Under onsdagens debatt refererade Stims vd i förbifarten till sin rättsteoretiske husgud: Josef Kohler. Det var efter att publiken styrt in samtalet på huruvida immateriell egendom verkligen kan existera, som Kenth Muldin uppmanade dem att läsa en bok av denne fantastiske Josef Kohler, för att förstå innebörden i begreppet “verk”.
Josef Kohler (1849-1919) var en preussisk jurist, från 1888 professor vid universitetet i Berlin och mot slutet av sitt liv ansedd som Tysklands främste rättsvetare. Bland de i runda slängar 2500 titlar som han publicerade, ryms även exkurser inom konsthistoria och diktning, samt en roman. En universalbildad man, och inte minst en tillgiven lärjunge till Hegel.
Från 1870-talet och framåt ägnade Josef Kohler stort intresse åt frågan om immateriella rättigheter. Begreppet “geistiges eigentum” (andlig egendom) var redan då etablerat i tyskan och användes inte bara om patent utan även om rätten till litterära och konstnärliga verk. Josef Kohler menade att detta var en felaktig jämförelse med materiell äganderätt. Därför ska han år 1907 ha myntat alternativbegreppet “Immaterialgüterrecht”, vilket snart vann intåg i svensk rättsjargong som immaterialrätt.
Josef Kohlers argument mot att betrakta upphovsrätten som en äganderätt var djupt grundade i hans neohegelianska filosofi. Utan att ha läst honom utförligt kan vi våga oss på följande sammanfattning, främst baserad på sekundärlitteratur:
En utgångspunkt för kontinental upphovsrätt är den distinktion mellan form (uttryck) och innehåll (idé) som Fichte gjorde i “Beweis der Unrechtmäßigkeit des Büchernachdrucks” (1793). Idéer anses som bekant universella och fria att kopiera, medan uttrycksformen är partikulär och hör till upphovsmannen. Den tyska idealismen var fullkomligt besatt av dessa dualismer mellan det universella och det partikulära, på vilka Hegel byggde ett helt system.
Josef Kohler, som alltså stod stadigt i denna tradition, lade till ytterligare en dualism, mellan “inre form” och “yttre form”. Den yttre formen är ett varierande materiellt uttryck: ljud, ljus, skrifttecken. Konstverkets inre form är däremot någonting evigt, frikopplat från varje medium. Sålunda kunde även bearbetningar (exempelvis översättningar) och utföranden (exempelvis konserter) omfattas av samma ensamrätt som boken eller partituret. Vad som tidigare varit en lag om ensamrätt till texter blev en lag om ensamrätt till “verk“.
För att konstruera verksbegreppet, vilande på föreställningen om ett “inre uttryck”, var det alltså nödvändigt att mobilisera tyngsta tänkbara filosofiska artilleri. Efter att ha genomfört den bedriften, fastslog Josef Kohler – i vilket han blott upprepade ett argument från Hegel – att en olösbar relation föreligger mellan konstnären och hans verk. Verket förblir en förlängning av konstnärens personlighet, även om dess fysiska manifestation sålts till någon annan.
The writer can not only demand that no strange work be presented as his, but that his own work not be presented in a changed form. The author can make this demand even when he has given up his copyright. This demand is not so much an exercise of dominion over my own work, as it is of dominion over my being, over my personality which thus gives me the right to demand that no one shall share in my personality and have me say things which I have not said.
Josef Kohler argumenterade för att den som förstör ett konstverk förgripit sig inte bara på dess ägare utan även på dess upphovsman. Vidare menade han att den som köpt en skulptur inte hade rätt att exempelvis behänga den med röda tygstycken utan att först få skulptörens tillåtelse. Denna moraliska rätt till verket är omöjlig att kontraktera bort, eftersom den är en personlighetsrätt och inte en äganderätt.
