Oliver Resslers politiska konstkitsch

För tio dagar sedan bevistade jag en presentation med en sant usel konstnär. Det var riktigt upplyftande.

Det skedde Disclosures, en konstvärldstillställning i London som med ett antal samtal syftade till att rannsaka begreppet “öppenhet” och dess betydelse i förhållande till samtida konstnärliga praktiker.
Mellan ett par höjdpunkter – en utvärdering av WMAOYW och en avväpnande humorfylld presentation av min kroatiske hackerbekant Marcell Mars – bjöds på ett verkligt lågvattenmärke: Oliver Ressler, österrikisk samtidskonstnär med mycket tydlig vänsterpolitisk profil.

Det upprörande usla i vad Oliver Ressler gör har dock föga med hans politiska anspråk att göra, utöver att hans anspråk på innehållslig radikalitet får formerna för hans konstpraktik att framträda som ännu falskare. Det ska tilläggas att han är hyfsat framgångsrik, rankad 920 på Artfacts. På meritlistan en lång rad internationella utställningar, varav flera i Sverige.

Oliver Ressler gör videofilmer med politiskt innehåll, inklusive dokumentärer som fått viss spridning. I projektet “Alternative Economics, Alternative Societies” som presenterades på Disclosures, rörde det sig om högst konventionella intervjuer med diverse vänsterteoretiker. Dessa presenteras sedan i utställningsrum i form av konstinstallationer bestående av ett flertal utställda videoskärmar, samt på väggar och golv lite dekorerande text som går helt i linje med vad som sägs i intervjuerna. Dessa små smörgåsbord har visats på prestigfyllda utställningar i ett drygt tiotal länder och projektet fortsätter att byggas ut med fler intervjuer efter hand.

Sin egen roll som konstnär beskrev Oliver Ressler som att värna vad han – i ett knastertorrt, fullständigt humorbefriat föredrag – benämnde som “en djupare mening”. Genom att presentera videofilmerna i installationsformatet hoppades han att erbjuda “an open space for discussion”.
När det så var dags för frågestund öppnade en åhörare med att artigt fråga hur han ställde sig till möjligheten att låta filmerna spridas fritt över nätet under någon form av fri licens.
– No, as the artist I want to keep my control over how it is presented, svarade Oliver Ressler.
Vid det laget började flera i publiken att mumla och skruva på sig. Konstnären fortsatte dock att förklara varför han inte kunde acceptera att låta filmerna cirkulera.
– It is important for me to present it as an installation.
Flera frågor fortsatte att pressa honom, till han något stammande klämde ur sig:
– Maybe in the future, I will be able to define in more positive ways who can use it and under which conditions.
Bortsett från det fullständigt osannolika i att det skulle ske, som han befarade – nämligen att stora konstinstitutioner skulle visa verk av en konstnär med position i den internationella konstvärlden utan att alls inhämta hans tillstånd – framgick hyckleriet i Oliver Resslers position tydligt. För själv visar han ju inte samma respekt mot dem som han filmar, om de nu är demonstranter eller teoretiker. Efter att de har exponerat sina ståndpunkter, ställer de inga villkor på hur Oliver Ressler ska presentera dem.

Det var djupt tillfredsställande att betrakta den milda förnedringen av Oliver Ressler som jag uppfattade skedde på Disclosures i London. Om den får återverkningar i konstvärlden är omöjligt att förutspå men den som på så pinsamt sätt blottat sin egen oförmåga att motivera glappet mellan form och innehåll kommer att bli ett lätt offer för svidande nedgörelser även framöver.
Oliver Resslers konst kan i slutändan definieras som inget annat än politisk kitsch. Det är svårt att motstå frestelsen att (via Jason Wirth) citera den modernistiske författaren Hermann Broch, som såg kitsch som ett etiskt snarare än estetiskt problem:

The maker of kitsch does not create inferior art, he is not incompetent or a bungler, he cannot be evaluated by esthetic standards; rather, he is ethically depraved, a criminal willing radical evil.

Fast egentligen är det ett helt onödigt citat i sammanhanget. Hela anledningen till att vända sig mot Oliver Ressler som konstnär kan sammanfattas i följande välkända citat av Walter Benjamin:

Man kann erklären: ein Werk, das die richtige Tendenz aufweist, braucht keine weitere Qualität aufzuweisen. Man kann auch dekretieren: ein Werk, das die richtige Tendenz aufweist, muss notwendig jede sonstige Qualität aufweisen.

(You can declare: a work that shows the correct political tendency need show no other quality: You can also declare: a work that exhibits the correct tendency must of necessity have every other quality.)