Gårdagens påstående att teater inte kan kopieras har nu mötts av sina förväntade invändningar, så att vi kan fortsätta veckla ut resonemanget. Copyriot hävdade alltså att
Teatern, som konstform, verkar i princip utanför upphovsrätten – bortsett från att den gärna samplar upphovsrättsskyddat material, må det vara skrivna pjäser eller audiovisuellt material. Teatern i sig behöver däremot inte skyddas av upphovsrätten och har aldrig behövt det. Skälet är att teater inte kan kopieras.
Förre ordföranden i Journalistförbundet, Claes Leo Lindwall, invänder i en kommentar:
T ex regissören och författarens arbete med pjäsen skyddas av upphovsrätten (Bernkonventionen) medan skådespelarnas arbete skyddas av “utövande konstnärers rättigheter” (Romkonventionen).
Teatern har inte alls vänt ryggen mot upphovsrätten, tvärtom upphovsrätten är absolut nödvändigt för t ex dramatikerns arbete.
Jag menar att Claes Leo Lindwall nedvärderar teatern som konstform, när han reducerar den till ett medium för dramatisk text. Vilket förvisso varit en styrande princip för den dramatiska teatertradition som i bra mer än tvåtusen år var västerlandets dominerande. Den dramatiska teatern kan kontrasteras med såväl Asiens teatertraditioner, som med de “pre-dramatiska” tragedispelen i antikens Aten. Samma sak – att skapandet av närvaro, snarare än representationen av text och rollfigurer i en fiktiv värld – präglar det som Hans-Thies Lehmann kallar postdramatisk teater. Han teoretiserar dess genombrott från 1970-talet, som ett sökande efter teaterns unika möjligheter i en nya situation där andra massmedier (film, television) avrättat teaterns tidigare monopol på att dramatisk representation av handlande människokroppar. Men postdramatik är inte bara ett samlingsbegrepp för en uppsjö experiment på relativt smala teaterscener, utan återfinns som tendens inom de flesta slags sceniska och performativa praktiker.
Utifrån detta perspektiv är den dramatiska texten en sak, teatern en annan. Att författares skrifter skyddas av upphovsrätt betyder inte att teaterkonsten gör det, bara att den ofta tvingas förhålla sig till upphovsrätten – som när Teater Moment förgäves väntade på rättigheter till Samuel Beckett, och en ny pjäs växte fram ur själva väntan. Visst blev då Moment-regissören Pontus Stenshäll formell manusförfattare, vars manus i formell mening skyddas av upphovsrätt. Men spelar detta skydd någon praktisk roll? Knappast. Teater Moments postdramatiska uppsättningar utgår alltid från de unika skådespelarnas personliga förmågor, spelar på glidandet in och ut mellan rollfigur och person, så att en annan ensemble knappast skulle få ut något av att rakt av kopiera manustexten.
Textens relation till teatern är som musikens relation till filmen. Den är oftast, men inte alltid, närvarande. Den kan stå i centrum, men behöver inte göra det. Att litteratur omfattas av upphovsrätt är därför inget giltigt motargument mot att teatern i princip vänder upphovsrätten ryggen.
Formuleringen att teatern “samplar” text, när en skriven pjäs sätts upp, precis som vissa teatergrupper “samplar” filmsekvenser och integrerar dem i förställningar, var ett tillspetsat sätt att uttrycka den saken.
Claes Leo Lindwall anför vidare att “skådespelarnas arbete skyddas av ‘utövande konstnärers rättigheter’”. Samma sak där. Behöver teatern detta skydd? Knappast.
Rättigheterna i fråga skyddar nämligen inte “skådespelarnas arbete” i allmänhet, de skyddar inspelningar. Men en videoupptagning av en teaterföreställning är inte teater. Den är en video. En video eller en film är ett verk, en slutprodukt, och kan sålunda omfattas av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk“. Teatern är däremot en konstform utan slutprodukt, den handlar inte om att skapa verk som existerar oberoende av den som skapat dem. Den kräver förbehållningslöst den gemensamma närvaron av levande människor på en plats och på en tid.