Den ideella rätten i dagens svenska upphovsrätt – den som Claes Leo Lindwall ständigt tar strid för i Copyriots kommentarsfält – är kanske inte fullt så långtgående som Josef Kohler tänkte sig, men är fast rotad i hans filosofiska tankekonstruktioner.
Hegel lurar alltså bakom upphovsrätten (också). Enligt vissa källor var dock Josef Kohlers syn på konstnärsrollen även djupt influerad av den blott fem år äldre Friedrich Nietzsche, som Kohler beskrev som “en filosof vars like världen inte har skådat sedan Hegel”. Faktum är att även Nietzsche ska ha haft tre böcker av Kohler i sitt bibliotek. I en artikel om Deleuze förekommer i förbifarten ett mycket intressant påpekande:
For Kohler, /…/ the individual must sacrifice himself to culture and genius (recalling Nietzsche’s prescriptions in Human, All Too Human). Law must be made to stimulate these conditions and that may necessitate the erosion of existing rights.
Dock måste man fråga sig hur väl detta stämmer med den djupt kritiska syn på konstnärsrollen som Nietzsche efterhand utvecklade, och som Anna-Lena Carlsson har frilagt i en utomordentlig doktorsavhandling vid Uppsala universitet. Mänskligt, alltförmänskligt uttrycker förvisso många ord om geniers skapande, men det är samtidigt en annan syn på skapande än den som upphovsrättsfilosofin utgår från. Skapande är först och främst urval, skriver Nietzsche i en av den bokens aforismer:
Konstnärer har intresse av att man tror på deras plötsliga ingivelser, den så kallade inspirationen, som om idén /…/ slagit ner som en nådablixt från himlen. I verkligheten producerar en god konstnärs eller tänkares fantasi oavbrutet: bra, medelmåttigt eller dåligt, men hans urskillningsförmåga, högeligen skärpt och utövad, vrakar, väljer, kombinerar.
Vi måste konstatera att den Nietzsche som Josef Kohler vördade, var en preacefalisk Nietzsche, filtrerad genom Elisabeth Förster som rensade ut sådant som inte stämde överens med hennes antisemitiska och nationalistiska agenda.
Tyskhet var exempelvis något som Nietzsche avskydde. Josef Kohler hävdade däremot att tyskarna stod över alla andra folk och att det inte fanns någon sann rättsvetenskap utanför Tyskland. När första världskriget hade pågått i ungefär ett år, lät han i Zeitschrift für Völkerrecht publicera en svavelosande artikel där han hävdade att internationella avtal inte var värda mer än pappret de skrivits på och att tyskarna därför inte har några skäl att följa dem.
Först hånar han förkrigstidens tro på att världen allt sedan Wienkongressen år 1814-15 tack vare mellanstatliga överenskommelser var på väg att bli en fredligare plats.
[Vi tyskar] förleddes till tron att åtminstone en liten gnista av vår tyska idealism kunde återfinnas bland andra folkslag. Vi trodde på allvar att vi hade att göra med civiliserade folk. /…/ Den illusionen var ett stort raspsykologiskt bedrägeri. /…/ Sedan blev vi klarsynta. Den tyska SIEGFRIED, som aldrig lärt sig känna rädsla, vaknade i det rätta ögonblicket.
Josef Kohler, som vid denna tid var Tysklands främsta jurist och så respekterad utomlands att hans artikel under kriget även publicerades i Michigan Law Review, gick in för att negera begreppet internationell lag. Överenskommelser mellan stater ställdes mot tanken på övernationell lag, grundad i övernationell suveränitet. (Josef Kohlers stora verk om rättsfilosofi finns tillgängligt online i engelsk översättning.)
Avslutningsvis måste vi bara få citera några rader ur den tirad som Josef Kohler år 1915 utslungade mot resten av Europa (med undantag för Sverige och ett par till neutrala stater som han försäkrade att han respekterade):
Shall we recognize as brother nations having kindred conceptions of justice those like the French – a nation of bragging tricksters, who drench us with most miserable abuse and outrageous slander – or a perfidious company of peddlers, like the English /…/ Or a nation of barbarians, like the Russians /…/ Or the Italians, among whom a miserable lottery-playing group made up of the immature and half-educated proletariat, and of phrase-drunken demagogues, could bring the government to violate sacred treaties, and to fall upon the flank of their sworn allies? No, and thrice, No! These ties are forever broken.
