Inte utan stolthet kan jag meddela att det var jag som letade fram det. Det krävde en hel del grävande, först i föreningsblad för discjockeys, sedan i Statens ljud- och bildarkiv. Alltihopa som en del av min forskning om “kampen mot musikmekaniseringen”. Sammanhanget reds ut i en artikel [pdf, 12 sidor] som inom kort publiceras i en antologi för kulturhistorisk medieforskning. Om ni hör till dem som tycker att filmklippet säger något om även dagens situation, rekommenderar jag att ni läser den artikeln.
Många verkar skratta sig blåa över att Musikerförbundet år 1979 krävde en “särskild diskoavgift” för att rädda dansbanden. Med risk för att skratt hamnar i vrångstrupar, måste jag åter påminna om att avgiften faktiskt infördes år 1986. Den kallas Sami-avgift och omfattar förutom diskotek även alla tänkbara andra offentliga sammanhang där inspelad musik används (Yngve Åkerberg nämner i klippet ovan bland annat hissar och idrottsanläggningar).
Musikförbundets andra krav, generell indragning av diskotekens utskänkningstillstånd, infriades däremot inte. Fast Per Gudmundson berättar, utifrån en ny roman av Johan Kinde, att myndigheterna faktiskt tenderade att avslå just diskotekens ansökningar om alkoholtillstånd under 1980-talets första hälft.
Klippet handlar alltså om Musikerförbundet, ett fackförbund inom LO som under 1970-talet i första hand representerade just dansbandsmusiker. När Stefan Flod skriver att det var “antipiratmaffian” som ville stoppa diskoteken är det inte korrekt. Tvärtom jublade skivindustrin över diskovågen och Stims tidning hade euforiska rubriker om ABBA, “Sveriges lönsammaste exportindustri”. Även om detta skriver jag i min artikel, där det i korthet utreds hur det var först efter att upphovsrättslagen utvidgades 1986 som Musikerförbundets intressen började synkas helt med skivindustrins. (I vissa frågor, såsom motståndet mot hemkopiering, slöts alliansen dock tidigare.)
Således måste jag även invända lite mot vad Rick Falkvinge skriver: “1905 krävde musikindustrin /…/ 1930 krävde musikindustrin /…/ 1979 försökte de”…
Det är tveksamt om det går att tala om en enhetlig musikindustri över hela denna tid. Musikerförbundet såg sig förresten år 1979 inte som en del av “musikindustrin”, utan som en del av nöjesbranschen, en bransch centrerad kring dansbanor och levande musik. Ur deras perspektiv framstod skivindustrin i hög grad som ett hot mot musikers försörjning genom levande musik! Mothugg-Johan formulerar det bra: “I själva verket döljer sig ju en rad olika musikindutrier med olika affärsmodeller bakom de olika historiska fajterna, ofta i konflikt med varandra, eftersom den ena musikindustrins död är den andra musikindustrins bröd.”
Härligast i klippet är hur DJ Big Brother skiner upp när han sätter igång sin discorökare (någon som kan berätta vilken låt det är?) (Sister Sledge – He’s The Greatest Dancer) och börjar skaka sina maraccas. “Det här är väl levande musik, om det är nåt som är levande…” Därför var det vansinnigt kul att Emil Arvidson kunde uppmärksamma att DJ Big Brother inte är vem som helst, utan en levande legend, en musikalisk institution – ja, enligt många den person som gjorde Stockholms musikliv roligt igen. Hans namn är Sydney Onayemi.
Sydney Onayemi kom från Nigeria till Stockholm, diskade på Strands Maritime, körde kaffevagn på AGA och städade toaletterna på Gröna Lund för att finansiera sina studier på Handelshögskolan.
Men mest av allt ville han spela skivor på klubbar på nätterna och nu börjar han spela på två skivspelare (!), inspirerad av pionjärerna på andra sidan Atlanten.
Att vända plattor hade visserligen varit ett säkert sätt att få tjejer på sedan slutet av sextiotalet, men ingen hade tagit det på samma allvar som Sydney, “Big Brother”, som blir vår första riktiga DJ.