Att teaterföreställningar kan bli filmade, och ofta blir det, förändrar inte saken. Dokumentationen kan inte åter upplevas som teater, bara som film. Visst finns det hybrider. Många stora teaterproduktioner – exempelvis musikalerna på Broadway – är anpassade för att videomediet, i syfte att tjäna pengar på försäljning av videoinspelningar. Frågan måste då ställas vad de har för skäl att klamra sig fast vid teaterrummet, i stället för att helhjärtat satsa på film, annat än möjligheten att apellera till en nostalgiskt småborgerlig målgrupps jakt på kulturellt kapital.
Verkligt bra teater har däremot kvaliteter som omöjligen kan fixeras i (upphovsrättsskyddade) objekt. Kvaliteter som är oskiljbara från skådespelarnas och publikens gemensamma närvaro. Tyvärr nedvärderar Claes Leo Lindwall just de kvaliteter som gör teatern relevant och omöjlig att ersätta med film.
En annan kommentar frågar sig om inte även performativa kvaliteter kan omfattas av upphovsrätt:
säg att en skådespelare har ett mycket unikt och karakteristiskt sätt att säga “att vara, eller inte vara” på, som hela hans karriär är uppbygd omkring. han försäker ta patent på själva sättet han säger det, och rörelserna som han gär när han säger det, och allt vad som kan omfattas.
Patent är det visserligen inte frågan om, men upphovsrätt? Nja, egentligen inte. Visserligen har olika länder olika lagar om “personality rights“, som bland andra Tom Waits har åberopat mot sångare som sjunger med liknande röst. Detta gungfly av gråzoner – om vilket Lawrence Liang har skrivit en intressant essä – är dock något annat än upphovsrätt.
Jag tror inte att ens det mest egenartade sätt att säga en viss fras, inte ens i kombination med kroppsspråk, kan anses vara upphovsrättsskyddat. Skälet är att det knappast uppnår verkshöjd, precis som att ett ord eller en stil eller en färg eller en känsla eller ett beat inte är ett “verk” i upphovsrättslig mening, och därför får kopieras fritt.
Henry Olsson, som närmast får betecknas som upphovsrättsfundamentalist, skriver i sin lärobok:
Sammanfattningsvis skyddas alltså genom upphovsrätten verkets inre och yttre form medan grundidén och innehållet är fria. De uttrycksmedel som upphovsmannen har använt, dvs. hans teknik, stil, manér etc. kan heller inte skyddas, hur karakteristiska de än må vara för upphovsmannen.
Det är oerhört viktigt att förstå att upphovsrätten inte skyddar någons “arbete”, “prestationer” eller “kreativitet”. Upphovsrätten skyddar verk, ett ord som på europeiska språk (work, Werk, opus, oeuvre) kan betecknar både en framställd produkt och själva tillverkningsprocessen – vad grekerna kallade poiesis. Teater handlar däremot inte om att tillverka artefakter, hur mycket den än använder sig av dem. Teater är vad grekerna kallade praxis, en aktivitet som är sitt eget syfte.
När en skådespelare som kväll efter kväll upprepar samma fras på exakt samma sätt är skådespeleriet dåligt. Bra skådespeleri anpassar sig efter och ingriper i den unika situationens förutsättningar. Precis som att en discjockey som identiskt upprepar vad som gjordes föregående kväll är en dålig discjockey. Det är därför som “problemet” med piratkopierade DJ-set löste sig själv genom att DJ-konsten förfinades. På motsvarande sätt kan kopiering kan aldrig hota teatern, bara sporra den till att förfinas. Att principen kan utsträckas till att gälla all mänsklig praxis är outsägbart spännande!
27 kommentarer ↓
Michael Buffer, en snubbe som introducerar boxare på galor, har för vana att stämma folk till höger och vänster om de använder hans fras “Let’s get ready to rumble”. Tydligen äger han den. http://en.wikipedia.org/wiki/Michael_Buffer#Trademark
…och om jag hade tittat lite till hade jag hittat följande sida: http://letsrumble.com/rumblerewards.html
Man kan alltså få procent på pengarna om man rapporterar ett intrång i hans rättigheter för “Let’s get ready to rumble” som leder till skadestånd.
Intressant inlägg. Man kan dra liknelser till den klassiska uppdelningen av konsumtion i varor och tjänster där framförandet av teater helt enkelt blir en tjänst (som konsumeras samtidigt som den produceras).
Jag tror du har fått det mesta av upphovsrätten om bakfoten.