20 kommentarer ↓
intressant. men vad var din kritik mot kohler i sak? Att han var nationalist betyder ju inget i avseendet syn pae upphovsraett.
Ciao
Martin
Martin: Självklart betyder inte hans nationalistiska hållnings något för hans syn på upphovsrätt, det hoppades jag att jag inte ens skulle behöva påpeka.
Och i detta inlägg avstår jag från att formulera någon kritik mot Kohler. Det är en bakgrund, som vi säkert får tillfälle att återkomma till.
Del av texten inlagd som http://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Kohler
Aningen off-topic: Rasmus, jag skrev för många år sen om en förnämlig immaterialrättslig fråga: egennamnens politiska ekonomi. Jag har ingen epostadress till dig, kan du snällast maila mig på mannensom@powrd.demon.co.uk, för jag tror det är nåt som kan intressera dig.
Ett enklare sätt att tydliggöra distinktionen:
* Äga kunskap. (veta/känna till något)
* Äga en sak.
Jag tror att man kan kalla den förra för en konceptuell metafor (lite osäker dock), möjligtvis skulle man också kunna kalla det för en form av abstraktion. Valet av abstraktion brukar ju ofta avslöja syftet, i detta fall då att den förra skall leda tanken till den senare som är av en betydligt mer svartvit natur beträffande ditt och mitt.
Det här är ett mentalt träsk av irrgångar där den fysiska världen ofta blandas ihop med information och kommunikation. Det är väl därför det där stöldargumentet har fungerat så fint att leda folk till vissa trosuppfattningar genom att stöld alltid är fel oavsett vad lagen säger, det moraliska om ditt och mitt. Men att kopiera något är inte per definition fel, all kommunikation är ju att kopiera. Säger jag något som du hör, jag då vet du också om det, och man kan inte ta del av någon som helst information utan att få del av den, detta oavsett om kommunikationen sker med dator eller på annat sätt. Framförallt kan man inte behålla en hemlighet samtidigt som man publicerar den.
Talar man om att “äga” något immateriellt, för att senare använda ordet “stöld” i syfte att beskriva ett rättighetsintrång, så motiverar man att lagen finns med att det är förbjudet att bryta emot den, dvs. ett logiskt felslut. Man ber sin läsare att behandla rättssytemet som en auktoritet i etik. Detta eftersom stöld alltid är moraliskt fel oavsett vad lagen säger. Men det är inte stöld, även lagen refuserar den tanken. Det är således att hänvisa till lagen i samma mening som man misstolkar densamma. Kommer då detta från någon som borde veta bättre, då kan man enkelt sluta sig till att det handlar om ett medvetet vilseledande – Något politiker borde tänka på.. Ja, hela idén om att lagar skulle definiera vad som är rätt och fel är ett misstag i stort. Lagar är – i bästa fall – ett försök från lagstiftaren att skapa rättvisa, men att säga att lagar definierar rättvisa eller etiskt handlande, det är att vända bak o fram på saker o ting.
“Intellektuell egendom”, eller “Intellectual Property” är ju om möjligt ett ännu värre exempel. En flagrant motsägelse med minsta möjliga antal ord eftersom det immateriella är något vi varken kan se eller ta på, samtidigt som egendom handlar om fysiska saker som vi kan se och ta på. IP = Imaginary Property/Imaginära prylar.
Guilt by association, bäste Rasmus.
Tankarna om den ideella upphovsrätten är betydligt äldre än tyskt 18-1900-talet.
Den första rättegången om den ideella rätten lär ha hållits på 100-talet i Rom då poeten Marcus Valerius Martialis stämde andra uppläsare för att de utgav sig för att ha skrivit hans dikter (droit de parternité).