År 1979 rapporterade däremot Rapport att DJ Big Brother “är discjockey för att spara pengar”. Tro’t den som vill…
När han 1972 startade diskoteket Big Brother, på den då gudsförgätna Körsbärsvägen bortanför Östra station, trodde folk att han var galen. Men Sydney jobbade hårdare än andra, skurade ställets toaletter själv och lyckades genom sin säregna stil med visselpipa och maraccas som förstärkning till skivorna hålla drömmen vid liv. Några decennier senare är det uppenbart att han varit en av centralfigurerna för landets musikaliska utveckling.
1. Övergången från vinterhalvår till sommarhalvår firas i Norden som Valborgsmässoafton, en högtid förknippad med föreställningen om en strid mellan vinterns och sommarens krafter. Förra året valde vi att fira med bokbål för att ta ett nödvändigt farväl av vintern. Låt oss säga att denna vår får markera en förskjutning av tematiken till ett välkomnande av sommaren.
2.
Idag bekräftar NY Times en uppgift som under ett dygn cirkulerat som ettrykte på nätet: Albert Hoffman avled igår i sitt hem i Schweiz, 102 år gammal.
Han kommer att gå till historien inte bara som kemisten som uppfann LSD, utan som en figur av kulturhistorisk betydelse, som slog en underlig brygga från mellankrigstidens Europa och till sextiotalets Kalifornien. Å ena sidan personlig vän med Ernst Jünger, som blev blev en av de första människorna att experimentera med den nya kemikalien, nästan samtidigt med publiceringen av hans betydelsefulla text Över linjen (1949). Å andra sidan kom Albert Hoffman förstås i kontakt med Timothy Leary som introducerade LSD till den amerikanska ungdomen under 1960-talet, med oöverskådliga resultat – och det bör tilläggas att Albert Hoffman å det bestämdaste motsatte sig det som skedde. Om bägge mötena, och mycket annat, skriver han i sin bok med den talande titeln LSD, My Problem Child.
Ett fullständigt obekräftat nätrykte gör gällande att Albert Hoffman, som svar på frågan om hur han kunnat leva ett så långt och hälsosamt liv, sade:
You have to take the time to stop and be the flowers once in a while.
Tidningen fokus publicerar ett mycket långt reportage om “lönekampen” där journalisten Cecilia Garme plockar fram ekonomen William Baumol.
Reportaget går igenom hur och varför det kom sig att just exportindustrins löneökningar skulle sätta ett tak för hur mycket lönerna i allmänhet fick stiga. Den pågående vårdstrejken sätter fokus på om det är rimligt att en mansdominerad sektor med bara en femtedel av alla anställda ska få ensidigt bestämma allas lönenivåer. Men…
Hur tvisten mellan könen ska lösas är än så länge skrivet i stjärnorna.
För i botten av alla diskussioner om lönerna finns produktiviteten.
Ju fler spadar en gubbe kan tillverka på samma tid, desto högre produktivitet. Och desto högre lön kan han få.
Observera: han. För det är flest kvinnor som jobbar i sektorer med trög produktivitet.
Här gör Cecilia Garme en spännande vändning i reportaget och intervjuar inte en sjuksköterska utan – en orkesterviolinist. Detta för att belysa lönekampen utifrån Baumols berömda tes – som varit uppe på Copyriot tidigare – att “performing arts” genom en järnhård ekonomisk lag kommer att bli allt dyrare att syssla med. Medan andra sysselsättningar kan effektiviseras genom ny teknik, krävs lika många musiker för att spela en stråkkvartett av Beethoven idag som det krävdes på 1800-talet.
Cecilia Garme vill alltså via Baumol illustrera “ett generellt problem med tjänstesektorn: att lönerna stiger trots att produktiviteten minskar”.
Nationalekonomen Stefan Lundgren, vd för tankesmedjan SNS, har påpekat att en starkt växande tjänstesektor kan betyda att tillväxten i ekonomin som helhet blir långsammare.
Jaha. Och vad blir slutsatsen? Att politikerna till varje pris bör uppmuntra varuproduktion och undvika att tjänstesektorn växer? Att vi måste acceptera att vårdsektorn förblir underbetald?