Förutom att du avsiktligt misstolkar mig verkar du helt ha misstolkat vad ett verk är och vad som juridiken säger.
Teatern är däremot en konstform utan slutprodukt, den handlar inte om att skapa verk som existerar oberoende av den som skapat dem.
Precis, annars hade ju vem som helst när som helst kunnat ersätta teaterns skådespelare och regissör.
Verkligt bra teater har däremot kvaliteter som omöjligen kan fixeras i (upphovsrättsskyddade) objekt.
Jämför gärna med en riktigt duktig streetperformer.
Vill även tillägga, ur upphovsrättens andra paragraf:
“Upphovsrätt innefattar, (.klipp.), uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten”.
Observera ordet “och”, det står inte “eller”.
På vilket sätt kan någon både förfoga över, och göra teaterns verk tillgängligt för allmänheten? Alltså teaterns verk, inte det skrivna verket som pjäsen baseras på. Med film? Javisst, men då är det filmen som är det upphovsrättsliga objektet, där teaterns aktörer är skådespelare på samma sätt som för vilken annan film som helst.
Tänk på Sean Connery, skall någon som härmar honom kunna stämmas? Givetvis inte, för annars skulle ju en verklig personlighet som i verkligheten finns behöva upphöra att existera eller förändra sin naturliga personlighet.
Det är immateriella verk som skyddas, dvs det man varken kan se eller ta på, inte utföranden eller materiela ting. Upphovsrätt omfattar uttryck. Inte ideer, utföranden och procedurer som Bernkonventionen fastslår i sin andra artikel.
Claes Leo Lindwall: Att vi har olika åsikter och olika synsätt är en sak. Men det är bara löjligt att du bemödar dig att skriva att jag har fel, om du inte ens med en mening orkar skriva vad som är felet.
Johan: Visst, fast där handlar det om varumärken, inte upphovsrätt…
Rent intuitivt håller jag med, är ett stort fan av små eldsjälsdrivna
teaterföreställningar t ex, men tycker det är klurigt att rent intellektuellt
skilja på “död repetitiv” och “levande performativ”. En detalj som verkar
väldigt spontan och “anpassat för den unika situationens förutsättningar”
kan ju lika gärna vara inövad. Man kanske skulle kunna utrycka det som
att äktheten är en dimension av den subjektiva upplevelsen.
> “en aktivitet som är sitt eget syfte”, där “produkten” är oskiljbar från själva produktionsakten.
Om jag sitter i en teatersalong så finns det ju en naturlig
indelning i dels vilken information som når mig rent fysiskt
i form av ljus/ljud/vibrationer etc, och dels vilken jag medvetet
upfattar och minns.
Vad som är praxis är teknikberoende och lika flyktigt som definitionen själv.
Historiskt har “produkten musik” varit oskiljbar från “produktionsakten”.
- Utan musikanter, ingen musik. Det förändrades radikalt med när man
kunde börja spela in musik. “Att alstra ljud med rytmer och melodier”,
den absolut mest dominerande formen av musik idag, flyttades då från
“praxis” till “poiesis”.
Om vi gör ett tankeexperiment och låter det existera
teknik som kan representera/reproducera all stimuli virtuellt.
Alltså att upplevelsen att vara där inte går att skilja från inspelningen
(eller den virtuella/simulerade)
Den sociala dimensionen finns kvar om simulationen tillåter
att flera loggar in samtidigt och ser samma föreställning.
Det som inte går att kopiera är den lokala anknytningen och
själva medvetenheten om att man faktiskt inte är där.
Teater i dess nuvarande form har en ganska sparsam mängd interaktivitet.
Om man kunde uppleva skådespel i absolut värdsklass på första parkett,
virtuellt, så kanske den “lokala teatern” skulle förändras till den
grad att den skulle kategoriseras som rollspel el nåt annat.
(Jag vet inte om jag verkligen tror på det där sista,
ville mest uttrycka min förvirring över “praxis”, för
mig består ett “performativt event” ofta av många delar
vilka potentiellt kan kopieras i olika stor utsträckning)
Du använder “piraternas” vanliga härskartekniker, du misstolkar medvetet det jag skriver eller kommer med långa diskussioner som inte har med saken att göra.