De hade stulit “hans barn” (plagium o människorov) därav ordet plagiat.
Senare – under den franska upplysningstiden – tog tankar upp och det ledde fram till de första upphovsrättslagarna i Frankrike under Franska revolutionen. Därav att de flesta uttryck inom upphovsrätten är franska.
(Hegel, som föddes 1770, lär knappast ha påverkat fransk lagstiftning 1790-92).
Ok, jag har bara svaert att greppa vad poaengen var. Ser fram emot en vidare diskussion, och jag aer tacksam foer att du haenvisat mig till sidor av kohler jag inte visste om.
LA2: Kul att saker härifrån hamnar på Wikipedia
Claes Leo Lindwall:
Nu har jag visserligen inte påstått att den ideella upphovsrättens principer uppfanns på 1800-talet, däremot att det var då som de gavs en stabil filosofisk grund.
Det romerska exempel som du anför tycks mig mycket tveksamt att utnämna till en direkt föregångare. Att det funnits rättsfall mot folk som falskeligen sagt sig ha skrivit dikter kan inte i sig ses som ett bevis för att upphovsrätt existerade. Sådant kan lika väl rymmas inom t.ex. förbud mot bedrägeri.
Du hävdar vidare att det under franska revolutionen formulerades lagar om upphovsrätt. Så kan man kanske uttrycka det lite slarvigt, men du som alltid är så noga att skilja mellan upphovsrätt och copyright, borde också veta att det på denna tid ingalunda var frågan om upphovsrätt i nutida bemärkelse, utan om vad som bättre benämns som författarrätt, eller kanske med den gamla termen auktorrätt. (Som du nog vet så infördes inte ordet “upphovsrätt” i svenskan förrän 1961.)
Kring 1800 handlade dessa rättigheter om rätten till skrivna verk. Det var ännu en lag som reglerade användningen av tryckpressar, och ingenting annat.
Därav det skifte, mot 1800-talets slut, i vilket jag tillskrev Josef Kohler en viktig roll:
“Vad som tidigare varit en lag om ensamrätt till texter blev en lag om ensamrätt till ‘verk’.”
Därav naturligtvis också anledningen till att Stims vd håller Kohler så högt. Det var ju denna nykonstruktion som gjorde det möjligt att även hävda upphovsrätt på ett klingande framförande av ett musikstycke, och inte bara på reproduktionen av noterna. I svensk lag fick detta, vad jag vet, ordentligt genomslag först år 1919.
(Och ja, jag känner till historien om Ernest Bourget och hur franska motsvarigheten till Stim bildades redan 1850. Allt skedde ingalunda inte i Tyskland. Dock har tyska influenser i hög grad varit dominanta under flera av den svenska upphovsrättens formativa moment.)
Slutligen, Claes Leo, är det intressant att du nämner jämförelsen mellan plagiat och människorov. Då kommer jag genast att tänka på Daniel Defoe, som var tidigt ute att hävda författarens äganderätt till böcker. Han gjorde det med en intressant parallell:
A Book is the Author’s Property, ’tis
the Child of his Inventions, the Brat
of his Brains; ’tis as much his own ,
as his Wife and Children
Jag är nästan benägen att hålla med, förutsatt att vi omvärderar den patriarkala moralen. En bok kan vara författarens egen bok, precis som att ett barn kan vara faderns eget barn. Vare sig en bok eller ett barn kan däremot vara någons egendom.
Martin:
Att det förs diskussioner i kommentarsfältet tycker jag tyder på att inlägget haft något slags poäng.
Steelneck, Poppers tre världar kanske kan hjälpa dig att rensa upp i träsket. Eller inte.
Vilket maffigt citat av Defoe! Tack för det.
När jag sökte efter källor för det verkar det som att Rasmus version här nu är komprimerad och med några småfel.
