Jan Gradvall protesterar, med väl valda argument, mot regeringens förslag att ge polisbefogenheter åt antipiratlobbyn. Han gör det i en krönika i Dagens Industri som först inletts med den bekanta biblioteksmetaforen – liknelsen mellan folkbibliotek och fildelning – vilket ger en fingervisning om var resonemanget ska utmynna. Jajamensan, Stims vaga utspel om nedladdningsavgift “är vägen framåt”, enligt Jan Gradvall.
Vi behöver inte åter skärskåda förslagets praktiska genomförbarhet. Däremot är det värt att klargöra någonting om biblioteksersättningen, ett system som Sverige tillämpat sedan 1954 och som nyligen godkänts av EU trots att det helt utesluter utländska författare. Jan Gradvall skriver:
Författare får i dag 76 öre för varje hemlån från bibliotek.
Antagligen är det bara ett försök till förenklad beskrivning av systemet. Vanligast är dock missuppfattningen att det är just så som biblioteksersättningen fungerar – alltså att de författare vars böcker lånas skulle få ersättning. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Biblioteksersättningen innebär att Författarfonden får 76 öre per hemlån. Pengarna delas ut i form av författarpenning, en garanterad årlig ersättning på 166500 kronor som betalas livet ut, till för närvarande 181 författare. En mindre del av pengarna utgår också i engångsstipendier. Syftet uppges vara att skapa trygghet i det osäkra författaryrket.
Författarfondens styrelse domineras av Författarförbundet, som ensamma utser över hälften av ledamöterna.
Biblioteksersättningen skiljer sig med andra ord kraftigt från det musikaliska fördelningssystem som Stim byggt upp. Stim har som teoretisk ambition att dela ut pengar individuellt, utifrån faktiskt bruk – även om den i praktiken har getts upp vad gäller offentlighetens högtalare, för vilka licenspengarna fortsätter att fördelas baserat på utvalda etermediers musikbruk, vilket i praktiken innebär en omfördelning från små artister till stora. Stim har också kulturpolitiska inslag i sina fördelningssystem, där “seriös musik” tilldelas mer än populärmusik, men de är under avveckling.
Författarfonden, å andra sidan, har aldrig ens i teorin gjort anspråk på individuell kompensation. Det är en rakt igenom kulturpolitisk konstruktion. Ett storslaget stipendiesystem, som endast omfattar väl etablerade svenska författare. De fåtaliga författare som ser det som “stöld och intrång i min upphovsrätt” att deras böcker blir utlånade utan att de får ett öre, kan ingenting göra. Nu är lagen så konstruerad att utlåning böcker på bibliotek “kompenseras” kollektivt och kulturpolitiskt, medan uppspelning av musik i högtalare “kompensera” individuellt och etermediebaserat.
Alltså vore det spännande om Jan Gradvall hade vågat vara lite mer konsekvent i sin biblioteksliknelse: I stället för att låta den mynna ut i en Stim-hyllning, hade han kunnat förespråka att en motsvarighet till biblioteksersättningen infördes på internet. Fullständigt legaliserad fildelning kombinerat med införandet av en bredbandsavgift som betalas till en fond – vars styrning ytterst blir en politisk fråga – vilken delar ut pengarna enligt kulturpolitiska val. Idealet om att alla som fildelas skulle få pengar skulle få ges upp. I stället skulle nyordningen framtvinga kulturpolitiska ställningstaganden om vad som skulle hamna innanför respektive utanför bredbandsersättningen.
Själv har jag förstås mina betänkligheter. Men jag skulle uppriktigt uppskatta om Jan Gradvall, eller någon annan, var beredd att ta de logiska konsekvenserna av biblioteksmetaforen.
Uppdatering 8/4: Som Johanna först påpekade, finns det visst ett individuellt inslag i biblioteksersättningssystemet – under vissa förutsättningar, bland annat att man är svensk. Ber om ursäkt för denna miss. Det förändrar dock inte inläggets grundpoänger, att:
- Påståendet att författaren får 76 öre per hemlån är oriktigt.
- Parallellen till Stim-systemet mer än haltar.
- Införandet av någonting liknande biblioteksersättningen via bredbandsavgifter vore något helt annat än vad som hittills diskuterats, och skulle bland annat kräva en nivå av kulturpolitisk våghalsighet som ännu ingen uppvisat.
12 kommentarer ↓
Författarlistan på länken domineras kraftigt av 40-talister. Man får anta att de som bestämmer vart pengarna skall gå är födda ungefär samma decennium. Jag undrar lite vad motsvarande fördelning skulle bli om man nu faktiskt överförde systemet för biblioteksersättning till musiken? Livstidsersättning till Ulf Lundell, Mikael Wiehe, och Py Bäckman?