Enligt dig “nedvärderar” jag “teatern som konstform” när jag konstaterar att regissörer och artisters arbete skyddas av Rom- respektive Bernkonventionen.
Du väljer – självklart – att tolka ordet “arbete” i sin mest inskränkta form. också enligt den härskarteknik som “piraterna” vanligtvis använder.
Att *verk* och *arbete* är synonyma i svenska språket låtsas du inte om.
Din (avsiktliga?) missuppfattning av upphovsrätten är att du tror att *verket* – i juridisk mening – skapas på scenen.
Men *verket* skapas i – bl a – textförfattarens och regissörens huvud och är *fixerat* bl a i texten och i regianvisningarna.
Inom upphovsrätten – till skillnad från copyrighten – talar man om verket som ett utflöde av upphovsmannens personlighet.
Det du ser på scenen är ett exemplar av verket – en kopia för att använda ditt språk.
Därför är det ingen skillnad mellan scenföreställning eller en videouppspelning av en pjäs – det är båda exemplar – kopior – av samma verk.
Att döpa om verk av scenkonsten till “praxis” förändrar inte att någon/några vill framställa något – d v s skapa något i upphovsrättslig mening.
Det gäller naturligtvis också “streetperformence” om det uppnår *verkshöjd*.
Däremot – ett planlöst kringpromenerande är inte upphovsrättsligt skyddat verk.
Claes Leo Lindwall:
Jag tror inte att du förstår att jag i de två senaste inläggen har försökt att diskutera estetik och juridik (och historia) samtidigt. Du vill duellera mot din väderkvarn “piraterna”, och förväntar dig därför att Copyriots inlägg ska hålla sig till att diskutera lagstiftning vilket gör att du blir irriterad över “diskussioner som inte har med saken att göra” (som diskussionen om vad som är bra och dålig teater).
Jag är fullt medveten om skillnaden mellan svensk upphovsrätt och amerikansk copyright. Det torde framgå tydligt att diskussionen i inlägget ovan delvis handlar om just den kontinentala upphovsrättens koppling till kontinental filosofisk estetik – bägge fenomenens tillkomst strax innan år 1800 är ju tätt förbundna, inte minst genom Immanuel Kant. Det var för övrigt vid samma tid som uppfattningen om teatern som en primärt litterär konstart tog över i europa.
Självklart är jag medveten om att även annat än texten uppnår verkshöjd i upphovsrättslagens mening. Vad jag försöker fråga, men som du undviker, är vilken praktisk betydelse upphovsrätten har för teatern. Håller du inte med om att regissörens upphovsrätt i många fall (utgå gärna från exemplen ovan) är fullständigt irrelevant?
Teadrinker:
Du har rätt i att man inte bör driva polariseringen mellan “död repetitiv” och “levande performativ” alltför långt – just eftersom de inte utesluter varandra. Tvärtom är väl grundprincipen att även bruket av artefakter (exempelvis spelandet av skivor inför publik) alltid innehåller ett performativt inslag.
Och att någonting är inövat och sedan repeteras nästintill identiskt utesluter inte att det är “anpassar för den unika situationens förutsättningar”. Exempelvis är det ju fullt möjligt att väldigt liknande förutsättningar har skapats vid de olika tillfällena. Blotta möjligheten till allvarlig störning, omöjlig att inte relatera till, kan vara nog för att skapa en tät närvaro.
I din första bloggpost som jag svarade på skriver du:
“Hög tid att reda ut frågan om teater och upphovsrätt. Hur hänger de ihop?”
Varefter det kommer en lång text som, utöver irrelevant information, visar att du har dålig koll på hur juridiken ser ut – d v s just upphovsrätten som du
skulle reda ut.
När jag stillsamt påpekar det kommer ytterligare en lång drapa som *inte* diskuterar det du skulle reda ut utan något helt annat och där du dessutom pådyvlar mig uppfattningar jag inte har: att jag nedvärderar teatern som konstform.
Men det var ju förhållandet upphovsrätt och teater vi skulle diskutera, inte teaterns estetik..
Du frågar nu efter exempel där regissörens upphovsrätt är relevant?
Finns en mängd fall – t ex när man byter regissör under produktionens gång, vad händer då med droit de paternitè?
Andra exempel – inte alls ovanliga – att pjäsen efter premiären förändras så att den inte längre uttrycker regissörens intentioner med verket.