Eller så måste vi tänka om premisserna. Ifrågasätta själva innebörden i ord som “produktivitet”. Den moderna (“klassiska”) synen på ekonomi – som i detta avseende omhuldades av såväl Adam Smith som av Karl Marx – utgick från att endast tillverkning av beständiga slutprodukter är produktiv.
Där inkluderas både författare och metallarbetare. Men inte artister och sjuksköterskor – de är i princip “improduktiva”.
For this all-important degradation of action and speech is implied when Adam Smith classifies all occupations which rest essentialy on performance – such as the military profession, ‘churchmen, lawyers, physicians and opera-singers’ – together with ‘menial services’, the lowest and most unproductive ‘labour’. It was precisely these occupations – healing, flute-playing, play-acting – which furnished ancient thinking with examples for the highest and greatest activities of man.
Hannah Arendt, The Human Condition
Det finns alltså en lång idéhistorisk tradition av att koppla samman vårdsysslor och performativa konstarter, som har det gemensamt att de inte är “produktiva” eftersom de inte kvarlämnar någon slutprodukt. Visst är det intressant att reportaget i Fokus knyter an till denna parallell, samtidigt som det är frustrerande att det inte antyds någon utväg, utan att “Baumols lag” mest står där som ett tragiskt faktum.
För övrigt bör vi, om vi nu vill omvärdera värderingen av “produktivitet”, vara mer försiktiga i att använda begrepp som “kulturproducenter“.
En massa forskning om bussar, närmare bestämt om bussar som materiella medier. Ett kul och lite oväntat inslag på historikermötet. De sex forskarna som talade om bussar var dock etnologer och annat, snarare än renodlade historiker.
Filmvetaren Ylva Habel talade om den medieriggade buss som föreningen Mjölkpropagandan sände ut i Sverige under mellankrigstiden. Att bokstavligen vara “på väg” gjordes till en del av projektet att omvandla svenskarna till ett mjölkdrickande folk.
Idéhistorikern Solveig Jülich undersökte hur “skärmbildsbussar” – utrustade med ny teknik för röntgenfotografi – mobiliserades för att nå hela befolkningen i “slutkampen mot tuberkulosen” från 1940-talet.
Sociologen Boel Berner fortsatte på det medicinska temat genom att presentera sin forskning om blodbussar, som rullat i Sverige sedan 1950-talets mitt. Blodgivande utgör ett slags arketypisk altruism, samtidigt som donerat människoblod numera är råvara för en internationell mångmiljardindustri. Enligt Boel Berner finns en stor skillnad i symbolisk laddning mellan Sverige, där den som ger blod är “duktig” (som det står på en t-shirt man kan få) när man ger blod, och exempelvis Finland, vars historia av militär blodsspillan har gett handlingen att ge blod en mycket starkare laddning av solidaritet och självuppoffran. Ur perspektivet att “bussen är budskapet” återspeglas möjligen detta i att svenska blodbussar varit mer inriktade på att kommunicera högteknologisk modernitet.
Därefter följde tre livfulla presentationer av tre etnologer som undersökt tre bussar av mycket skilda slag. Lotten Gustafsson Reinius har studerat Missionsförbundets vandringsmuseum, “Kongobussen”, som från 1924 åkte runt på svenska landsbygden för att visa upp artefakter från Kongo inramade av en historia om framgångsrik mission. Bussen kom till som en reaktion på en upplevd kris inom missionsverksamheten på 1920-talet. Man ville särskilt entusiasmera yngre gossar och inkluderade även filmvisning bland bussens attraktioner.
Övriga två etnologer hade arbetat med deltagande fältstudier av samtida bussresor. Lars Kaijser åkte, som ett led i sin forskning om Beatlesturismen i Liverpool, med den dagliga turistbussen Magical Mystery Tour (uppkallad efter en bussfilm som The Beatles spelade in 1967). Han visade hur den skakiga turistbussen används för att iscensätta en brittisk lägre medelklass sextiotalserfarenhet, leverera en känsla av ett socialt landskap i ett Liverpool som inte längre finns.