Väl talat. Det är på tiden att folk får upp ögonen för att bredbandsavgift/nedladdningslicenser utan något rättvis fördelningssystem inte är en marknadslösning utan uppvisar större likhet med skattefinansierade kulturanslag fördelade av politiker eller konstnämnder. Det kanske gör detsamma för folk som Roger Wallis, men det vore mer intellektuellt hederligt att medge det.
Detta knyter återigen till pudelns kärna vad gäller bredbandsavgiften – någonting som du aldrig upphör upprepa på den här bloggen, men som tål upprepas. De som har problemformuleringsprivilegiet (den s.k. “kultureliten” – du vet alla de som skriver på dagstidningarnas kultursidor) verkar ju vara just dem som *inte* ser konsekvenserna här: Om vi nu ska ha en “bredbandsavgift” så bör den antingen spegla exakt vad som fildelas – och då betyder det att:
1) vi inför en gigantisk kontrollapparat, med allt vad det innebär i termer av privatlivets helgd och allt det där.
2) porr-, dataspels-, och mjukvaruindustrin tveklöst kommer få en stor del av kakan.
3) Sverige kommer framstå internationellt som en oas för fildelning (införandet av en “bredbandsavgift” är ju till för att i praktiken legalisera fildelning, men Internets är ju som bekant inte nationellt avgränsade så vad som är lagligt i Svedala blir ju av nödvändighet också nåbart från Seychellerna).
Alternativet är det du målar upp ovan; en av nödvändighet politiserad apparat för favoriserandet av vissa kulturformer och skapare framför andra, och där skaparna själva får förlita sig på någon form av “anmälningsplikt” vad gäller att registrera sina egna verk…
[...] tar upp biblioteksjämförelsen Jan Gradvall gjorde i en krönika angående fildelning. Det var en intressant artikel och normalt [...]
Nja, författarfonden har visst ett individuellt kompensationssystem också.
Det 76örena går direkt till författaren om hon/han har över 2000 utlån om året, och är 60% av vad det belopp författarfonden får per utlån från biblioteken.
Totalt betalar författarfonden ut 37% av sin budget direkt till författare/översättare efter utlån. 23% till garanterade löner och 22% till arbetsstipendier.
Länk till regelverket
Johanna har rätt och Rasmus är dåligt påläst.
(Dock ska det tilläggas att biblioteksersättningen endast går till svenska författare.)
Ja, Johanna har rätt. Vilket inte förändrar det faktum att alla tänkbara Stim-modeller och förslag på användning av bredbandsavigfter ligger mycket långt ifrån det existerande systemet för bibliteksersättning.
Rasmus, jag är nästan säker på att du har missförstått ersättningarna från Sveriges Författarfond. Det du beskriver som “Författarpenning” är endast det som heter “Garanterad Författarpenning”.
Men Sveriges Författarfond delar även ut pengar till alla utlånande författare, vars biblioteksersättning överstiger ett visst belopp. I likhet med Stim, alltså.
Dock är minimibeloppet hela ca 1500 kr idag. Ett problem är att det beloppet är väldigt högt, i förhållande till typiska ersättningar (de flesta är mycket låga). Genom att sätta beloppet särskilt högt kan Författarfonden gynna sin egen styrelse / Författarförbundet på mindre kända författares bekostnad. Men det är inte så att de tar _hela_ potten som är statlig biblioteksersättning baserat på utlåning och delar ut till ett fåtal.
Det är rätt att det hela är en kulturpolitisk kontruktion. Så ska det vara – biblioteksersättningen får inte förvandlas till en upphovsrättslig ersättning! Men det stämmer inte heller riktigt att Författarfonden/Sveriges Författarförbund inte ser den som en upphovsrättsersättning, de försöker mer och mer koppla biblioteksersättningen till upphovsrätt.
Där bör vi andra försöka hindra författarmaffian och försvara rätten till fri utlåning via bibliotek.
Ah, såg inte kommentaren av Johanna ovan, som rättade dig.
Till Johannas korrigering kan fogas det förtydligandet att det inte är “från biblioteken” som pengarna kommer. Biblioteken lånar ut böcker och levererar in statistik. Staten betalar sedan ut biblioteksersättningen, som SVFF fördelar. Biblioteken har alltså inget bekymmer för att varje nytt utlån skulle utgöra en kostnad i deras budget. För utgiften tas aldrig från deras budget. Och detta är en väsentlig egenskap i systemets konstruktion.
[...] Biblioteksmetaforen bör tas på allvar av bredbandsavgiftens förespråkare [...]
Kommentera