Om jag inte missminner mig så stoppade Ingmar Bergman någon pjäs på Dramaten just på grund av detta.
Så visst har regissörens upphovsrätt stor praktisk betydelse – åtminstone så länge som man har regissörer.
Claes, jag tolkar “verk” som ett substantiv, och “arbete” som ett verb. Om du vill utöka upphovsrätten till allehanda verb så tror jag du får problem.
Jag tror att Rasmus försöker säga dig att teater är ett framförande av ett verk, och att framförandet är inte verket.
Claes Leo Lindwall: Nu förstår jag att du talar om den ideella upphovsrätten. Visst finns det en massa fall där den kan bli relevant. I de flesta fall som ett hinder, exempelvis när dödsbon misstänksamt vaktar rättigheter till framstående dramatiker (som i fallet Brecht). Andra fall – som när en föreställning byter regissör – är etiskt intressanta men ingalunda möjliga att förenkla till en fråga om mer eller mindre upphovsrätt.
Seminariet på Stockholms stadsteater handlar dock inte om den ideella upphovsrätten. Den är ett lobbyingevent för utökade befogenheter för industriorganisationer att ingripa i människors kommunikation med varandra på nätet, och för kriminalisering av metadata om filer (torrenttrackers) – saker som inte precis har med teaterscenens ideell rätt att göra!
Rasmus ->
“Det som inte kan kopieras, det behöver ingen upphovsrätt” är den rubrik du själv satt på din bloggpost ovan. Ja, jag vet att ni – precis som amerikanska medieproducenter – vill glömma bort den ideella delen av upphovsrätten.
Steelneck ->
jag tror att du och Svenska Akademiens ordboksredaktion är oense ordet “arbete”.
Vad är ett substantiv? Jo, man kan sätta bestämd/obestämd artikel framför ordet. Vad är ett verb? Jo man kan sätta infinitivmärket framför.. Pröva får du se..
Claes Leo Lindwall:
Ska jag behöva förklara för Journalistförbundets förre ordförande att rubriker alltid är tillspetsade och förenklade? ;)
Jag står fast vid att det finns teaterformer för vilka den praktiska betydelsen av upphovsrätten (annat än som hinder i vägen för “sampling”) är noll. Vidare menar jag att dessa typer av teater generellt tenderar att komma närmare teaterkonstens kärna. Samtidigt finns det självklart en massa hybridformer, med fler inslag som kan kopieras vilket kan medföra vissa etiska frågeställningar. Hur dessa bäst löses är en diskussion i vilken ett blint värnande av Upphovsrätten näppeligen kan vara universalsvaret.
Formuleringen “det som inte kan kopieras” är också tillspetsad – snarare handlar det är om vad som inte kan digitaliseras, alltså vad som inte kan reproduceras obegränsat i identiska kopior. Självklart kan en regissör imitera en annan regissörs anvisningar, eller en skådespelare kopiera en annans manér (även om manér – som Henry Olsson påpekar – inte omfattas av upphovsrätt).
Här behandlades sådana exempel som mindre relevanta, eftersom Teaterförbundets antipiratseminarium handlade om digital kopiering, inte om kopiering från scen till scen.
Angående “arbete” och “verk”: Bägge orden är förstås substantiv på svenskan, bägge visserligen besläktade med verb. När man som du talar om att “skydda skådespelarnas arbete”, får man anta att du syftar på deras arbetssituation i allmänhet och tryggheten i deras försörjning, snarare än den snävare innebörden av arbete som “produkten av arbetsprocessen”.
Ett arbete, ett verk. Visst, och det var ju precis det tokiga i den tolkningen jag påpekade, därför att med den tolkningen så blir de synonymer. Återigen, teaterns arbete är framförandet av verket, teaterns arbete är inte verket.
Därför bör man inte tolka “verk” och “arbete” synonymt i detta fall, för då utsträcker man upphovsrätten till procedurer och själva arbetet som sådant.
“Tillspetsade rubriker”, ja, det är något som dåliga journalister brukar skylla på när de har klantat till det.
Sedan har du tydligen helt missat vad upphovsrättslagstiftningen handlar om – nämligen att hantera konflikter mellan parter.