I Norge är det tydligen en oerhört stor grej att bussa ungdomar till Auschwitz för att lära dem att ondska är dåligt. Varje år gör 20000 norska skolelever en sådan “Polentur”, som det etablerade begreppet lyder. Etnologen Kyrre Kverndokk åkte med och beskriver resan som starkt ritualiserad. För det första är valet att åka buss inte logistiskt utan meningsbärande i sig. Bussarna är vita som en referens till Raoul Wallenbergs vita bussar.
Bussresan går från den goda nutiden (Norge) till den onda dåtiden (Auschwitz). På vägen passeras, och exotiseras, Polen: Ett billigt, farligt och omodernt land – närmare den förflutenhet då Ondskan ägde rum. Gemenskapen i bussens innanmäte får däremot symbolisera trygghet. Efter att eleverna fått möta Ondskan, ska de kunna åka därifrån i trygg förvissning om att ha lämnat den bakom sig.
Enligt Kyrre Kverndokk fyller bussresan tre funktioner. För det första är det en sekulär pilgrimsresa. För det andra handlar det om konsumtionsturism, där många bränner flera tusen norska kronor under några timmar i Krakow. För det tredje en klassisk skolresa med allt vad det innebär av att testa och överskrida gränser, särskilt i samband med alkohol.
Angående bussar i allmänhet, förefaller frågan om “hur bussar blir platser” ganska intressant. Linjebussen till jobbet är mer ett “space” än ett “place”, ett “no-place” utan egen mening. Gemensamt för alla bussar är dock att de investerar det landskap som de genomkorsar med mening. Några figurer slog paralleller mellan högst olika slags bussar. Dels “bussen kommer”, det plötsliga anländandet, kanske associerat till kringresande marknadssällskap. Dels “bussen går”, kompatibelt med modernitetens bildspråk där någon kan “lämnas bakom”. Mycket finns att utforska i de historiskt mångfaldiga kopplingarna mellan bussar och nya medier. En forskningsantologi tycks vara på gång.
Allt som handlar om bussar och deras kulturella laddningar är just nu högst intressant, med tanke på sommarens stora projekt…
Historikermötets andra pass satt jag i en andra session, för att tala om ett helt annat ämne: “Konspirationer i teori och verklighet“. Något som intresserar och kanske besvärar många historiker, att döma av den livliga diskussion som bröt loss, av det faktum att rummet var fullsatt och av alla försök till konspiratoriska små skämt senare under dagen.
Vi var fyra i panelen, som gav fullständigt olika ingångar till ämnet. Först två som diskuterade sammansvärjningar i historien. Isak Hammar talade om romerska konspirationer, vilka vanligtvis handlade om mord på regenter och hur som helst innebar sammansvärjningar mot den politiska makten, dock inte utförd av folket utan av andra mäktiga skikt än de för tillfället styrande. Ett ensamt undantag, beskrivet av Livius, utgörs av “den backanaliska konspirationen” år 186 f.Kr., som inte riktades inte mot den politiska makten utan mot den allmänna sedligheten.
Docent Yvonne Maria Werner talade om föreställningar om katolska komplotter som florerat i de nordiska länderna. Hennes formulering “ingen rök utan eld” – syftande på att katolska kyrkan trots allt hade planer på att återkonvertera Norden – provocerade någon i den efterföljande diskussionen. Kenneth Johansson och jag själv framförde mer teoretiska perspektiv på frågan om historieforskningen och konspirationerna. Båda hävdade vi att konspirationsteorier – alltså teorier om att någon form av konspiration haft betydelse för ett visst skeende – självklart är fullt legitima, och är någonting annat än den mer totaliserande förklaringsmodell som kan kallas konspiracism. Den senare kan, menade jag, beskrivas som en process av sammanlänkning där enskilda faktauppgifter ges mytologiskt djup. Därför kan historikers uppgift inte vara att döma mellan sanna och falska enskildheter, utan snarare att vidga perspektivet till hur enskilda fakta sätts i samband med varandra.
