Det går inte, det är ingen idé. Så löd det centrala budskap som fördes fram av Kenth Muldin, Monique Wadsted och Henrik Pontén när de fick sju minuter var för att öppna den debatt om upphovsrätten år 2030 som centerpartiet anordnade igår. Alla hade de som huvudargument att det inte går att förändra internationella konventioner. Följaktligen accepterade de heller inte debattens framtidsperspektiv, utan tog varje tillfälle att vrida tillbaka diskussionen till att handla om fildelningen år 2008.
Fjärde personen från antipiratlägret som fyllde denna föga balanserade panel, en ytterst aggressiv Martin Rolinski från BWO, motsatte sig öppet framtidsperspektivet. “Om svenskarna behåller samma attityd till fildelning, kommer det inte att finnas några artister år 2030.” Ja, just så sade han. Vidare påstod han att “svensk musik blöder”. Jämfört med början av 1990-talet, den guldålder då Martin Rolinski gick på mellanstadiet och som han nu menar att vi måste ta oss tillbaka till, “är det bara en bråkdel så många artister som kommer fram”. Det intressanta i sammanhanget är förstås dokusåpapojkens definition av “komma fram”. Musik som inte kostar minst en halv miljon per platta att producera är förresten dålig musik, fick vi lära oss. Till skillnad från övriga utbasunerade inte Martin Rolinski “det går inte”, utan tvärtom “det går”. Vad går? Det går att inrätta en myndighet som stänger av folk från internet. “Sunt förnuft”, enligt panelens Upphovsman.
Nicklas Lundblad, numera European Policy Manager på Google, var briljant. Han och jag försökte stå fast vid det utlovade framtidsperspektivet och vi försökte i hög grad föra fram samma argument. Hans tes om att “andelen användargenererat innehåll” ökar drastiskt i jämförelse med “industrigenererat innehåll” fick Martin Rolinski att utbrista att han kände sig “skymfad”, varefter den debatten ledde rakt ner i ett gyttjigt dike, där hela gråskalan mellan “industri” och “amatör” föll bort. Inte hjälpte det sedan att Nicklas Lundblad försökte ställa saken till rätta genom att dekonstruera begreppet “användargenererad”.
Han talade även om fyra tekniska trender att ta i beaktande: Ökad bandbredd, ökad lagringskapacitet (Kryder’s Law), förbättrad kryptering samt att kopplingen mellan nätverksarkitektur och fysisk arkitektur löses upp.
Själv försökte jag verkligen hålla mig till temat, “Upphovsrätten år 2030″, och alltså prata om just den saken snarare än att prata om exempelvis musikekonomi (hur mycket mer än det senare intresserar mig). Kanske var det en dålig strategi, rent debattmässigt. Antagligen hade det varit lättare att “vinna” debatten – vad nu det betyder – genom att placera sig på en Rolinski-nivå och prata om fildelning 2008. Men nu gjorde jag inte det.
I stället öppnade jag mitt anförande med att vidareutveckla vad tendensen till ökad lagringskapacitet på bärbara minnesenheter kan innebära. Vi kan vara tämligen säkra på att vi år 2030 med råge har passerat den punkt då all musik som någonsin getts ut kan rymmas på en billig liten minnesenhet, redo för omedelbar kopiering till en annan. Konsekvensen måste bli att upphovsrätten ger upp ambitionen att befästa ett generellt monopol på digitalt exemplarframställande, hävdade jag.
Först nappade ingen av de fyra antipiraterna, som föredrog att fortsätta prata om fildelningsnätverk. Efter att jag senare i debatten upprepat poängen, samt viftat med en penna för att åskådliggöra vad för slags små föremål som kommer att kunna rymma hela musikhistorien, kom dock respons från alla fyra. Monique Wadsted och Henrik Pontén försökte bägge avfärda mig genom hävda att jag minsann ville “lägga mig platt för tekniken”. Därmed ansåg de sig inte längre nödgade att svara på frågan hur 2003 års upphovsrätt ska hantera person-till-person-kopieringen. Då var Martin Rolinski ärligare när han på sitt testosteronstinna sätt hävdade att polisen självklart ska få resurser att ingripa även när två människor som träffats för att koppla ihop sina hårddiskar kopierar fel filer.
Stims vd Kenth Muldin föreslog en alternativ lösning. “Vi vill licensiera Rasmus penna.” Med andra ord tänker sig Stim att framtida lagringsmedier, vars kapacitet räknas i petabyte, ska beläggas med en klassisk kassettavgift. Om lagringsmediet rymmer hela musikhistorien torde det bli en ansenlig avgift. Vart pengarna ska fördelas svarade han inte på.