Självklart finns det ett antal områden där det inte kan uppstå rättsliga konflikt mellan olika intressenter.
Men det är ju inget som upphovsrättslagen behöver bekymra sig om.
Men det är heller inget som kan som användas som argument på områden där det *kan* uppstå konflikt.
F ö är det inte Teaterförbundet som håller seminariet utan Filmalliansen, så även där har du fel.
Ett annat sätt att formulera det: Jag skapar inte ett nytt verk när jag spelar (arbete) något efter någon annans noter (verk).
Claes Leo Lindwall:
Vi kan uppenbarligen tala förbi varandra i oändlighet. Du utgår som alltid från specialfall där den ideella rätten kan tillämpas, och anför det som argument för ett korståg för Upphovsrätten. Därmed blundar du för att det är helt andra saker – vars relevans för teaterskådespelare du fortfarande inte kunnat påvisa – som tas upp på seminariet.
Teaterförbundet är av allt att döma praktisk arrangör till seminariet. Kontaktpersonen kommer därifrån. Sen sker det uppenbarligen inom ett samarbete med andra lobbygrupper, under namnet Filmalliansen, men de är vad jag vet ingen formell organisation.
“Grundare av Filmallians Sverige är Sveriges Filmproducenter i samarbete med Teaterförbundet, Sveriges Dramatikerförbund, Svenska regissörsföreningen, Sveriges Regissörer och Sveriges TV-producenter.” står det i TF:s faktahänvisning om Filmalliansen.
Många regissörer, skådespelare samt andra grupper inom Teaterförbundet håller samtidigt på med olika typer media; film, radio, tv, teater m m. Med andra ord frågan om illegal fildelning är definitivt en fråga för TF och TF:s medlemmar.
Och, ja, TF bestämmer självt vilka frågor och i samarbete med vem man har sina seminarier. Och varför skulle man inte få använda Stadsteatern för seminarier i den här frågan?
Vill du förbjuda organisationer att ha annan uppfattning om upphovsrätten än du, ska kommunala lokaler inte få upplåtas för dem?
Vi talar inte förbi varandra, var jag står torde vara uppenbart för alla, ja, jag vill bevara upphovsrätten.
Den ideella rätten är heller inget “specialfall”, den är en integrerad del av upphovsrätten.
Men du vill inte säga det du uppenbarligen vill, avskaffa upphovsrätten helt. Det är därför du hoppar från tuva till tuva.
(Först kräver du exempel på regissörens behov av rättigheter, när jag ger det, så kräver du att jag ska ta upp skådespelarnas. Nu är plötsligen regissörens rättigheter “specialfall”.)
Claes Leo Lindwall:
1. Jag har inte påstått annat än att det finns en massa yrkesgrupper inom Teaterförbundet som håller på med exempelvis film. Däremot valde jag Teaterförbundets medarrangörskap av en tillställning på Stadsteatern som ingång för en diskussion om teater och upphovsrätt, eftersom omständigheterna nästan tycktes upplagda för att sprida missförståndet att teatern som konstform skulle vara hotad av den digitala piratkopieringen.
2. Jag har inte påstått att Teaterförbundet inte skulle få hyra Stadsteatern för denna tillställning. Däremot hoppas jag att de får betala marknadsmässigt pris för det, som alla andra externa aktörer.
3. Jag har heller inte påstått att den ideella rätten skulle vara ett specialfall. Däremot att du konsekvent lyfter fram hypotetiska typfall i vilka den ideella rätten kan vara tillämpbar, som om det vore generalargument för “mer upphovsrätt”.
4. Du kräver att jag ska säga att jag vill “avskaffa upphovsrätten helt”. För mig är den frågan fullständigt ointressant, då jag till skillnad från du inte ser upphovsrätten som en monolit. Det intressanta är hur den tillämpas.
5. Din utgångspunkt är att om en sida av upphovsrättskomplexet naggas i kanten, kommer alltsammans att rasa. Om inte filmlobbyn får begära ut folks IP-adresser och filtrera nätet efter eget bevåg (vilket kort sagt är vad seminariet ifråga lobbar för), kommer regissörers rättigheter gentemot konkurrerande regissörer att upphävas. En föga trovärdig dominoteori. Vad värre är, tycks detta förutsätta en total frånvaro av etik. I praktiken finns det otaliga exempel, inom alla tänkbara konstarter, på informella “rättigheter” som fungerar ganska hyfsat utan att skyddas av upphovsrätten.