Den intensiv och uppfriskande diskussion som följde, tydde på att det dels funnits ett uppdämt behov bland historiker att relatera mer aktivt till frågan om konspirationsteoretiserande, dels att det är omöjligt att föra en sammanhållen diskussion om “konspirationer i teori och verklighet”. Sessionen fick mer karaktär av brainstorming, vilket visserligen inte var fel, men efteråt stod det ganska klart att det ur historievetenskaplig synvinkel nog är nödvändigt att skilja på å ena sidan historiska konspirationer, å andra sidan förekomsten av konspirationsteorier om specifika händelser och å tredje sidan undersökandet av konspiracistiska föreställningsvärldar i exempelvis populärkulturen. Viss förvirring lär kvarstå och själv är jag ganska nöjd med att inte behöva ha detta som mitt nuvarande forskningsområde (jag bjöds in för att jag en gång i tiden berört tematiken i en uppsats).
En slående observation kan göras om hur betydelsen av “konspiration” har förskjutits från antiken till idag. Den klassiska innebörden – med mordet på Julius Caesar som typexempel – är att många sammansvärjer sig mot (och mördar) en. Nuförtiden, skulle jag vilja hävda, betyder “konspiration” ofta den raka motsatsen: Ett subjekt, av något slag, konspirerar mot de många, mot folket. Konspirationens subjekt är visserligen ofta oklart, och sällan en enda individ, men ett tydligt tema i samtida konspirationsteorier är ändå att vad som ser ut som en mångfald av subjekt i själva verket koordineras av ett manipulativt översubjekt. Hegels världsande i demonisk version. Självklart finns ett flertal möjligheter att läsa detta symptomatiskt, som ett uttryck för vår tids politiskt förträngda.
Under en första session på Historikermötet presenterade jag en artikel som inom kort kommer att ges ut i en forskningsantologi från Statens ljud- och bildarkiv: Kampen mot musikmekaniseringen och makten över högtalarna [pdf, 12 sidor]. Tyngdpunkten i den texten ligger på epoken 1975-85, och dess specifika farhågor om hur “tekniken” kunde göra mänskliga insatser onödiga. Intressant nog gällde detta även ett annat bidrag till samma session, Hotet från datan [doc] av umehistorikern Jonny Hjelm.
Medan jag undersökt hur Musikerförbundet försökte agera mot diskoteken, tittar han på hur Handelsanställdas förbund blåste till strid mot streckkoderna. Parallellerna är tydligare än vad man kan tro. Respektive förbunds farhågor tycks ha kulminerat exakt samtidigt, närmare bestämt på senvåren 1979.
Då larmade Handelsnytt: “10000 jobb hotas av EAN-koden”. Samtidigt berättade Claes Elfsberg i tv-rutan med allvarlig stämma att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blir längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet, enligt Rapport, inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.
Om vi raskt hoppar vidare till år 1986, hade bägge fackförbunden i stort sett slutat att oroa sig för streckkoder respektive diskotek. Bägge fenomenen var då väletablerade faktum. Ändå hade uppenbarligen vare sig butikspersonal eller musiker drabbats av den massarbetslöshet som man hade varnat för några år tidigare.
Dock visar det sig att bägge facken kring 1980-talets mitt hittade alternativa teknologiska hotbilder. Musikerförbundet befarade att synthesizers skulle urgröpa efterfrågan på “riktiga” musiker, medan Handels riktade sina farhågor mot att datoriseringen av kontoren skulle betyda att en stor del av alla kontoristerna skulle få sparken.
En viktig skillnad mellan de båda facken är dock att Musikerförbundet faktiskt fick igenom en av sina föreslagna åtgärder för att hejda teknikens utbredning. Indragna utskänkningstillstånd för diskotek blev det visserligen inget av. Men den “särskilda diskoavgift” som Claes Elfsberg hade talat om, den infördes faktiskt år 1986 – i själva verket var det en generell licensavgift på offentligt bruk av högtalarmusik, reglerad genom upphovsrättslagen och indriven genom Sami. Min artikel visar mycket tydligt hur Musikerförbundet/Sami hade tänkt sig denna avgift som musikerkollektivets värn mot mekanisering. I samma stund som målet uppnåddes övergavs dock varje ambition att använda licenssystemet för att aktivt influera dansandets former och mediernas bruk. Vad som realiserades blev en individualiserad ordning, där Sami koncentrerade sig på att maximera den totala omsättningen och lät pengarna fördelas ojämlikt och ganska godtyckligt, baserat på etermediernas musikval.