En bra sak med debatten var att Stims positioner klargjordes. Det nya, PR-drillade Stim har ju i några utspel antytt att man vill sträva efter en avkriminalisering av existerande fildelningsaktivitet, eller åtminstone av nedladdningaktivitet (hur bisarrt det än är att skilja ut nedladdning från uppladdning), givetvis mot avgift. Kenth Muldin gjorde det ytterst klart att detta icke är fallet. Avgiften som Stim vill införa ska nämligen bara gå till de rättighetshavare som väljer att delta i systemet. “Artister ska givetvis också kunna avstå från att bli fildelade” sade han, för att sedan kräva utökade befogenheter för att sätta dit fildelare. Detta bör noteras av alla de som uttryckt förhoppningar om att Stim pekat ut “vägen framåt”.
Monique Wadsted försökte faktiskt – i strid mot sin egen öppningsharang om att vi måste lägga oss platt för existerande konventioner – formulera några ganska radikala förslag till förändring av upphovsrättslagstiftningen. Enligt henne kan man “ta bort skyddstiderna”. Exakt vad som avsågs förblev oklart, men hon menade att åtminstone filmbranschen knappast behöver de långa skyddstider som gäller idag. Hon tänkte sig framtidens upphovsrätt mer som ett investeringsskydd, inte centrerat kring Upphovsmannen utan tillkommande en mängd aktörer, kanske främst finansiärer. Förebilden för framtidens upphovsrätt är det Europeiska databasdirektivet, menade Monique Wadsted, och påpekade att det minsann inte ens ger rätt till kopiering för privat bruk.
Nicklas Lundblad tänkte sig däremot en framtid där en mängd olika friare licensformer, i stil med Creative Commons, samexisterar med begränsade investeringsskydd. Enligt honom kan faktiskt internationella konventioner reformeras, inte genom att omförhandla befintliga avtal, utan enklare genom att uppe på dem lägga en ny internationell konvention om “fair use”.
Johan Linander (c) bjuder på ett referat, Maria Byström delar ut optimistpris och Dick Erixon förfasar sig.
Och Oscar Swartz rapporterar från ett liknande seminarium i Uppsala igår, även det präglat av en enorm klyfta mellan perspektiven.
24 kommentarer ↓
Av ren nyfikenhet: är det fruktansvärt frustrerande att debattera med “antipirater” eller tvärtom utvecklande och intressant? Känner du att dina åsikter vinner mark, att kampen för en ny syn på upphovsrätt går framåt?
Fanns någon med filmkamera på plats? Skulle vara intressant att se debatten.
Det är märkligt hur svårt det är för vissa att förstå upphovsrättsfrågan.
Hur kan Dick Erixon ha så många läsare, trots den infantila nivå han skriver på? Är det månne av lyteskomiska skäl han har några besökare?
[...] hel del tänkvärda saker ha sagts i Uppsala och Stockholm igår kring upphovsrätt(/fildelning). Copyriot sammanfattar från Stockholm, Oscar Swartz från Uppsala. Intressant läsning så här efter [...]
Johans fråga var mycket intressant.
Johan: Som kollega till Rasmus i Piratbyrån ska jag svara för egen del. Det för utvecklande och intressanta debatter på många plan i Sverige, även mellan folk av olika inställning till fildelning. Men, som inlägget ovan gör smärtsamt tydligt, kommer de i princip aldrig fram när man ställer upp en sida som är FÖR och en som är EMOT och vill att de ska battla med varandra. Antingen talar man helt förbi varandra eller så läggs det på en sjukligt barnslig nivå. Debatten ovan verkade innehålla båda delarna.
“År 2030 kommer det inte finnas några artister kvar” Blir vi av med Henrik Ponten då också ha ha ….
En BWO stjärna som nyligen uttalade sig i pressen med att hans plånbok var så tjock så att resten av livet var löst och dessa artister klagar över fildelningen !?.Tomma ekon låter minst trovärdiga.
David: En helt annan Dennis tipsade hos Oscar om att en videoinspelning finns här.
Dennis, tack så mycket.
[...] Fra kanskje den beste bloggen om fildeling i dag, Copyriot. [...]
Johan: Bra fråga. Numera är det inte särskilt ofta jag hamnar i debatter med renodlade antipirater, eftersom de normalt har som policy att tacka nej när vi är med. Men mitt svar till dig är att det ofta är både fruktansvärt frustrerande och utvecklande. Att delta i en debatt handlar ju inte bara om att gå dit, föra ut en åsikt och hoppas att alla i rummet tar till sig den, utan minst lika mycket om att få information tillbaka, för att sedan inom Piratbyrån kunna fortsätta diskutera hur antipiraternas taktik och retorik förändras över tid. Och även i de fall då moderatorer eller publik ställt de mest korkade frågor, kan det vara lärorikt att fundera över vad som drivit deras tankar in i de banor som de fastnat i.