6. Har du verkligen inget att säga om teaterkonstens problem med dödsbon och förlag som med hänvisning till den ideella rätten förbjuder vissa uppsättningar? Hävdar du verkligen på allvar att “mer upphovsrätt” = “bättre för teatern”? Varför inte införa 10000 års skyddstid, så att det blir omöjligt att spela Sofokles?
1. Ok, hur ska upphovsrätten tillämpas på teaterns område? Vilka rättigheter ska textförfattare, regissörer m fl ha?
2. I “piratkretsar” är det populärt att jämföra upphovsrättsligt skyddade verk med stolar, “köper jag en stol får jag göra vad jag vill med den”.
Nå, snickrar jag en stol så får mina arvingar ärva den i alla tider, men ni gnäller över att skyddstiden är 70 år efter upphovsmannens död.
Nej, jag vill inte utsträcka skyddstiden, jag bara pekar på att “piraternas” argumentation inte alltid hänger ihop. Personligen tycker jag den nuvarande skyddstiden är en rimlig kompromiss.
3. Du vet mycket väl att jag inte vill förbjuda “privat” fildelning, däremot bör fildelning “by proxy” typ TPB vara förbjudet.
Den fildelningen är inte längre privat eftersom vem som helst kan gå in där och hämta filer även om det sker via torrents.
Det räcker med andra ord med att göra webbplatser typ TPB ekonomiskt ansvariga. Man behöver med andra ord inte leta reda på vilka som laddat upp torrentfilerna på TPB. Renhållningen får TPB själva stå för..
Bara för attt undvika det vanliga skrikandet, det innebär inte att Google stoppas, Google döljer inte filernas ursprungliga adress på samma sätt som TPB.
Jodå, all fildelning stoppas inte på det sättet. Men de värsta avarterna blir vi av med och resten kan vi leva med.
Så släpp tanken på att tjäna storkovan på TPB.
Claes: det är inte det att du har fel i sak, eller strider för något jag inte helt håller med om, eller ens att rasmus är någon slags husgud i de här frågorna; men jag får verkligen, verkligen känslan av att du inte ens vill förstå vad det hela handlar om. som jag tolkar det, kan rasmus hela argumentation kokas ner till ett enkelt påstående.
Teatern som medium gagnas inte nödvändigtvis av en stärkt upphovsrätt.
Till skillnad från filmer så föredrar folk att betala för en helhetsupplevelse snarare än att tanka ner en skakig kamerainspelning från tpb.
vad gäller den där stolen så är det ingen som ifrågasätter din rätt att låta den gå i arv, däremot dina barnbarnsbarns möjligheter att skicka polisen på någon som sett din stol och tillverkat en kopia på den., eller för den delen på föreningen som upplät sitt snickeri åt piraten/snickaren. Men du har helt rätt i att det är en dålig liknelse, men det har förmodligen sitt ursprung i att upphovsrättslobbyn hävdar att piratkopiering=stöld.
Jag har hållit på med upphovsrättsfrågor sedan slutet av 70-talet.
“Stolen” var något som vi -upphovsmän – fick nerkörda i halsen av dem som satt på distributionen – d v s medieägarna.
För upphovsmännens rätt har alltid behövt försvaras mot de som försökt monopolisera distributionen.
Idag är det – förutom de gamla monopolisterna – de nya monopoliseterna – internetleverantörerna och sajter , typ TPB.
Därför är argument som “det är bra marknadsföring för dig så varför ska du ha betalt” och “vi kan inte betala så här mycket eftersom våra kunder inte är beredda att betala mer” gamla och välkända.
Nej, jag försöker inte medvetet missförstå Rasmus. Men Rasmus och “piraterna” tror (åtminstone argumenterar Rasmus så) att upphovsrätt enbart handlar om digitala kopior.
Men ett upphovsrättsligt skyddat verk är i första hand uttryck för upphovsmannens personlighet. Exemplarframställningsrätten är ett sätt att skydda såväl upphovsmannens ideella rätt och som det som kallas hans ekonomiska rättigheter.
Ofta – speciellt inom scenkonsten – är dessa rättigheter involverade i varandra.