Visst, den historien har nog berättats här på bloggen tidigare. Hur som helst är alla kommentarer på artikeln mycket välkomna. Responsen från historikerna i Lund var mycket positiv, men saknade förstås den imponerande kombination av specialkompetenser som Copyriots kommentarsfält kan uppvisa.
Litteraturvetaren Thomas Götselius gjorde kring senaste sekelskiftet gjort en stor insats för att i Sverige lansera tyska medieteoretiker, inte minst Friedrich Kittler. Han har även bidragit till att etablera termen “mediearkeologi”, för de forskningsansatser som förskjuter fokus från arkivens faktiska utsagor till de mediala förutsättningar som arkiven är underkastade.
I en krönika i gårdagens DN diskuterar Thomas Götselius den stundande sammanslagningen av Kungliga Biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv.
Som den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst påpekat medför digitaliseringen en förskjutning från lagring till överföring som arkivets primära funktion. I stället för att som förr gå till arkivet och studera en urkund hämtar man hem det man vill ha i digital form på webben. Men därmed kommer arkivens och bibliotekens traditionella öppenhetsprincip i konflikt med upphovsrätten. För när ett “lån” innebär att man kopierar verket – och det gör man oundvikligen i en digital miljö – är varje låntagare en potentiell bokpirat. Att hålla piraterna borta genom nyinrättade arkivspärrar är emellertid inget alternativ, för då schackrar man med den öppenhetsprincip som från början motiverade uppbyggnaden av mediearkivet.
Thomas Götselius sätter fingret på ett dilemma som är svårt att kompromissa bort. Möjligen låter det lite väl optimistiskt när han hävdar att arkivspärrar är otänkbara. Sammanslagningen lär väl knappast avskaffa de spärrar som redan finns på Statens ljud- och bildarkiv – åtminstone i teorin. För det första måste man vara registrerad som forskare för att komma åt deras arkiv, även om såväl studenter som journalister och konstnärer frikostigt brukar bjudas på forskarregistrering. För det andra är det förbjudet att ta med sig inspelningsutrustning in i arkivet. Detta är emellertid busenkelt att kringgå för den som (likt jag) befinner sig på en institution dit arkivet skickar fjärrlån i digital form. För sakens skull måste man på Södertörns högskolebibliotek boka ett “medierum” med utrustning där man kan se materialet. Men naturligtvis kontrollerar ingen om man tar med sig en dator eller annan kopieringsutrustning in…
Statens ljud- och bildarkiv, eller biblioteken de samarbetar med, har själva inte det ringaste intresse av att förhindra kopiering. Ändå implementerar de kopieringsspärrar, som förvisso går att kringgå, enbart för att invagga rättighetshavare i trygghet. Situationen påminner om hur tjänster för strömmad musik, såsom Spotify och Last.fm, å ena sidan tvingas försäkra musikförlagen att de gör allt för att ingen ska kunna rippa deras strömmar, å andra sidan mycket väl förstår att alla ljudströmmar kan rippas.
Precis som Wolfgang Ernst klargör, handlar detta inte så mycket om upphovsrättens avvägningar, utan om vad själva digitaliseringen gör med våra teknikerna för lagring och överföring av information.
Dagens Nyheter har för vana att rakt under sin logotyp på förstasidan skylta med två krönikörer. Gärna balanserat, som idag: ekonomi till vänster, kultur till höger:
THOMAS GÖTSELIUS: Vad fildelningsdebatten behöver är mera eftertanke. Kultur 4
Fast krönikan handlar ju inte om “fildelningsdebatten”! Den handlar om skriftkulturens digitalisering och om makten i/över de statliga arkiven.
Arkiv har dock sällan nyhetsvärde. För att kunna diskuteras i en dagstidning måste arkivfrågorna därför hakas upp på något som enligt journalistikens rådande norm har nyhetsvärde. Exempelvis “fildelning”.
Således inleds krönikan med meningen “Bokpiraterna är här”, följt av en kort hänvisning till The Student Bay, som nyligen blev till en “nyhet“. Detta lilla intro är dock bara till för att leda över på de arkiverings- och digitaliseringsfrågor som Thomas Götselius egentligen är intresserad av i sin krönika.
