avseenden analytisk-filosofiska debatt ligger bakom att det inte finns en konstruktiv diskussion om hur vi ska översätta och skapa nya begrepp (copyriot är ett undantag!). Det är därför vi (personligen är jag en av de sämsta här) hela tiden går omkring och säger agency, bias, assemblage, Dasein, rendera… ord är ju bara ord, men för att vi lättare ska kunna tänka och handla genom filosofin måste vi appropriera… förlåt… bemäktiga oss begreppsapparaterna precis som hammaren bankar fram revolutionen ur de stratifierade betongväggarna!
När tillegna skrivs med e, ser man tydligare att egen och ägd (egd) är samma ord, som också går igen i tillägna. Bemäktigande, besittning och anspråk är förstås tyska. Och det är nog zueignen också. Så hur vi vänder oss har vi ändan i utlandet.
LA2: Mycket riktigt. Till samma ordstam kan vi även föra owned, ownage, pwn, pwnt…
En möjlighet är förstås att översätta appropriation helt enkelt till “äg” :)
k33p 0n pwnIng pUbl1c Sp4cE!
Islänningarna är mycket bättre än vi svenskar på att skapa nya ord och begrepp inom ramer för den isländska språkliga traditionen, snarare än bara att ta in låneord utan större eftertanke.
Å andra sidan så är ett språk alltid dynamiskt och utvecklas och återspeglar samhällets utveckling. Det språk vi har idag reflekterar vilka ord som människor faktiskt använder, och med den betydelse de väljer att ge dem. Det är inte bara orden själva och hur frekvent de används som varierar över tid, utan även deras semantiska innebörd. Med vilken rätt kan vi säga åt någon annan vilka ord som är korrekta?
I princip tycker jag att det är helt ok att använda vilka ord man vill inom ramen för en akademisk uppsats eller avhandling, så länge man tydligt definierar (eller omdefinierar) innebörden av de begrepp man använder sig av. Det är också fullt rimligt att förvänta sig att man förhåller sig till befintliga ord och begrepp, t.ex. de du nämner här ovan. Men om man tydligt kan visa att just den nyansen av begreppet som man är ute efter och som är central för arbetet inte ryms inom de alternativ som står till buds, så ser jag inga som helt problem med att använda ett annat begrepp. Jag har dock inte läst Linas avhandling så jag kan inte avgöra om detta gäller i just hennes fall.
Appropriation är även ett vanligt begrepp inom sociologiskt och etnografiskt orienterad litteratur som handlar om människors förhållande till saker (snarare än platser). Det handlar bl.a. om motsättningen mellan en “tänkt” användning av en sak (från designerns/producentens perspektiv) och den faktiska användningen för en viss individ. T.ex. i vilken grad det är accepterat, eller t.o.m. uppmuntrat, att “modda” sina saker, osv.
Min poäng här är väl snarast att flertalet av de översättningar till appropriation som du föreslår passar mindre bra i detta sammanhang, i och med att de känns knutna till en viss plats, eller till någonting där någon annan i hög grad utövar makt och inflytande. Detta gäller normalt i mindre utsträckning över saker som du själv har i din besittning, än över delade resurser som offentliga rum. Dock är detta en svår distinktion, speciellt då EULAs och andra juridiska konstruktioner tas med i beräkningen.
Kanske är det så att även om “appropriation” kan vara mer eller mindre svår och kontroversiell för materiella ting, arkitektoniska rum, etc, så finns det alltid ett viss utrymme för detta. Det finns alltid utrymme för en viss tolkningsflexibilitet, och det finns alltid en viss mångtydighet beträffande vad något “är” eller vad det är till för, vad det är bra för, vad det används till, av vem, osv. Jag upplever dock att då vi lägger till juridiska begränsningar i form av licenser och liknande så finns det inte längre samma utrymme för tolkning och tvetydighet (trots att lagen alltid ska tolkas). Det finns inte längre samma möjlighet för mig, som individ (eller mindre grupp), att omtolka vad något är och vad det betyder för mig, efter mitt eget huvud och mina referensramar. Detta i sig ser jag som en stor inskränkning i mitt sätt att leva, och som en väsentlig skillnad mellan traditionella, materiella ting (eller för den delen abstrakta, immateriella skapelser) och abstrakta juridiska regelverk vars syfte är att begränsa användningen av något, men också att begära ensamrätt för tolkningen av vad något är (tolkningsföreträde).
Neologismhörnan: “tillegetgöra”/”tillegengöra” (a la “tillintetgöra”)(Kan man ta copyright på neologismer? 2:50 styck, säg?)
Daniel, när du skriver “Man kan inte bara ta saker och säga att man gjort dem själv!” kommer jag att tänka på nån slags neurologisk motsats som säger att man kan inte appropriera saker utan att göra dom själv. Alltså, i huvudet.
@Rasmus – om den positiva laddning som såväl “självorganisering” och “civilsamhället” har.
Japp, det är spännande i bägge fallen finns det en tendens till att negligera “baksidan” av dessa företeelser. På samma sätt som många glömmer att Hells Angels ju är en civilsamhällesorganisation (som skapar “social tillit”), tänker man inte på att självorganiserande, rhizomatiska “meshworks” bygger på strikta organisationsprinciper, och således innefattar något mått av maktutövning och tvång.
Mitt favoritord just nu på isländska är förövrigt ordet för extern hårddisk: “flakkari” (flackare). Det är så snyggt, kort och beskrivande. Kunde vi inte använda det i svenskan också? Eller har det kommit nån bättre term än det långa och klumpiga “extern hårddisk”?
Sorry om det var lite OT :)
Tillförskansa är ju en mycket spännande term. Det låter mycket levande och äventyrligt. Att röva bort, ta i förvar/försvar, göra till sitt och beskydda. Men också att göra ett Skansen av det. Kanske är det just det som händer med mycket av det som “approprieras” – precis som akademisk terminologi. Det kommer till Skansen, blir kulturhistoriskt konserverat för att sedan bli allsång och kitsch. Självorganiseringskören (orkestrerad utan dirigent) är i full gång.
[...] Här handlar det om att som skolledare och skolbibliotekarie omdefiniera eller snarast appropriera http://copyriot.se/2008/04/23/om-ordet-appropriation/ det arkitektoniska skolbiblioteksrummet. Tillägnande, bemäktigande, att ta i besittning, att ta i [...]
Kommentera