Jämför:
http://copyriot.se/2007/04/28/jack-valenti/#comment-283
“Anders wrote:
Valenti följer en god patriarkal tradition – jfr vad Daniel Defoe skrev om piratkopiering i The Review, 2 feberuari 1710: “A Book is the Author’s Property, ’tis the Child of his Inventions, the Brat of his Brain, ; if he sells his Property , it then becomes the Right of the Purchaser; if not, ’tis as much his own, as his Wife and Children are his own – But behold in this Christian Nation, these Children of our Heads are seiz’d, captivated, spirited away, and carry’d into Captivity, and there is none to redeem them.”
Saturday, April 28, 2007 at 5:17 pm”
Denna version med “brat of his brain” (inte Brains) ger många träffar på google, “brat of his brains” ger inga.
Jag hittar inte originalkällan utlagd någonstans. http://www.defoereview.org/ verkar tyvärr inte ha alla texter uppe än.
Anders längre citat ovan är ju intressant inte minst för att det tar en mer frihetlig vändning på slutet – Defoe verkar ogilla att barnen spärras in (Captivity). Det kan man ju hålla med om.
Inlägget väckte frågor givetvis, som folk tycker är trevliga att diskutera. Men det betyder inte att texten var klar i sitt budskap, kanske betyder motsatsen? Jag tyckte som sagt det var som vanlit ett tankeväckande inlägg, men jag har svårt att se vart du vill leda argumentationen.
Eftersom du har lovat ovan att återkomma i frågan, så gör jag likt Machiavelli, och bidar min tid, för att vänta på det rätta ögonblicket.
Martin: Som du kanske märker på mig, rör du vid en känslig punkt. Kort sagt tycker jag det är väldigt obekvämt när folk förväntar sig att Copyriot ska vara nån jävla ledarsida. Jag vill till varje pris förbehålla mig rätten att rota i frågor utan att “leda argumentationen” i en enda riktning. Det är dock inte helt ovanligt att läsare har svårt att acceptera sådant.
Om jag ändå ska tolka in en “poäng” som jag tycker redan fins i inlägget ovan, kan den sammanfattas så här: Argumentet “upphovsrätt är inte egendomsrätt” kan inte, som vissa upphovsrättskritiker tror, vara ett universalargument. Sådana som Stim har faktiskt helt rätt i att kontinental upphovsrätt bygger på helt andra principer än en simpel analogi med materiell egendom, närmare bestämt på idealistisk filosofi. Den som verkligen vill slipa sin argumentation bör förstå detta.
ok, tack för ditt svar. Jag ser inte varför du är så upprörd bara. Vill inte att du ska försöka emulera någon ledarsida, men även i andra sammanhang – typ artiklar, debattinlägg osv – så brukar man försöka sammanfatta sitt budskap. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt insatt för att kunna extrahera poängen spontant. För att klargöra så reagerade jag på att du citerar en STIM-representant, men att det för mig – i det efterföljande – förblev oklart var argumentationen ledde. Då tar det stopp hos mig, vilket är min ömma punkt kanske.
Nu har allt detta gått alltför långt, ifall jag trampat på någon öm tå ber jag om ursäkt. Det var inte mitt syfte, inte heller var mitt syfte att försöka ändra ditt framställningssätt, även om det är något för rizomskt och för lite Darstellung för min smak ibland. Låt tusen blommor blomma. Jag är för allt som är framåtdrivande.
Om jag kan komma med en invändning i sak, så är det nog att jag inte håller med om att tanken om upphovsrätt är baserat på (uteslutande) idalistisk filosofi. Har svårt att köpa ett argument att något väldigt konkret skulle vara ett resultat av endast människors föreställningar. Tvärtom så är äganderätten, tror jag, – i alla sina former – gediget grundad i mycket konkreta sociala förhållanden. Visst finns föreställningar som är idealistiska, men de är endast återspeglingar, om än i reciprokt förhållande. För att förstå även upphovsrätten måste man titta närmare på dessa omständigheter, och dess effekter på regleringen av, för att använda ett begrepp av David Ricardo, mänsklig arbetande aktivitet (som jag översätter det iaf, i min stundande översättning av hans Principles).