Till krönikeformen hör att slutklämmen helst ska knyta an till öppningen. Thomas Götselius kan sitt skribenthantverk och ser till att nämna ordet “fildelningsdebatten” även där. Trots att vad han där försöker säga handlar om någonting annat, visserligen relaterat fast mycket bredare: Att digitaliseringen kräver nya sätt att förstå arkiv.
Från latinens ad proprius – bokstavligen “tillägna”, alltså “göra till sin egen” – kommer ordet “appropriation”, som på franska och engelska är användbart för att beteckna en massa olika saker. Fast på svenska?
“Den självorganiserade staden“, en alldeles nyutgiven doktorsavhandling [pdf] skriven av stadsforskaren Lina Olsson vid Lunds universitet, har givits underrubriken “Appropriation av offentliga rum i Rinkeby“.
Två begreppspar, ursprungligen franska, bär upp avhandlingens teoretiska ram. Å ena sidan Michel de Certeaus distinktion mellan strategi och taktik. Å andra sidan Henri Lefebvres motsättning mellan “domination” och “appropriation”, två begrepp som följt med oförändrade till engelskan och som Lina Olsson väljer att släpa in även i svenskan.
Ur avslutningskapitlet:
Jag har hävdat att medan Lefebvre förespråkar nödvändigheten av vad jag kallar strategisk appropriation, visar Certeau med sitt taktikbegrepp potentialen hos taktisk appropriation. /…/ Medan strategisk appropriation är av mer permanent och stabil karaktär, är taktisk appropriation av mer temporär och mobil karaktär.
Utan att ha tittat närmare på fallstudierna – där bland annat småbutiker i Rinkeby, med tillfälliga bygglov i före detta garage, analyseras som exempel på “taktisk appropriation” – så är avhandlingens slutsatser ganska intressant läsning. Bland annat skriver Lina Olsson om hur “taktisk appropriation” kan ses som skapandet av ett andra rum “ovanpå” det dominerande abstrakta rummet, med Certeaus ord en “poetisk geografi“. Lefebvres kända tes om “rätten till staden” aktualiseras, dock inte helt okritiskt.
Att appropriera ett arkitektoniskt rum innebär, enligt Lefebvre, att ta det i bruk såsom sitt eget
Vad som stör mig är begreppet “appropriation”. I en fotnot diskuterar Lina Olsson möjligheten att översätta “appropriation” som tillägnande, men hon avfärdar det “för att inte riskera att översättningen förorsakar en förskjutning i betydelse”.
Fast kan man verkligen välja att avstå från att översätta? Sker inte en förskjutning ändå, när ordet “appropriation” förs in i ett språk där det saknar associationen till proprius (property, propriété). Resultatet blir ett sterilt – och ärligt talat ganska pretentiöst – begrepp, frikopplat från konflikter om ägande.
Varför inte använda något av de svenska begrepp som “appropriation” kan översättas till? Copyriot kan på rak hand tipsa om fyra varianter: Tillägnande lyder den bokstavliga översättningen. Funkar i de flesta sammanhang. Att ta ett arkitektoniskt rum i bruk som sitt eget är att tillägna sig det. Om detta begrepp ändå ger för starka associationer till rivaliserande äganderelationer, finns dock fler alternativ: Bemäktigande passar bra om man vill betona en maktaspekt. Kan ge nietzscheanskaassociationer. Att ta i besittning är ett fint svenskt uttryck som utan krusiduller uttrycker exakt samma sak som “appropriation”. Om besittningstagandet klingar alltför “strategiskt” (i certeausk bemärkelse) återstår en mer “taktisk” variant: Att ta i anspråk.
Med dessa fyra alternativ till hands, väcks misstanken att enda skälet att använda ordet “appropriation” är just att det klingar sterilt. Om det byts ut mot ord som redan existerar i den utomakademiska svenskan, finns alltid risken att en mängd formuleringar klingar som rena självklarheterna och faller pladask till marken. Vilket inte betyder att de forskare som använder sådana ord saknar något att komma med, bara att det kan vara positivt att tvingas formulera sina resultat i med ord som är besmutsade, alltså rika på befintliga associationer.