“Teatern som medium gagnas inte nödvändigtvis av en stärkt upphovsrätt.” skriver du.
Men det är ingen som har föreslagit någon stärkt upphovsrätt, men Rasmus har hävdat att “teatern i sig /../ behöver inte upphovsrätt”.
Men det är ett fullkomligt meningslöst påstående eftersom “teatern” inte har och aldrig kan ha “upphovsrätt”.
Rätten tillkommer de som “uttrycker” sig i mediet “teater”, d v s regissör, textförfattar, skådespelare m fl.
Och när som Rasmus vill ta bort upphovsrätten från “teatern” så är det i själva verket dessas rättigheter han vill ta bort.
Rasmus tar upp “problemet” med dödsbon förbjuder vissa uppsättningar, men det kan finnas ett antal fullständigt legitima skäl varför en teater inte får rätten att sätta upp pjäsen – alltifrån en kränkande tolkning (anta en nationalsocialistisk tolkning av “Kristina från Duvemåla”) till rent ekonomiska skäl, en annan teater inom “publikavstånd” har betalat för rätten att sätta upp pjäsen.
Rasmus anser uppenbarligen att i o med att ett verk är offentliggjort så får upphovsmannen inte hävda några rättigheter alls.
Det anser inte jag.
Vem skulle inte vilja se en nationalsocialistisk tolkning av “Kristina från Duvemåla”? Det vore trist om den produktivitet som skulle ligga till grund för ett sådant spektakel blockerades på juridiska grunder.
Den här diskussionen känns som den kört fast. Kanske på grund av en enkel generationsklyfta som verkar oöverbryggbar?
Hur ska man kunna diskutera med varandra på ett öppet, konstruktivt och sakligt vis om andra faktorer utanför debattämnet ska väga tungt?
Claes Leo Lindwall säger direkt att Rasmus AVSIKTLIGT misstolkar honom. Direktangrepp. Sedan går det vidare med tillmälen som inte alls hör till diskussionen.
“Jag har hållit på med upphovsrättsfrågor sedan slutet av 70-talet.” – var det någon som sade någonting om härskartekniker?
Min erfarenhet är att det är görsvårt att vara ung och diskutera med äldre människor om åsikterna går vitt isär. Främst på grund av att de äldre tenderar att se sina unga motdebattörer som respektlösa skitungar med välsmort munläder som saknar livserfarenhet.
Unga å andra sidan verkar ofta känna (och mer eller mindre öppet proklamera) att de äldre + deras argument är reliker som är totalt ur synkronisering med tiden.
Nu generaliserar jag, så bemöda er inte att poängtera ut det. Dessutom kanske det inte är just PRECIS på det viset i den här diskussionen. Men det verkar så.
Summa summarum: den här diskussionen leder ingenstans, och inte så mycket på grund av skilda meningsuppfattningar som sociala roller och klyftor mellan dessa.
Det här är en helt annan diskussion än den som förts hittills men då den helt klart kört fast p.g.a. en viss defensiv inställning så kan jag lika gärna kasta in mitt eget, udda inlägg.
”Ja…ja.. Du vet ju allting..men det finns en sång som heter ”Tänk om jag visste vad jag trodde att jag visste när jag var ung”!!” –En riktig replik från en äldre till en yngre efter att den yngre framlagt ett argument som den äldre inte kunnat besvara.
Är det inte så att anledningen till att Claes är sådan upphovsrättskramare är att journalisterna tjänar stora pengar på upphovsrätten på de artiklar de skriver?
Det spelar ingen roll om det är en usel artikel med faktafel och vinklingar(ca 90% av alla artiklar idag) så ska journalisten få betalt. Det är också endast tidningens/journalistens version av något som publiceras.
Nu, tack vare Internet så kan man publicera svar och rättelser på journalisternas artiklar. Något som givetvis sticker i ögat på tidningsvärlden.
Claes Leo har för övrigt inte riktigt förstått varken hur internet eller fildelning fungerar. Google gömmer visst från vilken person en torrentfil kommer. Det skulle vara väldigt svårt att skriva en lag som förbjöd siter som t.ex. TPB och inte förbjöd sökmotorer.
[...] Praxis: Det som inte kan kopieras, det behöver ingen upphovsrätt → [...]
Kommentera