Om mina åsikter vinner mark? För det första, jag tänker det inte som att “mina åsikter” är någonting fixerat som kan vinna eller förlora mark, utan de muteras förstås över tid. Nya aspekter öppnas, gamla prioriteringar omvärderas. Om saker går framåt eller bakåt är omöjligt att säga, om man inte först definierar vilken arena man talar om. I den massmediala offentligheten kan man märka hur de som varit med ett tag rör sig framåt, samtidigt som varje breddning av debatten innebär att stora flockar av nya debattörer med 2003-perspektiv strömmar in. Pendelrörelsernas svängningar blir allt intensivare. Men Sveriges politisk-massmediala offentlighet är heller inte allt, långt ifrån.
Det är en djupt ambivalent situation, som jag knappast går att reducera till framåt eller bakåt.
Videoinspelningen från “Upphovsrätten 2030″ finns nu även att se live på;
http://dennisstartrek.blip.tv/
[...] Copyriot skriver om centerns fildelningsseminarium för den som missade ironin [...]
En filminspelning ska också läggas upp på:
http://www.framtidsdialogen.se/
inom kort, enligt Anne:
http://anniejohansson.blogspot.com/2008/04/upphovsrtten-2030-mycket-lyckat.html
“…polisen självklart ska få resurser att ingripa även när två människor som träffats för att koppla ihop sina hårddiskar kopierar fel filer.”
Det blir säkert med samma resultat som när två personer träffas för att kopulera med varandra. Är man försiktig så händer ingenting. Samt är omöjligt att förhindra.
[...] I Stockholm fördes diskussionen kring “Upphovsrätten år 2030″ med bland andra Rasmus Fleischer och Niklas [...]
[...] “År 2030 kommer det inte finnas några artister kvar” [...]
”Vi kan vara tämligen säkra på att … all musik som någonsin getts ut kan rymmas på en billig liten minnesenhet, redo för omedelbar kopiering till en annan.”
Mja. Ett känt problem med utvecklingen av lagringsmedier är att bandbredden inte alls ökar lika snabbt som lagringskapaciteten. Vi kommer ha utrymme för all världens musik långt innan vi har möjlighet att överföra alltihop på rimlig tid. Därmed inte sagt att grundprincipen håller, men men skall inte stirra sig blind på den ena av två nästan oberoende begränsningar.
(För övrigt finns det en parallell inom nätverk: man kallar bandbredd för ”hastighet” och blundar för att latens är ett svårare problem att lösa. Det är dock inte lika begränsande som den relativt långsamma utvecklingen av bandbredd för lagring.)
Framtiden tränger sig på… http://news.digitaltrends.com/news/story/16420/the_500000_gb_mp3_player
Tycker det e rätt intressant att de artister som redan har slagit “igenom (tex BWO Martin)” och har tjänat pengar så att räcker livet ut är de som klagar på fildelarna medan de artister som inte har slagit igenom brukar till större del vara för fildelnig.
“Tycker det e rätt intressant att de artister som redan har slagit “igenom (tex BWO Martin)” och har tjänat pengar så att räcker livet ut är de som klagar på fildelarna medan de artister som inte har slagit igenom brukar till större del vara för fildelnig.”
Nja, det är väl inte så konstigt väl? De som slagit igenom känner sig för det första stöddigare och vågar kritisera samt att de har något att försvara. Musiker som inte slagit igenom vill ha ut sin musik och vill knappast stöta sig med de kanske få fans som de skaffat sig. Men jag blir också trött när man ser att band som exempelvis Metallica bölar och visar sitt giriga tryne.
Sen angående att man i framtiden kan “äga” all musik som någonsin skapats så ser jag en lustighet med det hela som förmodligen är uppenbar för alla. Man vill inte ha all musik och man kommer aldrig hinna att lyssna på all musik heller. Men bara tanken på att detta faktum existerar och att det retar gallfeber på hela musikindustrin får mig att riktigt skratta hysteriskt.
[...] Inväntar rapport om Uppsala-seminariet från Christian Engström också. Uppdatering: Rasmus på Copyriot recenserar (c)’s seminarium där han själv deltog i panelen och tinnitussan delar ut [...]
[...] “År 2030 kommer det inte finnas några artister kvar” [...]
[...] på hur portabel lagringsmedia och person till person-fildelning redan utgör ett alternativ till Spotify och i framtiden kan tänkas helt ersätta användningen av [...]
Kommentera