Martin! Jag menade alls inte att jag är upprörd på dig (eller någon annan) – jag uttryckte bara, aningen dramatiserat, en bloggnoja som jag ibland får, alltså den obekväma känslan av att få respons som vill trycka in en i ett enkelt åsiktsrapande. Dock måste jag klargöra att all värdefull respons här är tusen gånger mer betydelsefull!
Jag förstår vad du menar med att det ofta är mer “rizomskt” än “Darstellung” här. Det är nog så jag jobbar: kastar ut trådar utan att i förväg veta vilka som ska knytas samman. Ibland växer det fram något som blir råmaterial för föreläsningar och liknande, som formuleras i en annan stil som åtminstone ibland blir mer “Darstellung”…
Det är en intressant frågeställning om idealistisk filosofi versus socioekonomiska förhållanden som du kommer med. Jag vill nog undvika att se en alltför skarp motsättning. Däremot tror jag inte att upphovsrättens historiska framväxt kan förklaras bara som en i raden av äganderätter. Den har även en funktion i att avgränsa en kulturell sfär av “kreativa” aktiviteter från en sfär av “vanliga” ekonomiska sysslor, samtidigt som den funktionens funktion utan tvivel blivit mer oklar, eller heterogen. Därtill fyller upphovsrätten på en massa sätt funktionen att avgränsa privat och offentligt som sfärer.
Jag tror inte att föreställningen om en kulturell sfär, eller om en privat, är vare sig autonoma eller blotta återspeglingar. Dessa föreställningar har performativ kraft i ekonomins organisering.
Spännande att du översätter Ricardo. Jag ser verkligen fram emot att få läsa dina fortsatta kommentarer här!
Håller med om att föreställningar återverkar i ekonomin, och tvärtom. Där finns något slags samband antar jag, men jag har ännu inte listat ut på vilket sätt. Föreställningar kan skapa mycket bra, och väldigt mycket dåligt, oavsett ekonomins specifika konfiguration. Världens rikaste land kan gå mot auktoritär regim ganska aningslöst t ex. Massiv propagande kunde få ryska landsbygden att glömma sina historiska rötter, och peka ut kulaken som den andre. På ryska talar man om sådana skeenden som bezmyslenie; länder med brokiga historier har ofta många ord för obegripbara saker. I Sverige har väl analogt en diskursiv förskjutning ägt rum avseende synen på upphovsrätt, iaf avseende musik och film. Som Marx sa, så har vi enklare att acceptera idéer som tilltalar våra materiella intressen. Det gäller både fildelare och upphovsrättsmän.
Tror det viktigaste är att man håller diskussionen öppen. Är inte anhängare av någon teologi, emellertid tycket jag det är märkligt att inte tänka sig att där finns någon slags plan eller slutpunkt. Vi kan emellertid bara nå den punkten genom att spela ut spelet, vilken är – som alla forskningsprocesser – omöjlig att förutse a priori.
Ricardo är en mycket gammal vän till mig som jag brottats med i många år. Just nu upptar kanske viktigare saker min tid, men där finns nog möjlighet att återkomma till ämnet.
1. Martialis ska ha argumenterat att hans dikter var hans barn, därav stämningen för människorov. Kanske bäst att påpeka att dåtiden syn på barn var lite annorlunda än nutidens – romarna hade inte gett mycket för tanken “man äger inte sina barn” …
2. Det är under grekisk-romersk tid som författare, konstnärer och dramatiker börjar framträda som individer. Uppenbarligen uppfattade romarna och grekerna det som viktigt vem som skapat verket.
Under medeltiden är bruket vacklande – mycket är anonymt – men under renässansen börjar upphovsmännen åter framträda som individer. Och man började reglerade deras rättigheter, först i form av personliga privilegier, senare under 1700-talet i lagform
I Sverige fick vi ett reglemente 1752 och även i TF från 1810 fanns också erkännande av författarnas verk.