Argument för motsatsen – alltså för att ordet “appropriera” har något av substans att erbjuda – tages tacksamt emot!
En bidragande anledning till att här ge sådan plats åt ett litet ord, är förstås dess popularitet i remixkulturens diskurs. Många exempel finns på hur svenska konstkritiker funnit det bekvämas att skriva “appropriering” när konstnärer använder befintligt material i sin konst. Blir det inte lite tamt?
PS 1
Se också inlägget om Goran Đorđević, som refererar hans kritik av “appropriation art” – även om det kanske får tilläggas att “appropriation” är ett rättfärdigat begrepp i det engelska mischmaschspråket, som heller inte har samma uppsättning av alternativ som svenskan har.
För en dryg månad sedan postades här inlägget “Soulseeksöndag“. Det avslutades med en förhoppning om att någon skulle vilja koda ett program som gör urval ur oöverskådliga musikarkiv enligt en princip som jag där testade manuellt, nämligen att göra arkivet tillgängligt via Soulseek och låta lyssnandet styras av vilken musik som andra väljer att kopiera från en. Tack vare Markus Amalthea Magnuson finns nu detta program!
Like having your friends over, playing songs from your computer, but on a much larger scale.
Altruism 1.1 slår en brygga från fildelningsprogrammet Soulseek till musikspelarprogrammet iTunes. Än så länge finns Altruism bara i fungerande version för Mac OS X, men källkoden är förstås fri för andra bygga vidare på.
Efter att ha testat i ett par veckor kan jag intyga att det funkar. Efter att ha haft soulseek-klienten igång några nätter tillsammans med Altruism, har spellistan “Altruism” i iTunes vuxit till flera gigabyte. Och precis som mina inledande experiment visade, befolkas Soulseek-nätverket av människor med bra smak.
Faktum är att mina medfildelare bland hjälpt mig att hitta verkliga guldkorn ur de stora mängder av Tzadik-album, med obskyr (främst japansk) musik, som jag för en tid sedan tankade hem. Vidare har de påmint mig om en sak jag hade glömt bort, nämligen hur bra tidiga Black Sabbath är, samt sett till att min mp3-spelare alltid laddats med tillräckliga mängder av såväl The KLF som Claude Debussy.
Annat verkar detta urval ha prioriterats ned (i jämförelse med ett rent slumpmässigt urval): svensk musik, barockmusik och sådant som vanligtvis kallas “popmusik”. Soulseek har en gammal tradition av att befolkas av folk som själva är aktiva i att skapa elektronisk musik – det växte fram som ett nätverk för dessa att dela sin egen musik med varandra – samt folk som samlar på lite mer obskyra saker. Det tycker jag fortfarande märks. Å andra sidan finns det väl en tendens till att de mer ovanliga inslagen i ens musiksamling laddas upp oftare, så det är nog svårt att dra slutsatser om priviligierade genrer.
Roligast av allt är att de som gör urvalen inte har någon aning om sitt med-DJ:ande. De tankar vad de är nyfikna på. Ibland märks det att många blir nyfikna på samma sak, kanske för att musiken omtalats i ett helt annat land. Automatiskt styrs lyssnandet dit.
Jag uppmanar alla som kör mac att testa Altruism, samt hoppas att fler tar del i att vidareutveckla mjukvaran, både för fler plattformar och med fler funktioner.
Efter en vecka nådde nyheten även Tyskland – ett land med en lite annan historiekultur, där man något oftare förstår skillnaden mellan det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland under trettiotalet. Två tyska dagstidningar publicerade var sin rewrite på Copyriots inlägg.
Först ut var Telepolis, en nätbaserad tidskrift hörande till Heise-förlaget. Dagen efter trycktes en liknande text i den betydelsefulla vänstertidningen taz. Det enda tråkiga är väl att ingen av dem bemödat sig om att försöka få en kommentar från Ifpi själva.
Det har nu visat sig att Ifpis 75-årsjubileum, som de själva är så angelägna om att inte uppmärksamma, infaller i november detta år. Med andra ord finns det gott om tid kvar att förbereda firandet. Den som söker information kan med fördel kolla in tyska Ifpis experiment med mänskliga formationer.
