För visst är det så, om man vill välja den modellen av “världar”, att “saker” (jo jag gör mig också skyldig) hemmahörande i den tredje världen blir filtrerade genom kognitiven i den andra. Men det är ju knappast någon ursäkt till att hänföra tredje världens tankefoster till värld ett. I synnerhet då inte medvetet för att vilseleda, vilket då blir en mentalt falskflaggad operation i syfte att skapa opinion för något motiv som inte kan uttalas öppet. Äga, stjäla, tjuv, stackars, svälta – starka filter det där. Men varken Popper eller Platon ger någon universallösning om hur man vänder själen hos någon mot ingången, för det finns inget som skulle kunna kallas universallösning. Så träsket förblir lätt att utnyttja. Se bara på ordet “pirat”. För 25 år sedan var det reservdelar till bilar tillverkade av tredjepart som fick det epitetet (även om inget var olagligt), nu är det de som kommunicerar redan publicerad information som inte får kommuniceras som det klistras på. Men vad betydde det ordet för 60 år sen? “Hacker” är ett annat. Socialpsykologi..

En “Martin” postade nyligt hos Rick Falkvinge en rolig vändning: Jag skulle misstänka att de som oreflekterat ser på upphovsrätten som en äganderätt ofta har svårt att förklara varför den är tidsbegränsad. Mån tro om det kan vara en vettig propplösare som får folk att koppla in de grå?

Fånigt av dig att antyda att jag tycker att upphovsrättstroende skulle vara antisemiter. Allt är inte polemik. Detta inlägg var ett genuint försök att förstå en figur som bl.a. Stims vd uppenbarligen håller för högst viktig än idag. För att förstå Josef Kohler tycker jag såväl att hans relationer till Hegel och Nietzsche, som hans sätt att omsätta sitt filosofiska resonemang i folkrättsteori, är intressant.

2. Det är under grekisk-romersk tid som författare, konstnärer och dramatiker börjar framträda som individer. Uppenbarligen uppfattade romarna och grekerna det som viktigt vem som skapat verket.
Under medeltiden är bruket vacklande – mycket är anonymt – men under renässansen börjar upphovsmännen åter framträda som individer. Och man började reglerade deras rättigheter, först i form av personliga privilegier, senare under 1700-talet i lagform
I Sverige fick vi ett reglemente 1752 och även i TF från 1810 fanns också erkännande av författarnas verk.
Visst det handlade mycket om regleringen av tryckarens rättigheter men även författarens rätt erkändes.
(Se Katarina Renman Claesson 2003
http://www.legalahandboken.netuniversity.se/lasning/lastips/pdf/Kort%20om%20upphovsratt%202003.pdf)
Så när hr Kohler trädde fram på den rättsliga arenan fanns det en lång tradition vad gäller den ideella upphovsrätten.

Ok, Kohler var nationalist och – troligen – antisemit. Det var nämligen de flesta på den tiden. Gör det oss som idag företräder upphovsrätten till nationalister och antisemiter?

3. Auktorsrätt är den samlande beteckningen för författarrätten och konstnärsrätten, d v s upphovsrätt.
Se http://runeberg.org/nfco/0246.html

Tror det viktigaste är att man håller diskussionen öppen. Är inte anhängare av någon teologi, emellertid tycket jag det är märkligt att inte tänka sig att där finns någon slags plan eller slutpunkt. Vi kan emellertid bara nå den punkten genom att spela ut spelet, vilken är – som alla forskningsprocesser – omöjlig att förutse a priori.

Ricardo är en mycket gammal vän till mig som jag brottats med i många år. Just nu upptar kanske viktigare saker min tid, men där finns nog möjlighet att återkomma till ämnet.

Jag förstår vad du menar med att det ofta är mer “rizomskt” än “Darstellung” här. Det är nog så jag jobbar: kastar ut trådar utan att i förväg veta vilka som ska knytas samman. Ibland växer det fram något som blir råmaterial för föreläsningar och liknande, som formuleras i en annan stil som åtminstone ibland blir mer “Darstellung”…

Det är en intressant frågeställning om idealistisk filosofi versus socioekonomiska förhållanden som du kommer med. Jag vill nog undvika att se en alltför skarp motsättning. Däremot tror jag inte att upphovsrättens historiska framväxt kan förklaras bara som en i raden av äganderätter. Den har även en funktion i att avgränsa en kulturell sfär av “kreativa” aktiviteter från en sfär av “vanliga” ekonomiska sysslor, samtidigt som den funktionens funktion utan tvivel blivit mer oklar, eller heterogen. Därtill fyller upphovsrätten på en massa sätt funktionen att avgränsa privat och offentligt som sfärer.
Jag tror inte att föreställningen om en kulturell sfär, eller om en privat, är vare sig autonoma eller blotta återspeglingar. Dessa föreställningar har performativ kraft i ekonomins organisering.

Spännande att du översätter Ricardo. Jag ser verkligen fram emot att få läsa dina fortsatta kommentarer här!

Nu har allt detta gått alltför långt, ifall jag trampat på någon öm tå ber jag om ursäkt. Det var inte mitt syfte, inte heller var mitt syfte att försöka ändra ditt framställningssätt, även om det är något för rizomskt och för lite Darstellung för min smak ibland. Låt tusen blommor blomma. Jag är för allt som är framåtdrivande.

Om jag kan komma med en invändning i sak, så är det nog att jag inte håller med om att tanken om upphovsrätt är baserat på (uteslutande) idalistisk filosofi. Har svårt att köpa ett argument att något väldigt konkret skulle vara ett resultat av endast människors föreställningar. Tvärtom så är äganderätten, tror jag, – i alla sina former – gediget grundad i mycket konkreta sociala förhållanden. Visst finns föreställningar som är idealistiska, men de är endast återspeglingar, om än i reciprokt förhållande. För att förstå även upphovsrätten måste man titta närmare på dessa omständigheter, och dess effekter på regleringen av, för att använda ett begrepp av David Ricardo, mänsklig arbetande aktivitet (som jag översätter det iaf, i min stundande översättning av hans Principles).

Om jag ändå ska tolka in en “poäng” som jag tycker redan fins i inlägget ovan, kan den sammanfattas så här: Argumentet “upphovsrätt är inte egendomsrätt” kan inte, som vissa upphovsrättskritiker tror, vara ett universalargument. Sådana som Stim har faktiskt helt rätt i att kontinental upphovsrätt bygger på helt andra principer än en simpel analogi med materiell egendom, närmare bestämt på idealistisk filosofi. Den som verkligen vill slipa sin argumentation bör förstå detta.