Visst det handlade mycket om regleringen av tryckarens rättigheter men även författarens rätt erkändes.
(Se Katarina Renman Claesson 2003
http://www.legalahandboken.netuniversity.se/lasning/lastips/pdf/Kort%20om%20upphovsratt%202003.pdf)
Så när hr Kohler trädde fram på den rättsliga arenan fanns det en lång tradition vad gäller den ideella upphovsrätten.
Ok, Kohler var nationalist och – troligen – antisemit. Det var nämligen de flesta på den tiden. Gör det oss som idag företräder upphovsrätten till nationalister och antisemiter?
3. Auktorsrätt är den samlande beteckningen för författarrätten och konstnärsrätten, d v s upphovsrätt.
Se http://runeberg.org/nfco/0246.html
Claes Leo Lindwall: Det stämmer förstås att författarattributioner funnits innan den moderna upphovsrätten. Däremot fungerade de annorlunda. Det är ingalunda så att “verk” och “författare” är ahistoriska storheter. Vilken sorts texter som krävt ett författarnamn har förändrats över tid. (Läs Foucault om “författarfunktionen”.)
Fånigt av dig att antyda att jag tycker att upphovsrättstroende skulle vara antisemiter. Allt är inte polemik. Detta inlägg var ett genuint försök att förstå en figur som bl.a. Stims vd uppenbarligen håller för högst viktig än idag. För att förstå Josef Kohler tycker jag såväl att hans relationer till Hegel och Nietzsche, som hans sätt att omsätta sitt filosofiska resonemang i folkrättsteori, är intressant.
Erik: Platons grotta av kognitiv har också en del me saken att göra. Även indoktrinering? Ja gränsande till det i vissa fall tror jag. För att inte tala om det där hörnet (skamvrån
av prestige som en del måste sitta i tills färgen har torkat, å helst inte bli påminda om det under tiden.
För visst är det så, om man vill välja den modellen av “världar”, att “saker” (jo jag gör mig också skyldig) hemmahörande i den tredje världen blir filtrerade genom kognitiven i den andra. Men det är ju knappast någon ursäkt till att hänföra tredje världens tankefoster till värld ett. I synnerhet då inte medvetet för att vilseleda, vilket då blir en mentalt falskflaggad operation i syfte att skapa opinion för något motiv som inte kan uttalas öppet. Äga, stjäla, tjuv, stackars, svälta – starka filter det där. Men varken Popper eller Platon ger någon universallösning om hur man vänder själen hos någon mot ingången, för det finns inget som skulle kunna kallas universallösning. Så träsket förblir lätt att utnyttja. Se bara på ordet “pirat”. För 25 år sedan var det reservdelar till bilar tillverkade av tredjepart som fick det epitetet (även om inget var olagligt), nu är det de som kommunicerar redan publicerad information som inte får kommuniceras som det klistras på. Men vad betydde det ordet för 60 år sen? “Hacker” är ett annat. Socialpsykologi..
En “Martin” postade nyligt hos Rick Falkvinge en rolig vändning: Jag skulle misstänka att de som oreflekterat ser på upphovsrätten som en äganderätt ofta har svårt att förklara varför den är tidsbegränsad. Mån tro om det kan vara en vettig propplösare som får folk att koppla in de grå?
intressant, men det var en annan Martin än mig som postat ovan.
Steelneck, för mig känns dom där läskiga teckningarna på hur pi ser ut för dom som kommer ihåg flera hundra decimaler som en uppmaning att inte rya för mycket om hur saker och ting (eller orsaker och oting) ligger till egentligen. That said så tycker jag att “verk” har en identitet (eller tautologiskt är detsamma som en) som är tillräckligt konkret för att kunna bära en juridisk konstruktion som upphovsrätten på ett meningsfullt sätt.
Kommentera